I början av juni kunde vi läsa en debattartikel i Kyrkans tidning skriven av biskop emeritus Koskinen, där han försvarade drop-in dop. Mitt, i en för övrigt, seriös debattartikel slänger Koskinen in, helt omotiverat, ett par mycket anmärkningsvärda meningar. Som en påminnelse: ”Kritiken från Dag Sandahl-angels med hang-arounds skjuter in sig på det första alternativet. Gärna trossamtal som liknar ett gammaldags husförhör med föräldrarna. Är de verkligen värda att få döpa sitt barn?”
Många har reagerat och också gett offentlighet åt sin kritik. En del har reagerat starkt på liknelsen till Hells Angels, andra, däribland jag, har reagerat på att Koskinen utan någon som helst stödbevisning pådyvlar Dag Sandahl en åsikt, vars enda syfte är att förlöjliga Sandahl. Koskinen har kommenterat kritiken i en kommentar till själva artikeln: ”Tolerans är ett centralt kristet värde. Men frågan är vilken tolerans man skall visa mot intolerans? Då Sandahl själv i hårda ord häcklar både kyrkoordningen och vår demokratiska organisation verkar det vara okey. Men honom själv får man tydligen inte ens lite skämtsamt ge sig på. Jag hoppas att sakfrågan skall få vara viktigare än att värna om hans ömtåliga skinn.”
Koskinen, han är smart han! I själva artikeln skickar Koskinen en mycket tydlig signal. Alla som är skeptiska till drop-in dop är egentligen anhängare till Dag Sandahl och i det hörnet vill många inte hamna i. Metoden stryper effektivt debatten. Till oss, som ändå dristat sig till att kritisera, vi får sitta här vid våra datorer med skammens rodnad på kinderna och inse att vi är ena riktiga torrisar, som inte förstår skämt! Med sin kommentar förminskar Koskinen alla oss, som kritiserat innehållet i artikeln. Vi har inte uttryckt något av värde i sakfrågan. Vi har bara värnat om Dag Sandahls ömtåliga skinn. Smart, Koskinen, smart!
Men Koskinen stannar inte här. Han trappar upp signalerandet ytterligare ett snäpp. Koskinen motiverar sitt skämt med att Dag Sandahl med hårda ord häcklat kyrkoordningen och kyrkans demokratiska organisation! Nu ställer sig en orolig lekman frågan. Är det de hårda orden Koskinen kritiserar eller är det, att kritiken riktar sig mot kyrkoordningen och den förment demokratiska organisationen? Jag försöker i huvudet påminna mig om jag bland mina 770 inlägg sen tidig februari 2007 kritiserat kyrkoordningen. Kan inte på rak arm påminna mig något sådant inlägg, men osvuret är bäst. Däremot får jag väl erkänna att jag ett antal gånger kritiserat ”vår demokratiska organisation.” Om jag i den kritiken använt hård och häcklande ord får väl läsarna avgöra. Får väl erkänna, att jag vid åtminstone ett tillfälle helt medvetet häcklade. Den 4 mars 2007 skrev jag ett blogginlägg: Socialdemokraterna, Sveriges största kristna parti! Om jag förstått logiken i Koskinens påstående, så innebär mitt inlägg, att vem som helst kan pådyvla mig vilka åsikter som helst. Det måste jag tåla!
Till sist, en häcklande fråga till Koskinen. Koskinen representerade POSK i kyrkomötet innan han blev biskop. Undras om han gjort avbön för den kritik mot ”vår demokratiska organisation” som han själv stått för?
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Drop-in dop, Biskop Koskinen, Dag Sandahl, Husförhör
[...] Det blir ett annat perspektiv på landet. Det är bra. Funderade dock på en sak som jag läste igår – och som rätt ofta dyker upp i den offentliga kyrkliga debatten. Frågan: ”Tolerans är ett centralt kristet värde. Men frågan är vilken tolerans man skall visa mot intolerans?” Denna gång är det Biskop emeritus Lennart Koskinen som ställer frågan. Jag läste den på Tankar i natten som sätter den i sitt kontext. Läs här. [...]
Jag tror jag kan rekonstruera Koskinens tankeprocess. Han vet att Dag Sandahl är högkyrklig och har därför varit van att se honom som ett varnande exempel på för mycket av rit och objektiv torrhet, för litet av individens hjärta och upplevelse och sinnelag. När han nu själv försvarar en extremritualistisk position och ändå hör kritik från Sandahl-hållet, då snurrar kompassen ohejdat och han får för sig att Sandahl måtte gått och blivit något slags tokpietist. Då kanske ”Är de verkligen värda att få döpa sitt barn?” kan vara ett försök till litet skämtsam tillspetsning.
Men även om en sådan desorientering är förklaringen till Koskinens formulering så var det ingen lysande humor.