Läser i DN och Dagen, att Antifascistisk Aktion i Uppsala, på affischer erbjuder människor en belöning på fem hundra kronor och ett knogjärn om de misshandlar en påstådd namngiven nazist. Uppgifterna i Dagen och DN bekräftas på Afa:s hemsida. Om man har ett mycket grovhugget sinne för humor, kan uppmaningen möjligen ses som ett skämt. Nu har jag inte den humorn och därför tar jag uppmaningen att misshandla en nazist på fullaste allvar. Jag upplever att den radikalitet och antinazism som Afa anser sig stå för på många sätt motverkar sitt syfte.
Det kan inte strategiskt vara någon lyckad idé, att skärpa de sociala och politiska motsättningar och tro att det i sig leder till ett radikalare politiskt klimat. Under 60- och 70-talet upplevde vi inom vänstern skilda radikala grupper som anammat sådana idéströmningar. Ingen av dessa grupper lyckades radikalisera samhällsklimatet.
Afa kan inte med någon trovärdighet hävda att de ägnar sig åt självförsvar, när de själva söker konflikten. Att i affischer uppmana människor att misshandla namngivna personer, kan inte med bästa vilja i världen kallas för självförsvar. Afa söker striden och trappar upp konflikten av skäl som jag vare sig förstår eller kan acceptera.
Jag tror inte heller, på goda historiska grunder, att slagfältet mot nazismen är gator och torg. Tysklands kommunistiska parti på 20- och 30-talet tog striden mot nazismen och SA på gatorna, när kampen för demokrati och mot nazismen fördes på helt andra arenor. När Hitler och hans Nationalsocialistiska parti tog makten, raderades, en av världens starkaste kommunistpartier utanför Sovjetunionen, bort över en natt. De fick dyrt betala för sitt strategiska misstag! Och det säger jag inte med någon skadeglädje!
Att redan i kampens initialskede hävda. att det inte finns någon annan väg att gå än våldets, är också något vanskligt. Hur vet Afa det? Har de försökt och vad var resultatet? Det måste väl ändå finnas någon erfarenhet, som vi andra inte ser, de baserar sin strategi på? För min personliga del känner jag mig inte trygg med sådana livvakter, utan vill å det bestämdaste avtacka mig för sådant skydd, som Afa erbjuder.
Jag är övertygad om, att det finns effektivare vägar att välja i försvaret av demokrati och frihet!
Andra intressanta bloggar om: Afa, Uppsala, Nazism, Antinazism, Våld, Misshandel, Knogjärn, Belöning, Affischer
21 augusti, 2008 kl 12:35 e m
Att uppmana till att misshandla namngivna personer eller att döda icke namngivna personer… lika illa men är ju precis vad alla krig ägnar sig åt, vare sig de är rättfärdigade eller ej. Hur nu det går till egentligen – att rättfärdiga krig, misshandel, dödande? Etiskt problematiskt men många lyckas ju bevisligen att göra det!
Visst betackar även jag mej för våld och är övertygad om att det finns andra vägar att välja och jag är – precis som landet Sverige – emot dödsstraff – men landet lyckas ändå på nåt märkvärdigt sätt rättfärdiga vår inblandning i krig, att skicka våra söner för att döda och misshandla. Och betala mer än femhundra kronor för detta…
Så Sverige eller Afa.. Vem har egentligen ”rätt” att utse fiender, döda och misshandla?
Men samtidigt som jag är emot våld, erkänner jag att också de som anser att dödande befriar och räddar människor, i viss mån ha rätt, för hur skulle man annars ha fått stopp på nazismen och befriat människor från de fruktansvärda koncentrationslägren?
Nu kan man ju resonera som så att lösningen är, att utan våld så skulle nazismen inte uppkommit och därför fortsätta proklamera för Icke-våld…
men nu finns ondska i denna värld så jag tror inte det är möjligt att ha den ambitionen. Så hur man än är villig att ”acceptera” misshandel av vissa grupper och dödande av andra, eller ej – återstår ju bara rättfärdiggörandeförhandlingar i sitt innersta och det blir som en omöjlig cirkel av motsatta argument.
Och föjldaktligen kommer man inte ifrån att “demokrati” är inte demokrati för alla människor och den ultimata friheten finns inte för alla människor samtidigt i samma “rum”.