Har vi inte hört det här förr?

Läser i SvD om att det ska bli tuffare krav för personlig assistans. Jag har tidigare uppmärksammat den parlamentariska arbetsgruppens arbete. Nu försöker den statliga LSS-kommittén motivera varför de kommit fram till en besparing på 3,3 miljarder och ingenting annat.

Kostnaderna har tydligen ”galopperat”sedan 1994 då reformen infördes. Enbart mellan 2000 och 2005 sägs kostnaderna för personlig assistans ökat med mer än 100 %. Jag får säga som ungdomen sa för några år sedan. Och? Jag kan se minst ett par naturliga orsaker till ökningen. Behoven har ökat kan vara ett skäl. Allt fler har fått kunskap om reformen, kan vara ett annat. Äldre- och handikappnämnden i Västerås gjorde under andra halvan av 90-talet en kartläggning om boendet bland psykiskt funktionshindrade. Trots att kartläggningen handlade om bostadssituationen fick vi också klart för oss att det nog var för få, som egentligen hade rätt till stöd, som verkligen fick stöd enligt LSS. Orsaken var brist på information från t ex vår nämnd. Vilket inneburit att människor inte sökt stödet.

Kommittén har upptäckt att praxis är olika i olika län. Kan i sig tyda på, att vissa län är frikostigare än andra, men en lika naturlig förklaring kan ju vara, att vissa län har varit otillåtet njugga i sina bedömningar. Nu ska det bli enhetliga regler och en del ska få en mer generös tolkning av lagen och andra en tuffare. Det låter väl rättvist, så säg? Kommitténs ordförande Kenneth Johansson (c) säger: ”Handikapplagarna ska gälla, behovet ska avgöra och alla ska få en individuell prövning men på marginalen kan det innebära att man inte får en viss hjälp som man kanske vant sig vid. Men jag tror ingen ska behöva bli helt utan assistans genom regelförändringarna.” Det låter det, men hur kan en utredare rekommendera att det beviljade snittet skall ligga på 100 timmar i veckan, om det är behovet som skall styra? Är det inte så att staten önskar styra tolkningen av lagstiftningen? Det ska verkligen bli intressant att få ta del av riksdagens vägledande resonemang om vad den anser vara rimliga behov hos människor med skilda slag av funktionshinder.

Givetvis har kommittén också upptäckt att det förekommer fusk. Enligt gjorda bedömningar kostar missbruket ca 700 miljoner kronor. Artikeln är något vag i sin beskrivning av fusket, men tydligen vet i vart fall moderaten Anne Marie Brodén att det förekommer fusk och kommittén kommer att kräva att allt fusk skall polisanmälas. Gör så! Det ska bli intressant att få tal del av hur fusket går till. För du får inte personlig assistans beviljad genom att du skickar in en anmälan till myndigheten om behov av personlig assistans och du får det du begärt. Den erfarenhet jag bär med mig från min tid som förtroendevald politiker är att en tjänsteman utredde behovet och förslog nämnden ett beslut eller tog beslutet själv om tjänstemännen hade det på delegation. Hur ett omfattande fusk skulle kunna uppstå, utan att utredande tjänstemän skulle vara inblandade är för mig en gåta. Återigen säger mig min erfarenhet, att tjänstemän oftare är nitiska än släpphänta och definitivt inte bidrar till fusk. Det lär väl bli med det här som de andra fallen av påstådd gigantiskt fusk. Merparten av anmälningar blir liggande hos åklagaren utan åtgärd. I de fall åklagaren går vidare med fallen avvisar domstolarna en stor andel av åtalen.

Nu anser sig SvD ha hittat ett riktigt trumfkort! Ola Jennebrink, med funktionshinder och med egna erfarenheter av personligassistans, hävdar att det förekommer fusk och missbruk. ”Beviset” är att han vet, men vill inte närmare gå in på hur det fuskas. På den nivån skulle jag också kunna intervjuas i SvD och med samma halt av trovärdighet säga – det förekommer fusk. Jag tror inte, att Ola Jennebrink vet mer än jag eller någon annan om det påstådda fusket. Det är också möjligt att någon missbrukar stödet och inte anstränger sig tillräckligt att bli fri från behovet. Att de fullt medvetet låter sig passiviseras. Det kan jag inte uttala mig om, men tror inte att Ola Jennebrink har den övergripande kunskapen, att han så tvärsäkert att uttala sig om omfattningen.

Min bestämda uppfattning är att det politiska etablisemanget inte riktigt accepterat Bengt Westerbergs reform, utan har genom åren enbart sett det som en ekonomisk belastning och inte som den frihetsreform Westerberg till viss del såg den som.

Det är inte alltid så, att politiker älskar rättighetslagstiftning. De vill hellre skänka gåvor på egna villkor!

Andra intressanta bloggar om: Statliga LSS-kommittén, Kenneth Johansson (c), Anne Marie Brodén (m), fusk, missbruk, polisanmälan, Personlig assistans,