Jag, en socialistmaräng!

Jag har alltmer börjat uppskatta SvD:s ledarsida. Ofta får jag mig till livs ståndpunkter som får mig att storkna, men faktiskt oftare mycket intelligenta inlägg, som tvingar mig att tänka och fundera och inte bara reagera med ryggmärgen. Idag har jag läst två artiklar, som fått mig att fundera. Ett har jag redan kommenterat här. I det andra inlägget, Alliansen har gått vilse går Elise Claeson till rätta med alliansregeringens undfallenhet mot en förment socialistisk familjepolitik. Artikeln blir inte sämre av den för mig, helt nya tillmälet – socialistmaräng. Bilden är faktiskt talande! Jag ser framför mig argument, som smälter i munnen, men består mest av luft. Den bilden kan jag verkligen se framför mig! Jag måste också hänvisa till en bloggranne, Peter Green, som också skrivit tänkvärt om dagens familjepolitik.

Jag avser inte att rakt av polemisera, utan mer försöka beskriva hur jag ser på den komplicerade frågan om familjen. Men innan jag börjar vill jag ändå varna för vanskligheten att använda sig av statistik. Elise Claeson skriver: ”95 procent av alla missbrukare på Sergels Torg kommer från splittrade hem, skrev en präst nyligen (SvD 15/8). Förvånad, någon?” Möjligen är det sant, men hur såg bakgrunden ut på, säg 50-talet, då jag var ung? Då torde andelen missbrukare med bakgrund i kärnfamiljer varit högre än 50 %. Jag skulle inte våga mig på motsvarande enkla orsakssammanhang, som Elise hävdar.

För ett antal år sedan, när jag var en mycket obehörig folkhögskolelärare på Tärna folkhögskola i Sala, brukade vi, under andra läsåret, komma in på familjens utveckling. Jag upptäckte snart att i den frågan sammanföll alla mina tre ämnen; samhällskunskap, historia och livsåskådning. Jag hade ofta under historie – och samhällskunskapstimmarna tagit upp en principiell viktig fråga – kan man identifiera den punkt i en historisk utveckling, där man kan säga – ” nu finns det ingen återvändo mer?” Vi identifierade några sådana historiska punkter: När människan började utveckla jordbruket. Den kanske viktigaste orsaken till dagens miljöförstöring. Stadskulturen var också en sådan historisk punkt utan återvändo. Gruvdriften med återföljande brons- och järnålder en annan.  Givetvis behandlade vi också industrialismens genombrott. Det var aldrig några större svårigheter att enas kring, att det nog var omöjligt att tänka sig en återgång till en jägar – och samlarkultur efter jordbrukssamhällets genombrott. Däremot blev det aldrig lika enkelt att ena sig, när jag hävdade att familjeinstitutionen också genomgick en liknande historisk utveckling och hade sina historiska punkter utan återvändo. Varje sådant samtal blev till sist en fråga om moral, tro och rena rama önsketänkanden.

Jag kunde visa att synen på äktenskapet i jordbrukssamhället var väsenskilt från den i industrisamhället. I jordbrukssamhället var äktenskapet, när vi talar om självägande bönder, en produktionsenhet. En gård behövde sin man och sin kvinna. Det fanns t o m talesätt som sa – ett vackert ansikte mjölkar inga kor. Under industrisamhället luckrades den äktenskapliga produktionsenheten sönder och ersattes med tiden av ett hemmafruideal, som var fullständigt främande för tidigare generationer. Den hade aldrig existerat! 

Under industrisamhällets genombrottsår förändrades inte situationen för underklassens barn. Från att ha blivit tvingade i bondesamhället, att lämna hemmen för att tjäna som lillpiga och lilldräng, blev nu barnen tvungna att ta tjänst inom industrin.

Under stora delar av 1800 och 1900-talet slogs kvinnor för rösträtt, rätt till utbildning och rätt till eget yrkesliv. Framstegen var till en början mycket långsamma, men accelererade allteftersom tiden gick. Jag som är född på 40-talet har sett en generation kvinnor som utbildat sig, sökt och fått arbete, men också innpå skinnet fått känna av kraven på mig som man! Kvinnornas önskemål mötte en samhällelig efterfrågan. Den kvinnliga arbetskraften behövdes, främst inom den alltmer växande vården.

Det kvinnorna krävde var dels att det skulle gå att förena yrkesarbete med att vara förälder och dels att det inte skulle finnas ekonomiska hinder för ett yrkesarbete. Av den anledningen fick vi en utbyggnad av förskolor och sambeskattningen ersattes av en individuell skatt. Jag upplever alltså, på goda grunder, att efterkrigstidens utveckling har, när det gäller synen på äktenskapet passerat en punkt utan återvändo. 

Jag skulle göra det enkelt för mig om jag stannade här och inte såg problemen. Historien har också visat att, bara för att vi passerat punkter utan återvändo, vi inte passerat visioner om vad som är bra. Inte heller får vi blunda för att den nya situationen inte av sig självt gör oss förmögna att hantera den nya situationen. Vi måste acceptera och verkligen se att de nuvarande förhållanden utgår från vuxenvärldens behov och inte till alla delar utgår från barnets perspektiv. Här har Peter Green och Elise Claesson helt rätt. Felet de gör, är att de inte inser, att även alla de tidigare föreställningar utgått från de vuxnas behov och önskemål. Barnen har aldrig haft någon talan.

Dagens problem är att vi inte heller nu utgår från vad som är bäst för barnen. Vi vuxna har våra drömmar om livslånga förhållanden. Drömmarna kraschar och vad gör vi? Vi hatar varandra och använder barnen som slagträ. Om vi inte hatar varandra, då söker vi lösningar, som vi som vuxna tror är bra för barnen, men som egentligen enbart är bra för oss och våra samveten. Det gäller tydligen alla slag av förhållanden. Jag läste med stort intresse och med, förhoppningsvis, stor empati artikeln om det lesbiska paret, där den ena parten blivit utan kontakt med det gemensamma barnet. När skilsmässan kom och den kommer givetvis i många förhållanden, då är vuxenstriden där och barnet glöms bort.

Jag skulle vilja föreslå, att vi alla ser till barnens behov och inte drömmer oss tillbaka till perioder, som i bästa fall var bra för vuxna män, men som kunde vara helveten för kvinnor, men definitivt ofta var ett helvete för barnen.

7 kommentarer till Jag, en socialistmaräng!

  1. Peter Green skriver:

    Jag tror det är oundvikligt att familjepolitik i vid mening utgår från vuxnas behov, ty det är bara vuxna som kan driva politik. Vi kan sträva efter att ge barn en röst, men all ”kamp” för barns rättigheter måste de facto drivas av vuxna och det gör både den där Claesson. Vi får hoppas att vi som vuxna klarar av förvalta detta förtroende som de kommande generationerna utan att vilja det tvingas ge oss.

    Mycket av det du skriver om familjekonstellationernas historiska utveckling tror jag stämmer i historisk mening. Min åsikt är dock att bara det faktum att något varierat i tid och rum inte är nog för att säga att det skulle vara en ”konstruktion”. Produktionssätt kommer och går, det är riktigt, men familjer i en eller annan form består. Att sedan rollerna förändrats i hemmets zon är klart, och vår före detta miljöminister Lena Sommerstad skrev sin avhandling om just det du skriver om mjölkerskor – Från mjölkerska till mejerist. Inget av detta relativiserar dock det faktum att i centrum av det mänskliga samhället har det alltid stått en familj, vare sig den är utvidgad eller mer isolerad som idag. Blickar man ut över den mänskliga historien ser det mer ut som variationer på ett tema, än radikalt annorlunda och sinsemellan exkluderande ät att leva tillsammans. Jag ska försöka återkomma mer systematiskt till detta framöver.

    Dessutom är nog du och jag som bekännande kristna också kallade att anlägga ett kristet perspektiv på människors samliv och där är Bibeln klar. Vi har som bekant Jesus-ord på vikten av äktenskapet i den kristens liv. Det är därmed vår plikt att (med förnuft och medmänsklig värme) hävda äktenskapets sakrament, för vi kan inte gärna ställa Guds sanning innanför tiden.

    Och jag är mer en förvirrad maräng…

  2. LeoH skriver:

    Tack för kommentar! Det finns många trådar i din kommentar, men jag ska bara i det här svaret behandla två. Jag håller med dig om att det historiskt funnits något som kallats familj! Familjen har i huvudsak inte utgått från något som Gud instiftat, utan har varit en juridisk form för att reglera reproduktion och ägandeförhållanden. De flesta äktenskap instiftades inte av Gud, utan hade en mer profan drivkraft. När du skriver att familjer i en eller annan form består genom historien, kan jag nog i och för sig hålla med om. Varför blir då det livslånga äktenskapet den enda basen för familjen?Låt mig vara personlig. Jag är skild och har en dotter. Min före detta fru, jag och min dotter utgör en familj. I den familjen ingår idag en svärson och två barnbarn. Jag upplever ibland att, som i så många andra frågor, att traditionellt kristna och de sekulariserade betraktar frågor på samma sätt. Familjen bas är äktenskapet säger den traditionellt kristne. Död åt familjen säger en del sekulariserade och menar egentligen det patriarkala äktenskapet. Sen står de där bakom låsta positioner och kan aldrig mötas. Familjen existerar och lever i nya former. Det gäller för oss att lära oss hantera de nya formerna och förhoppningsvis i den processen bli bättre på att ta hand om våra barn, än vad tidigare generationer klarade av.
    Ur kristet perspektiv kan jag bara konstatera att mitt första äktenskap inte var instiftat i himlen. Om mitt andra är det får väl tiden utvisa. Hela min tro, vänder sig mot att Jesus skulle ha sett dåtidens eller de efterkommande tidernas patriarkala äktenskapen som ”Guds sanning.” Det är inte jag som ställer Guds sanning innanför tiden, utan de som tar Gud som intäkt för den patriarkala ordningen.

  3. Peter Green skriver:

    Jag tycker du har helt rätt. Det väsentliga är att vi framöver kan ”förnya” familjeformen utan att ge en tum åt de som vill experimentera eller rent av ”avskaffa” familjen som samlevnadsform så som det vuxit fram genom årtusendena. Att du har personliga erfarenheter av en kedjefamilj gör bara diskussionen mer intressant, ty dessa är naturligtvis också familjer, både i kristen och sekulär mening. Själv har jag en ganska stor familj med många barn som jag kämpar med att uppfostra i kristen, solidarisk anda så gott det går.

    På sikt tror jag att vi alla måste upp ur skyttegravarna för att se varandra i ögonen och reda ut alla de missförstånd som finns den allt mer aktuella familjedebatten.

  4. ilse-marie skriver:

    Intressant läsning. Min första reaktion när jag först läste artikeln du refererar till var dubbelbottnad. Mycket var helt uppåt väggarna och annat kunde jag någonstans hålla med om. Ditt inlägg nystade upp knutarna och satte ord på vad jag kände. Din slutkommentar var en bra sammanfattning!

  5. LeoH skriver:

    Tack ilse-marie!

  6. [...] återvändo. När det gäller kvinnornas ställning i samhället har vi för länge sedan passerat punkten utan återvändo. Den enda möjliga väg vi har att gå, är [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggers like this: