För ett par dagar sedan skrev jag ett polemiskt inlägg riktad mot en artikel av Fredrik Sidenvall i Kyrka & Folk. Det kom ett vänligt påpekande i en kommentar på kyrkpressen.fi skriven av Sven-Olav B, att jag sköt över målet och inte behandlade artikelns huvudtes, nämligen: “Det som Sidenvall fokuserar på är ju den ökande teologiska/religiösa analfabetismen hos “kultureliten” – författare, regissörer etc.” Det är bara att acceptera kritiken, den är berättigad! Det blir så ibland, när jag funderar högt – det spretar lite åt alla håll!
Sidenvall hävdar att kultureliten i Sverige inte längre har några djupare kunskaper om de bibliska berättelserna, att okunnigheten “närmar sig gränsen till det pinsamma.” Sidenvall tar två kulturarbetare som åskådningsexempel för tesen om bristande kunskaper i vårt kulturarv – Ingmar Bergman och Kaj Pollack. Om Ingmar Bergman skriver Sidenvall: ” Bergman bearbetade oavbrutet sin upplevelse av kyrka och kristendom, av liv och död, under uppväxtåren men av en intellektuell kulturperson kan man begära att han också skall förhålla sig till vad som skrivs och tänks av andra.” Kaj Pollack avfärdas hånfullt för att han i en intervju sagt: “Jag är ingen syndare.”
Jag upplever att Sidenvall begär det näst intill omöjliga av kulturarbetare. Om man, som Ingemar Bergman skildrar sina barndomsupplevelser, då skall han inte vara ärlig mot sina upplevelser, utan börja analysera, läsa mängder av teologiska verk och förhoppningsvis, enligt Sidenvall, inse att upplevelserna var falska. Med den arbetsmetoden hade nog Bergman producerat filmer som inte ens UR skulle vilja visa. Tänk er om det skulle ställas samma krav på allt kulturskapande. Då skulle våra stora proletärförfattare ligga pyrt till. Tänk, att bara skriva om sina erfarenheter av förnedring, fattigdom och förtryck och inte nämna något om överklassens välgörenhet och sociala engagemang! Allt var ju inte nattsvart! Ivar Lo – Johanssons verk är prov utan värde!
När det gäller Kaj Pollack gör sig Sidenvall skyldig till det han anklagar Bergman för, att inte sätta sig in i, vilket perspektiv Kaj Pollack har när han säger: “Jag är ingen syndare.” För Sidenvall framstår Pollack som oerhört okunnig – vet han inte att det bara är Jesus som var syndfri – eller jämför sig Pollack med Jesus? Den tyske teologen Bonhoeffer funderar i sin fängelsecell den 30.4.44 : “Vi är på väg mot en fullständigt religionslös tid. Människorna är helt enkelt sådana att de inte längre kan vara religiösa.” När det vill sig som bäst, uttrycker våra kulturarbetare, ofta helt aningslöst, en förhärskande stämning i samhället. När Pollack säger sig vara utan skuld, behöver vi inte tolka det som att han inte vet vad Jesus sägs representera. Det är bara så att Pollack ärligt utrycker det många (de flesta?) upplever. Vadå, jag syndare? Förlåtelse, för vadå? Jag tror vi far vilse om vi anklagande kräver av Pollack eller andra kulturarbetare, att de ska göra vårt arbete. Det måste väl ändå vara vår uppgift, men då förutsätter det också en fördjupad kunskap om människorna situation av idag. Vi kan inte förvänta oss att, mer av det gamla och människorna kommer!
Kan inte lämna ämnet utan att lite problematisera Sidenvalls påstående om Bergmans okunnighet i trosfrågor. Jag vill påminna om filmen Jungfrukällan. Många vet säkert handlingen. Dottern blir våldtagen och mördad. Mördarna hamnar hos dotterns familj, som förstår vad som har hänt. Fadern känner berättigad vrede och beslutar sig för att hämnas. Tvagar sig rituellt och dödar först de två äldre av illgärningsmännen, men när han dödar även barnet som är tillsammans med mördarna, inser han att nu är även han syndare! Vid sin dotters lik säger fadern: Jag förstår dig inte Gud! Du lät det onda ske! (Jag utelämna citattecknen, för jag minns inte den exakta ordalydelsen:) Fadern anklagar inte Gud, utan lovar att med sina egna händer bygga en kyrka på platsen. Filmen slutar med att Bergman visar, att försoning är möjlig och låter en mycket traditionell bild av en källa illustrera försoningen. Inte en helt oäven bild av någon som tydligen inte läst Martin Luther!
Kaj Pollacks film Såsom i himmelen, är inte lika lätt analysera. Men jag tycker mig se några nyckelscener som vi kristna kan eller bör ta fasta på. Vid ett tillfälle i filmen frågar den manliga huvudpersonen den kvinna som han troligtvis älskar. “Hur vet man säkert om man älskar någon?” En sekvens av frågor och svar följer, som på olika sätt illustrerar kärlekens väsen. Scenen återkommer, i en senare del av filmen, då kvinnan upplever att hon inte är värdig mannens kärlek. Hon från landet och de andra kvinnorna, världsvana och självsäkra. Filmen avslutas med att mannen/körledaren dör leende, när han hör hur kören utan sin ledare frimodigt sjunger och verkar klara sig på egen hand! Inte alltför illa hopkommet av en person som anser sig vara syndfri som Jesus!
De två filmerna visar på en tyngdpunktsförskjutning. I Bergmans film är det synd, skuld och försoning som dominerar. I Kaj Pollacks är det kärleksrelationen som dominerar. Ångesten att inte vara sedd och älskad. Hela samhällsklimatet kännetecknas ju av en ångestladdad skrik om bekräftelse!
