Trohet mot värderingar, trolöshet mot ståndpunkter!

Nu när Mona Sahlin skall väljas till ny partiordförande för socialdemokraterna vill jag som före detta medlem passa på och ge henne några synpunkter på partiets utveckling. Synpunkterna kan väl också ses som råd i all välmening. Jag skrev ett antal  insändare i Västmanlands folkblad under 90-talet med liknande innehåll. Vid den tiden såg jag Mona Sahlin som en företrädare för en förnyelse av partiet. Vi vet hur det gick. Göran Persson och budget i balans, vilket var nödvändigt, men balanskraven var inte kopplad till en samhällsvision.

I alla rörelser som verkat under en längre tid, utvecklas traditioner, ideologier och ståndpunkter som är mer eller mindre “heliga” Det växer också fram maktstrukturer som kan vara nästintill ogenomträngliga för den vanlige medlemmen. Arbetarrörelsen är givetvis inget undantag. Sen början av 90-talet har en kritik inom rörelsen växt sig allt starkare och vars kärna är – “Vi känner inte igen partiet”. Syndafallet, om jag får använda ett så belastat ord, förläggs lite olika i tid. En del hävdar att den inträdde redan under Palmes tid, andra förlägger den till ett senare datum.

Jag delade inte den kritiken eller för att vara frank, jag förstod den inte. Det vore ju hemskt om en rörelse inte förändrades för att möta nya förhållanden och nya utmaningar. Det skulle ju innebära att rörelsen utvecklas till en sekt. Jag har också upptäckt att människor ofta jämställer ståndpunkter med värderingar. För mig innebär värderingar något som står sig över tid. Ståndpunkter antar man efter hur situationen är. När arbetarrörelsen formerade sig, så fanns det ett antal grundläggande värderingar som organisationen förde fram. Människors lika värde, staten skulle organiseras efter medborgarprincipen med allas rätt till delaktighet. Alla skulle ha möjlighet att utvecklas utifrån sina personliga förutsättningar och intressen. Pengar skulle inte få vara utslagsgivande.

Utifrån dessa värderingar togs beslut om en offentlig finansierad välfärdssektor. Sjukvård, skola, åldringsvård skulle gemensamt finansieras av alla efter bärkraft. Ett allmänt försäkringssystem byggdes upp, vilka i de flesta fall kopplades till den inkomst den enskilde hade. Sjukförsäkringen är ett exempel på en sådan försäkring. Några bidragssystem blev generella, lika för alla, t ex barnbidragen. Andra blev inkomstprövade som t ex bostadsbidraget. Sammantaget kallar vi helheten för den generella välfärdsmodellen. Den fick acceptans hos folkflertalet, även medelklassen kunde se fördelarna med modellen och känna sig trygga i den. Modellen finansierades med relativt sett höga skatter. Jag försvarar modellen, för den baseras på värderingar, som fortfarande står sig.

Däremot hur välfärdsmodellen organiseras är en ståndpunkt, som mycket väl kan förändras. När modellen byggdes upp, var den mest effektiva metoden att göra det i den offentliga sektorns regi. Ingen annan kraft kunde ha byggt upp den med den snabbhet som krävdes. I dag är jag övertygad om att det finns andra möjliga organisationsformer. Både privata, men också det som jag förordar, kooperativa lösningar. Kooperativa lösningar har den fördelen att människorna som berörs, blir mer delaktiga. Enligt medborgaridealet eller folkrörelseidealet om man så vill. Att den offentligt finansierade välfärden också ska drivas och organiseras i offentlig regi, är ingen värdering. Det är en ståndpunkt. Jag har varit med om att ta initiativet till tre kooperativ. Alla offentligt finansierade och demokratiskt uppbyggda. Ett omsorgskooperativ som på kommunens uppdrag drev förskola, fritidsgård och hade ansvar för en hemtjänstkrets, ägd av boende i en stadsdel, brukare och anställda. Ett kooperativt gruppboende för ungdomar med utvecklingsstörning, som ägdes av ungdomarna och deras föräldrar och ett pedagogiskt utvecklingskooperativ, ägd av de anställda och två kooperativ.

Alla tre kooperativen, var som jag brukade kalla dem, fristående delar av den offentliga sektorn. Många inom rörelsen var förskräckta. De kände inte igen partiet, som tillät sådana högerexperiment. Jag försvarade mig stolt, att jag baserade mina ståndpunkter på folkrörelsesocialism, som var bättre anpassad till en ny tid än den gamla statssocialismen. Vi var ju trogna rörelsens grundläggande värderingar, men trolösa mot gamla ståndpunkter. Här går en stridslinje inom arbetarrörelsen av i dag. Visioner för framtiden eller dö sotdöden under fasthållande av ålderstigna ståndpunkter.

Jag hoppas, för den breda vänsterns skull, att Mona Sahlin inte nöjer sig med att administrera sotdöden, utan blir en ledare för förnyelse.