Jag mår illa!

Ibland står vår kristna präktighet mig lång upp i halsen! Läser i Dagen hur kardinal O´Malley hyllar Sarah Palin för att hon inte avbröt graviditeten trots vetskapen om att barnet skulle bli funktionshindrat. Om jag förstår O´Malley rätt, så anser han att Sarah Palin borde vara ett föredöme för alla dem som i en liknande situation avbryter graviditeten. Ingenting om, att möjligen ekonomiska eller sociala skillnader, kanske påverkar beslutet. Nej, valet och konsekvenserna är de samma för Sarah Palin och den ensamstående trippelarbetande eller arbetslöse trebarnsmamman i sitt ruckel i någon av USA:s slitna stadsdelar.

Många kristna i USA, (och annorstädes) verkar leva enligt Anatole France berömda tes: ”I den borgerliga demokratin är likheten så beskaffad, att det är förbjudet för både fattiga och rika att sova under Paris broar.”

Sarah Palin representerar ett politiskt system och framförallt ett politiskt parti som värdesätter låga skatter högre än gemensam välfärd. Som accepterar ett samhälle, som sönderslits av sociala motsättningar och frustrationer. Istället för att motverka de enorma sociala skillnaderna i samhället, tror de sig finna trygghet i mängden vapen i hemmen, hårda straff och att fylla fängelserna med brottslingar från samhällets utstötta grupper.

Kardinal O´Malley har rätt i att det finns en ”dödens kultur” i USA, men det räcker inte med det konstaterandet. Kardinalen måste också våga se på dem, som är ansvariga för att de ekonomiska, sociala och ideologiska grunderna för ”dödens kultur” existerar i USA. Kristna går inte fria från ansvar. De är ofta bärare av och också försvarare av samhällets orättvisor. Insikten är inte så lätt att till sig.  Den kan få oanade konsekvenser – Gud sig förbarme! Det är vi som är abortörerna!

Andra intressanta bloggar om: USA, Sarah Palin, Downs syndrom, Abort, Abortör, Funktionshinder, Kardinal O´Malley, Ärkebiskop, Katolska Kyrkan

Vilka dömer?

När jag återfick min tro, efter nästan 30 år, kändes det inte naturligt att börja fundera över teologi och tolkningar. Jag gick helt enkelt till den kyrka som låg närmast och det var Svenska Kyrkans församling i Badelunda. I den bemärkelsen är jag en god företrädare för fotfolket inom SvK. Jag söker inte speciella präster eller fromhetsriktningar, utan tar till mig av det som bjuds i min hemförsamling.

De första åren fascinerades jag av konfrontationen mellan de bilder jag bar med mig från skolans kristendomsundervisning, söndagsskola och konfirmation med de bilder som förmedlades av Kyrkan av i dag. Det slog mig, hur platta och blodfattiga alla skildringar av Jesus oftast var. Vare sig liknelserna eller det Jesus gör eller säger, vibrerar av liv. Jag vet inte hur många gånger jag de första åren, förundrades över varför Kyrkan framhärdade i att framställa Jesus som en menlös Max von Sydowgestalt, som milt skrider fram och är oändligt andlig.

Jag bar med mig bilden av Max von Sydow, som en kuriositet under några år. Situationen förändrades, när ”Efterföljelse” av Dietrich Bonhoeffer slog ned som en bomb i mina tafatta teologiska funderingar. Jag fick börja rannsaka mig själv om vad efterföljelse egentligen innebar för mig. Samtidigt som jag läste ”Efterföljelse” läste jag Jesus liknelser, men framför allt berättelserna i NT, där vi hör och Jesus eget agerande i skilda situationer och får exempel på vad, men kanske ännu viktigare hur han gör. Så sakteligen växte insikten, att efterföljelse nog inte enbart handlar om åsikter, utan är en uppmaning till handling. Lite av den insikten försökte jag förmedla i inlägget, Hur förstår vi uppdraget?

Jag är övertygad om att Jesus undervisning inte ska ses som sedelärande historier, att meditera över. Allt har bäring in i vår tid. Ofta, ofta stannar vi i själva berättelsen och går inte utanför ramarna. Vi har ju också hört berättelsen så ofta, att vi tror oss veta vad som är rätt och fel. Ta berättelsen om äktenskapsbryterskan hos Johannes. När prästen läser texten, lutar vi oss lugnt tillbaka och vet att de skriftlärda och fariséerna, som illasinnat försöker snärja Jesus kommer att stå där med skam. Den oerhörda dramatik, som berättelsen innehåller, tenderar att försvinna in i någon slags självbelåten gemenskap. Här visar Jesus ett antal exempel på vad efterföljelse kan vara och hur den bör praktiseras. Han ser kvinnan. Han ser de skriftlärde och fariséerna och han ser säkert också hopen som står runt händelsen och nyfiket väntar på utgången.

En av lärdom är att Jesus vågar vända blicken mot de skriftlärde och fariséerna och konfrontera dem med sin del av skulden till kvinnans brott. De ska inte kunna stå där med rättfärdighetens rodnad på kinderna och hänvisa till lagen! I fredags såg jag en dramadokumentär på Delsbo Tingshus framförd av en amatörteatergrupp från Dellenbygden. Dramadokumentären handlade om ett faderskapsmål i Delsbo socken 1827. Under hela föreställningen satt jag och tänkte på berättelsen om äktenskapsbryterskan. Det slog mig hur lika tillvaron kunde te sig på Jesus tid jämfört med bondesamhället på 1800-talet. När unga kvinnor stämplades som byhoror efter att ha blivit med barn med eller våldtagna av husbonden eller husbondens söner. Männen nekade och deras nekanden blev accepeterade. Alla visste vad som egentligen skett, men det tegs och smusslades. Alla visste om vilka som ekonomiskt bar upp prostitutionen. Det var byns manliga befolkning. Kyrkvärdar, klockare, bönder och drängar. Ibland fick kvinnorna utstå kyrkotukt, för att moralen skulle få sitt. Vilka var det som dömde? Hänvisade kyrkoherdarna till Jesus undervisning? De visste, men valde oftast att lägga skulden på kvinnorna. Jag tolkar Jesus undervisning så, att han uppmanar oss att se helheten bakom en människas handlingar och vår egen del skeendet. Kan det vara så att Jesus säger till oss, att lagen inte ensamt är en tillräcklig grund för dom? Måste vi inte också se hela det sociala samspelet av förtryck, hierarkier och sociala dominanser för att kunna döma?  Det oerhörda kanske sker – människorna inser och lämnar platsen!

Det händer ofta, att jag som många män i min ålder, vaknar ett antal gånger under natten. I tillståndet mellan sömn och vaka är hjärnan ofta mottaglig för överraskande tankar. Jag har ju alldeles nyligen deltagit i en diskussion om aborter, där jag blivit kritiserad för humanism och mycket annat, när jag försökte hävda att det inte går att bortse från sociala orsaker till att kvinnor anser det rationellt att välja abort som en lösning. I natt slog det mig. Om de skriftlärda och fariséerna skulle ha kommit till Jesus och sagt: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick fosterfördrivning.” Skulle det ha inneburit att Jesus skulle ha agerat annorlunda och inte pekat på de skriftlärda och fariséerna och påvisat deras skuld? Jag känner mig övertygad om att inte en bokstav i berättelsen skulle ändras.

Vilka konsekvenser får den insikten för vår efterföljelse?

Andra intressanta bloggar om: Johannesevangeliet, Äktenskapsbryterskan, Skriftlärda, Fariseer, Dom, Delsbo, Dellenbygden, Delsbo Tingshus, Svenska Kyrkan, Badelunda församling, Dietrich Bonhoeffer, Efterföljelse

Jag är nästan förstummad av häpnad!

När det gäller min syn på aborter har jag redovisat den, bl. a i ett inlägg i augusti: Vilka talar vi till?  Jag bejakar och accepterar den nuvarande abortlagstiftningen. Det är också fullt rimligt, att det är kvinnan som har rätten att ensamt fatta beslutet om eventuell abort. Däremot anser jag, att de flesta aborter är samhälleliga misslyckanden. Men det är en helt annan diskussion.

Ovanligt sent läste jag dagens Brännpunktartikel i SvD, artikeln var intressant och mycket läsvärd. Men jag skulle nog ha överlämnat artikeln i minnets vanskliga vård, om jag inte bland blogginläggen, som kommenterade artikeln, stött på följande inlägg från vilket citatet är hämtat. 

”Här gör artikelförfattaren ett litet tankefel. Man menar förväxlar rätten till liv med en ickeexisterande rätt att leva av en annan människa för att sedan med våld pressa sig ur denne utan tillåtelse. Ibland med dödlig förjd. Någon sådan rätt finns inte, lika lite som det finns en rättighet att döda någon och äta upp denne för att inte svälta till döds.” (Jag har inte rättat något i inlägget.)

Jag har inte tidigare mött argumentet att fostret skulle vara en främmande inkräktare, inplanterad i kvinnans kropp av – ja av vem? Utomjordingar? Det är inte bara så att fostren kräver att få leva av en annan människa, de pressar sig också med våld och utan att fråga om lov, ut ur kvinnans kropp.

När jag surfade runt upptäckte jag att argumentet var hyfsat vanlig, det är tydligen bara jag som gått med en papperspåse över huvudet och varken sett, läst eller hört de här argumenten. Finns det inte ett finare ord för sådan okunnighet – ignorans? 

Jag kommer nog länge få knepiga associationer, när jag får höra att någon i min bekantskapskrets är gravid.

Det är väl inte Rosemarys baby!

Vilka talar vi till?

För många år sedan, närmare bestämt januari 1981, skrev jag en krönika i en liten vänstertidning med namnet Arbetarkamp. I krönikan berättade jag om en upplevelse på Domus i Västerås. Jag fick uppleva ilskan, som de anställda kvinnorna gav uttryck för, när deras chef kom viftande med ett telegram med uppmaning att inte sälja en Lektyrbilaga. Hela händelseförloppet tog kanske 30 sekunder, högst 1 minut. Den var ändå så pass uppskakande att det fick mig att skriva: ”Vår bristande förmåga att nå, vad som i dagligt tal kallas den vanliga människan, kan ibland te sig monumental. Vi kan tala med konsumchefer, riksdagsmän eller kulturministrar men ibland verkar det som vi gett upp hoppet om ‘den vanliga människan’. Vi verkar inte lita på att vi kan övertyga dem om att bojkotta skiten, utan vi kräver istället förbud av makthavarna. En i längden dålig taktik och helt katastrofal för den socialistiska ideologin.”

Nå, varför nu den här minnesbilden? Jo, jag får exakt samma känsla, när jag lyssnar till debatten om abort. Vi kristna är mycket duktiga på att föra samtal med makthavare, skriva debattartiklar och teologiska analyser. Vi för fram tunga etiska principer om livets okränkbarhet, vi kräver lagändringar eller försvarar befintliga lagar, men var finns människorna och deras öden, som vi så hett diskuterar? Det som den här gången fått mig att reflektera är kritiken mot Amnestys beslut i abortfrågan.  Som bakgrund länkar jag till dels Dagen, som redovisar Katolska kyrkans reaktion och dels till ett inlägg av Peter Green, som på ett utmärkt sett redovisar en personlig kristen reaktion.

Det som förvånar, i reaktionerna mot Amnestys beslut och i abortfrågan överhuvudtaget, att de nästan aldrig berör frågan om sociala förhållanden, krig, fattigdom, våld och andra kränkningar av människovärdet. Alla de politiska, ekonomiska och sociala förhållanden som reproducerar situationer, där abort framstår en rationell lösning i en outhärdlig livssituation, bara sopas under mattan och kvar står en vacker princip. Vissa kyrkor och samfund är beredda att gå nästan hur långt som helst i ett accepterande av orättfärdiga politiska system, bara de försvarar ”livets okränbarhet” och kriminaliserar aborter.

Det finns givetvis många dimensioner i abortfrågan. Det finns onekligen situationer där människor med relativt öppna ögon har ett ”riskbeteende”. Här är åtminstone Katolska kyrkan mer än lovligt naiv i sitt motstånd mot kondomanvändning och uppmaning till avhållsamhet. Det är en vacker tanke, men redan Paulus klagade över att: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag.”  Tänk om hela den världsvida kyrkan med kraft och myndighet sa till männen: ”Önskar ni inte sprida HIV/AIDS och planerar ni inte för barn just nu. Använd kondom – även inom äktenskapet! Det vore ett moget kristet och manligt ansvarstagande från er sida. Änglarna i himlen skulle fröjda sig”

Tänk också vilken fröjd det skulle vara, att få uppleva hur kyrkor och samfund med kraft skulle säga till världens makthavare. ”Det är ert ansvar att organisera samhället så, att den inte reproducerar sociala förhållanden, där illegal eller legal abort blir ett rationellt alternativ för mängder av kvinnor. På domens dag kommer ni personligen ställas till ansvar för varje abort som skett under er tid vid makten.” Det vore ett radikalt ansvarstagande av nyckelmakten.

Jag vet att det bara är naiv dröm. Istället lär jag också i fortsättningen få uppleva hur militanta kristna står utanför abortkliniker i USA, skrikande ”mördare” åt anställda och kvinnor som söker hjälp på klinikerna.  Jag får väl vara glad så länge de bara skriker och inte skjuter läkare eller spränger kliniker för att riktigt visa hur heligt livet är. Ett beteende som säkert stärker känslan av rättfärdighet, men som definitivt inte bidrar till någon minskning av antalet aborter.

Som avslutning vill jag citera några rader ur den nicaraguanska bondemässan. Det är det underifrån perspektivet kyrkan måste ha för att bli en del av lösningen och inte förbli en del av problemet. Kyrkan skall inte alliera sig med makten, men kritiken av makten får inte sväva i ett lufttomt rum. Kritiken måste bottna i en realistisk insikt om och solidaritet med den utsatta människans situation och vånda.

Du är de fattigas Gud,
den Gud som är enkel och mänsklig,
den Gud som uthärdar vägens hetta,
Den Gud vilkens ansikte garvats av solen,
Därför talar jag till dig
på mitt folks språk,
eftersom du är arbetarnas Gud,
Kristus arbetaren.  

Är jag ologisk nu?

Enligt en artikel i SvD förordar partistyrelsen i KD en sänkning av den övre gränsen för abort. Förslaget har redan stämplats som något typiskt för högerkristna krafter bl a av Thomas Hartman. Det behövs tydligen ingen argumentation. När jag upplever att en åsikt är så självklar, att den inte ens behöver motiveras, börjar det klia i min diskussionsnerv och jag måste bara testa. Är åsikten verkligen så självklar och rimlig som den framställs eller kan den ifrågasättas?

Det är ju tydligen så, att det finns en övre abortgräns i Sverige. Vad jag förstår är det ingen som kräver att den gränsen skall höjas eller rent av avskaffas. Det verkar råda en stor enighet om att kvinnors självbestämmande över sin egen kropp upphör vid 18 veckor, sen är det bara en myndighet, socialstyrelsen som kan bevilja abort fram till 22:a veckan.

Gränsen 22 veckor sattes, om jag minns rätt, inte godtyckligt, utan man ville ha en hyfsad säkerhetsgräns till lägsta tidpunkt för att rädda för tidigt födda foster. Beslutsfattarna önskade sig inte en situation där sjukvården både aborterade och räddade lika gamla foster. Enligt min mening en rimlig etisk avvägning.

Om jag förstått artiklar jag läst och trots lite tafflig hörsel hört rätt, händer det tydligen ibland, att möjligheten att rädda för tidigt födda foster, kolliderar med den övre gränsen för abort. Om uppgifterna stämmer och inte är tidningsankor eller en variant av ”råttan i pizzan” – myt, då är det väl rimligt att åtminstone pröva om de tidigare etiska och moraliska argumenten fortfarande gäller i en ny situation.

Jag anser att de etiska och moraliska argumenten för nuvarande gränser fortfarande är giltiga, vilket för mig innebär att det inte är dagens satta gränser som är heliga, utan argumenten för gränserna som har försteg. Den logiska slutsatsen, oavsett om det stämplas som högerkristet, torde vara att den övre gränsen för abort sänks. Var gränsen skall sättas får väl avgöras av vetenskapen, men det skall vara en ordentlig marginal till möjligheten att rädda för tidigt födda foster.