Gud bevare oss! Är de här våra ledare?

För många år sedan deltog jag på en storstadskonferens. Var och när, det har jag glömt. Det jag däremot inte glömt är biskop emeritus Kastlunds föreläsning om ledarskap och chefskap.

Kastlund påpekade, att bara i lyckliga undantagsfall sammanfaller chefskap och ledarskap i en enda person. Att vara chef är en position, som vi kan söka, intrigera eller mygla oss till. Ledarskap är en relation som vi gjort oss förtjänta av. En chef behöver inte vara ledare oavsett hur mycket han/hon än vinkar till sina underställda.

En ledare kan säga: ”Följ mig!” En chef sitter på sitt kontor och pekar med hela handen och kräver: ”Gör som jag säger!”

Tankarna dök upp när jag läste i SvD om att cheferna på Volvo skall få höjda löner. Förslaget åskådliggör, nästan övertydligt, skillnaden mellan ledare och chefer. Kan cheferna på Volvo säga till de anställda – följ mig? Nej istället säger de: Vi måste spara! Vi upplever den största krisen på mannaminne! Alla måste anstränga sig att sänka företagets kostnader! (Givetvis inte min lön och mina bonusar. Det vore ju helt orimligt!)

Som sagt en ledare går före och en chef sitter på sitt kontor och pekar med hela handen och framstår som beslutspotent.

Kastlund avslutade sin föreläsning med att säga, att det bara funnits en ledare i historien som med kraft och trovärdighet kunnat säga: ”Följ mig!” Jag har inga krav på att våra ledare skall vara Kristuslika. Det torde vara svårt för de flesta av oss. Däremot anser jag det inte alltför övermaga, att näringslivets chefer inte begär mer av andra, än vad de begär av sig själva.

Andra bloggar om: Volvo, Ersättningskommitté, Rörliga löner, Bonusprogram, Kastlund,

Borde inte fredsplikten vara ömsesidig?

I ledarkommentarer och nyhetsartiklar är det tydligen mycket viktigt att påtala att renhållningsarbetarnas strejk i Stockholm är ett brott mot fredsplikten.

Ibland går görs också jämförelser med det av organiserad brottslighet styrda sophanteringen i Neapel. (Är jämförelsen tillkommen av en slump?)

Kräver de ”vilt strejkande” renhållningsarbetare förbättringar eller andra förändringar i löpande avtal? Inte vad jag kan utläsa i alla artiklar och ledarkommentarer. Renhållningsarbetarna kräver att ingångna avtal skall gälla.

Är inte arbetsgivaren LLAB också bundna av ingångna avtal? Varför påtalas inte företagets olagliga stridsåtgärder och brott mot fredsplikten? De hade redan med sitt anbud visat att de avsåg att bryta mot avtalet, men kommunen accepterade med öppna ögon avtalsbrottet.

Renhållningsarbetarnas fackliga organisation uppmanar sina medlemmar att avbryta strejken och återgå till arbetet. Borde inte samma krav ställas på arbetsgivarens organisation och kommunen? Det vore väl inte orimligt om LLAB uppmanades att upphöra med sina stridsåtgärder? Det att under löpande avtalsperiod, med fredsplikt, ensidigt försöka pressa fram en ändring av ett kollektivavtal.

Jag har genom åren stött många ”vilda strejker.” Allt från gruvarbetarnas, skogsarbetarnas, städerskornas och många till. Jag har stått utanför systembolagen i Sundsvall och på Sigmatorget i Västerås och samlar in pengar till alla dessa strejker och är också beredd att idag, lika helhjärtat, stödja renhållningsarbetarnas strejk i Stockholm. En del värderingar från ungdomsåren står sig över tid.

Renhållningsarbetarnas strid mot LLAB och kommunen, som accepterat avtalsbrottet, är en rättfärdig försvarsstrid.

Andra bloggar om: Renhållningsarbetare, Strejk, Vild strejk, Fredsplikt, Kollektivavtal, Fackförening, Avtalsbrott, Stockholm, Systembolag, Sundsvall, Sigmatorget, Västerås

Kompetens eller kvotering?

Ikväll tog jag mig samman och städade mitt skrivbord. Flyttade tillbaka böcker till bokhyllan. Kastade skrivna anteckningar och slängde gamla tidningar i pappersinsamlingen. Ett mycket tidsödande arbete! För med jämna mellanrum fastnar blicken på någon artikel och sen sitter man där och läser istället för att vara nyttig.

Just nu läser jag en debattartikel i Sundsvalls Tidning från den 4 oktober av Carina Lundberg Markow, chef Ansvarsfullt ägande, Folksam.

I artikeln skriver Carina Lundberg Markow, att de kvinnliga ledamöterna i börsbolagens styrelser har högre utbildning än sina manliga kollegor.

93 % av kvinnorna har en universitetsexamen mot männens 87 %. 7 % av männen i börsbolagens styrelser saknar högre utbildning än gymnasienivå, vilket ingen av kvinnorna saknar.

52 % av styrelsekvinnorna har erfarenhet tre eller flera höga chefsposter mot 40 % av männen. Däremot har männen oftare meriter som vd:ar i börsnoterade företag 58 % mot kvinnornas 21 %.

42 % av de styrelsemännen saknar helt meriter som börs-vd och 52 % har bara en vd-post bakom sig.

Undersökningen omfattar 214 styrelseledamöter i de 30 största börsbolagen. 158 män och 56 kvinnor.

Vän av ordning frågar sig – hur länge skall börsbolagen ha råd med att så totalt bortse från kompetens och istället fortsätta med att kvotera in män i sina styrelser?

Andra bloggar om: Styrelseledamöter, Börsbolag, Kompetens, Kvotering, Folksam, Carina Lundberg Markow

Förvånad fundering.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på teologernas funderingar, redovisade i Dagen, om arbetslinjen har stöd i Bibeln eller inte. Har väl mina funderingar, men vid läsningen av artikeln fick jag andra associationer.

Är det någon som minns alla hånfulla kommentarer från näringsliv, politiker, ledarskribenter, fackliga ledare, när krav på på 6-timmars dag med bibehållen lön fördes fram i den politiska debatten?  Det var ingen hejd på argumenten om nödvändigheten av att alla arbetade 40 timmar i veckan. Det fanns inget utrymme för att människor skulle arbeta mindre. Hela vår välfärd balanserar på den sköra tråden – 40 timmars arbetsvecka.

Argumenten blev än hånfullare när någon vågade hävda den kätterska tanken, att fler skulle kunna få ett lönearbete om alla sänkte arbetstiden. Det mildaste argumentet mot denna befängda tanke, var det snusförnuftiga: ”Arbetstiden är inget nollsummespel.”

Vi vet hur det gått. De flesta organisationer som drev kravet på kortare arbetstid, har släppt kravet. Däremot ser vi hur stora grupper, främst kvinnor, fortfarande får vänta på heltiden, som var så nödvändig för samhällets fortbestånd.

I Delsbo har Hemköp, (verkar vara en nationell strategi), gått ett steg ännu längre. Hemköp vill minska personalens arbetstid till halvtid! Ett av argumenten är, hör och häpna, då kan de anställa fler!!

Hur var det nu? Samhället kräver att alla arbetar mera, inte mindre! Arbetstiden är inget nollsummespel! Det finns ingen given arbetsmängd att fördela!

Det är inte så konstigt, att ansiktet ibland får formen av en fågelholk!

Andra bloggar om: Arbetslinjen, Arbetstidsförkortning, 6-timmars arbetsdag, Bibehållen lön, Hemköp, Delsbo, Fågelholk

Jag står tydligen utanför och tittar in i stugvärmen.

Nu har jag gått för länge och bara förundrat mig. Nu måste det fram, att jag inte riktigt förstått vare sig den konkreta samhälleliga betydelsen eller den existentiella innebörden av ordet ”utanförskap.” När jag läser ledarartiklar (för att ta en ur högen) i borgerliga tidningar eller lyssnar på debatter och intervjuer i TV, har jag lärt mig att förstå följande. För att motverka ”utanförskapet” är det nödvändigt, att t ex pensionärer betalar högre skatt än de som är yrkesverksamma. Statens beslut om försämringar i A-kassan eller sjukförsäkringen, är tydligen helt nödvändiga led i kampen mot ”utanförskapet.” Det finns fler exempel, tro mig, men jag anser att jag inte behöver bli övertydlig.

Jag har allt oftare frågat mig. Vilka är det, som enligt regeringen, drabbas av utanförskapet? Jag tror att jag lyckats identifiera åtminstone några grupper. Givetvis alla de som av olika anledningar är arbetslösa och får ersättning från från A-kassan.  Alla som är sjukskrivna oavsett sjukdom och längd på sjukskrivningen. Alla de, som av olika anledningar är sjukpensionärer (för att använda ett gammalt ord) oavsett ålder, sjukdom eller funktionshinder. Alla de som på grund av arbetsbrist känner sig tvungna att studera. Möjligen också alla de som anställs med olika former av lönebidrag.

Det finns en gråzon av förhållanden som jag inte riktigt kan placera. Befinner sig t ex en person, som beslutar sig att gå i pension vid 61 år, i ett utanförskap eller i ett innanförskap? Att jag ställer frågan beror på att jag fick sjukersättning när jag fyllt 62 och enligt regeringens definition befinner mig i ett utanförskap. Är det finansieringen som avgör om jag är inne i värmen eller ute i kölden? Eller det kanske är så, enligt regeringen, att även alla pensionärer befinner sig i ett utanförskap?

En naturlig följdfråga. Vad är det som skapat utanförskapet? Om jag förstått saken rätt, hävdar regeringen två huvudorsaker. Dels att socialdemokratin av någon outgrundlig anledning önskar en situation där människor är ”bidragsberoende” och dels storleken på det som regeringsföreträdare felaktigt och fullt medvetet kallar bidrag. Det låter mer suspekt att människor får bidrag än att en försäkring faller ut. En intressant nymodighet. ”Jag fick bidrag från Folksam till en ny motor, när den gamla skar.” Jag har väntat med spänning, men hittills helt förgäves, på en mer teoretisk förklaring till varför socialdemokratin och vänstern skulle önska sig en samhällsutveckling med en stor andel av befolkningen i ett förödande utanförskap. Det enda jag kunnat läsa mig till är förenklade slagord, men inga argument med någon intellektuell tyngd. Inte heller har regeringen kunnat förklara varför försämringar av A-kassan, sjukförsäkringen eller jobbavdrag skulle skapa fler arbeten. Här måste regeringen fullt medvetet misstolka statistiken, de så ofta hänvisar till.

Det råder en stor samstämmighet från vänster till höger (möjligen med undantag för Mp) att den viktigaste faktorn för social gemenskap är ett lönearbete. Den samstämmigheten både skrämmer och förvånar mig. Partierna är rörande eniga om att för långa sjukskrivningar kan innebära en fara för individen. Faran består i att den sjukskrivne kanske permanent hamna utanför ett lönearbete. Bl. a därför betonade den förra regeringen lika hårt som den nuvarande att sjuka skall ut i lönearbete så fort det överhuvudtaget går och att Försäkringskassan inte bedömer sjukdomen utan enbart arbetsförmågan. Detsamma gäller givetvis i än högre grad de öppet arbetslösa. Här är den enda skillnaden 100 dagar mellan den nuvarande regeringens inställning och den förra. Den förra regeringen krävde att en arbetslös i Pajala skulle söka befintligt arbete i Smygehuk efter hundra dagars arbetslöshet. Den nuvarande kräver samma sak redan från första dagen av arbetslöshet. Den skillnaden kan bara trösta ett tigerhjärta.  Jag anser, att givetvis spelar arbetet en stor roll för vårt psykiska och sociala välbefinnande, men att reducera arbetets roll att enbart gälla lönearbete är verkligen att förminska betydelsen av ordet arbete.

Jag är övertygad om, att var och en som rannsakar sig själv inser, att vänner, grannar, barn, släktingar, föreningsliv eller socialt arbete inom Röda Korset och kyrkor eller frivilligt arbete inom byarörelser och bygdegårdar betyder mer för individers sociala självkänsla och psykiska välbefinnande än vilket tungt, monotont och ryggradsknäckande arbete som helst. Ett sådant arbete har man för sin försörjning. Meningen med livet söker man på annat håll.

Får en känsla av att jag förspillt några dagar i en fåfäng jakt på mening i ett politiskt slagord, som troligen spånades fram av någon konsult. Ordet ”utanförskap” kanske inte har något annat syfte, än när man förr skrämde barn med sotaren?

Andra bloggar om: Regeringen, Utanförskap, Ledarskribenter, arbetslös, sjukskriven, sjukpensionär, arbete, lönearbete, slagord, Pajala, Smygehuk

Det finns glada nyheter också!

Under min morgonrunda bland tidningsnyheterna läser jag i SDS, att Videomix tydligen krupit till korset och undertecknat ett kollektivavtal med Handels.

Det har redan kommit kommentarer om maffiametoder och att Handels skulle ha tagit i för hårt. Det känns, som om alla konflikter, där en facklig organisation tar strid för kollektivavtal, beskrivs som fackliga övergrepp, oavsett storlek på företaget. Videomix är ett hyfsat stort företag och hade också anställda som var fackanslutna. Vad skulle Handels göra? Stillatigande acceptera att kollektivavtal är något som företagen ensidigt kan välja att underteckna eller avstå?

Det är bara att gratulera Handels till en lyckosam facklig aktion!

Vilka är det som grabbar åt sig ur godispåsen?

Ikväll har jag fått uppleva något intressant! Jag läste först en kolumn i SvD författad av Göran Skytte. I kolumnen fortsätter Skytte att argumentera för sin teori, att svenska folket är galna. Den här gången tar han en forskningsrapport, av Sanna Ehdin, till stöd för sin tes.

”Vid en forskningsstudie tillfrågades ett antal barn om de ville ha en godisbit nu eller två bitar imorgon. Barnen ställdes inför ett svårt val, att få det goda som de hade framför näsan nu eller vänta till dagen efter och få ännu mer. Majoriteten av barnen valde att få en bit godis nu.”

Göran Skytte tycker sig se likheter med en del vuxnas reaktion på alliansregeringens förslag till höstbudget. Han berättar om tre iakttagelser han gjort. En kvinna lär ha varit mycket arg i TV och anklagat Anders Borg för att aldrig ha varit arbetslös. En annan kvinna var tydligen upprörd över att deltidsarbetslösas möjligheter att stämpla upp till en heltid kraftigt försämrats. Det tredje exemplet är lite mer knepig att förstå, men enligt Skytte har en iransk familj i DN  visat, ”hur snabbt man kan tillägna sig vår svenska ‘rättvisekultur’ och missunnsamhetsattityd.” Efter denna ”starka” bevisföring snor sig Skytte in ett mångordigt resonemang om hur svenskar tänker om ett godis i dag eller två i morgon, som kanske i realiteten blir tre om jag grabbar åt mig en godis i dag. Ja läs själva.

Jag satt och var smått förbannad, men surfade vidare i medievärlden och stötte på en debattartikel i DN. Och se, Göran Skytte hade inte helt fel! ”En del vuxna medborgares” reaktion påminner verkligen om barns reaktioner! Göran Skyttes gör det stora felet att använda fullständigt irrelevanta exempel. I gårdagens DN-Debatt visar Mari-Ann Krantz och Bengt Olsson på ett övertygande sätt att det inte är de deltidsarbetslösa eller nysvenskar som är som barn när de skall välja godis.

Artikelförfattarna skriver bl. a:

”Drygt 75 procent av företagen anger att de har bonussystem för sina chefer. En tredjedel av dessa anger att bonussystemen är kopplade till så kallad kapitalreducering i företagen. I klartext innebär detta att företagsledningar som säljer ut tillgångar eller håller igen på investeringar premieras. Det innebär att det i vart fjärde företag finns en risk att bonussystemen i sig hämmar viljan att investera.”

Det är ingen överraskning att Göran Skytte har stora svårigheter med att tolka verkligheten. Han ser alltid gigantiska moraliska fel hos befolkningen i stort, men lyckas aldrig identifiera var det verkliga moraliska förfallet i Sverige finns.  Det är ju våra ekonomiska makthavare som hellre tar två godisar idag och hoppas att det finns en att få imorgon. Med den inställningen hos våra makthavare är det inte alls så konstigt att jag tar en godis idag och inte förlitar mig på att det finns två att få imorgon. Risken är ju stor, att om jag avstår att ta min godis idag, då tar de fina direktörerna den också och får tre idag och jag står helt utan imorgon.

Ett rejält startaegetbidrag!

Läser i Expressen att Göran Persson inte haft inkomster trots att han arbetat. Därför har han kunnat kvittera ut fullt avgångsvederlag. Han har tydligen fakturerat sina uppdragsgivare och pengarna har gått in i en nystartad firma. Arbetslösa kan söka startaegetbidrag, vilket innebär att de kan få A-kassa under ett halvår och testa en företagsidé. Det gör det möjligt att arbeta upp ett kapital i företaget. Göran Perssons startaegetbidrag är av olika skäl, något rejälare än den genomsnittlige arbetslöses, men varför fick han behålla sin ”A-kassa” i ett helt år?

För ett antal år sedan föreläste jag på kurser om att starta kooperativa företag. I utbildningen ingick att varna blivande styrelsemedlemmar i ekonomiska föreningar, att de kunde räknas som företagare och gå miste om eventuell A-kassa om de av någon anledning miste sina ordinarie arbeten. Om jag förstått Expressenartikeln rätt har Göran Persson två företag, dels en jordbruksfastighet där det tydligen finns utgifter men inga inkomster och dels en konsultfirma (?) vars inkomster kvittas mot utgifterna i jordbruksfastigheten. Kan direkt säga, att en arbetslös inte skulle få någon A-kasseersättning under liknande omständigheter.

Det kan finnas ytterligare ett regelverk, som jag inte är så hemma i, men om jag haft ett företag som bisyssla, när jag arbetat heltid, kan jag fortsätta med den bisysslan och få A-kassa vid arbetslöshet. Tveksamt om den lösningen är möjlig i det här fallet. Vi vet från rapporteringar i media, att Göran Persson ägde jordbruksfastigheten under tiden han var statsminister och det företaget uppfyllde säkert alla kriterier på att vara en ”bisyssla”, men den här nya firman? Inte ägde väl Göran Persson någon konsultfirma under sin tid som statsminister?

Det går att raljera och skratta, men Göran Perssons trixande med avgångsvederlaget visar på mentaliteten hos våra ”ledare.” De svarar alltid som Göran Persson: ”Det finns ett tydligt regelverk för detta som jag har satt mig noga in i, och jag kommer självklart att följa det.” Makthavare inom näringslivet brukar i liknande situationer tala om sina ”avtal” som de tydligen fått utan att de krävt dem och nu går det inte att bryta avtalet. Skulle de bli stämda inför domstol om de bröt avtalen eller vad menar de?

När grupper av människor lever under helt andra villkor än folket i övrigt, villkor som de själva beslutar om, då brukar man tala om ett frälse. Idag är det Göran Persson som ger detta frälse ett ansikte. Imorgon är det någon annan.

Tomma tunnor…!

Läser i SvD att Centerpartiet och Maud Olofsson är på krigsstigen igen. Det har tydligen varit alltför tyst kring partiet och därför behövs det kraft och djävlaranamma.

Kraftåtgärderna skall, vilket inte är något nytt, återigen riktas mot den fackliga rörelsen. De har, enligt Centerpartiet, för stor makt. Trots att rubriksättaren nog tolkat Centerpartiets inställning rätt, när de skriver: ”Centern hotar fack med lagstiftning”, finns det ändå en intressant ny nyans i angreppen på den fackliga rörelsen.

Nu säger Centerpartiet att det är arbetsmarknadens parter som skall komma överens om regler för stridsåtgärder. 

- Vi förväntar oss att arbetsmarknadens parter tar en diskussion om proportionalitetsprincipen. Om de inte sköter den biten så riskerar de att vi måste gå in med lagstiftning, förklarade hon när centern på onsdagen presenterade sitt program för jobb och företagande.

Jag vet inte hur ”arbetsmarknadens parter” uppfattar hotet, men vi får väl utgå från att Maud Olofsson räknar med att fack och arbetsgivare skrämda av hotet kommer fram till en överenskommelse. Innebörden i begreppet ”arbetsmarknadens parter”, är väl att det är fråga om parter som lever under ömsesidiga avtal. Nu kräver Centerpartiet att arbetsgivarorganisationer skall förhandla om villkor för ickeanslutna medlemmar. För det är väl ändå så att de företagare som inte önskar kollektivavtal inte heller är med i någon arbetsgivarorganisation? För då skulle de ju ha kollektivavtal.

Centerpartiet försöker också vid sidan om hotet om lagstiftning också lägga in lite morötter:

”Om parterna kommer överens i den riktning som Maud Olofsson efterlyser så utlovar hon en rad politiska åtgärder.

- Då lovar vi från politiskt håll, från centerpartiets håll, att det ska bli enklare att få kompetensutveckling, enklare att starta företag om man vill det, det ska finnas ett trygghetssystem som gör att du inte hamnar mellan stolarna, du ska snabbt få rehabilitering om du blir sjukskriven och du ska få coachning om du blir arbetslös.” 

Jag tar tillbaka begreppet morötter. Vid en något mer närsynt läsning, upptäcker jag ett riktigt rejält utpressningshot. Främst mot arbetsgivarparten. Vore jag småföretagare, skulle jag explodera av ilska. Vettiga och småföretagarvänliga förslag, som statsmakten är fri att närhelst den vill införa, villkoras!

Kan tomheten i Centerpartiets småföretagarambitioner bättre illustreras? Varje småföretagare i det här landet bör mailbomba Centerpartiet med frågan: På vilket sätt hindrar dagens konfliktregler staten att besluta om komptensutveckling, enklare regler för att starta företag, bättre trygghetssystem, rehabilitering vid sjukdom och coaching vid arbetslöshet?

Jag är övertygad om att fler än småföretagare är intresserad av få höra svaret.

Ledarskribent – kommande låglöneyrke?

I en ledare i SvD blir kabinpersonalen på SAS både hudflängda och hånade.

”I dag är kabinkvinnans dräkt bara snäppet hetare än Nettokassörskans gula nylonväst”, skrev Karin Olsson i Expressen (27/5) i en reflektion över hur flygvärdinnan på några decennier sett sin yrkesroll förändras. Borta är idag den fläkt av jet set som förr varit så lockande. Nu är det snarare lågprisflyg och betaljordnötter som gäller.”

Det är sant att yrkesroller förändras, men det behöver i sig inte innebära att löner och andra förmåner försämras eller att det skulle vara omoraliskt att kämpa för förbättrade förhållanden. Det är en mängd ledarskribenter och ekonomijournalister som påtalat det oerhörda tilltaget av anställda, och inte vilka anställda som helst, utan kabinpersonal på SAS, att våga kräva och inte bara det, de vågar sätta kraft bakom orden.

Jag undrar hur många ledarskribenter inser att det inte ligger någon glamour över yrket längre. De kan jämställas med vilken åsiktsbloggare som helst och dem kan den som vill läsa helt gratis, utan att behöva ge avkall på kvalité. Det borde ge någon form av utslag i lönekuvertet och inte skulle det löna sig med en strejk. Vem skulle väl märka av en sådan stridsåtgärd? Inte jag. Jag skulle gå till mina favoritbloggare och bli glad, irriterad, förbannad, men aldrig likgiltig. 

Se det som ett kostnadsfritt konsultråd, SvD! Andra tidningar får också ta del av rådet.