Dikter skall, som jag ser det, läsas under sena nattliga timmar. Jag vill dela med mig av en dikt jag alldeles nyss läste. En dikt av Petter Bergman ur hans diktsamling “Tilltal.” Nedanstående dikt kändes i natt som ett verkligt tilltal.
Spegelvänt
Jag går på stigen. Jag är en människa
som rör sig sakta mot mig själv.
Detta är ingenting jag längtar efter:
det bara är. Ett ofrånkomligt möte
på offentlig plats.
Vad fruktar jag?
Att likheten skall vara slående
eller skillnaden bestående?
Jag fruktar helheten: att acceptera
allt jag är, inte bara det lilla som
jag visar upp till allmänt beskådande.
Ingen blir klokare med åren,
bara en smula mera skeptisk.
Världen snurrar, murar ruttnar
och faller ner och det berör mig
inte alls. Men detta: att sammanfogas
till en helhet skrämmer mig mer än
något annat. Halva mitt liv har jag lyckats
hålla mig borta från halva mig själv.
Nu orkar jag inte längre. Nu skall straffet
utdömas, helheten förenas.
Jag går på stigen. Jag är en människa
som rör sig sakta mot sig själv
Andra bloggar om: Petter Bergman, Tilltal, Dikt
