Skrattet fastnar i halsen!

Det är egentligen fascinerande att få vara med och uppleva processen om hur ”sanningar” etableras. Hur i bästa fall, ett enskilt exempel på några dagar utvecklas till en generell och etablerad sanning. En sanning som bara ”politiskt korrekta” bidragskramande vänstermänniskor kan ifrågasätta. Ledda av ”PK-rörelsens översteprästinna, Åsa Linderborg” mobbar vi alla de modiga, som vågar säga som det är. Ni förstår säkert att jag tänker på Maciej Zarembas artikelserie i DN – ”Först kränkt vinner.”

Formellt handlar artikelserien om påstådda missförhållanden på Lärarhögskolan i Stockholm, där det, enligt artikelförfattaren, pågår en mobbing av lärare från studenternas sida. Lärarna tvingas till tystnad genom hot om att de annars blir anmälda av studenterna till någon ombudsman för någon påstådd kränkning. Så här långt kunde artikelserien ha varit en i raden av arbetsplatsreportage, där fakta kan kontrolleras och eventuella åtgärder vidtas. Men nu händer det fantastiska, Zaremba utvidgar frågan till att gälla hela utbildningssverige. Med stöd av brev från lärare blir bilden, att elever anmäler lärare i parti och minut, vilket i sin tur leder till rädda lärare, som inte vågar vara lärare. Det är ju, om det vore sant, mycket illa. Men frågan blir större än så. Det är inte bara studenter och elever som känner sig kränkta, utan det har tydligen spridit sig till hela folket. Orsaken är, hävdar Zaremba, att vi i vår kultur inte vågar bli arga, utan tar på oss en offerroll istället. Givetvis får Zaremba stöd. Pannor läggs i djupa veck och den ena analysen efter den andra avlöser varandra. De som är mest aktiva i debatten och skrattar högst i bloggvärlden, är de som likt Göran Skytte anser, att svenska folket är galna, som inte inser hur passiviserade vi blir av välfärdsstaten. 

Innan vi skrattar oss fördärvade vore det kanske idé att sansa sig och gå tillbaka till själva artikeln och fundera över vad det är Zaremba egentligen skriver? Hur jag än läser artikelserien kan jag inte läsa mig till, att studenter i allmänhet anmäler sina lärare för kränkning. Zaremba pekar ut tre grupper. Invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder. Det gemensamma för de beskrivna grupperna är, att de har en ombudsman att vända sig till, om de känner sig diskriminerade. Det finns ju skäl till varför vi har DO, HomO och HO. Det kan ju inte ha undgått någon, att invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder drabbas, av och till, av diskriminering och kränkande särbehandling.

Låt mig ta några exempel ur min egen erfarenhet, trots att inlägget säkert blir oläsligt lång. Under 90-talet var jag förtroendevald politiker i socialnämnden och äldre- och handikappnämnden i Västerås. I den politiska retoriken sägs, att ett handikapp inte är en egenskap hos personen med funktionshinder, utan handikappet uppstår i mötet mellan personen och det omgivande samhället. Detta är en oomkullrunkelig sanning. Nu är det så illa, att vackra ord inte alltid svarar mot en lika vacker verklighet.

Vid ett sammanträde med Kommunala Handikapprådet i Västerås, fick jag en fråga av ordföranden i De handikappades riksförbund (DHR), fritt urminnet: ”Varje morgon, när du går till jobbet Leo, äter du din frukost, läser tidningen, duschar, klär på dig och tar bilen/bussen till jobbet. När jag ska göra samma sak måste jag få hjälp av någon, som ser till att jag är hel och ren och påklädd innan jag kan ta mig till mitt arbete och jag måste betala för tjänsten!”  Vad skulle jag svara på det? Jag sa som det var. ”Jag hör dig och jag förstår vad du säger, men jag kan inte leverera!” Ett uppenbart fall av diskriminering, men han skulle inte ha fått rätt om han anmält det till HO. Ordföranden i DHR hade anledning att känna sig kränkt av både mig och kommunen.

Vid ett annat tillfälle var jag gäst hos Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR) i Västerås. Samtalet mellan mig och mötesdeltagarna kom att handla om  färdtjänsten. Jag kände mig på säker mark. Färdtjänsten i Västerås var bäst i landet! Ordföranden i NHR log lite medlidsamt och berättade hur handikappande det var, för dem som behövde specialfordon att ta sig någonstans. ”Så här är det.” sa hon ”om jag vill gå på någon fest måste jag beställa specialfordonet minst en dag i förväg. Då bestäms det när jag ska åka och när jag ska hämtas från festen. Nu kan det ju vara så att festen är tråkig och jag skulle vilja komma med en nödlögn och ta mig därifrån, vilket du kan, men jag får sitta där snällt och vänta på min färdtjänst. Men det kan också hända att jag, tro mig eller inte, upptäcker att jag nog skulle vilja stanna över natten hos värden. Hur roligt är det på en skala att bli störd av en färdtjänstschaufför som står och bultar på dörren och hävdar att jag ska hem?” Det blev inget mer skrävlande om vår förträffliga färdtjänst den kvällen. Det var ju så uppenbart att kommunen diskriminerade personer med funktionshinder och utsatte en stor grupp för ständiga kränkningar.

Som sagt, i inget av de två fallen skulle kommunen ha blivit fälld om vi blivit anmälda. Inte heller diskriminerade och kränkte vi av illvilja. Ändå var det ett faktum, att jag var delaktig i både diskriminering och kränkning. Visst kan vi skratta och stoja över överkänsliga svenskar, som känner sig kränkta över ditten och datten, men skrattet borde fastna i halsen, när vi ser hur verkligheten i realiteten är.

 Jag må bli kallad politiskt korrekt, men min bestämda uppfattning är att det anmäls alldeles för lite i det här landet. Kan det tänkas bero på en kultur som uppmuntrar mesig acceptans?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

About these ads

6 kommentarer till Skrattet fastnar i halsen!

  1. Anders skriver:

    Det faktum att en (gissningvis) rullstolsbunden person ”kränkts” för att hon inte fått en gratis privatchaufför tillgänglig dygnet runt är ett utmärkt exempel på hur alla dessa ”kränkta” personer tänker.
    Reality check!

  2. LeoH skriver:

    Om du anser att färdtjänst/specialfordon innebär att ha tillgång till privatschaufför, då vågar jag hävda, att du är okunnig. Om en sådan okunskap låg bakom Zarembas artikelserie, då var jag alltför mild i min kritik.
    Till yttermera visso vågar jag påstå Anders, att du fullständigt saknar empati.

  3. Anders skriver:

    Empati? Den kränkta personen jag åsyftade angav saker som att man får ”snällt sitta och vänta” när man vill ha sin taxi som en kränkningl. Det får väl alla som behöver en taxi göra om ingen finns utanför dörren?
    Om du skulle lyckas komma med en lösning på detta dilemma skulle jag gärna veta hur det skiljer sig från ”privatchaufför”.

  4. LeoH skriver:

    Inte vet jag dina erfarenheter av taxi, men inte brukar jag beställa taxi dagen före jag ska på fest. Inte heller brukar jag dagen före behöva bestämma när taxin ska komma och hämta mig från festen.
    Men eftersom du vet hur det är, då kanske du också anser att det inte ska finnas färdtjänst för personer med funktionshinder?

  5. [...] han försvarar! Skepsis när vi slentrianmässigt kränks Känner du dig kränkt (lille vän)? Skrattet fastnar i halsen Lärarhögskolan – ett hot mot [...]

  6. [...] han försvarar! Skepsis när vi slentrianmässigt kränks Känner du dig kränkt (lille vän)? Skrattet fastnar i halsen Lärarhögskolan – ett hot mot [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: