Kroppen, en vara på den fria marknaden?

Jag får ofta känslan att samhällets moral utgår från, att det som är tekniskt möjligt också är moraliskt rätt. Den känslan fick ny näring när jag alldeles nyss avslutade läsningen av en “Understreckare” i SvD från den 17 april. Understreckaren är skriven av Fredrik Svenaeus och har rubriken, “Högt pris när själens boning reas ut.” Artikeln handlar om organdonationer och organhandel och de moraliska frågor aktiviteterna ställer oss inför.

Eftersom artikeln är så lättillgänglig avstår jag från att göra någon lång sammanfattning, utan jag gör bara ett par nedslag i artikeln. Nedslag som kommer att följa mig en lång tid framöver. Ofta när vi samtalar om den medicintekniska utvecklingen ur ett moraliskt perspektiv, hamnar vi i återvändsgränden. “Vi kan väl inte säga nej till metoder som räddar liv?” Svenaeus skriver: “Den motbjudande praktik som skildras i Ishiguros bok har uppstått eftersom samhällets medborgare inte förmått säga nej till möjligheten till ett längre liv.”

Frågan återkommer med än större styrka när Svenaeus beskriver vad organhandels i grunden handlar om: “Även om man kan förstå att desperata människor gör vad som helst för att rädda sitt liv är det svårt att inte finna den handel som skildras i dokumentären upprörande. Att de rika köper sig ett längre liv än de fattiga genom att inte slita ut sina kroppar medan de lever har vi vant oss vid. Men att de också köper reservdelar från den fattiga maskinparkens yngre, oförstörda lager när de själva börjar rosta, är väl magstarkt.”

Nu blir frågeställningen riktigt plågsam. Hur långt är jag beredd att gå för att rädda mitt eget liv och hur mycket acceptans för mitt eventuella beslut förväntar jag mig från min omgivning? Kommer jag att låta mig villigt luras att tro, att den njure eller lever jag får i Turkiet, Pakistan eller Filippinerna är skänkt av fri vilja och i människokärlek och inte av fysiskt eller ekonomiskt tvång?

Frågan är högst aktuell. Redan finns det diskussioner om att legalisera organhandeln. En legalisering skulle enligt förespråkarna, gagna den fattige som säljer sina organ. Jag kan ta gift på, att vi i en snar framtid kommer att möta argument om individens frihet att själv få avgöra vad han eller hon skall göra med sin egen kropp. Det kommer att tillsättas utredningar. Lagar som reglerar hanteringen kommer i demokratisk ordning att antas av parlament och kanske rent av legitimeras av EU och FN. Hygienregler kommer att beslutas. Givetvis kommer en etisk kommitté att tillsättas, vars främsta uppgift är att ge moralisk legitimitet åt hela hanteringen.  Kliniker kommer att växa fram. Gissa var? De rika åker och köper sig en reservdel från reservdelslagret. Ju mer du kan betala, desto friskare “donator.” Frågan blir enbart praktisk och moralen kastas i slaskhinken med hanteringens andra restprodukter.

Om mindre än 20 år är vi där. Tro mig. Kan vi, 20 % i den rika världen, utnyttja 80 % av jordens resurser, varför skulle det vara otänkbart av vi också utnyttjar de fattiga som vårt reservdelslager? Det som är tekniskt möjligt är också moraliskt fullt acceptabelt! 

Andra bloggar om: Fredrik Svenaeus, Organdonation, Organhandel, Södertörns högskola, Under strecket, Moral, Världens fattiga, Reservdelslager