Varför köpte jag min första dator?

Så är man där igen!

Min bloggbild här på wordpress försvann en dag och nu har jag försökt få dit en ny bild. Jag försöker och försöker. Svär en harang och försöker igen. Gör precis som instruktionerna säger. Får uppmuntrande bekräftelser, att snart kommer bloggbilden att synas överallt inom wordpress.

Inte har jag sett någon bild än, trots att jag hållit på några dagar nu!

Tänkte passa på att byta bild på Kyrkpressen också. Nu sitter jag här med två misslyckanden! När jag försöker plocka fram bilden jag vill använda, får jag hela tiden upp ett dansande fruntimmer, som jag definitivt inte har bland mina sparade bilder. Mypictr, släng er i väggen! 

Här sitter jag nu. Frustrerad och förmår mig inte skriva alla de där briljanta inläggen jag har i huvudet. Helt upptagen med, att gång på gång gå på pumpen i mina fruktlösa försök, att få in två ynka bloggbilder i mina bloggar!

I morgon åker jag till Hudik och införskaffar mig en rejäl anteckningsbok med hårda pärmar, i vilken jag skriver ner mina tankar.

I datorn kan jag lägga patiens. Kungen är lätt och bra. Den har funkat oklanderligt i alla mina datorer. Har aldrig behövt ominstallera den. Inte heller har den oförklarligt bara försvunnit. Passar mig helt utmärkt!

Andra bloggar om: Dator, Blogg, Bloggbilder, WordPress, Kyrkpressen, Patiens, Kungen,

Det var jag som byggde landet!

Vadan nu detta plötsliga övermod?

En liten förklaring är nog på sin plats. Som ung SSU-ordförande i början på 60-talet, hörde jag uttrycket, ”Det var vi som byggde landet”, för första gången. SSU hade en gemensam aktivet med PRO i Sundsvall. Vid något samtal fälldes uttrycket. Det är det enda jag minns från aktiviteten.

Genom åren har jag mött påståendet i debattartiklar, insändare, föreläsningar och i direkta diskussioner, som ibland nästan urartat i gräl. Jag upplevde att påståendet på något sätt bortsåg från oss som höll på och byggde landet. Det var ju vi som finansierade bl. a pensionerna!

Nå, strunt i det. Ingen idé att minnas gamla diskussioner och felaktiga analyser. I dag fyller jag 65 år och kan förena mig med skaran som med kraft hävdar: Att det var vi som byggde landet!  Det är inte bara en födelsedag jag firar, utan min person har tydligen också fått digniteten av att vara en moralisk egenskap. Jag är ålderspensionär!

Nu kan jag uppfodrande säga till våra barn: Arbeta duktigt, så att min pension inte hotas. Tänk på att det var jag som byggde landet!

Andra bloggar om: Pension, Ålderspensionär, PRO, SSU

Inte direkt rädd, men…

lite orolig är jag nog.

Dagen frågar med anledning av en artikel i tidningen: ”Är du rädd att bli gammal?”

Artikeln tar upp något mycket väsentligt, som jag känner igen från min tid som ledamot i äldre- och handikappnämnden i Västerås, de äldres psykiska hälsa och ensamheten. Om jag tolkar artikeln rätt, så är problemen lika stora i dag, som de var på 90-talet. Det är något som låter illavarslande.

Men ändå, det är inte det som oroar mig. Jag är hyfsat säker på att bli väl omhändertagen, om jag blir riktigt gammal. Det som oroar mig är, att jag ska bli så gammal att jag inte kan gå på toaletten själv och måste ha blöjor på mig. Jag vill inte heller bli tilltalad som om jag vore 6 år: ”Tänk Leo, att du fortfarande vid dina år är så klar i huvudet. Bloggar du fortfarande? Vad duktig du är!”

Det är inte utan, att jag ganska ofta undslipper mig en djup bönesuck: Gud låt mig dö, innan dessa förnedringar drabbar mig!  

Andra bloggar om: Bli gammal, Äldreomsorg, Sjukvård, Rädsla,

Det är inte bara att välja.

Ser i Dagen att den alliansledda kommunen Gislaved tvångsseparerar gamlingar. Arvid Andersson 90 år undrar: ”Har man levt ihop i så många år, varför ska man inte kunna få leva tillsammans den sista tiden man har kvar? säger Arvid Andersson.” Så enkelt kan frågan om valfrihet ställas.

De senaste åren har det talats mycket om valfrihet. Ja, rent av om valfrihetsrevolution. Nu skulle de låsta strukturerna brytas upp och medborgarna få verklig frihet.

När det kommer till kritan kan medborgarna inte välja om de vill leva och dö tillsammans. Det valet görs av kommunfullmäktige.

Hur var det Ford sa på sin tid? Ni får välja vilken färg på bilen ni önskar, bara ni väljer svart.

Andra bloggar om: Gislaved, Allianspartierna, Valfrihet, Äldreomsorg, Tvångsseparation, Särskilt boende,

Vad är ett kristet alternativ?

Jag skrev igår ett, något skämtsamt, inlägg kring frågan om jag vill bo på ett kristet äldreboende på gammeldar. Jag inser nu, att jag nog borde ha avstått skämtsamheter och behandlat frågan lite mer seriöst. Jag fick nämligen en kommentar till mitt inlägg från Lars B Stenström som beskriver ett äldreboende i Örebro med Svk i Örebro som huvudman.

Stenström skriver bl. a: Men där får man naturligtvis leva med det finns en diakon som ordnar andakter i andaktsrummet och att en präst kommer på besök ibland och har någon samling. Hyresgästerna bor i sina egna lägenheter och behöver inte delta i något de inte själva vill.

Jag är inte helt övertygad om att den beskrivningen verkligen täcker begreppet ”kristet äldreboende.” Jag, och fler med mig, har nog de senaste åren haft anledning att fundera över vad som är kristna alternativ inom den kommunala verksamheten. Räcker det med en kristen kyrka som huvudman för att skola, förskola eller äldreboende skall anses kristet? I början på 90-talet, när jag representerade oppositionen inom äldre- och handikappnämnden i Västerås, genomdrev den dåvarande majoriteten att lägga ett äldreboende till upphandling med bl. a det uttalade kravet att boendet skulle ha en kristen profil. Jag deltog i diskussionen och yrkade avslag. Nåväl, resultatet blev att den kommunala utförarorganisationen skrev ett samarbetsavtal med Baptistförsamlingen, vilket innebar att den skulle ha en närvaro på äldreboendet. Ganska likt det som Stenström beskriver. Innebar det att Västerås stad drev ett kristet äldreboende? Jag ansåg då och anser idag, att äldreboendet i Västerås fortfarande var ett sekulärt äldreboende och inte kristet. Det samma gäller det beskrivna äldreboendet i Örebro.  

Jag anser, på goda grunder, att det inte räcker med att kristna församlingar driver kommunala verksamheter för att de ska kunna kallas kristna. Det vore en alltför grund och framförallt felaktig förklaring. De flesta ”kristna alternativ” inom skola, barnomsorg och äldreomsorg är sekulära verksamheter med en marginell kristen närvaro. Det räcker med att lyssna till programförklaringarna för nästan alla kristna alternativ, för att inse att jag inte är ute i ogjort väder.

Jag upplevde också att Dagens artikel, ”Samfunden vågar inte längre satsa på omsorg,”  beskrev något mer än enbart ägarfrågor. Tidningen skriver: ”Vi får inte tappa tron på att vi har det bästa som finns att erbjuda: ett befriande evangelium till ande, kropp och själ. Men det sociala engagemanget är inte enbart av värde för alla som ännu inte upptäckt Jesus – det fungerar ofta som en otrolig vitamininjektion i de församlingar som satsar. Det ingår helt enkelt i vårt uppdrag som kristna att bry oss om de som är svaga.”

Det är något mer, än att de boende får ”får leva med” närvaron av en diakon eller präst på äldreboendet. Vi kallar inte våra sjukhus för kristna bara för att det finns andaktsrum, sjukhuspräster och Gudstjänster. Vilket jag verkligen uppskattar, när jag, av olika anledningar, varit tvungen att vistas på sjukhus.

Andra bloggar om: äldreboende, kristna alternativ, Örebro, Västerås

Nej – jag vill inte bo på ett kristet äldreboende!

Dagen ställer idag frågan – ”Vill du bo på ett kristet äldreboende när du blir gammal?” Frågan utgår från den här artikeln.  Spontant kryssade jag för Nej. Jag förvånar mig ibland över den kristna självbilden. Är det verkligen så att vi kristna har så mycket gemensamt, att vi önskar tillbringa dygnets alla timmar i varandras sällskap? Jag ser framför mig många kristna jag inte umgås med idag. Varför skulle jag vilja dela mitt liv med dem när jag blir gammal? Jag skulle också bra gärna vilja veta, innan jag flyttar, vilka driver äldreboendet? Vi vet nog lite till mans, att inte älskar vi alla kristna organisationer vare sig i Sverige eller i världen.

Vore det så att vi kristna, innan vi blir gamla, älskar varandra, deltar i varandras verksamheter och Gudstjänster, inte baktalar, utan tolkar allt till det bästa. Då möjligen kunde det vara naturligt att på äldre dar också leva tillsammans i ett äldreboende.

Frågan var ändå så pass intressant att jag tog mig lite tid att fundera över hur jag skulle vilja ha det på ålderns höst. Jag vill nog ha det som jag har det nu. Ett äldreboende nära kyrkan. Möjligheter att sitta med en öl och föra samtal med allt från moderater till kommunister. Några vettiga ateister skulle inte heller skada. De får ofta blodet att flyta lite hetare, vilket säkert är nyttigt på ett äldreboende! Några trevliga spelmän skulle heller inte skada. Fiol- och dragspelsmusik livar upp, men kan också dämpa upprörda diskussionskänslor.

Det är inte lite jag ber Gud om!

Andra bloggar om: Kristet äldreboende, öl, gemenskap, spelmansmusik

Är bidragsfusket det stora problemet?

Läser i DN att Försäkringskassan gör en bedömning, att ca en fjärdedel av de pensionärer som är berättigade till bostadstillägg, inte söker. Orsaken är inte, att de bidragsberättigade pensionärerna, tagit ett aktivt beslut att inte söka. Informationen är tydligen så bristfällig, att många inte vet att de kan vara berättigade att få bostadstillägget.

Det ska bli intressant att se vad statsmakten svarar på Försäkringskassans förslag, att förbättra informationen. Det kan leda till en kostnadsökning med dryga två miljarder om alla de 165 000 som enligt Försäkringskassans beräkningar är berättigade också söker och får bostadstillägget.

Om det finns fler sådana här informationsluckor inom andra sektorer i samhället, kan det bli riktigt svettigt för finansministern.

Att vara äldre och okunnig!

Har de senaste dagarna börjat inse att framtiden känns mer och mer skrämmande. Fram till för några år sedan berörde rapporter om äldres svårigheter med den nya kommunikationstekniken inte mig. Det var mer ett sociologiskt fenomen, som jag deltog på seminarier för att få större kunskap om.

Det senaste året har jag upptäckt att jag nu själv tillhör gruppen äldre, som samhället bör ta hänsyn till och hjälpa när kommunikationstekniken utvecklas. Inte en helt angenäm upplevelse.

Tänk när jag inte längre kan köpa en mobiltelefon, som man bara ringer med, möjligen skickar något sms. Lyckades få tag på en för två år sedan, för en mobil med kamera, musikspelare, TV och andra internetmöjligheter kan ge mig mardrömmar! Kan inte heller längre installera en ny TV! Det är dekoder hit och dekoder dit. Parabolantenner, chartkablar och dosor till förbannelse! Alltid vara beroende av att någon fixar att kablarna kommer rätt och bilderna syns där de ska. Det känns frustrerande och förnedrande, milt uttryckt.

Jag förbannar den dag jag köpte min första dator, det kändes så modernt på 80-talet. En ny värld öppnade sig! Skaffade nya program tills någon påpekade att datorn blivit senil. ”Du måste skaffa dig mer ramminne.” Inte för att jag begrep något, men köpte en ny dator med ett minne som ”nog räcker för dina behov” som datanasvarige på Tärna fhsk lite medlidsamt tröstade mig med.  För mindre än ett år sedan uppgraderade jag mitt Panda antivirusprogram med nya stora förbättringar. Det fanns något som kallades brandvägg och skydd mot okända hot. Det kändes betryggande, men när jag skulle installera brandväggen och skyddet mot det skrämande okända – dyker en dialogruta upp. ”Din dator har blivit senil, för lite minne!” Ja vad gör man? Läser annonser i DN och köper en ny Dell, med ett sjudjävla minne! Passar samtidgt på och ansluter mig till Telias ADSL och känner mig riktigt modern och inne! Sitter där med en kort tåt och en information som säger att jag måste ansluta till första uttaget i andra ändan av huset! Till stan och köper en tåt som verkar vara minst en km lång och kan ni förstå, det funkade! Läste ytterligare annonser och såg information om något som sas vara trådlös. Tänkte – vad smart! Då slipper jag dra om tåten i huset om jag vill flytta min dator till övervåningen. Sagt och gjort, in till stan och Teliabutiken. Förklarar problemet, åker hem med ett paket och de tröstande orden klingande i öronen: ”det ska inte vara några problem att installera!” Efter några fruktlösa försök och mängder av okristliga svordomar, ligger paketet där i ett hörn och ger mig svårartad depression och en längtan att lämna det jordiska!

Mina senaste tillkortakommanden är att jag  inte får till min bloggsida som jag vill ha den. Ser avundsjukt hur fint andra har fått till sina!  Lägger hela mitt hopp till Alter Ego, som hjälpte mig på AB-bloggen.

Det som egentligen är det mest förtretliga är ändå, att inte kunna be om hjälp. Kan ju inte ens förklara vad som är problemet!

Längtar tillbaka till mänsklighetens gryning! Tänk att sitta runt en lägereld och bara prata. Knacka in ett konstverk på grottväggen när andan faller på och gå ut och klubba en buffel lite då och då! Tänk vilket härligt och okomplicerat liv!