Nej, nej och åter nej!

Ibland händer det att lusten att föra resonerande samtal fullständigt saknas, att jag bara vill ropa ett enkelt och oartikulerat, Nej! I dag är det en sån dag. Läser i Dagens Seglora en krönika av Kristian Lundberg. Jag citerar ur krönikan:

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund, red. anmärkning) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Representanter för Svenska Kyrkan sitter tillsammans med Gränspolisen och diskuterar ”frivilligt återvändande.” Gränspolisen har statens uppgift att förpassa människor ur landet. Gränspolisens uppgift är inte att motverka ”djupt utanförskap.” Självfallet föredrar Gränspolisen, att avvisningarna sker under lugna former. De har inget intresse av demonstrationer och motstånd. Om Svenska Kyrkans diakoni kan bidra till lugna och ”frivilliga” återvändande, är det guld värt för staten och Gränspolisen.

Det är det ena. Det andra som händer när representanter för Kyrkan sitter och samtalar med en statlig myndighet kring lösningar är att de är med och aktivt reducerar människor till objekt för andras beslut och bedömningar och det oavsett eventuella goda avsikter. I varje situation ligger det på vårt ansvar att stärka människor, så att de kan agera som självständiga och myndiga subjekt. Om människor vill återvända frivilligt, då lär de ha andra vägar att gå än via kontakter med Gränspolisen och Svenska Kyrkan har säkert en hel uppsjö av andra samarbetspartners att söka sig till.

För två dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att profetisk diakoni måste stå fri mot politiska partier. Det är väl bäst, att också tydligt säga: Profetisk diakoni måste självfallet också stå fri mot staten och dess myndigheter!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Gränspolisen, Svenska Kyrkan, Diakoni,

Profetisk diakoni måste stå helt fri till politiska partier!

Från och till förs det diskussioner om hur politisk en kyrka får vara, utan att gå armkrok med skilda politiska partier. Det finns säkert många svar på frågan, men jag för min del anser det självklart, att jag som kristen bör ta ställning mot förtryck, förnedring och våld mot människor. Oavsett vilka politiska partier som för ögonblicket har makten, och vilka ambitioner de än har, kommer det alltid att finnas människor som far illa. Det är dem vi ska vara solidariska med och inte politiska strömningar. Jag brukar formulera det ungefär så här till mig själv: ”Var trogen dina värderingar, men var fullständigt trolös mot dina ståndpunkter.” Värderingarna består oavsett situation, men ståndpunkter kan och bör ändras på grund av yttre förändringar.

Jag ska försöka visa rent konkret hur jag tänker. De som följer min blogg, vet att jag är mycket upprörd över arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. I ett antal inlägg har jag ondgjort mig över hur människor förnedras i åtgärden och hur staten betalar företag och föreningar för att de ska ta emot och vara de som utför själva förnedringen. Visst, den politiska oppositionen säger sig vara emot systemet och föreslår lösningar och det kan vara bra. Många kan då frestas tro, att vi ska stödja oppositionen, men så enkelt är det inte. För när vi vänder på bladet, vad hittar vi väl där? Jo, kan ni tänka er, företrädare för oppositionen i kommuner och t ex i ABF anser det fullt försvarbart, att använda sig av oavlönade tvångsarbetare. De inser inte, att bara för att något är lagligt, behöver det inte vara moraliskt rätt. Ombudsmannen för ABF Gästrikebygden uppmanade mig, vänligt men bestämt, att jag skulle sluta med tönterierna, när jag kritiserade honom för dubbelmoral. Visst kan det bli så, att eventuella förändringar av systemet i framtiden kan bli bra, men profetisk diakoni agerar här och nu och riktar kritik mot missförhållanden, oavsett vem som i en given situation står för dem.

När jag startade min blogg i februari 2007, löd presentationen: ”Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det.” Under en resa i Luthers fotspår september 2009 insåg jag plötsligt att kristen tro inte behöver något politiskt stödjeben. Stödjebenet försvann och kan ni förstå – det kvarvarande vek sig inte! Jag beskriver tankarna i ”Uppsagda lojaliteter.” Avslutningsvis vill jag också avliva en seglivad myt. Profetisk diakoni eller befrielseteologi förutsätter inte vänsterståndpunkter. Minns högerledaren Jarl Hjalmarsons hängivna arbete för humanisering av kriminalvården och engagemang av förbättringar av internernas situation.

Engagemanget bar alla kännetecken för en profetisk diakoni!

Läs även andra bloggares åsikter om Profetisk diakoni, Fas 3, ABF Gästrikebygden, Jarl Hjalmarsson,

En julhälsning

Jag har sagt det förr och lär få säga det många gånger också i framtiden. När de egna orden inte räcker till, låna skamlöst andras!

Jag hittade följande inlägg hos Anna Troberg, Piratpartiets ordförande: Bli en god tangentbordsriddare och stå upp för demokratin

I en demokrati får det inte förekomma hot och trakasserier. Vare sig mot Åsa Linderborg eller mot Jimmie Åkesson.

Vägen till himlen som öppnas på julnatten är inte kantad av hat! Det är det julen djupast handlar om!

Läs även andra bloggares åsikter om Julen, Åsa Linderborg, Jimmie Åkesson, Anna Troberg, Piratpartiet

Jag kanske måste ändra uppfattning, vilket inte vore första gången

Den 21 februari 2008 skrev jag ett inlägg med rubriken: Nej – jag vill inte bo på ett kristet äldreboende!

När jag skrev inlägget var jag tvärsäker (vilket jag alltför ofta är), men efter att ha läst en artikel i Dagen, är jag inte längre lika tvärsäker. Tidningen kan berätta om, det mycket märkliga beslutet, att Borgholms kommun inte tillåter dementa att delta i andakter. Om beslutet är märkligt, så är motivet ögonbrynshöjande: ”Socialnämnden säger sig inte vilja gynna en enskild religion.” När nämnden säger så, då försöker de dölja ett tveksamt beslut bakom ett fikonlöv av logik. Försöket misslyckas gruvligt. För situationen på Klockargården i Löt i norra Öland, lär inte skilja sig från majoriteten av äldreboenden i det här landet. Med all säkerhet är flertalet på Kockargården medlemmar i Svenska Kyrkan eller någon annan kristen församling. Det är ju inte så, som socialnämnden försöker hävda, att den praxis som tidigare rådde, gynnade kristna församlingar på bekostnad av andra religioner. Församlingarna tog sitt ansvar för sina medlemmar på äldreboendet och erbjöd en kristen gemenskap och andakt. Sanningen, utan vackra omskrivningar, är den, att Borgholms kommun förnekar sina äldre att leva i sin tro tillsammans med församlingen.

Om, mot förmodan, socialnämnden upplever mina argument som besvärande, då lär det väl dyka upp någon besserwisser, oftast någon tjänsteman som vill göra rätt för sin lön, som hävdar att dementa inte kan tillgodogöra sig innehållet i en andakt. Till det kan jag bara säga, ”vad vet du om det?” Min övertygelse är, att när jag går in i demensdimman, då försvinner inte förmågan till förnimmelser och minnen. Jag är övertygad om, att jag när jag bor på Frejagården i Friggesund och deltar i gudstjänster/mässor/andakter anordnade av Bjuråker-Norrbo församling och hör musiken och psalmerna, då väcks minnen till liv. Minnen som berikar! Vill också se den politiker i vitögat som förnekar, att rytmen i välsignelsen, som jag så ofta hört under mitt aktiva liv inte skulle ge en känsla av trygghet.

Nu undrar väl vän av ordning om det ändå inte är så, att nämnden har rätt i, att andra religioner ser snett på kristna församlingars andakter/gudstjänster/mässor på våra äldreboenden. Här vågar jag hävda, som en oomkullrunkelig sanning, att inga församlingar av muslimer, judar, buddister, hinduer, sikher eller någon annan trosgemenskap, förmenar kristna kyrkor att ha andakter tillsammans med sina medlemmar på äldreboenden. Tvärtom, de skulle bli ytterst förvånade om den samlade kristenheten stillatigande skulle acceptera så befängda beslut som den i Borgholms kommun.

Så här gick det till när beslutet togs, det är min övertygelse. En räknenisse i nämndens stab önskade utmärka sig. Han räknade ut att andakterna kostade Klockargården ett antal kronor. Det gällde påklädning, eventuella blöjbyten och ett antal händer som hjälpte boende till andakten. När det gäller att spara pengar, har räknenissar alltid tillträde till maktens öron. Nu insåg nämnden, att allmänheten nog inte stillatigande skulle acceptera, att de boende inte skulle få delta i andakterna för att kommunen skulle kunna spara någon sketen krona. Det var då något ljushuvud kläckte idén: ”Vi skyller på religionsfriheten! Om en får måste alla få! Då kommer människorna inte kritisera oss, utan muslimerna!” Efter en tyst minut säger Svinarps, förlåt Borgholms starke man: ”Lysande!” Och så blev det.

Inte vilja gynna en enskild religion? Att de inte skäms!

Läs även andra bloggares åsikter om Demensboende, Borgholms kommun, Klockargården, Löt, Andakt, Socialnämnd, Religionsfrihet

Den svenska statsapparaten är angripen av röta!

Har nu under ett antal timmar följt den makabra hanteringen av pastor Jean Kabuidibuidi och hans färd, under övervakning, till Kongo. Det senaste jag läst, jag har säkert missat mycket, är att pastor Jean sitter i planet, medan svensk polis försöker muta kongolesisk gränspolis att släppa in pastor Jean i landet.

Det börjar bli mycket nu. För några år sedan kunde vi medierna läsa att migrationsverkets personal firade med tårta en lyckad utvisning. Vid andra tillfällen har vi fått ta del av hur svensk polis lämnat över känsliga personakter till polismakten i mottagarlandet, om vad den asylsökande sagt i förhör med migrationsverkets personal. Reaktionerna från myndigheten blev väl mest en axelryckning.

Nu verkar det vara praxis, att svensk polis har en dollarbunt i fickan, så att de kan muta in människor i olika länder. Brukar inte en sån här hantering i dagligt tal kallas människosmuggling? När de svenska poliserna kommer hem till Sverige berättar de säkert skrattande för mängder av människor, hur mycket korrupta poliser det finns runt om i världen. Om jag förstått svensk lagstiftning rätt, så lär det vara lika straffbart att muta som att ta emot mutor. Jag är ganska övertygad om att Kongo inte i sin lagstiftning godkänner mutor. Vilket torde innebära att svensk polis brutit mot både svensk och kongolesisk lagstiftning.

Nu är jag inte så naiv, så jag tror att de enskilda polismännen agerat på eget bevåg och tagit mutpengarna från det egna lönekontot. Jag är såpass cynisk och luttrad, att jag är övertygad om att polisen handlar på order från myndigheten. Det skulle vara mycket intressant att få information om hur pengarna redovisas i myndighetens räkenskaper. Det lär väl inte finnas ett mutkonto i bokföringen. Något för riksrevisionen att granska?

Varje söndag förekommer förbön, där församlingen under ledning av tjänstgörande präst. I förbönen ber vi för kung, regering och riksdag. Varje sådant böneavsnitt avslutas med att församlingen ber: Herre hör vår bön! Förbönen för landets makthavare är tvåfaldig. Dels ber vi om Guds stöd i ett ansvarsfullt arbete, dels är det också en bön om, att makten fattar goda beslut till gagn för dem som bor och verkar i landet. Nu på söndag kommer mitt ”Herre hör vår bön” bli sagt med stort allvar och med en förhoppning att den heliga Anden vägleder makten, att fatta rättfärdiga beslut.

Regering, riksdag och myndigheter. Det är aldrig för sent att ångra sig och vända om!

Läs mer: Dagen, SLJ, Stefan Swärd

Läs även andra bloggares åsikter om Kongo, pastor Jean Kabuidibuidi. Mutor, Migrationsverket, Gränspolisen,

Hur löd frågan? Var det inte, bör kristna påverka politiken?

Ser i Dagen att pastor Stefan Swärd ger ett svar på den något märkliga frågan. Pastor Swärd avser, tillsammans med ett antal kristna aktivister delta i en blockad för att försöka stoppa utvisningarna av ett stort antal irakier. Eftersom artikeln i Dagen är ett knapptryck bort, finns det egentligen ingen anledning att gå närmare in på innehållet i artikeln. Läs och begrunda.

I ett läge, när det troligen bara är USA och Migrationsverket som anser att det råder fred och stabilitet i Irak, är det oerhört angeläget att med alla fredliga medel som står oss till buds försöka stoppa en orättfärdig handling.

När partier, riksdagsledamöter och rättsvårdande instanser inte klarar av eller inte vill förändra en orättfärdig politik, då är det nödvändigt att kristna och alla andra folkliga krafter enar sig och med kraft försöker få en döv statsapparat att lyssna. Heder åt alla som deltar i blockaden!

Vill avsluta med ett citat av pastor Swärd ur artikeln:

I Elimkyrkan i Stockholm där Stefan Swärd är pastor har man samlat in matkassar för att bland annat hjälpa irakiska flyktingar i Sverige. Men Stefan Swärd menar att det inte räcker.  ”Som kristna behöver vi göra mer för att hjälpa människor som har det svårt. Detta är ett konkret sätt att visa vad vi tycker.”

Stefan Swärd har förstått vad kristen solidaritet handlar om. Vi ska självfallet mätta den hungrige, men också i handling visa och protestera mot orättfärdig behandling av människor.

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Utvisningar, Migrationsverket, Märsta, Stefan Swärd

Jaha, då vet jag det. Jag läser fel bok!

Ett citat ur Dagen (läs för allan del hela artikeln):

Eva Flyborg (FP) är en av dem som satt sin signatur under motionen, och när texten återges på hennes blogg visar hon tydligt att hon vill få bort det religiösa inslaget över politiken. Där har hon klippt in bilder på såväl en Bibel i flammor som en bild på Sveriges rikes lag, för att illustrera vilken bok som gäller i riksdagen.

Låt mig göra några jämförelser av hållbarheten över tid av sanningarna i den brinnande Bibeln och Sveriges rikes lag. Jag dristar mig till att börja jämförelsen i ett mycket aktuellt fall. Utvisningen av Ganna 91 år. Hade Ganna och hennes anhöriga något stöd av Sveriges rikes lag? Inte då, lagen hade ändrats 1997 (tror att Eva Flyborg var riksdagsledamot vid den tiden) på sådant sätt, att Ganna inte hade någon rätt att stanna. Det trygga stödet för beslutet var den miniräknare som tydligen alla riksdagsledamöter äger. Miniräknaren visade att det blev för dyrt, att låta gamla människor utan släktingar i hemlandet stanna i Sverige bland sina nära och kära. Lagar kan ändras, vilket alltsomoftast sker. Hade riksdagsledamöterna däremot läst bibeln, och inte stirrat sig vindögda på sina miniräknare, skulle de upptäckt, i eldskrift, flertusenåriga regler om hur änkor och faderlösa skall behandlas. Regler, om riksdagen följt dem, skulle ha förhindrat att beslutet om utvisning av Ganna tagits.

När Sofia Lilly Jönsson ensam står utanför Migrationsverkets förvar i Märsta och har andakt för medmänsklighet, protesterar hon mot miniräknarfolkets lagar och regler, som låser in människor trots, att de inte begått något brott. Miniräknaren har väl visat att det är lönsamt att ha alla som skall utvisas samlade på ett ställe. Om inte annat så underlättas massdeportationer. Nu står inte Sofia ensam i någon djupare mening och då tänker jag inte på alla oss som bad tillsammans med henne kl 16.00, utan jag tänker mer på den trygga klippan hon stod på:

Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud. (Ur tredje Moseboken) Det står inte något om att låsa in invandraren, som Sveriges rikes lag ger möjlighet till. Sveriges rikes lag kan, när så riksdagen önskar, ändras beroende på vilka siffror som matas in i miniräknaren. Bibelns uppmaning, däremot, står fast och orubblig genom årtusenden och har bäring direkt in i vår tid.

Många minns säkert ”Påskuppropet mot utförsäkringarna” annandag påsk. Runt om i landet samlades stora mängder av människor på olika torg. I Hudiksvall var vi 75 stycken. Bakom Påskuppropet stod människor med olika bakgrund, men anmärkningsvärt många av oss var kristna. Räknenissarna med sina miniräknare var missnöjda och ansåg att det var fel av kyrkor och enskilda kristna att lägga sig i politiken. När jag tog del av kritiken tänkte jag lite då och då på Jesus berättelse om den barmhärtige samariten hos evangelisten Lukas. Ni känner säkert till berättelsen, så jag går direkt till slutet.  

”Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ‘sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.” (Luk 10:35) Märk, att den Barmhärtige samariten inte säger: Om pengarna tar slut kasta ut honom, som räknenissarna i riksdag och regering gör. Berättelsen är nästan 2000 år gammal, men känns som om den berättades i går.

Eva Flyborg och andra får gärna kalla mig fundamentalist, men jag bär hellre på min bibel och ber, Herre förbarma dig över oss och inte som riksdagens majoritet verkar göra. Bär på en miniräknare och marknadens senaste månadsrapport och upprepar mantrat tillväxt och budget i balans, tillväxt och budget i balans!

Utan att darra på rösten, vågar jag uppmana alla riksdagsledamöter att läsa Bibeln lite oftare och kasta miniräknarna där de hör hemma. Hos mammon! Då förbättras med all säkerhet också innehållet i Sveriges rikes lag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Eva Flyborg, FP, Bibeln, Sveriges rikes lag, Moses, Jesus, Migrationsverkets förvar, Märsta,

En bild kan ofta säga mer än mängder av retoriska tal!

Enligt LO-tidningen framhärdar Juholt med sin paraplyliknelse.

 ”I Social­demokraternas Sverige håller den som står i solsken upp ett paraply över den som råkar stå i ösregn.”

Det är svårt att hålla sig torr under ett paraply i ösregn!

Som en före detta distriktsordförande (ganska misslyckad) i Västmanland för Kristna socialdemokrater vill jag citera fritt ur Bibeln. Lyssna Juholt och alla partistrateger! Så här säger profeterna:

Ni skall inte låta människor stå i ösregn! Nej, ta in dem i solen och värmen! Jag är Herren, er Gud!

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, Paraply, Ösregn, Solsken

Nationaldagsfunderingar

Vid andakten på forngården i Bjuråker på nationaldagen hade jag som uppdrag att läsa ett antal texter. En av texterna vår kyrkoherde Lena Funge hade valt var följande:

Om en invandrare slår sig ner i ert land,
skall ni inte förtrycka honom. Invandraren
som bor hos er skall ni behandla som en in-
född. Du skall älska honom som dig själv, ni
var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Her-
ren, er Gud. (3 Mos 19: 33-34)

Det är mäktigt, att få läsa: ”Jag är Herren, er Gud.” Det ger en viss tyngd åt uttalandet, om man så säger. Det är annat än Leo Holtters påstådda PK-åsikter i ämnet!

För ett antal år sedan fick jag en fråga på Kyrkans Tidnings, numer nedlagda, diskussionsforum, Vestibulen. Frågan löd: ”Anser du att det är Guds vilja, att alla människor i hela världen skall bo i Sverige?” Frågan förvånade mig och jag svarade lite förstrött, att jag inte trodde det. Inte heller trodde jag att alla människor i världen vill bo i Sverige. Jag har många gånger senare haft känslan, som av en liten sten i skon, att jag lite fegt undvek djupet i frågan. I dag, när läste den citerade texten ur Bibeln, gjorde sig stenen påmind igen. Så jag får äntligen anta utmaningen och försöka reda ut för mig själv vad jag egentligen anser i frågan. Svaret kan inte bli heltäckande, men förhoppningsvis ger den ändå sann bild av vad jag anser och tror.

Självklart anser jag fortfarande, att inte är det Guds vilja att människor av olika anledningar är tvungna eller känner sig tvingade att lämna sina hem och fly. Inte heller är det så att alla människor vill just till Sverige. Ändå känner jag ganska klart vad Guds vilja är i den situation världen och människorna befinner sig i? Självklart är det helt enligt Guds vilja, att alla som riskerar fängelse, tortyr och dödsstraff för medlemskap i politiska partier, fackliga organisationer, kvinnoorganisationer, religiösa eller människorättsorganisationer skall ha rätt att får komma till Sverige tillsammans med sina anhöriga.

Detsamma gäller också alla som drabbas av kollektiv förföljelse. Ofta kan inte den asylsökande visa, att ha/hon personligen är förföljd. De kan ofta berätta en likartad historia. En granne blir attackerad och mördad, frun blir våldtagen inför barnen, med hotelser om att mobben ska återkomma om inte alla kristna, romer eller vilken folkgrupp det för ögonblicket gäller försvinner från området. Alla sådana familjer ska känna, att de har en tillflykt i Sverige. De har en välgrundad fruktan för sina liv. Nu undrar vän av ordning. De som kommer utan pass och andra handlingar. Vad ska vi göra med dem? Det kan vara dumt att inte ha några handlingar alls, men jag kan inte se att det skulle vara moraliskt fel eller misstänksamt i alla lägen, att inte ha sina papper i ordning. Det är i vart fall inget skäl i sig för att neka någon uppehållstillstånd i Sverige.

Min inställning är kort sagt, att alla som är förföljda på grund av åsikter, av social-, etnisk- eller religiös grupptillhörighet skall ges skydd i Sverige. Detsamma gäller även människor som flyr från krig, naturkatastrofer och ekonomisk misär. Den lagstiftning som styr våra myndigheter är bara ett desperat försök, att skapa någon form av skenbar förnuftsbaserad ordning i det kaos världen befinner i. Sist och slutligen hamnar vi ändå i den fasansfulla bild jag sen mängder av år bär inom mig. När de överfulla vagnarna tömdes i Auschwitz, då stod där en man, som följde lagen och säkert kände sig trygg i det, och pekade med tummen eller ridpiskan, höger eller vänster.

Frågan som alltid kommer, när jag samtalar om de här frågorna, är har vi råd? Jag vet inte hur jag ska besvara frågan. Det beror sig ju på vad frågeställaren anser vara livets nödtorft för just honom. För min egen personlig del vill jag återigen citera ur Bibeln. När Johannes döparen fick frågan från människorna. ”Vad ska vi då göra?” Svarade han: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har och den som har bröd skall göra på samma sätt.”  När ni läser Johannes uppmaning. Hör ni också som jag? 

Jag är Herren, er Gud!

Läs även andra bloggares åsikter om Bibeln, Nationaldag, Moses, Johannes döparen, Invandring, Flyktingpolitik

Det fanns en gång ett fackligt löfte, men det var för länge sen, så länge sen!

Sitter här i kvällningen och låter tankarna gå lite hur som. Tänker på berättelser från min barndom. Strejker i norra Finland. Mitt i striden mormor och morfar. Många nederlag. Revolution. Nederlag. Arbetare skjutna mot bastuväggar. Egna upplevelser av 1 majtåg och majvippor. Fest och glädje!

Efter flytten till Sverige växte nya berättelser fram. Sundsvallstrejken. Nederlag! Arbetare omringade av militär. Träbaronerna firade i champagne på hotell Knaust. Berättelser om förbud mot strejker. Arbetsvilliga och arbetsovilliga. Fler strejker och fler nederlag. Ådalen, återigen militär och återigen nederlag. När jag sitter här och funderar upptäcker jag, att jag så förvånansvärt väl minns alla berättelser om nederlagen.

De berättelserna är på många plan sanna, men för att sanningen skall bli fullständig, får vi inte glömma all den styrka, som växte fram ur nederlagen. Nederlagen ledde inte till att arbetaren tappade sin stolthet, oavsett hur mycket champagne segerrusiga arbetsköpare vräkte i sig. Varje strejk och nederlag ledde bara till en ännu fastare övertygelse om behovet, att organisera sig ännu bättre. Att bygga fler Folkets Hus. Starta ännu fler Konsumbutiker. Starta nya folkrörelsebibliotek. Starta ett eget bildningsförbund, ABF. Ja, uppräkningen kan göras hur lång som helst. Efter många nederlag och segrar hade arbetarrörelsen vunnit ideologisk hegemoni i samhället. Vilket bl. a visade sig i, att arbetarklassen frambringade den ena författaren efter den andre och som under massor av år, var totalt dominerande i den litterära världen.

Så här går tankarna en vinterkväll i Bjuråker. Jag vet också, att tankarna bara är nostalgiska gammelmansminnen. Har allt oftare under senare tid upplevt känslan av vara den där gamla onkeln på släktkalas, som de flesta pliktskyldigast pratar några ord med, men som flyr så snabbt artigheten tillåter. ”Nu sitter han där och ältar sina gamla minnen. Han förstår inte, att vi lever i en ny tid! Gubben börjar nog bli lite senil”

Gubben kanske inte förstår, men han både ser och hör! Och det han hör och ser, förvånar honom storligen. Ska detta vara det nya och spännande?

Han ser en utveckling där staten bestämmer vilka som skall ha rätten att arbeta under kollektivavtal och vilka, som inte skall ha den rätten. Gubben har med stor spänning väntat på de fackliga kampsignalerna, men inser med bestörtning, att ”världens starkaste fackförening” tydligen avser att under stillsamma protester, acceptera ordningen, att staten under tvång, anvisar fackliga medlemmar till oavlönat arbete hos skilda arbetsgivare. Gubben drar sig till minnes: Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening beklagar!

Gubben vill vara rättvis och säga att han sett och hört mängder av fackliga representanter protestera i TV. Varje gång han hör protesterna, önskar gubben att han inte slagit på TV:n! Vad är det han för höra? Jo, att de fackliga representanterna inte i första hand protesterar mot systemet, utan de protesterar mot att det tydligen händer, att tvångsarbetarna, oftast deras egna medlemmar, utför ”ordinarie arbetsuppgifter!” Gubben är möjligen på gränsen att bli något slagrörd, men fortfarande minns han hyfsat väl innehållet i kollektivavtal. Han minns, att det funnits formuleringar om kvinnolöner och ungdomslöner. Men hur han än anstränger sig, kan han inte minnas att det någonsin stått någonting i kollektivavtal, som skiljer på ”ordinarie” arbetsuppgifter och arbetsuppgifter. Självklart skall kollektivavtal gälla alla och alla arbetsuppgifter på en arbetsplats. Herrarna korkar nog upp champagnen just nu och hurrar segervisst! Tänker gubben, på sitt nostalgiskt förenklade sätt.

Gubben vill inte ens tänka på, att ABF bygger arbetsplatsbibliotek med hjälp av oavlönade tvångsarbetare. Tanken känns alltför tung! Kan det verkligen vara en god grund för det framtida bildningsarbetet?

Här får vi lämna gubben åt sina funderingar och påminna oss, att under alla den fackliga kampens olika faser, fanns det en övertygelse och en förvissning om, att står vi bara eniga, då segrar vi. Vi kan kalla övertygelsen för det fackliga löftet. Ett ömsesidigt löfte som man gav varandra. Löftet gällde för en enskild arbetsplats, men den gällde också globalt. Jag minns hur jag läste, med en nackhårsresande känsla, att arbetare på Nya Zeeland skickat stöduttalande och insamlade pengar, som ett stöd till strejkande arbetare i Sverige. Det fackliga löftet levde!

Jag är en aktiv kristen och kan ibland känna i en Gudstjänst, den mäktiga känslan, att hela den himmelska härskaran och alla de som gått före, bokstavligt är med och firar Gudstjänst. Detsamma gäller det fackliga löftet. Överallt där människor samlas och ger varandra löftet, att kämpa för människovärde och mot mänsklig förnedring, där är alla de, som gått före också med och inte bara de. Jesus är mitt ibland dem! Det må vara nostalgiska gammelmansfunderingar, men det är min övertygelse och fasta tro!

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fas 3, Det fackliga löftet, Fackföreningsrörelsen, Finland, Majvippor, Hotell Knaust, Nya Zeeland, Jesus