Ofta sägs det att vi bör lära av historien, men det är sällan vi i egentlig mening gör det. I det senaste numret av Kyrkans Tidning (KT) publiceras en debattartikel skriven av Bengt Wadensjö. (Jag kan tyvärr inte länka till sidan, den kan bara nås av prenumeranter.)
I debattartikeln påminner Wadensjö oss om en debatt inom SvK inför kyrkomötet 1909. Då skulle kyrkomötet ta ställning till ett förslag från riksdagen om att även de som tagit sitt liv skulle få en kristlig begravning. Splittringen inom kyrkan var stor och många av argumenten känns igen från dagens olika diskussioner. Bl. a att kyrkomötet ”böjde sig för en riksdagsopinion trots att kyrkan med värdig fasthet skulle vinna i längden; …” Ett argument som ytterligare förstärktes med beskrivningar av vad det skulle innebära för samhället om inte kyrkan hävdade sin urgamla rättighet att ”stå tigande vid graven när någon gått bort på ett sätt som är mot naturens ordning samt att tvinga kyrkan till liktal är att göra det svårare för prästerna.”
Argumenten för att bifalla riksdagens förslag känns också på många sätt som direkt tagna ur dagsaktuella debatter. ”…härigenom uppkommer en förgiftning av det allmänna rättsmedvetandet, bestämmelserna är föråldrade och olämpliga och bör därför tagas bort samt att om församlingen skulle neka klockringning är man obarmhärtig mot de efterlevande.”
Majoriteten av lekfolket vid kyrkomötet var för en förändring och förslaget vann med 30 röster mot 26. Wadensjö frågar något retoriskt: ”Är det någon som i dag anser att det beslutet var felaktigt?” Jag har genom åren inte hört någon inom SvK som beklagat att Kyrkan erbjuder alla sina tillhöriga en kyrklig begravning. Jag inser också att det finns stora kyrkor som har en annan syn, vilket jag djupt beklagar.
Bengt Wadensjös artikel borde också ge oss som tillhör lekfolket råg i ryggen. Det är inte enbart i frågan om kristlig begravning för dem som tagit sitt liv, där lekfolket vågat tolka evangeliet, som det glada budskap det är, utan lekfolket har också vågat gå i täten för en mängd andra beslut som berikat vår kyrka. T ex beslutet att erkänna och bejaka kvinnors kallelse till att bli präster i SvK. När traditionalister angriper sina kollegor och biskopar för att de ränner efter tidsandan, bör vi som tillhör lekfolket höra vilka de egentligen angriper. Det är oss anklagelsen drabbar! Det är vi som är bärare av tidsandan! Vi bör frimodigt svara att, ja så är det! Det är vi stolta över! Vi vet vad som gläder och plågar människorna. Vi vet också vad som krävs för att evangeliet också fortsättningsvis ska kännas relevant för människorna i vårt land. Utan lekfolket ingen Luthersk folkkyrka!
Bengt Wadensjö avslutar sin debattartikel med: ”Det är tankeväckande att staten kan vara mer kristlig än kyrkan. Den som har öron att höra han höre…”
I Dagen kan den som så önskar, kanske få andra infallsvinklar.
