När lättjan blir för stor, då får man leta i arkivet!

I veckans Kyrkans Tidning (KT) finns en mycket intressant artikel kring frågeställningen om vems fel det är, att kunskaperna om kristen tro tunnats ut? Två forskare anser, enligt vad jag förstår, att det är primärt kyrkans eget fel. Frågan borde diskuteras lite mer inom kyrkan. Ofta tenderar vi att sitta på våra möten och beklaga att skolan inte längre lär ut kristen tro. Känner att jag vill tycka något, men för dagen räcker orken inte till. Det är alldeles för varmt! Jag ville minnas, att jag för länge sen skrev ett inlägg, som åtminstone tangerade, om än mycket lite, innehållet i artikeln. Mycket riktigt jag hittade ett inlägg från 15 augusti 2008. Håll till godo. Helt utan ändringar och tillägg.

Hur förstår vi uppdraget?

Alldeles i slutet av Matteusevangeliet säger Jesus till lärjungarna: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns, och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag skall vara med er till tidens slut.” 

Av skilda anledningar, jag går inte in på vilka, har jag haft anledning att fundera över vad uppdraget egentligen består av? Jag har hört orden otaliga gånger genom åren och de var också ofta närvarande, när Carl Filip Ullner ledde konfirmandundervisningen i det sena 50-talet i Sundsvall. Till för några månader sedan utgjorde texten inget direkt problem för mig, utan de var en del av min kristna tro. Plötsligt slog det mig, att jag nog haft en alltför oproblematisk syn på uppmaningen. Jag har inte lyssnat, vilket är en förutsättning för att förstå.

Jag började lyssna och upptäckte tre ord som jag inte lyssnat till tidigare. Jag kände att orden ”göra”, ”lära” och ”hålla” hade en avgörande betydelse för hur man tolkar Jesus befallning.

När jag funderade över orden ”gör alla folk till lärjungar” fick jag en association till ett förslag på skolområdet under 90-talets besparingstider. Begreppet teoretisk slöjd praktiserades tydligen på en del skolor för att spara pengar. Hade slöjden varit teoretisk på Skönsmons skola, då hade jag nog varit bäst i klassen även i det ämnet. I slöjden gör man saker och så tolkar jag Jesus uppmaning – ”gör!” Jag minns inte alla de konflikter jag hade med min slöjdlärare, för att han var, enligt min mening, alltför petig. Han påpekade, ibland något irriterat, att de blir ingen skärbräda gjord utan ett ordentligt grundarbete. Det var bara att hyvla, slipa och sandpappra! Till slut var lärjungen, nej förlåt, skärbrädan klar och jag kunde ha utropat: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden.” Jag frågar mig allt oftare hur gör vi människor till lärjungar? Räcker det med teoretisk kunskap eller är det ett hantverk, där vi som kristna förväntas göra något? Jag upplever att vi, i våra församlingar, alltför lite samtalar om vad hantverket innebär och alltför mycket ägnar oss åt teoretisk slöjd.

Under konfirmationstiden fick jag ytterligare kunskaper om de bud Jesus gett sina lärjungar, men när jag tittade mig omkring i min verklighet, så upptäckte jag, för en idealistisk ungdom, något mycket förvånansvärt. De kristna verkade inte hålla buden! De vuxna i min omgivning kunde buden, men så här i efterhand förstår jag, att ingen hade lärt dem att hålla buden. Som jag tolkar Jesus befallning, så säger han inte, gå ut och lär människorna de bud jag har gett er. Jesus säger: ”och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.” Det vore fel att skylla mina egna tillkortakommanden på trons område på andra. Det är inte heller min mening, men jag anser det nödvändigt, att åtminstone för min egen del, efterlysa lite mer konkreta och handgripliga råd om hur jag ska gå tillväga för att lära människor att hålla de bud Jesus gett oss.

Under sommaren har jag påbörjat en omläsning av Apostlagärningarna parallellt med ”Andens folk – En lärjungevandring genom Apostlagärningarna” av Peter Halldorf. I Apostlagärningarna får en bild av hur de första kristna tolkade befallningen, att lära människorna att hålla de bud Jesus gett dem. Egendomsgemenskap, raserandet av sociala skillnader, ansvar för varandra, inte få rätt mot varandra med hjälp av världsliga domstolar, för att bara nämna några exempel. Människor utanför församlingen såg med förundran på den kristna praktiken och tilltalades och blev mottagliga för det glada budskapet. De första kristna försökte, inte bara tro, utan också leva sin tro.

Mycket, om inte allt, av detta försvann, när den kristna tron blev en statsbärande religion. De urkristna församlingarnas liv och leverne fick ett mytiskt skimmer, som definitivt inte har något med dagens verklighet att göra. Det kan vara hur som helst med det, men det är ändå ett faktum, att då försökte kyrkan verkligen lära människorna, inte bara ett åsiktspaket, men vad som krävdes för att hålla buden. Här någonstans borde det kristna samtalet starta och inte fastna i beklaganden om utbredningen av sekulariseringen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En kommentar till När lättjan blir för stor, då får man leta i arkivet!

  1. [...] att respondera på eventuella kommentarer förrän (antagligen) lördag kväll.) Läs också Leos text från igår som i vissa stycken påminner om [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: