Egentligen är det fascinerande att ta del av synpunkter från många kristna, när de kristnas ansvar för att bli en röst för de fattiga, förnedrade och förtryckta kommer på tal. Kristna, som i andra sammanhang, inte räds att gå till storms mot lagar och trender i samhället, blir som förbytta när det gäller solidaritet med de fattiga. Då lutar det mer åt: Nja Leo, visserligen har du rätt, men då måste du säga hur det ska göras. Det står det ingenting om i Bibeln. Och är det inte så att alla försök från kristnas sida att solidarisera sig med de fattiga, bara slutar i marxistiska analysmodeller? Föresten, säger inte Jesus att de fattiga har ni alltid mitt ibland er? Jag riktigt hör den logiska fortsättningen, och då är det väl ingen idé att ens försöka?
Jag håller med Jim Wallis, när han säger: “Jesus sade ingenting alls om homosexualitet. I Bibeln finns tolv verser som handlar om det, men tusentals om fattigdom. Varför pratar vi inte om det i stället?” Just så, varför pratar vi inte om det istället? Är inte solidariteten med de fattiga också en mycket viktig del av den kristna identiteten? När vi människor tar strid mot onda strukturer, finns aldrig någon garanti för slutgiltig seger. Men det gäller ju inte bara kampen mot fattigdomen, utan också kampen mot alla synder i samhället, och våra enskilda och personliga synder inte att förglömma. Vi vet att vi inte kan besegra synden, men inte slutar vi att kämpa! Det är en daglig kamp och ändå får vi lita till nåden, när kvällen kommer!
Nu är det så väl ordnat, att där det finns förtryck, där finns också motstånd. Fattiga väntar inte på att vi kristna ska hitta lösningar mot fattigdom och förtryck. De organiserar motståndet själva. Så gjordes det på 1800-talet när arbetarna i Sundsvall organiserade Sveriges första strejk eller när min morfar organiserade fackföreningar i norra Finland. Så görs det idag runt om i världen. Arbetare runt om i världen organiserar sig i fackföreningar för att möjligen höja priset på den enda vara de äger, sin arbetskraft. Överallt i världen dyker nya kvinnoorganisationer upp. Barnarbetare försöker också skapa sig ett skydd mot krafter som exploaterar och utnyttjar dem. Miljöorganisationer i Indien, Afrika och andra delar av världen växer upp som svampar ur jorden, ofta ledda av kvinnor. Vi behöver inte fråga oss hur vi ska göra – vi behöver bara ansluta oss och sätta oss till bords! Visst kan varje kamp gå åt helvete och förstelnas i maktstrukturer och kanske rent av att bli delar av förtryckande strukturer, men då är det bara att ta nya tag och delta i organiserandet av det nya motståndet!
Vi kan också, utan att behöva vänta på att andra tar initiativet, bli en moralisk röst i samhällsdebatten. Då menar jag inte en allmänt välvillig och snäll röst, utan en kärv och bestämd röst, som vågar säga - detta är moraliskt fel! Och då tänker jag inte på debatten om könsneutrala äktenskap. Det vore på sin plats att säga till våra politiska och ekonomiska ledare att det är omoraliskt att besluta om försämringar i trygghetssystemen för vanligt folk och lämna sina egna system intakta eller rent av förstärka dem. Sådant ledarskap kan och bör vi kristna kritisera och protestera mot. Den korrumperar hela samhällsklimatet och leder oss rakt ned i ett moraliskt träsk!
Vi behöver alltså inte fråga oss hur, var och varför striden förs. Den pågår här och nu. Det är bara att kavla upp ärmarna och spotta i händerna och ta första bästa spade och börja gräva tillsammans med dem som Jesus av någon anledning tycktes ha en mycket speciell känsla och förhållande till.
24 september, 2007 kl 9:14 f m
Bra inlägg. Själv tror jag att det viktigaste vi kan göra är att tillåta Guds ande att samla oss till Jesus-centrerade grupper som i vårt sätt att fungera lever ut det kommande gudsrikets värderingar och principer. Vi har ett desperat behov av församlingar som är lite mer lika Apg 2-5, alternativa samhällen med en alternativ politik som kan bli ett exempel för samhället i stort. Att samla en motståndsrörelse som väntade på och levde ut det kommande gudsriket, verkar ha varit Jesus väg, och inte att försöka ta greppet om den gudsfrånvända samhällsapparaten. Eller vad tror du?
24 september, 2007 kl 9:25 f m
Börjar så sakteligen uppleva att det du beskriver känns rätt. Kan inte riktigt sätta vare sig ord eller handlingar på känslan, men jag är säker på att svaren kommer. Jag tillhör de mer trögtänkta i hagen.
24 september, 2007 kl 9:50 f m
Om du bland annat refererar till mitt svar på ett av dina inlägg tidigare med denna drapa så slår du in öppna dörrar. Självklart ska vi alla försöka, problemet är bara att vi inte är överens om hur vi ska gå till väga. Är det ökad tillväxt som lyfter de fattiga bör man kavla upp ärmarna och verka för ökad frihandel. Tror man att det alltid är de som säger sig vara mest solidariska med någon grupp så kan man väl ta och solidarisera sig med dem. ”Tafatthet” är också ett sätt att känna sig fram. Dessutom skulle jag säga att de fattiga tack och lov har många tusentals i detta land som är solidariska med dem, och bygger sin politiska gärning på denna identitet, oavsett om de kallar sig ”höger” eller ”vänster”. Kritik mot den samhälleliga sexualmoralen och försvar för familjen är betydligt mer sällsynt i den svenska offentligheten idag. Det kan ju också tänkas styra vad man ”går till storms” emot.
Det väsentliga är att vi som kristna inte låter profana politiska åsikter styra de ställningstaganden vi gör i kyrkor och samfund, utan bejakar den mångfald av åsikter som finns. Vi måste utgå ifrån att alla agerar utifrån goda intentioner och med behjärtansvärda mål, annars kommer samhällets olika distinktioner att bli våra, och det är inte bra. Vi ska varken vara ”kristen höger” eller ”kristen vänster”, utan kristna. Vi får aldrig förlora Herren ELLER vår näste ur sikte.
24 september, 2007 kl 10:49 f m
Oj så bra Leo.!
Känner igen attityden om att det inte är någon idé att hjälpa vissa människor och att man finner “bibelstöd” för denna egoism. Det gäller även andra saker än att hjälpa fattiga i andra länder, ja nästan alla typer av frågor som gäller att gå utanför sin egen bekvämlighet och stötta andra människor och få andra att kliva ut ur maktlöshet osv. Väntar mig numera inget alls av kristna i kyrkor utan mer av människor som utan officiell bekännelse faktiskt gör något. Kristna har ju alltid ursäkter pga bibelord.
Men kände mig ändå utmanad personligen av det du skrev. Det är ju lätt att fastna i debatter som inte alls är lika relevanta som att faktiskt göra något åt verkliga problem. Känner mig ofta fastlåst i ett samhällssystem som inte uppmuntrar något annat än att sköta sitt eget och strunta i andra. Men det är väl bara ursäkter även om upplevelsen nog delas av många andra än mig.
24 september, 2007 kl 12:07 e m
Vi är fastlåsta i ett samhällssystem, Eva-Maria. Det är näst intill omöjligt att på ett individuellt plan bryta sig loss. Därför är det viktigt att försöka förstå samhällets koder. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag fått mig till livs, att ingen i Sverige är väl fattig, om man jämför med …. Det är fhelt sant. Vi behöver inte se våra barn dö med uppsvällda magar, därför att den inhemska överklassen i samarbete med den internationella ekonomiska och politiska makten anser att det är bättre att människor dör än att deras vinster minskar.
Vi kristna rör oss på två plan, dels den internationella och dels vår egen svenska verklighet. Kan vi inte identfiera “våra egna” fattiga och vad som håller dem i fattigdom, då är det också svårt att påtala och protestera.
En tumregel jag har, för att bara ta ett exempel, är att alltid försöka se vad som ligger bakom begreppet “vi”. Om den politiska och ekonomiska makten säger: “att nu måste vi spara” och man kan se att deras förslag innebär att de som har minst ska spara och de själva går skadelösa. Då kan man som kristen med gott samvete hävda – “detta är en orättfärdig politik!” Samma måttstock kan användas i arbetslivet. Om styrelser och chefer säger att marknaden kräver återhållsamhet i lönekraven, då bör man kunna förvänta sig att cheferna, styrelserna och ägarna går före och är återhållsamma. Har vi sett någonting av ett sådant moraliskt ledarskap? Inte alls!
24 september, 2007 kl 4:52 e m
Nä något sådant moraliskt ledarskap har vi inte sett nej..
Och då om man som jag lätt resignerar i min upplevda maktlöshet inför alla problem så är det lätt att man tänker att man som kristen sak fokusera på att vi inte kan bygga Guds rike här i världen utan hoppas på den tillkommande.
Detta är förrädiskt då det tilltalar många kristna för då har vi inget större ansvar och slipper det dåligasamvetet. Tänker personligen en hel del på spänningen mellan uppgiften som kristen här och nu och det faktum att vi inte kan förvänta oss en fullkomlig värld i denna tiden. Det ena kan leda till idealism och det andra till minskat ansvarstagande. Och i rädlsa för idealism så hamnar man lätt i andra diket. Jag är själv inte rädd för risken för överdriven idealism precis men samhällsklimatet är väl lite åt det hållet. Men kanske handlar det om att det går hand i hand med individualismen då samvetets röst inte tillåts vara så hörbar längre och går emot ens egoistska strävanden för personlig lycka. Kollektiva lösningar verkar vara svårare att få till då det kräver engagemang och överlåtelse mer än för stunden. Huga så läskiga grejer!
Och nu har en talat som inte alls är särskilt insatt men tyckte din diskussion var intressant.
24 september, 2007 kl 5:05 e m
Nog är du tillräckligt insatt!
24 september, 2007 kl 6:05 e m
Ursäkta om någon som inte direkt är pigg på att snacka Jesus lägger sig i debatten.
Jag ser ovan att det är flera olika saker ni diskuterar som är lättare att ta upp var och en för sig istället för att klumpa ihop till en röra där man inte kan dra upp i nåt snöre utan att övrigt liksom faller med.
Angående det där med att försvara de försämringar som sker i Svenska socialförsäkringssystemet: Min åsikt är att sveriges system redan är urholkat. Många länder har betydligt bättre (inkl. USA), medan svenska politiker falskt lever kvar i bilden av att Sverige är globalt så mycket bättre. Det är en myt som är fel. I Japan tex ingår tandvård i den nationella hälsoförsäkringen. Även om Japan har lägre skatt och billigare generellt så har man ändå råd att subventionera tandvården.
Angående moraliskt ledarskap så finns ett tydligt dilemma mellan personlighetstyperna som vill spegla sig i glansljuset: ofta de sk artisanerna, medan de som är idealistiska är ofta av en mer blygsam karaktär. Bygger på MBTI. Psykologiska test kan ifrågasättas som vetenskap men de är väldigt träffsäkra när det gäller att beskriva människor…vad som är typiskt för de som vill spegla sig i samhällsljuset är att de har brist på abstrakt tänkande och mest vill leva och njuta i nuet. “Livet är här och nu.” Låter som en krass beskrivning av dagens samhälle dessvärre.
I Sverige finns en stor missuppfattning att det är det individuella samhället som orsakar mycket av problemen; att vi inte bryr oss bara för att vi tänker som individer snarare än grupper i kollektiv. Jag tror inte att det hade gjort någon skillnad för även när samhällsstrukturen är kollektivism och gruppmentalitet så är det alltid en gruppmentalitet som omfattar den EGNA gruppen, det egna landet…etc.
Jag tror snarare att problemen ligger i massmedia och hur vi blir informerade om vår omvärld. Om ingen bryr sig att rapportera om fattigdom och misär för att detta inte är vare sig underhållande eller säljande så upphör nyheterna om det. Ett bra exempel är det som skrivs idag om på Aftonbladets debatt sida där Läkare utan gränser går till attack mot medias negligering av världssvält och barnadöd. Det finns orättvisor men de kommer långt efter i popularitetsnivå efter dokusåpor och annat som anses vara mycket viktigare.
Frågan är vad man ska göra åt det? Vi sitter alla fast i en verklighet som någon annan valt åt oss, verkar det som om.
Ett bra sätt är att bilda nätverk med speciella intresse där man kan använda internet och email som kraftfulla medel för att sprida information och engagemang. Och skriva blogg, men där är det ju, som man kan se ovan, mest idealistiska personer som intresserar sig så genomslagskraften är begränsad. Men man skall aldrig ge upp!
MVH Karin
24 september, 2007 kl 10:04 e m
Intressanta synpunkter Karin och hade jag varit på det humöret ikväll, då skulle jag också nappat och tagit en diskussion om nivåer etc och om situationen i USA, som jag vet lite mer om än Japan.
Nu syftade mitt inlägg inte till sådana jämförelser eller om de svenska nivåerna är bra eller dåliga, utan mer en påminnelse om att det finns fattiga i Sverige och att vi har ett ledarskap som hävdar piskor åt folket och inte bara morötter, utan bakelser till sig själva. Kritiken riktar sig mot alla partier och hela det ekomiska etablisemanget. (Skulle tro att det också gäller Japan.)
25 september, 2007 kl 4:28 f m
Hej igen! Jag förstår vart ditt inlägg syftade. Jag har dock väldigt dålig insyn i Sveriges ekonomi och politik i dagsläget (tack och lov kanske….), vad det gäller Japan så är inte kritiken särskilt stor emot politikerna vad det gäller klyftor mellan fattiga och rika. Beror nog både på moral och levnadsförhållanden. Även om de finns de som har det fattigt (och sämre än i Sverige alltså), så har man alltid råd med sjukvård och tandvård. Värre är det med bil, universitetsstudier etc.
Men, man kan då fråga sig: är det bättre när det är som i Sverige att de flesta har råd att skaffa bil eller hus/lägenhet men inte har råd att gå till tandläkare?
För övrigt borde jag väl inte klaga direkt på svenska förhållanden eftersom jag inte ens röstade…Angående klädblogg råd har jag tyvärr ingen aning! Undviker alla såna bloggar i möjligaste mån!
MVH Karin
20 november, 2008 kl 12:53 f m
[...] Jag skrev för drygt ett år sedan: Varför denna tafatthet? [...]
3 juli, 2009 kl 3:51 e m
[...] andra inlägget, med rubriken: Varför denna tafatthet? skrevs 23 september 2007 och var en uppmuntran till oss [...]