Jag – en slapp och halvfet 68:a!

Göran Skytte har en fantastisk och avundsvärd förmåga att på något sätt, lite grötmyndigt, alltid kritisera andras eventuella   tillkortakommanden och själv framstå som förnuftets banerförare. Det finns nästan ett Jan Myrdalskt drag hos Skytte. Ni vet, jag- har- alltid- haft -rätt- och -därför- är- min- kritik- alltid- berättigad – syndromet! Nu senast kan vi läsa Göran Skyttes oomkullrunkeliga sanningar om 68 – vänstern. Den ledde tydligen bara till slapphet och egoism. Det är säkert också 68 – ornas fel att svenska folket är galna nog, som Skytte påstod för en tid sedan i en Svd-artikel, att inte uppskatta alliansregeringen efter förtjänst.

Visst kan man så här i efterhand kritisera oss inom 68 – vänstern för både det ena och det andra. Visst finns det en hel del, att så här i efterhand skratta åt, men det finns ännu mer vi kan minnas med stolthet. I motsats till Skytte kan jag säga – jag vet för jag var där. (Vad Skytte gjorde på en del av våra möten vet jag inte, för vi hade inte som vana att släppa in åhörare)

 Jag var aldrig någon centralgestalt inom vänstern, men kunde ändå följa och kanske också delvis påverka utvecklingen, när jag var vice ordförande i De förenade FNL-gruppernas första förbundsstyrelse. Jag såg hur stalinisterna agerade bakom kulisserna för att ta och befästa kontrollen över Vietnamrörelsen. Som ledamot av förbundsstyrelsen i Vänsterns ungdomsförbund, kunde jag på nära håll följa hur andra stalinisterna manövrerade sig till en dominerande ställning i förbundet. Jag var som ledamot av VU i förbundet Kommunist med om att ge organisationen dödsstöten, när jag tillsammans med andra drev igenom att vi skulle vara en Leninistisk organisation. Ser vi 68 – orna enbart i det perspektivet, då framstår vi så här i efterhand, med stor rätt, som fullständigt stolliga.

När man ser en del minnesprogram från den tiden, kan vän av ordning fråga sig varför en ung brevbärare i Stockholm 65-66 kunde känna sig attraherad av  de något vildvuxna Vietnamaktivisterna? Varför attraktionen höll i sig, när brevbäraren blev fabriksarbetare vid smältungnarna på Gränges Alluminium i hemstaden Sundsvall? Attraktionen var lika stark efter flytt till Västerås och anställning som svetsare på ASEA. (Svetsade bl a på stora kärnkraftstatorer!)

Det finns säkert många förklaringar, men för mig var det en stor insikt, att det inte bara går att kräva fred i största allmänhet, utan att det gällde också att fråga sig på vems villkor? Insikten bidrog också till min förståelse av skillnaden mellan välgörenhet och rättvis fördelning. Jag känner stor saknad efter de här insikterna, när jag följer debatten kring de internationella frågorna i dag. Vi ställer alltför sällan frågan – fred på vems villkor? Därför framstår också skeendet som fullständigt kaotisk och oförklarlig.

Jag minns, när jag fick min första Kvinnobulletin i handen! Det kändes spännande, omskakande och minst sagt lite hotfullt! Det mötet med den begynnande kvinnofrigörelsen vill jag för mitt liv aldrig glömma. Efter den konfrontationen kan jag aldrig mer försvara de traditionella könsrollerna. Jag blev väl inte en bättre far eller mer jämställd äkta man, men alla mina försvarsmurar föll. Jag insåg att jag hade annat ansvar och andra skyldigheter som far, än att bara bidra till försörjningen. Jag kan ibland sakna den tiden, när jag läser artiklar om att jämställdheten skulle vara ett exempel på socialdemokratisk statsstyrd social ingenjörskonst. Det är en falsk historieskrivning. Den blir inte mindre falsk för att den upprepas gång på gång som en sanning.

Men den viktigaste orsaken till att jag höll fast vid en vänsterståndpunkt var ändå mina erfarenheter som arbetare och ibland som facklig förtroendevald inom den privata sektorn. Det är säkert många som minns diskussioner om och förslag till alternativ produktion. Kritiken av ackordslönesystemet. Kritiken mot bilindustrins löpande band kan väl ingen ha glömt? Hela arbetsmiljödiskussionen, där t ex farorna med kvinnors “pillgöra” genomlystes. Visst måste väl någon, trots att Skytte inte gör det, minnas TV-program där kvinnor med hjälp av mitellor lyfte armarna? För oss i Metall ledde det till program om det “Goda arbetet.” Lokalt på min arbetsplats innebar det att vi breddade arbetsinnehållet, förde ner ansvar “till golvet” och minskade behovet av arbetsledare. Centralt gjordes många andra försök t ex en bilfabrik, utan löpande band. Som sagt idérikdeomen var stor och entusiasmen var större. Utvecklingen nådde sin topp under 80-talet, men då hade Skytte och många andra redan tappat intresset för frågan. Idag när jag läser om “slimmade” organisationer, hårt arbetstempo, arbetskador och allt prat om utanförskap, har jag  lust att dra ett täcke över huvudet och bara lägga mig ner och dö!

Enligt Skytte är arvet efter 68, “att folk lärde sjukskriva sig och leva på andra, utan att var sjuk.” En fantastisk förnekelse av “mitellorna”.  Det skulle, enligt Skytte, vara Grupp 8 – feministernas fel att ordet “fitta” är tilltalsordet på landets skolgårdar. Förstå det sambandet den som kan! 

Göran Skytte hånar i sin artikel Klas Eklund för “karriärvägen” Trotskist – politisk sakkunnig på finansdepartementet – chefsekonom på SEB. Kan till viss del hålla med om att det känns lite märkligt, men om man jämför med Skyttes livsväg från Hoola Bandoola Band till att på SvD:s ledarsida sparka på och håna sjuka och samtidigt lisma för överheten, känns ändå Eklunds väg som mer hedervärd!