Låglöneländer, kasta er i väggen! Trollhättan visar vägen!

I går satt jag, som vanligt om kvällarna och slötittade på Rapport. Till sist visade de en nyhet som stack ut. I Trollhättan har de styrande i kommunen hittat ett mycket fiffigt sätt, att klara konkurrensen från låglöneländer. Trollhättemetoden lär ha spridit sig även till andra kommuner.

Tillvägagångssättet är ytters enkelt. Kommunen införskaffar sig ett eller flera löpande band. Till de löpande banden rekryteras ett antal arbetslösa, som befinner sig i någon av statens arbetsmarknadsåtgärder. (De kan inte neka). Nu har det, ett tu tre, blivit ett arbetsmarknadsprojekt. Den ekonomiska fördelen med att utnyttja arbetslösa, är att kommunen inte behöver betala löner. Inga lönebikostnader. Inga inbetalningar till avtalspensioner. Inga semestertillägg. Men framförallt, inget fack som bråkar och de bångstyriga kan alltid hotas med indragna bidrag.

Nu är det bara att sätta igång de löpande banden! I jämn och snabb takt ska skruvkorkar testas, kapsyler till munsköljsflaskor sättas ihop och tryckknappar monteras. I slutändan packas produkterna och fraktas till en kund. T ex något medicinföretag. Inom kommunen och företagen kanske någon vill kalla det här en vinn-vinn-situation. Kommunen gör sig en rejäl hacka och företaget gör också en vinst. De som står undrande och frågar sig vad de egentligen vunnit, är de arbetslösa. Deras ”vinst” skall väl vara det en mängd besserwissrar påstår. De arbetslösa har fått lära sig att stiga upp varje morgon. En ytterligare pluseffekt är, att de får sociala kontakter där de sitter vid sitt löpande band och inte isolerar sig i sina hem och super.

När den här nyheten sprider sig runt om i världen, kommer Trollhättan att uppleva en invasion av företagare från de, numera, före detta låglöneländerna. De vill lära sig allt om den nya svenska modellen. Den kanske t o m rent av kan bli en storexportmarknad. För vilka företag runt om i världen kan konkurrera med de obefintliga lönekostnader som Trollhättan visar upp? Det räcker inte med att höja ersättningarna, utan de som arbetar vid de löpande banden skall ha avtalsenliga löner och andra kollektivavtalsbundna förmåner. Begreppet nyspråk räcker inte till, när myndigheterna kallar dem som sliter, för ”arbetslösa.” Det är fråga om ren och skär människoförakt.

När jag ändå skriver om oavlönat tvångsarbete, måste jag ge utryck för den oro jag, som facklig medlem känner, när jag tänker på valet av Karl-Petter Thorwaldsson till ny LO-ordförande. Thorwaldsson är som ABF-ordförande delansvarig för att ABF är näststörst i landet, när det gäller utnyttjandet av oavlönat tvångsarbete i verksamheten. Det tyder på en illavarslande låg facklig medvetenhet.

Västnytt, (tas bort den 18 maj), Rapport (12,59 in i sändningen)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Trollhättan, Löpande band, Oavlönat arbete, ABF, LO, Karl-Petter Thorwaldsson

Den som är satt i skuld är inte fri!

Igår skrev jag ett inlägg om den ytterst märkliga företeelsen, att ABF utnyttjar kostnadsfri arbetskraft mot en ersättning från staten på 5000kr/månaden/person. Intäkterna för ABF i hela landet är gigantiska.

Jag satt här vid datorn och slösurfade runt bland tidningar och tidskrifter. Alldeles nyss hamnade jag på Dagens arbete och blicken fastnade på rubriken: ”Kreditkortet ger facket provision.” I artikeln förklaras det nya sättet för arbetarrörelsen att berika sig på medlemmarnas bekostnad.

”Genom ett nystartat samarbete, kallat LO Mervärde, förhandlar förbunden gemensamt fram erbjudanden för sina medlemmar. De förbund som ansluter sig måste också erbjuda sina medlemmar kreditkortet. Alla förmåner gäller dock även för de medlemmar som avstår från att ansöka om kreditkort.”

Självklart går inte LO och förbunden lottlösa, när de marknadsför resor och andra varor och att de erbjuder medlemmarna att knyta ett kreditkort, för att medlemmen skall kunna utnyttja alla framförhandlade erbjudanden, på medlemskortet. Så här står det i artikeln:

”Tidigare har Dagens Nyheter uppmärksammat att LO och förbunden får provision på inköpen som medlemmarna gör med kreditkortet. Provisionen räknas både på de avgifter som Entercard får in från butikerna och på räntekostnaden som medlemmar betalar när de utnyttjar krediten. Hälften av den så kallade ”kick-backen” går till LO och resten till respektive förbund.”

Det händer att jag känner mig som en nostalgisk gammal gubbe, när jag inte förstår att en påstådd arbetarrörelse skaffar sig inkomster på arbetslösa och oavlönade anställda eller att den fackliga rörelsen drar in inkomster till sina organisationer genom att deras medlemmar skuldsätter sig. Hur var det nu? Var det inte en gång i tiden en förutsättning för friheten, att arbetarna inte var skuldsatta i företagens affärer? Det gav motparten en alltför stor fördel.

Satsningen kallas LO Mervärde. Hur ska det nu tolkas? Med en omskrivning av Descartes? Jag har kontokortsskulder, alltså finns jag!

Jag hör den ibland fortfarande, men allt tystare för varje dag:

I sin förgudning avskyvärda
månn´ guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Läs även andra bloggares åsikter om LO, GS, IF Metall, Handels, Elektrikerförbundet, Kommunal, Pappers, Kontokort, Skulder

Tänk så det kan bli!

Första gången jag hörde talas om Sundsvallstrejken 1879 var på en historielektion på Skönsmons skola, någon gång på 50-talet. Har också för mig att klassen gjorde en liten utflykt till Skarpskyttelägret, som låg nästgårds till skolan. Här kan minnet vara bedrägligt, men otroligt är det inte. Kunskapen om Sundsvallsstrejken växte i takt med mina politiska aktiviteter och fick nästan mytiska dimensioner.

Det som inte är någon myt, är Sundsvallsstrejkens betydelse för framväxten av den organiserade arbetarrörelsen i Sverige. Agitatorer åkte, under stora umbäranden, runt i bygderna och organiserade fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och mycket annat. I sin begynnelse var uppbygget av arbetarrörelsen ingen dans på rosor. Ofta fick agitatatorn stryk av de arbetare han försökte organisera. Den framväxande arbetarrörelsen tog strid mot både arbetsgivare och den politiska makten och kände sig inte bunden av t ex orättfärdiga strejkförbudslagar. Jag ska inte argumentera mer i sak, utan konstaterar att den tidiga arbetarrörelsen organiserade människor, som var förtryckta och illa behandlade av stat och annan överhet. En av organisationerna, som bidrog till organiserandet var ABF.

I dag är situationen helt annorlunda inom ABF och arbetarrörelsen i stort. Mängder av människor utsätts för förnedrande behandling inom Fas 3. ABF och arbetarrörelsen säger sig vara motståndare till Alliansregeringens mycket märkliga arbetsmarknadspolitik, men istället för att organisera de drabbade till motstånd mot systemet, så gör ABF och arbetarrörelsen totalt tvärtom. De utnyttjar systemet med att staten betalar t ex ABF för att ta emot oavlönad arbetskraft mot betalning. I dagarna kan vi läsa om den märkliga inställningen i Sundsvalls Tidning här, här, här och här. Jag är inte förvånad. För en tid sedan hade jag en diskussion på min blogg med ombudsmannen på ABF Gästrikebygden, Torgny Jakobsson, om att ABF-avdelningen hade en ansenlig mängd Fas 3-or placerade hos sig. Det slutade med att Torgny ansåg mig vara en tönt, som vidhöll min kritik mot honom och ABF Gästrikebygden. Han förstod inte ens frågeställningen om att organisera motstånd. Undrar så har i efterhand om Torgny ens förstår hur fienden ser ut.

Det får vara hur det vill, men håll med om att visst har det flutit mycket vatten under broarna, från det att rörelsen organiserade motstånd mot orättfärdig politik till att, som i dag utnyttja de utsatta. 1979 genomfördes ett antal föreställningar på Alnön till minne av Sundsvallsstrejken. Spelet var skriven av Sture Karlsson och regisserad av Anders Nilsson. Jag åkte upp från Västerås för att se en av föreställningarna och kan inte neka till att håren på armarna reste sig många gånger på vägen mot nederlaget. (Här en bild från spelet)

Sitter här vid datorn och ser i andanom, hur dagens arbetarrörelse i Sundsvall skulle gestaltas i ett minnesspel 2112 av någon från den tiden intresserad författare och regissör. Inte skulle det bli många armhårsresande scener i det spelet. Däremot skulle det säkert locka till en del skratt, när en skådespelare upprepar dagens ABF-ordförande, riksdagsman Ingemar Nilssons ord: ”Jag kritiserar systemet fas 3 och inte de människor som det rör sig om, säger Ingemar Nilsson.” Samtidigt som en bild på någon vägg visar hur många pengar ABF tjänar på ”de människor som det rör sig om.” Ja, tänk så det kan gå. En stolt historia utvecklas till en tragisk fars!

En liten sidoreflektion, så här på slutet av inlägget. Varje gång jag något djupare tänker på Sundsvallsstrejken, så väcks mitt befrielseteologiska intresse och jag bestämmer mig att forska lite mer. Det jag vet är, att det i ledningen för strejken fanns minst en om inte fler med anknytning till den tidens frikyrka. Troligtvis baptisterna. Det vore intressant vad som gjorde, att det inte blev någon fortsättning. Nå, det får anstå till framtiden, men jag hör av mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fas 3, ABF Västernorrland, Socialdemokraterna, Riksdagsman Ingemar Nilsson, Sundsvallsstrejken, Spelet om Sundsvallsstrejken, Skarpskyttelägret, Skönsmons skola,

Det är väl bara allianspartierna som är förvånade?

Under ett antal år nu, har regeringspartierna försökt förklara för oss, något skeptiska medborgare, att de måste försämra för sjuka, i annat fall vill de inte arbeta.

Nu kan jag och många, många med mig, skadeglatt säga, vad var det vi sa?! De sjukas vilja eller ovilja har ingen betydelse i sammanhanget.

I DN redovisas sanningen som alla, utom allianspartierna, insett. Arbetsgivarna vill inte anställa sjuka människor. Det är bara att inse den bittra sanningen. Hur låga ersättningarna än blir, så anställer ändå inte arbetsgivarna sjuka människor. Behöver jag upprepa det en gång till? Arbetsgivarna vill inte anställa sjuka människor!

Det hjälper inte hur mycket än regeringen svingar sitt trollspö och uttalar de magiska orden – arbetslinjen, arbetslinjen.

Läs även andra bloggares åsikter om Regeringen, Arbetslinjen,

Det är fler än SD som bör beskyllas för dubbelmoral!

I tidskriften Expo läste jag en artikel där SD anklagas för dubbelmoral när det gäller Fas 3. Exemplen är talande och den korrekta beskrivningen av SD:s agerande kan inte kallas för annat än dubbelmoral.

Så här skriver Linus Bylund, Jimmie Åkessons pressekreterare i ett mail till Expressen: ”Både vi och andra partier kommer sannolikt alltid ha synpunkter på brister i arbetsmarknadspolitiska reformer, men vi måste naturligtvis agera utifrån rådande förhållanden. Nu ser det ut som det gör och det vore väldigt konstigt om vi skulle neka människor plats hos oss.”

Sverigedemokraterna bör kritiseras för sin hållning. Tro inte, att jag anser något annat! Jag vill ändå vara så infam, att jag vill påminna om att fler än SD agerar dubbelmoraliskt, när det gäller Fas 3. Jag har skrivit ett antal blogginlägg, där jag kritiserat ABF Gästrikebygden, indirekt även andra ABF-avdelningar i landet, Gävle och Trollhättans kommuner, som styrs av S ensamt eller i samverkan med V och MP, för att utnyttja oavlönad arbetskraft mot betalning i sin verksamhet. Fackliga organisationer, som godkänner FAS 3-placeringar och inte försvarat sina medlemmar, är också värda kritik för dubbelmoral. Handels förbundstidning Handelsnytt, beskrev lyriskt ABF Gästrikebygdens utnyttjande av människor placerade i Fas 3.

De enda som kan undgå kritik för dubbelmoral är väl medlemmar ur M, FP, C och KD, som på skilda sätt utnyttjar Fas 3. De hycklar inte. De står upp för en politik deras partier beslutat om i riksdagen. Däremot bör de och allianspartierna hårt kritiseras för en inhuman arbetsmarknadspolitik, där Fas 3 är en del.

Vill ni läsa mer av det jag skrivit i ämnet kan ni börja här. Sen är det bara att botanisera vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om SD, Dubbelmoral, ABF Gästrikebygden, Gävle, Trollhättan, Fas 3, Handels

Varning! Varning! Alliansen tänker ställa krav igen!

Vi vet hur det drabbat människor, när Alliansregeringen i arbetslinjens namn börjat ställa krav.

Sjuka människor får lämna sjukförsäkringen och hänvisas till arbetsförmedlingen. Resultatet har varit förödande. Sjuka har blivit utan ersättning. Sjuka blir ännu sjukare av förnedrande behandling från myndigheternas sida. I en artikel beskriver Charlotte Thérèse Björnström den rundgång som väntar alla dem, som arbetsförmedlingen anser vara för sjuka att klara av ett arbete. Läs artikeln och ni får ett åskådningsexempel på den känslolösa och människofientliga politik, regeringen ensamt är ansvariga för. De kan inte skylla på någon anonym myndighet.

De människor som arbetsförmedlingen med alla sina åtgärder inte klarat av att fixa arbete åt, hamnar i slavliknande förhållanden i arbetsmarkandsåtgärdernas Fas 3. Mot betalning kan privata arbetsgivare, kommuner och föreningar få tillgång till tvångsanvisad och oavlönad arbetskraft. De som anvisas en arbetsplats har olika ersättningar. En del får leva på försörjningsstöd. Borgerliga ledarskribenter moraliserar och påpekar för de arbetslösa, att de inte kan förvänta sig ”bidrag” utan motprestation, som om de arbetslösa skulle ha några moraliska skyldigheter mot privata arbetsgivare, lycksökare, kommuner, ABF, Frälsningsarmén, Svenska Kyrkans församlingar eller Röda Korset.

Nu avser tydligen Alliansen att avskaffa aktivitetsstödet till ungdomar, som av olika anledningar står långt från arbetsmarknaden. Motivet är den vanliga. Ersättningarna ges tydligen, vilket regeringen inte tidigare uppmärksammat, utan tillräckliga krav. Nu plötsligt har FP upptäckt den hemska slappheten och lösningen är nu som alltid. Försämra de ekonomiska förutsättningarna för enskilda människor. Det finns ingenting som tyder att regeringen insett sina misstag när det gäller sjukförsäkringen eller Fas 3. Varför skulle de bli mer lyckosamma nu? Tro mig vi får se hur människor hamnar mellan stolar, soffor och sängar. Regeringsföreträdare som skyller på myndigheter och lallar mantrat – arbetslinjen, arbetslinjen.

Jag har slutat förvåna mig över det märkliga och obevisade resonemanget, att om man minskar på ersättningar och ställer krav på den enskilde, då dyker arbetsplatserna upp, som om de kom från himlen. Varför inte börja i den andra ändan istället? Kräv av företagen, kommunerna och landstingen att skapa arbetsplatser åt alla och då menar jag alla. Inte bara de som presterar till 100%, utan även de som är sjuka och kanske bara klarar 10% ena dagen och 78% andra dagar. Det borde inte vara ett oöverkomligt krav. Regeringen hävdar ju varje dag, att alla de här arbetsplatserna finns.

De arbetsgivare som inte klarar av att uppfylla det enkla kravet, att visa upp de gömda arbetsplatserna, borde bestraffas på något sätt. Ingen aktieutdelning ett antal år? Eller…?

Dagen, DN, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Regeringen, Aktivitetsstöd, Sjukförsäkringen, Arbetsmarknad, Arbetsförmedling, Fas 3

Är utnyttjande av oavlönad arbetskraft mot betalning en god kristen handling?

Röda Korset gör det. Frälsningsarmén gör det. ABF Gästrikebygden gör det. Nu har även Svenska Kyrkan i Märsta anslutit sig. (sid 2). Kyrkan i Märsta utnyttjar som de andra, oavlönad tvångskommenderad arbetskraft, Fas 3:or, mot betalning från staten, i sin verksamhet. Verksamheten består i att odla blommor, potatis och grönsaker på en yta av 7000 kvadratmeter plus ytterligare 2 ha mark. Produkterna används av församlingen eller säljs på den lokala marknaden.

Svenska Kyrkan i Märsta motiverar utnyttjandet av arbetslösa på samma sätt, som RK, FA och ABF gör. De har enbart de arbetslösas bästa för ögonen. Alla andra påstående är illvilligt förtal. Jag skrev för en tid sedan ett blogginlägg om ABF Gästrikebygdens utnyttjande av tvångskommenderad oavlönad arbetskraft i sin verksamhet. ”En slav blir inte mindre slav oavsett om ägaren är en hygglig prick.” Det inlägget tillägnar jag i dag Märsta församling.

Jag tillägnar även artikelförfattaren, Mats Lagergren ett tidigare blogginlägg. Det inlägget riktar sig mot en artikel i Handelsanställdas förbundstidning, Handelsnytt. I den artikeln hyllas ABF Gästrikebygdens utnyttjande av arbetslösa på samma aningslösa sätt, som Mats Lagergren gör i sin artikel i Kyrkans tidning. Håll till godo Mats! ”Är jag verkligen en glåpordskastande vänstertönt?”

Det är nästan, men bara nästan, att jag ångrar mig, att jag inte bet ihop och stannade kvar i stiftsfullmäktige. Det kunde ha blivit en bra motion till stiftsfullmäktige.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Märsta, Fas 3

Någon är vårdslös med sanningen!

Läser i DN att AMF Pensions ordförande Bertil Villard hoppar av uppdraget. Avhoppet i sig är ingen överraskning, utan det är ju så det brukar gå, när medierna börjar ställa obehagliga frågor.

Det som ändå gör det lite intressantare än vanligt är det två helt oförenliga verklighetsbeskrivningar som LO och den avgående ordförande för AMF gör.

Lite citatbotaniseringar ur artikeln:

– Min uppfattning är att Bertil Villard har passerat det som är våra etiska riktlinjer. Och det har naturligtvis betydelse för hans förtroende, sade LO:s vice ordförande Per Bardh på torsdagen.

Citatet kan inte tolkas på något annat sätt än att Per Bardh hävdar, att LO:s representanter i AMF:s styrelse, var helt ovetande om den påstådda skatteplaneringen.

Så här säger Bertil Villard:

”Innan jag erbjöds ordförandeposten i AMF 2009 säkerställde jag med stor noggrannhet att ägarna kände till och var införstådda med det skattemål som nu blivit medialt aktuellt”, skriver Bertil Villard.

Det Bertil Villard hävdar, är fullständigt oförenligt med Per Bardhs verklighetsbeskrivning. Den andre delägaren, Svenskt Näringslivs representant Urban Bäckström bekräftar, att åtminstone han kände till Bertil Villards skatteupplägg.

Jag anser det nog vara ett rimligt krav, att LO lägger alla kort på bordet för granskning. För de tänker väl inte, i tysthet, låta Wanja Lundby-Wedin bära hela ansvaret. Det kanske går en gång till, men jag skulle inte våga lita på det. Det måtte väl finnas någon gräns för den fäaktiga lojaliteten inom rörelsen?

Läs även andra bloggares åsikter om AMF Pension, Bertil Villard, LO, Svenskt Näringsliv, Per Bardh, Urban Bäckström, Wanja Lundby-Wedin, Skatteplanering

Jag vet att makten och dess lakejer inte lyssnar, men det är ändå min plikt att sprattla och hojta till protest!

Läser i Arbetarbladet den häpnadsväckande nyheten, att Gävle infört AK-arbeten i stor skala i kommunen. Idag har AK-arbeten fått namnet Fas 3. Egentligen är det väl inte helt rätt, att skriva ”häpnadsväckande” för jag är inte direkt förvånad. Däremot skulle jag önska att det var en häpnadsväckande nyhet, att Gävle kommun låter oavlönade och tvångskommenderade arbetslösa utföra rena AK-arbeten. En företeelse som var ett exempel på hur arbetslösa förnedrades under förra seklet. Kunskapen om kampen mot AK-arbeten tillhörde inte någon överkurs i SSU på 60-talet, utan utgjorde en del av baskursen. Vart har den kunskapen tagit vägen? Återigen får jag ett bevis för att vi inte lär av historien.

Det känns minst sagt tragiskt, att kommunen tillåter tjugotalet arbetslösa oavlönat röja sly, buskar och fälla träd. Det finns ingen kvalitativ skillnad mellan att bygga vägar eller att röja sly. Det är arbetsuppgifter, som måste göras och när det gäller slyröjning torde det tillhöra kommunens normala ansvarsområde. Ett ansvarsområde som normalt omfattas av kollektivavtal. Var finns Kommunal? Är det dags att skrota begreppet ”världens starkaste fackförening.” Läser man det senaste numret av LO-tidningen, så slås jag av insikten, hur ska fackföreningsrörelsen kunna ta strid för kollektivavtal, när de inte kan skydda eller tar strid för sina medlemmar, när det gäller oavlönat tvångsarbete? Upplever vi en ny dimension av begreppet facklig-politisk samverkan? Varför annars den fullständigt monumentala passiviteten från fackföreningarnas sida?

Situationen i Gävle blir än mer tragisk, eftersom kommunen styrs, om jag förstått rätt, av S, V och MP. Inte heller kan vi hoppas, att ABF tar ansvaret och erbjuder kommunens ansvariga några cirklar eller kurser i arbetarrörelsens historia eller värdegrund. ABF självt anser ju att det är fullt acceptabelt, att nyttja oavlönad arbetskraft.

I all verksamhet finns det personer som är ansvariga. I Gävle är det följande personer som ytterst är ansvariga för verksamheten:

Ordinarie ledamöter i Kommunstyrelsen
Namn	Parti	Uppdrag	Ort
Blank, Carina	S	ordf	GÄVLE
Johansson, Per	S	v. ordf	GÄVLE
Lundgren, Lena	S	led	FURUVIK
Wahlström, Hans	S	led	GÄVLE
Wiklund-Lång, Åsa	S	led	VALBO
Persson, Roger	MP	led	HEDESUNDA
Engström, Marita	V	led	GÄVLE
KällgrenSawela, Inger	M	led	GÄVLE
Bornegrim, Niclas	M	led	VALBO
Bjerkén, Birgittha	M	led	GÄVLE
Dahlberg, Micael	M	led	GÄVLE
Fredriksson, Per-Åke	FP	led	GÄVLE
Ericsson, Roland	C	led	GÄVLE

Jag har blivit kallad tönt för att jag engagerar mig och protesterar mot förnedrande behandling av människor. Det får jag väl med jämnmod acceptera. Under mycket lång tid framöver, kommer jag vid alla högtidstal av Socialdemokrater, Vänsterpartister eller Miljöpartister i Gävleborg, om alla människors lika värde, tänka och säga, fullständigt kristligt och ur djupet av hjärtat – Skit på er!  Sån tönt är jag och det är jag stolt över!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fas 3, Arbetslösa, Gävle, ABF, Kommunal, Facklig-politisk samverkan, AK-arbeten,

Det fanns en gång ett fackligt löfte, men det var för länge sen, så länge sen!

Sitter här i kvällningen och låter tankarna gå lite hur som. Tänker på berättelser från min barndom. Strejker i norra Finland. Mitt i striden mormor och morfar. Många nederlag. Revolution. Nederlag. Arbetare skjutna mot bastuväggar. Egna upplevelser av 1 majtåg och majvippor. Fest och glädje!

Efter flytten till Sverige växte nya berättelser fram. Sundsvallstrejken. Nederlag! Arbetare omringade av militär. Träbaronerna firade i champagne på hotell Knaust. Berättelser om förbud mot strejker. Arbetsvilliga och arbetsovilliga. Fler strejker och fler nederlag. Ådalen, återigen militär och återigen nederlag. När jag sitter här och funderar upptäcker jag, att jag så förvånansvärt väl minns alla berättelser om nederlagen.

De berättelserna är på många plan sanna, men för att sanningen skall bli fullständig, får vi inte glömma all den styrka, som växte fram ur nederlagen. Nederlagen ledde inte till att arbetaren tappade sin stolthet, oavsett hur mycket champagne segerrusiga arbetsköpare vräkte i sig. Varje strejk och nederlag ledde bara till en ännu fastare övertygelse om behovet, att organisera sig ännu bättre. Att bygga fler Folkets Hus. Starta ännu fler Konsumbutiker. Starta nya folkrörelsebibliotek. Starta ett eget bildningsförbund, ABF. Ja, uppräkningen kan göras hur lång som helst. Efter många nederlag och segrar hade arbetarrörelsen vunnit ideologisk hegemoni i samhället. Vilket bl. a visade sig i, att arbetarklassen frambringade den ena författaren efter den andre och som under massor av år, var totalt dominerande i den litterära världen.

Så här går tankarna en vinterkväll i Bjuråker. Jag vet också, att tankarna bara är nostalgiska gammelmansminnen. Har allt oftare under senare tid upplevt känslan av vara den där gamla onkeln på släktkalas, som de flesta pliktskyldigast pratar några ord med, men som flyr så snabbt artigheten tillåter. ”Nu sitter han där och ältar sina gamla minnen. Han förstår inte, att vi lever i en ny tid! Gubben börjar nog bli lite senil”

Gubben kanske inte förstår, men han både ser och hör! Och det han hör och ser, förvånar honom storligen. Ska detta vara det nya och spännande?

Han ser en utveckling där staten bestämmer vilka som skall ha rätten att arbeta under kollektivavtal och vilka, som inte skall ha den rätten. Gubben har med stor spänning väntat på de fackliga kampsignalerna, men inser med bestörtning, att ”världens starkaste fackförening” tydligen avser att under stillsamma protester, acceptera ordningen, att staten under tvång, anvisar fackliga medlemmar till oavlönat arbete hos skilda arbetsgivare. Gubben drar sig till minnes: Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening beklagar!

Gubben vill vara rättvis och säga att han sett och hört mängder av fackliga representanter protestera i TV. Varje gång han hör protesterna, önskar gubben att han inte slagit på TV:n! Vad är det han för höra? Jo, att de fackliga representanterna inte i första hand protesterar mot systemet, utan de protesterar mot att det tydligen händer, att tvångsarbetarna, oftast deras egna medlemmar, utför ”ordinarie arbetsuppgifter!” Gubben är möjligen på gränsen att bli något slagrörd, men fortfarande minns han hyfsat väl innehållet i kollektivavtal. Han minns, att det funnits formuleringar om kvinnolöner och ungdomslöner. Men hur han än anstränger sig, kan han inte minnas att det någonsin stått någonting i kollektivavtal, som skiljer på ”ordinarie” arbetsuppgifter och arbetsuppgifter. Självklart skall kollektivavtal gälla alla och alla arbetsuppgifter på en arbetsplats. Herrarna korkar nog upp champagnen just nu och hurrar segervisst! Tänker gubben, på sitt nostalgiskt förenklade sätt.

Gubben vill inte ens tänka på, att ABF bygger arbetsplatsbibliotek med hjälp av oavlönade tvångsarbetare. Tanken känns alltför tung! Kan det verkligen vara en god grund för det framtida bildningsarbetet?

Här får vi lämna gubben åt sina funderingar och påminna oss, att under alla den fackliga kampens olika faser, fanns det en övertygelse och en förvissning om, att står vi bara eniga, då segrar vi. Vi kan kalla övertygelsen för det fackliga löftet. Ett ömsesidigt löfte som man gav varandra. Löftet gällde för en enskild arbetsplats, men den gällde också globalt. Jag minns hur jag läste, med en nackhårsresande känsla, att arbetare på Nya Zeeland skickat stöduttalande och insamlade pengar, som ett stöd till strejkande arbetare i Sverige. Det fackliga löftet levde!

Jag är en aktiv kristen och kan ibland känna i en Gudstjänst, den mäktiga känslan, att hela den himmelska härskaran och alla de som gått före, bokstavligt är med och firar Gudstjänst. Detsamma gäller det fackliga löftet. Överallt där människor samlas och ger varandra löftet, att kämpa för människovärde och mot mänsklig förnedring, där är alla de, som gått före också med och inte bara de. Jesus är mitt ibland dem! Det må vara nostalgiska gammelmansfunderingar, men det är min övertygelse och fasta tro!

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fas 3, Det fackliga löftet, Fackföreningsrörelsen, Finland, Majvippor, Hotell Knaust, Nya Zeeland, Jesus