Ett fall för Historiska sanningsmyndigheten?

OS i Peking närmar sig och protesterna växer enligt en artikel av Tobias Olsson i dagens SvD. Artikeln informerar att t ex prins Charles inte kommer att delta vid öppningsceremonierna i Peking. En orsak lär vara prins Charles intresse för situationen i Tibet. Ett skäl så gott som något för att utebli från festligheterna i samband med OS. Där ser man. Inte trodde jag att jag skulle ha anledning att berömma någon medlem av det brittiska kungahuset.

I övrigt redovisas i artikeln hur de som protesterar mot Kina är splittrade i frågan om bojkott av Peking OS. Det är möjligt att bojkottkravet är orealistiskt, men jag behöver inte vara realist, utan stöder kravet på bojkott. Jag får väl sitta och vara orealistisk för mig själv, när andra jublar vid TV-apparaterna.

Anledningen till inlägget är egentligen inte att berätta om min inställning till Peking OS, utan syftet är att göra en anmälan till den Historiska sanningsmyndigheten*. Jag har länge retat mig på att det svenska näringslivet tillsammans med det globala kapitalet så opåtalat får stödja en kommunistisk diktatur. Vem minns inte mediedrevet mot Ohly när han framhärdade att kalla sig kommunist. Visst, det var dumt, för att uttrycka mig lite milt. Men när kapitalets företrädare åker skytteltrafik till Kina och slickar diktaturens stövlar, då blir det på sin höjd glada ekonominyheter i Aktuellt och Rapport. Det är bra för aktiekurserna! Inte behöver direktörerna i de svenska storföretagen svettas inför TV-kameror och försöka bortförklara varför de är diktaturkramare. Jag tror att det vore av intresse att få kartlagt, på vilket sätt och i vilken omfattning svenskt kapital samarbetar med den kommunistiska diktaturen för att hålla det kinesiska folket under stövelklacken.

*Historiska sanningsmyndigheten = Forum för levande historia.