Den som inte uppfattat, att kronprinsessan Viktoria förlovat sig med Daniel, måtte leva i total medieskugga. Förlovningen har inneburit att intressanta, men fullständigt ovidkommande, diskussioner fått förnyad aktualitet. En stor fråga är om det inte är dags att skrota, i religionsfrihetens namn, kravet att regenten skall omfatta Svenska Kyrkans tro. En i sig legitim frågeställning.
Ytterligare en fråga, som ventilerats i pressen, är om det inte också är dags att skrota kravet, att den nuvarande monarken och regeringen skall godkänna den blivande monarkens val av make/maka. I den här frågan är jag något konservativ. Så länge monarkin är en del av vår konstitution, då torde det vara rimligt, att åtminstone regeringen får lägga synpunkter på den, som tillsammans med monarken skall representera landet.
Nå, detta om detta. Det är ändå bara bisaker av mindre betydelse. Den 19 juli 2007 skrev jag ett inlägg: ”Demokratiskt sanktionerad barnmisshandel.” Inläggets bärande fråga var: Med vilken rätt kan en befolkning demokratiskt besluta om att utsätta ett bestämt barn för misshandel?
Frågan kvarstår. Om majoriteten av svenska folket anser det rimligt, att de har rätten att besluta om ett barns livsväg. Då är det väl av liten betydelse om även andra feodala kvarlevor påtvingas barnet.
Eller försöker vi döva våra samveten, när så många ivrar för tronföljarens religionsfrihet och rätten att få gifta sig med vem som helst? Jag är så pass cynisk, att jag är övertygad om, att det finns gränser för den tänkta religionsfriheten. Hur tror vi, att veckopressen, AB, Expressen och en stor del av svenska folket skulle reagera om Viktoria blev muslim och tog på sig en slöja?
Det är nog ingen vildsint gissning från min sida, när jag tror, att hon skulle tvingas abdikera.
Andra bloggar om: Monarki, Tronföljare, Viktoria, Daniel, Förlovning, Kungen, Regeringen, Religionsfrihet, Barnmisshandel
