Möjligen kan historien kidnappas, men aldrig tas som gisslan för gott!

För några dagar sedan läste jag för minst andra gången ett mycket intressant blogginlägg av Anders Nilsson. ”När `n Verner lämnade partiet.” Inlägget vibrerar av sorg och vemod, men ändå mest av trotsig vrede.

Innan jag drar några slutsatser, vill jag ta er med till ett köksbord (tillhörde verklighetens folk på den tiden) för ungefär ett kvartssekel sedan. Jag och min dotter Irja, sitter vid köksbordet och samtalar av någon anledning om politik och varför jag tagit steget tillbaka till socialdemokratin. Under samtalets gång, som jag inte minns så mycket av, hade vi tydligen kommit in på frågan, vad som präglat mig under min uppväxt. Nå, det får vara hur det vill med det. Jag berättade för Irja en berättelse, som jag i min tur fått höra av min mamma, hennes farmor.

Berättelsen handlar om en strejk bland många andra i förra seklets början bland sågverksarbetare i Kemi i norra Finland. Morfar kommer hem från ett strejkmöte och säger till mormor. ”Fronten sviktar, så vi i styrelsen har avsagt oss strejkunderstödet.” Vid det tillfället, enligt vad mamma mindes, hade mormor och morfar minst fem barn. Det blev tolv till slut. Mormor svarade lugnt: ”Det var rätt gjort. Vi har potatis!”

När jag som bäst hämtar andan hör jag en frågande röst och ser en frågande blick med inslag, i bägge, av iskall logik: ”Menar du, att jag ska bli socialdemokrat, för att din mormor och morfar svalt?” Ni har säkert sett mängder av tecknade filmer, där en figur springer över en stupkant och fortsätter att springa tills han upptäcker att han springer i luften och med en sorgsen min försvinner ur bild. Så kände jag mig andligen efter att Irjas fråga riktigt ordentligt sjönk in. Märkligt nog hade Irja inget minne av samtalet, när jag frågade henne för någon vecka sedan. Vilket kändes lite vemodigt, eftersom hennes fråga hade en så stor och genomgripande betydelse för mig.

Med min berättelse försökte jag ockupera historien och beskriva en verklighet som inte var Irjas. Min mormors och morfars erfarenhet kunde inte förklara Irjas erfarenhet av socialdemokratin i mitten på 80-talet. För min egen del kunde inte någon, så där på direkten, se några dramatiska förändringar i min livsföring, efter samtalet. Jag lämnade Asea/ABB för ett arbete inom ABF, var partiombudsman en mycket kort tid, satt i fullmäktige, var viceordförande i Äldre- och handikappnämnden under en mandatperiod. Det rullade på.  Men under åren började jag kritiskt granska historien och hur vi inom rörelsen betraktade den.

Vi kan börja med konsum. Hur trovärdigt skulle värvningsförsöken upplevas om någon motiverade medlemskapet med en berättelse om hur de första kooperatörerna startade inköpsföreningar för att slippa vara bundna till arbetsgivarens affärer? Vad har dagens Coop med den historien att göra? Ingenting. Var och en kan utan moraliska betänkligheter handla på t ex ICA.

På en kurs för fackligt förtroendevalda, delade jag in deltagarna i ett antal grupper och gav dem uppgiften, att planera innehållet i en tänkt facklig information till ett antal unga nyanställda. Gruppredovisningarna var nästan identiska. Kollektivavtal, A-kassa, avtalspension, hemförsäkring inbakad i medlemsavgiften. De såg något förvånat på mig, när jag frågade om frihet, människovärde och stolthet. De trodde inte att ungdomar skulle vara intresserade eller eftersöka en sådan information.

Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst, men jag nöjer mig med två till. När Håkan Juholt försöker ta till vänsterretorik, blir det ett paraply över människor som står i regn. Jämför den bilden med Per-Albin Hanssons om hemmet som inte känner några styvbarn. Håkan Juholt låter styvbarnen stå i regnet med blöta fötter. En så skrämmande högeruppfattning har nog ingen partiledare före Juholt gjort sig till talesman för!

Självfallet har jag svårt att se något idémässig, politiskt eller ideologiskt samband mellan min morfars ”….vi har avsagt oss strejkunderstödet” och Juholts, som jag lite illvilligt tror mig höra, ”älskling, vi låter riksdagen stå för hyran!”

Ni som läst Anders Nilsson blogginlägg inser säkert vilken heroisk insats ´n Verner gör. Inför allas ögon frigör han historien och lämnar parti och kommunalråd kvar med ett tomt skal av en ockuperad historia. För var alldeles säkra på, att många såg fritagandet, vilket ger utrymme för något nytt. Det kan ta sin tid, men folket har tid och orkar vänta!

Jag har också en Verner, att minnas. Gustafsson, han vaktmästaren på Östra Radiogatan 2 A-E på Skönsmon i Sundsvall? Ja, just han!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer till Möjligen kan historien kidnappas, men aldrig tas som gisslan för gott!

  1. Anders Nilsson skriver:

    Är det inte så här en dialog skall fungera? Jag skriver en text, en läsare skriver sin egen och placerar min i sin och en ny förståelse blir synlig. Så långt från partistrategernas/marknadsförarnas rop om en berättelse. För i deras föreställning så är en ”berättelse” detsamma som en ”marketing storyline” en klatschig formulering som ska fånga in oss vart-fjärde-års-personer, inte en inbjudan till dialog. Inte undra på att klyftan vidgas.

  2. LeoH skriver:

    Här gäller det att vinna val, Anders. Dialoger är inte valvinnande. Det är mycket bättre att ta hjälp av konsulter, som med hjälp av koncept från USA, marknadsför varumärket S. Det är väl bara vi naiva, som tycker sig se, att röstantalet minskar val efter val.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggers like this: