Visst är det härligt!?

Nedanstående text har jag rakt av kopierat ur bloggen Senapsfrön:

På Alla Själars Dag greps fem plogbillsaktivister för omfattande åverkan på en kärnvapenbas i delstaten Washington, USA. De fem är:

Anne Montgomery, 83 år. Katolsk ordenssyster.
Bill Bichsel, 81 år. Jesuit.
Susan Crane, 65 år. Lärare.
Steve Kelly, 60 år. Jesuit.
Lynne Greenwald, 60 år. Sjuksköterska.

Gud,
om du låter mig bli gammal,
så ge mig också styrka i hjärta och händer
att rätt hantera bultsax och hammare.
Amen

Överklassens välgörenhet är ingen framkomlig väg.

Ofta, mycket ofta, förundras jag över överklassens och makthavarnas arrogans. De verkar fullständigt strunta i hur deras handlingar kommer att tolkas av omvärlden.

Att visa upp maktens goda vilja genom att flyga in ett antal skolbarn från Ghana till en swimmingpool i Rom, för att maktens fruar skall kunna visa sin godhet och mata barn ur stora grytor och världspressen är där och förevigar. Jag undrar. Greps de inte av en känsla av förljugenhet i situationen? Kände de sig inte utnyttjade och förnedrade? Ingen skall inbilla mig att de kände att de gjorde en god och vällovlig insats.

För mig innebar bilden en förnyad bekräftelse på att de fattiga och förtryckta i världen aldrig kan förvänta sig varaktiga förbättringar och rättvisa vare sig från makten eller överklassen. Det är enbart den egna organiseringen och styrkan som kan tvinga fram förändringar. Överklassens jippon är enbart förnedrande jippon både för dem som drabbas av dem och de som av skilda anledningar blir delaktiga i aktiviteterna.

Jag kan höra hur överheten ynkligt suckar, som den alltid har gjort när underklassen organiserar sig och kräver sin rätt. ”Varför detta hat?”

Jag avslutar med ett citat ur Röda Rummet av Strindberg. Jag har gjort det förr och lär få göra det igen. Överklassens förnedrande välgörenhet är, oavsett skatteavdrag eller inte, seglivad och förändrar sig aldrig.

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

Som sagt, varför detta hat?

Händelsen beskrivs också i Dagen.

Andra intressanta bloggar om: FN, G8, Rom, Ghana, Förnedring,

Lita inte till våld och rövat gods!

I söndags hade jag förmånen att tjänstgöra som kyrkvärd. Gudstjänsten var sammanlyst till Missionskyrkan i Bästdal i Norrbo. Tjänstgörande prästen Lena Funge bad mig läsa dagens psaltarpsalm, för hon tänkte predika över den texten.

Jag läste:

Psaltaren 62:10-13

Bara en vindfläkt är människorna,
de dödliga endast ett bländverk.
  Läggs de i vågskålen höjer den sig,
  ja, de är lättare än luft.
Lita inte till våld,
sätt inte ert hopp till rövat gods.
  Om än er rikedom växer,
  förtrösta inte på den.
Ett har Gud talat,
två ting har jag hört:
  att Gud har makten,
  du, Herre, är trofast
Du lönar var och en
efter vad han gjort.

Som vanligt avslutade jag läsningen med:

Så lyder Herrens ord! Församlingen svarade: Gud vi tackar dig!

Jag har upplevt, att jag på senare tid inte tar till mig texterna som enskild församlingsmedlem, utan upptäcker att jag alltmer funderar över vilken betydelse texterna har för oss som församling och Kyrka. I allt högre utsträckning känner jag att ett kristet liv innebär gemenskap, men också ett gemensamt ansvar.

I psaltarpsalmen säger psalmisten – ”Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods. Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den.”

Visst är orden riktade till mig personligen, men än mer, det är min övertygelse, till församlingen. För visst är det väl så, att vi som nation är del av den rika världen och lever på rövat gods? Om nu psaltarpsalmens ord är Guds ord, då borde det innebära något mer än att vi tackar för dem i Gudstjänsten. Orden borde vara vägledande för församlingen och Kyrkan i dess praktik bland människorna.

Vore det inte en uppgift för alla kristna församlingar i vårt land, att sprida insikten om att vi lever på rövat gods och att vi i alltför hög utsträckning förtröstar på att rikedomarna bara ska växa år från år? Jag kan tyvärr inte se, att våra kyrkor i någon högre utsträckning aktivt sprider kunskaper om orsakerna till den orättfärdiga världsordningen som råder. Kristenheten verkar inte ens se det som sin uppgift. Jag förstår inte riktigt orsakerna, men har en obehaglig känsla av anpassning till världsliga makter och dess värderingar.

Bloggtips: Rakt på sak om pengar.

Andra intressanta bloggar om: Svenska Kyrkan, Bjuråker-Norrbo församling, Missionskyrkan i Bästdal, Psaltaren, Kyrkvärd, Våld, Rövat gods, Orättfärdig världsordning, Kristenheten

Katastroflarm! Tillväxten sjunker!

Under en längre tid har jag med uppspärrade ögon och bankande hjärta tagit del av rapporterna, att vår välfärd är hotad. Tillväxten i ekonomin sjunker och når kanske bara ynka 1,5 %. Ekonomins spåmän lägger pannan i djupa veck och suckar vojne, vojne! Hur ska det här gå? Inser plötsligt att jag nog själv alltför ofta är en del av klagokören. Jag får snabbt ta in en dos smärtlindring! Jag besöker Schlaug.se och kan man tänka sig, det lättade lite!

Lättnaden varade bara för stunden! Jag upptäcker, att nu sitter jag och suckar, vojne, vojne! Ska vi någonsin nå ungdomsdrömmen, om att gå från nödvändighetens rike till frihetens rike? När ska ekonomin bli så omfattande att vi har råd att vara människor?

Nu hör jag Mammons försmädliga röst i mitt öra: ”Ni når aldrig dit! Fortsätt ni att bråka om samkönade äktenskap i era församlingar och låt mig styra världen. Det blir bäst så!”

Med en rysning trycker jag på ”Publicera.”

Andra bloggar om: Ekonomisk tillväxt, Katastroflarm, Birger Schlaug, Mammon

De fattiga har ni alltid hos er!

Sen den där tidiga morgonen 1 advent 1991, då jag på ett förunderligt sätt bytte identitet från en sekulär till en kristen på några sekunder, har jag ofta haft anledning att sno skägget i förundran över många företeelser inom kristenheten, som jag inte riktigt förstår. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg, ”Lyser staden på berget?” om min upplevelse av ett sorgearbete inom kyrkan, som jag försökte förstå orsaken till.

En ytterligare kulturkrock jag stött på, för att uttrycka det milt. Jag skriver kulturkrock, för jag vill inte tro, att det i grunden rör sig om en trosfråga, är frågan om fattigdom och rättvisa. Jag trodde under de första åren i kyrkan att jag uttryckte mig naivt och oklart, när mina funderingar om kristnas ansvar att bekämpa fattigdom och orättvisor, ofta möttes av misstänksamhet och mummel om att Jesus minsann inte var socialist. Han hade ingen politisk agenda. Jag har genom åren försökt förfina mina argument och också hitta stöd för min argumentering i Bibeln. Genomslaget är ofta lika nedslående! Jag brukar lite skämtsamt tänka att det är lite konstigt, att så många kristna män, (för det är oftast män) verkar ta sig åt bakfickan för att kontrollera att plånboken är kvar, när jag påminner om att de första kristna ansåg egendomsgemenskap vara ett kristet ideal.

Jag vet inte hur många tokdiskussioner jag deltagit i, där jag under timmar försökt förklara att privat äganderätt inte står i någon som helst rimlig motsättning till fattigdomsbekämpning och en rättvis ekonomisk världsordning. Samtalen slutar ofta med att jag lite uppgivet erkänner, att om det mot förmodan är så, att den privata äganderätten står i motsättning till fattigdomsbekämpning, så är jag personligen givetvis beredd att offra äganderätten! Nu är det ändå så väl ordnat att Kyrkorna i världen inte behöver ta ställning till världsliga organisationsfrågor. Det räcker med att de med kraft och myndighet påtalar för världens politiska och ekonomiska makthavare, att de inte kan fortsätta och administrera en värld av svält, ekonomisk nöd, förtryck av fattiga och svaga. En sådan världsordning strider både mot Guds och människors rättskänsla. Ja, det är, utan att ta till överord, ett brott mot hela skapelseordningen. Det är inte för inte att det finns en folklig dikt som säger: ”När Adam grävde och Eva spann. Vem var väl då en herreman?”

Vid ett par tillfällen har jag konfronterats med ett märkligt Jesuscitat, som tydligen skall visa att jag har fel. Har också i bloggvärlden sett, att även andra blivit bemötta med samma Jesuscitat, när de argumenterat för kristnas ansvar att bidra till en rättvisare värld. I Matteusevangeliets kapitel 26 finns berättelsen om kvinnan med balsamflaskan. Jesus säger bl. a ”De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Jag har aldrig riktigt förstått varför det förväntas, att jag ska krypa in hörnet med de andra missunnsamma lärjungarna och riktigt känna skam och skuld. Jag för min del hör bara hur Jesus säger till lärjungarna, inför vetskapen om sin snara död, uppståndelse och himmelsfärd, att inte vara oroliga. Tider kommer då de kan ta sig an de fattiga. De fattiga försvinner inte, utan det finns arbetsuppgifter till övermått.

Berättelsen ger i sig ingen principiell vägledning om kristnas ansvar för fattiga, annat än det uppfodrande ”De fattiga har ni alltid hos er.” Är det inte så idag, att vi alltid har Jesus hos oss? För jag har väl inte missuppfattat något, när jag tycker mig förstå, att Jesus lovar att där två eller tre är samlade i hans namn, då är han också där? Det är väl också så, som Kyrkan lär, att varje gång jag deltar i mässan, är också Jesus närvarande i brödet och vinet? Nu har vi väl all anledning att med liv och lust och med stor frustande glädje ta oss an de fattiga i världen? Vi har ju Jesus med oss, vem kan då vara mot oss?

 Trots att jag ofta säkert framstått som både självsäker och kaxig i diskussioner och samtal, har det ändå funnits en liten gnagande osäkerhet innerst inne. Jag som inte varit sammanväxt med kristenheten från barnsben. Inte läst bibeln på över trettio år och tänker inte heller i framtiden läsa den från pärm till pärm. Kyrkans muntliga undervisning hade jag inte hört sen jag konfirmerades. Det är klart att med en sådan bakgrund känns det lite pirrigt att påstå att kristna med längre erfarenhet än jag, har missuppfattat Bibelns budskap.

Därför var det med stor glädje jag för en tid sedan hos Teologibloggen, läste en recension skriven av Klas Corbelius. Recensionen ägnas åt en ny bibelutgåva på engelska, ”The Poverty and Justice Bible.” I bibelutgåvan är alla verser som handlar om hur Gud ser på fattigdom och rättvisa rödmärkta. Ser man till antalet understrykning, så framstår inte frågorna som några bisaker, utan mer som ett mycket uppfodrande påpekande till oss kristna. Vi bör nog lyssna och ta till oss! Enligt recensionen är 2130 verser i GT och 718 verser i NT rödmarkerade! Nu ska det, trots dåliga kunskaper i engelska, studeras med två biblar bredvid varandra! Jag ska inte bara lita till andrahandsuppgifter, utan i god luthersk anda, själv bilda mig en uppfattning om vad som är rätt undervisning och vad som är felaktig! En spännande tid förestår.

Jag inhandlade Bibelutgåvan hos Svenska Bibelsällskapets Bibelbutik.

Andra intressanta bloggar om: Fattigdom, Rättvisa, Gud, Jesus, Bibeln, The Poverty and Justice Bible,  Matteusevangeliet, Klas Corbelius, Svenska Bibelsällskapet,

Lite tröstar ett tigerhjärta!

Läser i Dagen att världsbanken hävdar att det är fullt möjligt att halvera fattigdomen i världen fram till 2015. Om jag förstått artikeln rätt, är det den extrema fattigdomen världsbanken talar om. De som lever på mindre än en dollar om dagen. Människor som lyckas kravla sig ur den ”extrema fattigdomen” är ju fortfarande förfärande fattiga.

Visst är det bra om den extrema fattigdomen halveras till 2015, men vi bör ändå ställa oss frågan. Vad är det som hindrar att vi avskaffar fattigdomen? Är det resursbrist? När jag ser den enorma snedfördelningen av världens resurser, inser jag att det inte kan vara förklaringen. Vi har resurserna att avskaffa fattigdomen, men då kommer det att kännas!

Vi behöver inte vänta på ytterligare global ekonomisk tillväxt. Fördela de resurser vi redan har rättvist och fattigdomen är avskaffad!

Andra bloggar om: Världsbanken, FN, Fattigdom, Tillväxt

Kroppen, en vara på den fria marknaden?

Jag får ofta känslan att samhällets moral utgår från, att det som är tekniskt möjligt också är moraliskt rätt. Den känslan fick ny näring när jag alldeles nyss avslutade läsningen av en ”Understreckare” i SvD från den 17 april. Understreckaren är skriven av Fredrik Svenaeus och har rubriken, ”Högt pris när själens boning reas ut.” Artikeln handlar om organdonationer och organhandel och de moraliska frågor aktiviteterna ställer oss inför.

Eftersom artikeln är så lättillgänglig avstår jag från att göra någon lång sammanfattning, utan jag gör bara ett par nedslag i artikeln. Nedslag som kommer att följa mig en lång tid framöver. Ofta när vi samtalar om den medicintekniska utvecklingen ur ett moraliskt perspektiv, hamnar vi i återvändsgränden. ”Vi kan väl inte säga nej till metoder som räddar liv?” Svenaeus skriver: ”Den motbjudande praktik som skildras i Ishiguros bok har uppstått eftersom samhällets medborgare inte förmått säga nej till möjligheten till ett längre liv.”

Frågan återkommer med än större styrka när Svenaeus beskriver vad organhandels i grunden handlar om: ”Även om man kan förstå att desperata människor gör vad som helst för att rädda sitt liv är det svårt att inte finna den handel som skildras i dokumentären upprörande. Att de rika köper sig ett längre liv än de fattiga genom att inte slita ut sina kroppar medan de lever har vi vant oss vid. Men att de också köper reservdelar från den fattiga maskinparkens yngre, oförstörda lager när de själva börjar rosta, är väl magstarkt.”

Nu blir frågeställningen riktigt plågsam. Hur långt är jag beredd att gå för att rädda mitt eget liv och hur mycket acceptans för mitt eventuella beslut förväntar jag mig från min omgivning? Kommer jag att låta mig villigt luras att tro, att den njure eller lever jag får i Turkiet, Pakistan eller Filippinerna är skänkt av fri vilja och i människokärlek och inte av fysiskt eller ekonomiskt tvång?

Frågan är högst aktuell. Redan finns det diskussioner om att legalisera organhandeln. En legalisering skulle enligt förespråkarna, gagna den fattige som säljer sina organ. Jag kan ta gift på, att vi i en snar framtid kommer att möta argument om individens frihet att själv få avgöra vad han eller hon skall göra med sin egen kropp. Det kommer att tillsättas utredningar. Lagar som reglerar hanteringen kommer i demokratisk ordning att antas av parlament och kanske rent av legitimeras av EU och FN. Hygienregler kommer att beslutas. Givetvis kommer en etisk kommitté att tillsättas, vars främsta uppgift är att ge moralisk legitimitet åt hela hanteringen.  Kliniker kommer att växa fram. Gissa var? De rika åker och köper sig en reservdel från reservdelslagret. Ju mer du kan betala, desto friskare ”donator.” Frågan blir enbart praktisk och moralen kastas i slaskhinken med hanteringens andra restprodukter.

Om mindre än 20 år är vi där. Tro mig. Kan vi, 20 % i den rika världen, utnyttja 80 % av jordens resurser, varför skulle det vara otänkbart av vi också utnyttjar de fattiga som vårt reservdelslager? Det som är tekniskt möjligt är också moraliskt fullt acceptabelt! 

Andra bloggar om: Fredrik Svenaeus, Organdonation, Organhandel, Södertörns högskola, Under strecket, Moral, Världens fattiga, Reservdelslager

Varför denna tafatthet?

Egentligen är det fascinerande att ta del av synpunkter från många kristna, när de kristnas ansvar för att bli en röst för de fattiga, förnedrade och förtryckta kommer på tal. Kristna, som i andra sammanhang, inte räds att gå till storms mot lagar och trender i samhället, blir som förbytta när det gäller solidaritet med de fattiga. Då lutar det mer åt: Nja Leo, visserligen har du rätt, men då måste du säga hur det ska göras. Det står det ingenting om i Bibeln. Och är det inte så att alla försök från kristnas sida att solidarisera sig med de fattiga, bara slutar i marxistiska analysmodeller? Föresten, säger inte Jesus att de fattiga har ni alltid mitt ibland er? Jag riktigt hör den logiska fortsättningen, och då är det väl ingen idé att ens försöka?

Jag håller med Jim Wallis, när han säger: ”Jesus sade ingenting alls om homosexualitet. I Bibeln finns tolv verser som handlar om det, men tusentals om fattigdom. Varför pratar vi inte om det i stället?” Just så, varför pratar vi inte om det istället? Är inte solidariteten med de fattiga också en mycket viktig del av den kristna identiteten? När vi människor tar strid mot onda strukturer, finns aldrig någon garanti för slutgiltig seger. Men det gäller ju inte bara kampen mot fattigdomen, utan också kampen mot alla synder i samhället, och våra enskilda och personliga synder inte att förglömma. Vi vet att vi inte kan besegra synden, men inte slutar vi att kämpa! Det är en daglig kamp och ändå får vi lita till nåden, när kvällen kommer!

Nu är det så väl ordnat, att där det finns förtryck, där finns också motstånd. Fattiga väntar inte på att vi kristna ska hitta lösningar mot fattigdom och förtryck. De organiserar motståndet själva. Så gjordes det på 1800-talet när arbetarna i Sundsvall organiserade Sveriges första strejk eller när min morfar organiserade fackföreningar i norra Finland. Så görs det idag runt om i världen. Arbetare runt om i världen organiserar sig i fackföreningar för att möjligen höja priset på den enda vara de äger, sin arbetskraft. Överallt i världen dyker nya kvinnoorganisationer upp. Barnarbetare försöker också skapa sig ett skydd mot krafter som exploaterar och utnyttjar dem. Miljöorganisationer i Indien, Afrika och andra delar av världen växer upp som svampar ur jorden, ofta ledda av kvinnor. Vi behöver inte fråga oss hur vi ska göra – vi behöver bara ansluta oss och sätta oss till bords! Visst kan varje kamp gå åt helvete och förstelnas i maktstrukturer och kanske rent av att bli delar av förtryckande strukturer, men då är det bara att ta nya tag och delta i organiserandet av det nya motståndet!

Vi kan också, utan att behöva vänta på att andra tar initiativet, bli en moralisk röst i samhällsdebatten. Då menar jag inte en allmänt välvillig och snäll röst, utan en kärv och bestämd röst, som vågar säga - detta är moraliskt fel! Och då tänker jag inte på debatten om könsneutrala äktenskap. Det vore på sin plats att säga till våra politiska och ekonomiska ledare att det är omoraliskt att besluta om försämringar i trygghetssystemen för vanligt folk och lämna sina egna system intakta eller rent av förstärka dem.  Sådant ledarskap kan och bör vi kristna kritisera och protestera mot. Den korrumperar hela samhällsklimatet och leder oss rakt ned i ett moraliskt träsk!

Vi behöver alltså inte fråga oss hur, var och varför striden förs. Den pågår här och nu. Det är bara att kavla upp ärmarna och spotta i händerna och ta första bästa spade och börja gräva tillsammans med dem som Jesus av någon anledning tycktes ha en mycket speciell känsla och förhållande till.

Vad ni än gör – bojkotta inte Coca-Cola!

Det pågår en intressant diskussion i Dagen om hur politisk en kristen organisation får vara. Sådana diskussioner poppar upp från och till och nästan alla har  samma ursprung. Någon kristen organisation, församling eller nätverk anser att kristna inte enbart skall ägna sig åt välgörenhet, utan hävdar att kristna måste vara solidariska, mot människor och miljö. Kritiken brukar alltid leda till anklagelser om att organisationen blir för mycket vänster.

Den här gången är det tydligen EFK Ung som hoppat över skaklarna. Som utomstående och gammal vänsterkuf verkar inte övertrampen alltför skrämmande. EFK Ung har tydligen nekat en artist att uppträda. Artisten delar EFK Ungs tro, men stödjer USA:s krig i Irak. Ateistiska artister och hör häpna liberalteologiska grupper har tydligen fått framträda. Ett ytterligare bevis för grav vänsteravvikelse är att Coca-Cola bojkottades vid EFK Ungs festival Frizon. Kombinationen ung och bojkott av Coca-Cola leder per automatik till domen - EFK Ung har blivit en politisk lekstuga!

Jag hoppas diskussionen fortsätter för den är viktig. Jag lär mig aldrig att förstå varför våra kristna församlingar och organisationer inte kan ta ställning och bekämpa orättfärdiga strukturer som som leder till krig, förtryck och fattigdom. Det känns verkligen konstigt, att allt sådant arbete skall bedrivas någon annanstans, men inte i våra egna sammanhang. Jag anser att lite mer av profetisk diakoni är av nöden.

Nu tänker jag svära i kyrkan!

Bortsett från några år på 60 och 70-talen har jag varit en stor anhängare av huvuddragen i den svenska biståndspolitiken. Jag har argumenterat för 1 % – målet och försvarat, om inte med näbbar och klor, men envetet och med stort engagemang, Sveriges internationella biståndsarbete mot alla illvilliga angrepp.

Ofta har försvaret fått en rituell karaktär. Kritik eller bara kritiska frågor har besvarats med beskrivningar av den mörka situationen i mottagarlandet och ett ifrågasättande av kritikernas empatiska förmåga. År efter år samma diskussion. Samma frågor och samma brösttoner som svar.

Jag anser nog att vi som försvarat biståndspolitiken inte i längden kan fortsätta att ignorera frågan i dagens SvD-ledare: ”Vad har fyrtio år av bistånd gjort för Tanzania?” Frågan är berättigad och måste kunna besvaras.

Har landet steg för steg blivit mer ekonomiskt självständigt? Har behovet av stöd minskat? Har arbetslösheten minskat? Hur stor andel av landets skolor och sjukvård finansieras med biståndsmedel? Lånar Tanzania pengar på den internationella valutamarknaden? Till vad går dessa pengar? Uppbygge av infrastruktur, företag och sjukhus? Eller går pengarna till vapenköp och annan militär utrustning?

Det finns säkert fler och bättre frågor, men det viktiga är, att  det är vi som försvarar biståndspolitiken som har bevisbördan, att visa på dess effektivitet. Vi måste ju åtminstone kunna förklara varför Tanzania, fortfarande efter fyrtio år är i behov av stöd.

Nu ska inte alla biståndskritiker jubla, för det är ju inte säkert att boven till misslyckandet är biståndet i sig, utan att de krafter som motverkar effekterna av biståndet kanske är alltför starka. Det är ju ett intressant fenomen att under tiden som Tanzania förblivit fattig, har vissa andra regioner blivit rikare. Med stor förvåning inser jag, att det är just givarländerna som blivit rikare. Kan det tänkas finnas ett samband? Jag påminner mig min ”extremistiska” internationalism, då vi kunde konstatera att stora delar av det internationella biståndet gick till korrupta politiska ledare, men också att en förvånadsvärt stor andel av biståndet gick tillbaka till givarländernas industrier. Det finns ingen anledning att ducka för en öppen redovisning och diskussion. Alla skulle gagnas av en sådan demokratisk öppenhet.

I väntan på den diskussionen borde alla biståndsorganisationer även de kristna, fundera över sina bevekelsegrunder för biståndsarbetet. Ser vi klart den stora skillnaden mellan välgörenhet och solidaritet? Välgörenhet har nästan aldrig förändrat grunderna för fattigdom, utan i bästa fall lindrat nöden. Solidaritet är ett ömsesidigt ansvar för både givare och mottagare, att i grunden förändra situationen. Ett solidariskt stöd innebär konflikter med alla dem som inte vill förändring. Korrupta makthavare eller ekonomiska intressen som berikar sig på situationen. Kristna biståndsorganisationer måste självrannsakande ställa sig frågan om de vågat ta den solidariska striden eller om de lite fegt backat och nöjt sig med välgörenhet? (Jag förskte i ett inlägg i mars mer ingående förklara farorna med välgörenhet.)