Var är stridsfronten?

Genom åren har jag ofta fått höra av goda vänner att jag borde välja mina strider lite bättre. Råden har för det mesta varit befogade och definitivt inte illa menade. Mina svar har ofta varit lite kaxiga, att jag nog vet vad jag gett mig in på. Det är inte konstigt att jag ofta fått blodig näsa, när jag rusat rakt in i en mur och inte hunnit stanna. Striderna har varit många och de flesta har varit, skam till sägandes, misslyckade. Men roligt har jag haft på resans gång. Tyvärr bara, att resultaten uteblivit.

I slutet av 90-talet köpte jag en bok på rea. “Ny skapelse” av Lars Lindberg. Det är ett försök till en modern troslära. Vid sidan av Bonhoeffers böcker har Ny skapelse varit, om inte en daglig följeslagare, en ständigt närvarande vän. Jag tror inte att jag skrivit något om praktisk teologi, utan att ha rådfrågat Lars Lindberg först.

Inför gårdagens inlägg om det fina med den sekulära staten läste jag delar av Ny skapelse och hittade följande tolkning av Lars Lindberg angående befrielseteologers kritik av västerlandets kyrkor : “Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktats på kristendomskritikerna i samma miljö. den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” 

Byt ut ateism mot det “sekulära samhället” och ni förstår att vi kristna kan hamna i totalt felaktiga strider. Striden står inte mellan sekulära människor och kristna, utan mellan förtryckare och förtryckta, mellan herrar och slavar, mellan rika och fattiga. Motsatsparen kan se olika ut i olika delar av världen, men de finns överallt, det är ett som är säkert. Den viktiga striden står kanske inte mellan ateister och kristna, utan mellan kristna kring frågan, på vilken sida står kyrkan? Är den de fattigas eller de rikas kyrka? Vilka skall jag som kristen söka enhet med?

Som en tidigare trägen arbetare i den sekulära politiska miljön har jag ofta haft anledning att ställa mig frågan – var går stridslinjen? Så länge jag var organiserad i något politiskt parti, var svaret hyfsat enkel. Partierna från det andra blocket var motståndarna! Nu när jag är oorganiserad och enbart en intresserad medborgare är frågan inte lika enkel.

Låt mig ta ett exempel: efter valet har det blivit mycket upprörda känslor kring att alliansregeringen kräver att den arbetslöse redan den första arbetslöshetsdagen skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds. Oppositionen är med rätta upprörd. Men vänta, vad är alternativet? Jo, att den arbetslöse skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds efter 100 dagars arbetslöshet. Markerar skillnaden en stor ideologisk motsättning? Givetvis inte – i sak är bägge blocken överrens. Den arbetslöse skall klämmas åt.

Vem ska jag enas med? Givetvis den oförskyllt arbetslöse och kritisera bägge blockens orättfärdiga och människoförnedrande lösningar. När det sen blir val, får jag väl göra en kompromiss med mig själv och rösta för 100 dagar i stället för 0, men inte blir politiken människovärdigare för det. Huvudstriden går inte där!