Är det inte dags för lite profetisk diakoni?

Igår läste jag två tankeväckande artiklar i Dagen. Artiklarna handlar om hur fattigdomen breder ut sig i Sverige och vilka svårigheter kyrkor och andra välgörenhetsorganisationer möter, när de försöker svara upp mot behoven.

Den ena artikeln handlar om hur hjälpen är organiserad, av vad den består och vilka som är i behov av hjälp. En mycket beklämmande och deprimerande uppräkning! Det jag speciellt fastnade för i artikeln var en sammanfattning av orsaken till att hjälpbehovet ökat: “Sedan tio-femton år tillbaka har socialtjänsten höjt kraven på de hjälpsökande. Nu märker vi också att man blivit mer fokuserad på att följa regelverket än att tillgodose den enskilda människans behov, säger Marika Markovitz.” Krav och regelverk är viktigare än att tillgodose människors behov. Så krasst kan en statlig byråkratinställning beskrivas!

Den andra artikeln i Dagen beskriver fenomenet att: “Klyftan mellan rika och fattiga i Sverige har blivit djupare. Under de senaste årens högkonjunktur har de som haft det bra blivit rikare. Men de rika har inte blivit bättre på att dela med sig till dem som lever i fattigdom.”

När jag läste om den pågående smygprivatiseringen av försörjningsstödet störtade mängder av minnesbilder från romaner och äldre människors berättelser om känslan av förnedring att vara beroende av välgörenhet. Välgörenhet kan vara nödvändig, men då bara i yttersta nödfall. En av de bärande tankarna i folkhemsvisionen var, att det är en rättighet för människor, att vid behov få stöd och hjälp och inte vara beroende av enskilda människors välvilja. Den visionen tycks urholkas med stöd av allehanda gottköpsfilosofier om att även fattiga mår bra av lite krav och självfallet måste alla inse att storleken på hjälpen inte får äventyra kravet på en budget i balans!

Folkhemsvisionen hade profetiska dimensioner och jag kan inte riktigt förstå varför kristenheten inte gett det sekulära samhället det erkännandet! För om jag förstått läsningen av profeterna i GT, ända från Mose tid och framåt, så riktas inte kraven på stöd åt änkor, faderlösa och invandrare till enskilda. Kraven riktas mot makthavarna eller israel som ett kollektiv. Kraven kombineras med varningar om vilka olyckor som kan drabba ett samhälle som inte värnar om änkor och faderlösa.

Jag anser, om alla rapporter om fattigdomens utbredning i Sverige är sanna, att vi kristna bör likt GT:s profeter påminna makten, att det är deras ansvar att fattiga får det stöd som krävs. Vi kan ta oss den rätten eftersom vi ser behoven och ser hur människor förnedras. Vi kan också utan överdrifter varna för de olyckliga konsekvenserna för samhället om klyftorna får växa. Visst kommer vi att få höra hånfulla kommentarer om domedagsprofetior och att vi kristna bör hålla oss till våra kyrkorum och inte försöka påverka staten. Låt det komma! Vi kommer inte att behöva driva kampen ensam. Givetvis har vi Gud på vår sida, men också mängder av sekulära människor, som redan idag, oss förutan, för den profetiska striden mot våra makthavare.

Jag ska också passa på, att återigen varna för allsköns förslag om att locka enskilda till ökad givmildhet med löften om skattereduktion vid året slut. Det kan kännas lockande för välgörenhetsorganisationer, som dignar under bördorna att få resurserna att räcka till. Sådana förslag är bara statsmaktens försök att frånhända sig ansvaret för de fattiga i samhället. Förslagen motverkar en profetisk diakoni och innebär enbart en ytterligare privatisering av det nödvändiga sociala stödet. Privatiseringen leder i sin tur bara till ökad känsla av förnedring, ilska, frustration och vanmakt, som i slutändan söndersliter samhället. 

“skall du säga inför Herren, din Gud: ‘Nu har jag tagit ut det heliga ur mitt hus, och jag har gett det till leviterna och invandrarna, de faderlösa och änkorna, alldeles som du befallt mig. Jag har inte överträtt eller försummat något av dina bud.” 5 Mos 26:13

Läs även andra intressanta bloggar om: Diakoni, Profetisk diakoni, Välgörenhet, Moses, Profeter, Gamla testamentet, Fattigdom, Klassklyftor, Socialtjänst, Högkonjunktur, skattereduktion, Folkhemmet,

 

 

Väckelse, mission och det sekulära samhället. del 2

Ända sedan jag, under det sena 50-talet, började bli någorlunda samhällsmedveten har jag hört, att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Fram till 1991 berörde inte påståendet mig, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Det var som det var. Kunde inte heller se, att något skulle bli bättre om Sverige blev mindre sekulariserat.

När jag 1991 så att säga “bytte sida” och gick från en sekulär till en kristen identitet, har frågan fått en helt ny aktualitet för mig. Numer hör jag något dovt och hotfullt, när kristna talar om världens mest sekulariserade land. Fortfarande förstår jag inte riktigt vad hotet består av. För den är väl inte en kvarleva från tiden då en självmedveten och sekulär arbetarrörelse började bygga på sin dröm om ett rättfärdigt samhälle? Är det inte dags att erkänna att det sekulära samhällets världslighet i det stora hela stått för något gott, som vi kristna borde ha all anledning att bejaka och lovorda. Och ändå, jag tycker mig höra ett mummel av misstänksamhet och jag kan inte riktigt urskilja vad det mumlas om.

För det är visst och sant, att det sekulära samhället och den sekulära människan äger en självmedvetenhet, som ibland gränsar till hybris. Men är svaret på det, att vi kristna än hårdare påtalar för människorna, att de i grund och botten är onda och att allt de bygger vilar på lösan sand? Om vi ställer människors vardagliga strävanden och drömmar i motsättning till kristen tro, då bör vi inte bli förvånade om vi möts av negativa reaktioner eller likgiltighet. Vore det inte bättre att vi kristna med lite ödmjukhet erkände för oss själva och andra, att vi är tacksamma för att människor fört många strider, som vi själva borde initierat. Jag tror det är hög tid att vi kristna sätter oss ned och på ett jämställt plan lyssnar efter vad den sekulära människan har att berätta för oss. Den sekulära människan är inte något ytligt och flyktigt. Hon arbetar, uppfostrar barn, tar hand om sina gamla föräldrar, tar ansvar för stat och kommun, leder fotbollslag, tvättar tröjor, är klassföräldrar, stöder utsatta barn i världen, för att bara nämna något lite. När det gäller mängden goda handlingar har den sekulära människan inget skämmas för. Är det helt orimligt att tänka sig att den självmedvetna sekulära människan faktiskt har något att lära oss? Tänk vilken styrka för det goda vi gemensamt skulle kunna skapa!

 Till sist några varnande ord av Dietrich Bonhoeffer angående vår inställning till den sekulära människan. Så här skrev han i sin fängelsecell 8 juli 1944: “För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.” Men också: “Jag vill alltså komma fram till att man inte kan smussla undan Gud till den allra hemligaste vrån. I stället får man erkänna att världen och människan är myndiga och att man inte får tala illa om människan i hennes världslighet, utan att man konfronterar henne med Gud på hennes starkaste punkt.”

Se där en utmaning! Låt oss möta människorna, där de är som starkast!

Läs även andra intressanta bloggar om: Väckelse, Mission, Sekulariserad, Tro, Kristen, Arbetarrörelse, Välgörenhet, Välfärdsstat, Sverige, Bonhoeffer

Väckelse, mission och det sekulära samhället.

För några dagar sedan bad jag någon förklara för mig vad väckelse egentligen innebär. Anledningen till frågan var en artikel i Dagen om en väckelse i Florida under ledning av Todd Bentley. Ser nu att pastorer ifrågasätter väckelsen i Florida. Den diskussionen skulle vara nog så intressant att medverka i, men jag avstår för den här gången.

Joachim Elsander på bloggen Kolportören har med väckelsen i Florida som utgångspunkt initierat ett intressant samtal om en väckelses förutsättningar i Sverige. Inläggen hittar ni här och här. Läs Joachims inlägg nu och fortsätt sedan att läsa mitt inlägg. Om ni gör så, då lär ni ha lättare att förstå vad jag skriver. Joachim har en mycket träffande bild av vår situation i Sverige, när han skriver: “En annan aspekt är att jag tror vi i Sverige idag lever mer i “Athen” än i “Jerusalem”. Läser vi i Apostlagärningarna så ser vi Petrus predikan på pingstdagen då tre tusen kommer till tro (apg 2:14-41). Sen har vi Paulus i Athen, där bara en handfull kommer till tro (apg 17:22-34).” Upplever att Joachim kommit på något väsentligt, som kan hjälpa oss att komma vidare i våra samtal om hur sprida evangelium.

Jag har ingen livslång erfarenhet, som Joachim Elsander har, av att vara en del av ett kristet sammanhang. Från de sena tonåren fram till att jag nästan blivit 50, verkade jag och levde i en fullständigt sekulariserad miljö. Det är i sig ingen merit, men det ger mig kunskaper om de miljöer, föreställningar och attityder, som jag upplever att kristna har svårt närma sig. Vi ser i Apostlagärningarna hur Paulus försöker hitta någon gemensam grund att föra samtal med atenarna. Han försökte i alla fall, i motsats till vad jag ser merparten av kristna i Sverige göra.

Ett misstag vi kristna ofta gör, är att göra frågan om tro eller icketro till en intellektuell fråga. Frenetiskt försöker vi bevisa för icketroende att de har fel. Sådana intellektuella bataljer leder för det mesta bara till förnedrande förluster i Athen. Inte för att vi är dumma eller att våra argument skulle vara dåliga, utan för att de inte landar i samtalspartnerns verklighet.  I sin bok “Ny skapelse” refererar Lars Lindberg till den kritik som tredje världens befrielseteologer riktar mot västerlandets kyrkor: “Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktas på kristendomskritikerna i samma miljö. Den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” Istället borde vi betona och visa upp en kristen praxis. Vad innebär det att vara kristen i handling? Den moderna sekulära människan är cynisk mot ord, det hör de för mycket av. De vill se en meningsfull handling! Vad den handlingen bör bestå i, finns det säkert många åsikter om, men min övertygelse är, att praktiken måste innebära en djupgående och total solidaritet och identifikation med fattiga och förtryckta. Välgörenhet räcker inte.

För en tid sedan hörde jag i Kanal 10 en predikan av Brian Houston, där han sa något mycket väsentligt. “Vi kristna behöver inte alltid få rätt. Hur bemötte Jesus alla hånfulla tillmälen, där han hängde på korset? Han svarade med tystnad!” (Om jag med mina erbarmliga språkkunskaper förstod honom rätt.)

I morgon återkommer jag med en fortsättning. Då avser jag att behandla frågan om hur vi ser på den sekulariserade människan.

Läs även andra intressanta bloggar om: Mission, Väckelse, Lars Lindberg, Ny skapelse, Apostlagärningarna, Paulus, Tro. Ateism, Kristendom, Sekulär, Todd Bentley, Kanal 10, Brian Houston

Är det inte dags att börja dra historiska slutsatser?

Ett av motiven till, att staten inrättade en historisk sanningsmyndighet med namnet Forum för levande historia, var att vi skulle lära av historien. Oavsett vad vi anser om statlig styrning av historietolkningen, är ambitionen i sig vällovlig. Det är alltid bra att kunna sin historia, men också att kunna lära sig att inte upprepa gångna generationers misstag.

Jag upplever att det börjar bli dags för våra folkvalda, politiska partier, kyrkor och folkrörelser att börja visa att de lärt sig historien som Forum för levande historia försökt inpränta i oss, med bl. a kampanjen “Om detta må ni berätta.” Kampanjen gav oss kunskaper om idébakgrunden till Nazismen. Vi fick insikter om hur Nationalsocialisterna och Hitler gick till väga för att vinna röster i demokratiska val. Inte vann de val på att utlova folkmord på judar. Nej, de ville bara påtala “sanningen” om judarnas brott mot tyskarna. Nazisterna önskade mobilisera försvar mot judarnas påstådda vilja att undergräva tysk kultur och tyska seder. Jag skulle kunna ta upp flera exempel, men jag tror att de flesta kan dem redan, utan att jag i en besserwisserattityd skriver er det på näsan.

Nu börjar det bli examensdags för det demokratiska Sverige. Vad har vi lärt av historien?

Så här skriver Sverigedemokraterna, ett parti som enligt opinionsmätningar är ett riksdagsparti efter nästa val, på sin hemsida:

“Sverige har tagit emot alltför många invandrare på för kort tid, och endast en bråkdel av dessa har haft något egentligt skyddsbehov. Massinvandringen, tillsammans med den höga nativiteten hos vissa invandrargrupper och frånvaron av en assimileringspolitik, innebär att svenskarna inom några decennier riskerar att bli en minoritet i det egna landet. Denna utveckling kommer att påverka alla aspekter av samhällslivet och förvandla vårt land till oigenkännlighet.”

Vad säger våra historiska lärdomar om konsekvenserna för “vissa” grupper om Sverigedemokraterna finge makt? Erfarenheten är entydig. Folkfördrivning och i sista hand fysisk eliminering. Målar jag fan på väggen? Det var många i Tyskland som skrattade åt pajasen Hitler på 20-talet och fortsatte med sitt. Uppvaknandet var mindre skrattretande. Det är också en del av vårt historiska bagage.

Jag är inte imponerad av det jag hittills sett från de stora partierna. Ibland får jag känslan av att en del av dem vill försöka desarmera Sverigedemokraterna genom att så där lite i förbigående anamma delar av Sverigedemokraternas ståndpunkter. En förödande strategi, som historien också lärt oss!

Det vore på sin plats att våra riksdagspartier tog på sig en tydlig ledarroll och tillsammans med alla demokratiska krafter struntade i god umgängesetikett och sa som det är:

Sverigedemokraternas åsikter leder, fullt logiskt, till folkfördrivning och i sista hand förintelse av “vissa” grupper. Grupper vi bara kan ana oss till vilka det är. 

Läs även andra intressanta bloggar om: Sverigedemokraterna, Folkfördrivning, Förintelse, Riksdagspartier, Förtroendevalda, Invandring, Nativitet, Assimileringspolitik, Opinionsmätning, Främlingsfientlighet, Hitler, Forum för levande historia

Ondskan existerar!

Göran Skytte tar i sin senaste kolumn upp frågan om ondskan. Innehållet är intressant och tänkvärt om man bortser från den sedvanliga slängen åt 60-talsvänstern. Jag delar Skyttes uppfattning att det är olyckligt att vi inte vill tala om ondskan. För min egen del är jag helt övertygad om att ondskan existerar som en självständig och destruktiv kraft, som på olika sätt utnyttjar våra svagheter, för att få oss att ta del av onda handlingar eller att vända oss bort för att slippa se onda handlingar. I den bemärkelsen utnyttjar ondskan både grupper av människor och enskilda.

Visst går det att håna en kristen vänster, som på 70-talet hävdade att: ”Det är inte människorna som är onda, det är strukturerna.” Men om Skytte stannar upp ett tag och tänker efter. Är påståendet i grunden så enormt felaktigt? Vi behöver inte se strukturer som något övergripande och stort. Det finns ju också sociala strukturer, som påverkar oss som individer. Om jag förstått det jag läst och hört rätt, så är det t ex mycket vanligt att pojkar som sett pappa slå mamma i sin tur slår sina fruar. Ondskan utnyttjar den lille pojkens förtvivlan och får honom att begå onda handlingar som vuxen.

Jag förstår inte Göran Skyttes tankegång, att vi som samhälle skulle stå mindre handfallna inför, “Mordet på Engla. Den till det yttre gode medborgaren Fritzl i Amstetten. Modern i en sydtysk borgerlig idyll som dränkte tre nyfödda barn, slog in dem i plastpåsar och lade dem i frysen.”, om vi bortsåg från strukturella eller psykologiska orsaker bakom den individuella ondskan. Skulle utgången i alla dessa förfärliga fall ha blivit annorlunda, om samhället och staten haft insikter om den personliga ondskan? 

Kolumnen skulle vunnit i klarhet om Göran Skytte varit något tydligare på den här punkten. För egentligen ser jag inte vad han polemiserar emot. Skytte skriver: “Jag tror att människan har en god sida. För den som tror på godhet, blir tron på ondska, dess motsats, en logisk slutsats. Vi kan inte tänka oss ljus utan mörker. Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.” Jag kunde ha skrivit de citerade meningarna och gör dem helt till mina egna. Insikten om min egen förmåga till både godhet och ondska (ofta samtidigt) innebär att jag ser samma förmåga hos min nästa. Det gäller att hitta vägar att stärka det goda och försvaga det onda. Vi kristna har ju budet från Gud som säger att vi ska hata synden, men älska syndaren. I den strävan har vi stor hjälp av kunskaper i  psykologi, beteendevetenskap och sociologi. Människor föds inte onda - de blir onda.

Läs även andra intressanta bloggar om: Göran Skytte, Godhet, Ondska, Amstetten, Fritzl, Engla, Kristen vänster, Psykologi, Sociologi, Beteendevetenskap 

Kan någon förklara?

Trots att jag, på ett knepigt sätt, kom till tro adventssöndagen 1991 och sen dess varit hyfsat aktiv inom Svenska kyrkan, har jag fortfarande vissa svårigheter att riktigt förstå skilda företeelser inom kristenheten. Hur förklaras t ex begreppet väckelse?

Jag fick en påminnelse idag om min fleråriga fundering, när jag i Dagen läser om en väckelse i Florida. Jag har sett inslag från Gudstjänsterna med Todd Bentley i Gods Channel och det har varit intressant och lärorikt att uppleva. Jag har ingen avsikt att recensera företeelsen, utan konstaterar bara att jag är förundrad.

Nu till frågan. Från och till läser jag eller hör berättelser om väckelser eller som det står i artikeln, ”Anette Rodahl från Norge är på plats och hon är överväldigad av alla människor som kommer till tro.” Jag upplever att jag nog inte riktigt förstår vad jag läser och hör. För mig har ordet väckelse alltid inneburit att någon som inte har tro kommer till tro, men jag har börjat inse att jag tydligen har en alldeles för snäv tolkning. Om jag tolkat artikeln rätt, så handlar det till största delen om, att redan troende människor vallfärdar till Florida och blir delar i väckelsen.

Bilderna från Florida förstärker den känsla jag ofta får, när jag läser om väckelser, att det oftast handlar om redan troende människor. Kan det i egentlig mening kallas för väckelse, att människor byter församling eller kyrka? För det verkar inte vara så, att det är de ljumma och passiva församlingsmedlemmarna som blir väckta, utan det är de redan aktiva och troende som byter församling. Jag har i och för sig full förståelse för att någon väljer ett nytt sammanhang, som bättre motsvarar ens tro och övertygelse. Den möjligheten bär åtminstone jag alltid med mig i bakfickan.

Kan någon skapa reda i min tankeoreda?

Joachim Elsander har en mycket intressant reflektion över själva företeelsen i Florida.

Läs även andra intressanta bloggar om Väckelse, Todd Bentley, Florida, God Channel  

Paris var värt en mässa. Kanske också Vita Huset?

Får kung Henrik IV:s uttalande i tankarna, “Paris kan vara värt en mässa”, när jag i Dagen läser, att Barack Obama återigen tar avstånd från sin pastor Jeremiah Wright. Vita huset kan vara värt, ett förkastande av både kristna och historiska sanningar.

Via Inhabitatio Dei har jag tagit del av Jeremiah Wrights förklaringar till sina predikningar. Trots att jag hör vad Wright säger i två versioner kan jag inte beslå honom med att sprida hat som Barack Obama hävdar. Det Jeremiah Wright hävdar är sant, både ur ett kristet och ur ett historiskt perspektiv.

Nu ska jag inte pladdra mer. Jeremiah Wright är bara en tangentklick bort. Lyssna och avgör själva.

Andra bloggar om: USA, Vita huset, Barack Obama, Jeremiah Wright,

Avveckling, men först en rejäl höjning!

Är det någon som minns alternativen i kärnkraftsomröstningen 1980? Vi som stödde linje 3 i folkomröstningen brukade håna företrädarna för linje 1 och 2, att deras alternativ innebar - “först en rejäl utbyggnad, sedan avveckling.”

Ser i Svd att den nuvarande alliansregeringen tydligen lever efter samma motto, när det gäller fastighetsskatten. Först en rejäl höjning, sen möjligen en avveckling!

Jag riktigt känner hur luften försvinner i rummet, när ledarskribenten uppgivet suckar: “Tanken var ju att taxeringarna skulle upphöra.”

Andra bloggar om: Alliansregeringen, fastighetsskatten, taxeringsvärden, kärnkraftsomröstningen

 

Springer jag USA:s ärenden?

Läser i Folket i Bild (FiB) en artikel av Stig-Björn Ljunggren. Artikeln handlar om vilka krafter som står bakom protesterna mot Peking-OS. Självklart pekar Stig-Björn Ljunggren, med rätta, finger åt USA. Ljunggren gör en analys över världsläget och kan konstatera att det pågår en gigantisk global maktkamp mellan USA och dess främsta utmanare Kina. Den analysen har jag ingen anledning att polemisera emot.

Däremot blir jag alltid förvånad över att jag som enskild måste ta ställning mellan USA och alla dess utmanare. När jag blev politiskt aktiv i början på 60-talet stod det kalla kriget i full blomning. Alla avkrävdes ett ställningstagande, en tredje ståndpunkt accepterades inte. (Trots goda försök). Antingen ansåg jag att USA och västvärlden var demokratins och frihetens banerförare eller så borde jag inse att Sovjetunionen och dess stolta revolution var mänsklighetens hopp. Enligt alla förståsigpåare, både på vänster- och högerkanten, stod den globala maktkampen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Att den ena var en hård diktatur, och den andre en aggressiv imperialistisk stat, det var bisaker i det stora hela och som alltid kunde bortförklaras, ofta med mycket subtila, argument.

Till min stora sorg accepterade jag i min ungdom begränsningen av valmöjligheterna. När jag insåg att USA förde ett orättfärdigt krig i Vietnam, valde jag bortse från att Sovjetunionen och Kina var stenhårda diktaturer. Allt annat skulle ju ha varit ett svek mot folkens kamp för nationellt oberoende. Trots de stora svårigheter det argumentationsmässigt skulle ha inneburit, så fanns det ändå ett alternativ. Ett stöd för Vietnams folk i dess kamp för nationellt oberoende förutsatte inte ett stöd för diktaturer. Det fanns en möjlig vänsterposition mellan USA och Sovjetunionen/Kina som alltför få utnyttjade.

Nu är jag äldre och förhoppningsvis något lite mer vis. Jag vägrar att göra om valet mellan diktaturen i Kina och USA:s hycklande globala frihetsretorik. Det finns historiska förklaringar till de globala motsättningar som existerar. Det går också att till stora delar fördela syndabördor och här har vi i västvärlden många försyndelser, bl.a mot Kina att begrunda.

Motståndet mot USA:s globala ambitioner får inte ske till priset av folkens ofrihet. Människors rätt till mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet är inget som kan skjutas på framtiden eller rent av offras på den stora kampens altare. Jag har alltmer insett att det som vägledde arbetarrörelsens pionjärer, var att de ansåg att demokrati och mänsklig värdighet var möjlig då och inte i en framtid. Den sanningen gäller i lika hög grad även idag. Den historiska bakgrunden till diktaturen i Kina går att förklara, men inte bortförklara eller försvara.

Kina och det internationella kapitalet är inte värdiga att arrangera ett OS. Oavsett USA:s eventuella intressen.

Bojkotta Peking-OS!

Andra bloggar om: Kina, USA, Diktatur, Demokrati, Peking-OS, Bojkott, Mänskliga rättigheter, Global maktkamp, Folket i Bild,

Det här var bra, Björklund!

Jag har ofta och glatt, och med all rätt, kritiserat Björklund. Därför är det mig ett nöje att idag kunna leverera lite beröm också. Läser i Svd (har också hört nyheten ett flertal gånger i radio) att Björklund vill se en fördubbling av skolsköterskor och kuratorer i skolan.

Är helt övertygad om att en sådan utveckling skulle betyda mer för ordning och reda, men också för kunskapsutvecklingen i våra skolor, än alla olika förslag på betyg och nationella prov.

Fortsätt så, Björklund!

Andra bloggar om: Jan Björklund, Folkpartiet, Skolsköterskor, Skolkuratorer, Skola