“Det är så att man kan gråta av ilska och besvikelse.”
Det är inte ofta en politisk kommentator visar så starka känslor, men Barbro Hedvall på DN är riktigt förbannad på Per Nuder. Vad har då Per Nuder gjort? Misshandlat fru och barn? Nejdå, ingenting så dramatiskt. Han gör sitt jobb och opponerar sig mot regeringens politik. En politik som enligt Nuder missgynnar sjuka och arbetslösa. Efter vad jag kan förstå – en helt vanlig dag på jobbet.
Orsaken till Barbro Hedvalls känsloyttring är, att hon anser att Per Nuder och oppositionen vill låsa fast människor i långa och permanenta sjukskrivningar. Inte genom att vilja minska på resurser till sjukvården, utan genom att inte vilja acceptera allianspartiernas teorier av vad som skapar ohälsa och behov av sjukskrivningar. Regeringsalliansen anser, tydligen med stöd av Hedvall, att orsaken till ohälsa är vårt alltför generösa bidragssystem. Sänk bidragen och då ska det uppenbaras, människor blir friskare och lyckligare. Den inställningen skulle kunna få mig, om jag hade den läggningen, att gråta av ilska och besvikelse. Däremot blir jag bedrövad ända in i märgen när jag upplever en sådan människosyn.
Istället för att hävda att försämringar i sjukförsäkringen är någon ny patentmedicin mot ohälsa, vore det väl rimligare att flytta fokus från bidragen till att ställa krav på sjukvården, arbetsgivaren och försäkringskassorna att hitta lösningar på hur bota och rehabilitera. Staten gör precis tvärtom. De riktar fokus mot den sjukskrivne. Genom försämringar i sjukförsäkringen. Nationella riktlinjer om hur långa sjukskrivningstider som kan tillåtas vid olika diagnoser. Om människor framhärdar i att vara sjukskrivna, kan de drabbas av arbetslöshet efter 6 månader. Jag är övertygad om att de sjukskrivna och alla andra förstått budskapet: “Ni är friska och om ni inte godvilligt vill inse det, då kommer vi att se till att ni inser det!” (Använder mig av DN-debatts citatteknik.)
Barbro Hedvalls gör sig omedvetet (?) till tolks för en överklassinställning att knappa ekonomiska omständigheter leder till flit och kreativitet. Inställningen har inget stöd i någon, vare sig medicinsk eller samhällsvetenskaplig forskning, utan bottnar enbart i ideologiskt önsketänkande.
Människor som utsätts för ekonomisk stress riskerar att bli ännu sjukare, förkortar medellivslängden och kan leda till att individer hamnar i en än större passivitet. Ekonomisk stress förädlar inte, utan är en samhällsfara.
