Det går inte att räkna de gånger jag genom åren fått mig till livs, att de värderingar jag byggde upp med hjälp av böcker och berättelser i ungdomsåren, på något sätt skulle ha passerat bäst-före-datum för länge sedan. Klasser, överhet, klassorättvisor och klasskamp skulle tydligen vara överspelade och att jag enbart av nostalgiska skäl höll fast vid begrepp från en svunnen tid. Fackföreningar behövs inte. De bara förtrycker arma småföretagare.
Jag har ibland varit kluven, det måste erkännas, men ändå upplevt, att mina värderingar och det vänsterperspektiv på tillvaron jag fick i ungdomsåren fortfarande är giltiga. Med jämna mellanrum, mellanrum som blivit allt kortare de senaste åren, påminns jag om att världen inte blivit så mycket bättre. I dag läser jag i DN om situationen för frukt- och grönsaksplockare i södra Florida. Plockarna har långa arbetsdagar, låga löner och de bor i baracker utan möbler, med madrasser på golvet. Trots det tunga arbetet erhåller de inte ens den lagstadgade minimilönen. Givetvis har inte plockarna någon anställningstrygghet, utan varje morgon får de samlas med förhoppningen att de skall bli en av de lyckliga som får stiga in i bussen för frakten till det tunga slitet.
Jag kände igen berättelsen i DN. Jag läste den i “Vredens druvor” av Steinbeck för snart 50 år sedan! Det går inte att tala om återseendets glädje. Återseendets sorg och vrede väller istället över mig, när jag gång på gång läser artikeln! Det går inte att trösta sig med att DN-artikeln skildrar något udda och ovanligt. Tvärtom förhållandena verkar bli allt vanligare och sprider sig runt världen som en farsot.
Vi har fått rapporter i TV och tidningar att svenska företag utnyttjar papperslösa invandrare under rent slavliknande förhållanden. Alla tvår sina händer och hävdar att de inget visste, men att nu när det vet, skall de bättra sig. Vad händer? Företag byter namn och missförhållandena fortsätter. Fackliga ombudsmän hävdar att det vore orimligt, att de skulle åka runt och kontrollera att ingen bryter mot kollektivavtalet, på nätterna!
Lösningarna i ungdomsåren för att komma tillrätta med missförhållandena var enkla. Organisering! Organisering i fackföreningar. Organisering i politiska partier. Kamp och motstånd. Tänk att det receptet håller än i denna dag som dag är. Förtryckta människor kan inte förlita sig på överhetens välvilja eller på kyrkornas välgörenhet. Den enda kraft de har är den egna viljan och organiseringen.
Det var också budskapet i Vredens druvor. Det budskapet gäller fortfarande!
17 februari, 2008 kl 2:03 f m
Jag för min del har bara blir mer vänster med åren och har aldrigt varitså mycket vänster som jag blivit de senaste 15 åren.
Ibland tyckte jag att vänsterns verklighetsbeskrivning, åtminstone den om Sverige, var ordentligt överdriven på 60- och 70-talen, men idag tiger samma vänster, trots att vänsteranalysen är riktigare än den varit sedan andra världskriget. Så nej, våra ungdomsvärderingar håller än. Det är bara propagandan mot dem som är mycket effektivare idag och att de unga är så lättlurade att man inte vet om man ska skratta eller gråta.
17 februari, 2008 kl 9:17 f m
För varje dag förstår jag alltmer vad begreppet helig vrede egentligen innebär!
11 juni, 2008 kl 4:18 e m
Är “frihet, jämlikhet och broderskap” för abstrakt? Vad mer får man genom att adressera med “vänster”?
Bengt