En dag av läsning och reflektion

I dag har det blivit mycket läsning. Dels ”Att leva helhjärtat inspiration från Franciskus av Assisi.” skriven av Ted Harris och Carolina Johansson och dels ett antal dikter av Tomas Tranströmer. Läsningen av boken och dikterna väckte en, något skräckblandad, men också en nyfiken undring om vart är jag på väg?  Har suttit länge i stillhet och funderat över sista raden i Tranströmers dikt Historien ur diktsamlingen ”Klanger och spår” från 1966. ”Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.” Det är så jag känt under flera år, att mina minnen inte bekräftar enbart en stolt ungdom, utan verkar leda till något helt nytt och annorlunda. Undras om jag hinner uppleva att mina minnen förvandlar mig på djupet?

För några år sedan, när jag ibland ledde gudstjänster i Bjuråker-Norrbo församling, sa jag i min lekmannapredikan, ”när jag möter Jesus en dag, då kommer han inte att fråga varför jag inte blev lik den eller den, utan han frågar: Leo, varför blev du inte den människa du var ämnad att bli?” Visst har min egen fundering i den predikan inneburit små myrsteg av förändring, men i det stora hela har det gått trögt. En liten påminnelse av frågan och känslan fick jag när jag läste dikten i dag.

Nu till dikten!

OM HISTORIEN

I

En dag i mars går jag ner till sjön och lyssnar.
Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.
Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.
Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan
                       långt ute.
Alltihop liknar Historien: vårt NU. Vi är nedsänkta,
                        vi lyssnar.

II

Konferenser som flygande öar så nära att störta…
Sedan: en lång darrande bro av kompromisser.
Där ska hela trafiken gå, under stjärnorna,
under de oföddas bleka ansikten,
utkastade i tomrummet, anonyma som risgryn.

III

Goethe reste i Afrika 1926 förklädd till Gide och såg allt.
Några ansikten blir tydligare av allt de får se efter döden.
När dagsnyheterna från Algeriet lästes upp
framträdde ett stort hus där alla fönster var mörklagda,
alla utom ett. Och där såg man Dreyfus`ansikte.

IV

Radikal och Reaktionär lever tillsammans som i ett
               olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

V

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen
ligger sedan månader en kvarglömd tidning, full av
                händelser.
Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,
på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas
                 med marken.
Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om  Tranströmer , Ted Harris, Carolina Johansson, Dikter, Att leva helhjärtat, Franciskus av Assisi

Idag får det bli mer lyssnande än prat

För några dagar sedan tog jag mig an Peter Halldorfs bok, ”Heligt år.” Tog fram boken efter frukost och satte mig för en stunds tänkvärd läsning. Det blev verkligen tänkvärt. Knappt hade jag slagit upp boken, när jag möttes av en varning, skriven av Adrienne von Speyr, direkt riktad till en pratmakare som jag.

”Människan har den fruktansvärda kapaciteten att med sitt evinnerliga pratande få Gud att tystna.”

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Halldorf, Heligt år,

Vi har en god herde i Uppsala stift!

För ett par veckor sen fick alla deltagare i församlingens Matteuscirkel biskop Ragnar Persenius herdabrev ”Längtan möter närvaro.” För några timmar sedan lade jag eftertänksamt boken ifrån mig och kände mig något klokare än när jag började läsa boken. De som följt min blogg vet att jag ofta återkommer till ”Efterföljelse” skriven av Dietrich Bonhoeffer och att andaktsboken ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer” sammanställd av Charles Ringma varit en trogen daglig följeslagare under snart 20 år.

Bonhoeffers Efterföljelse har ofta gett mig känslan, ”det här blir svårt, att leva upp till.” Ragnar Persenius herdabrev betonar också efterföljelse, men kanske mer som en längtan hos oss alla. En längtan till att ändå försöka följa och anmäla sig för tjänstgöring, trots svagheter och rädslor. Jag ser hur jag under kommande år kommer att citera Efterföljelse när jag är stark och säker, men får ta till ”Längtan möter närvaro” när orken sviktar och tvivlet tar över. I sådana situationer kommer det vara gott att få veta, att Gud aldrig överger oss, hur frånvarande han än kan verka. Så ”Efterföljelse”, ”Längtan möter närvaro” i sällskap med Lars Lindbergs ”Ny skapelse” kommer att stå där i bokhyllan beredda, när jag snurrar på stolen vid datorn.

Min förhoppning är att så många som möjligt i Uppsala stift får boken, men att den också blir läst. När jag under kvällen tänkt och reflekterat över herdabrevet, slog det mig, att texterna i dagens andakt för den 1 oktober på många sätt kommer Ragnar Persenius text till mötes. Håll till godo.

1 Korinthierbrevet 10:23-27

Multidimensionell

”Kristendomen kastar oss in i många olika
dimensioner av livet samtidigt. Vi kan bereda
rum i våra hjärtan – åtminstone i viss mån – för
Gud och hela världen. Vi gråter med dem som är
ledsna och gläds med dem som är glada.”
(Motstånd och underkastelse)

”En kristen bör alltid stå emot frestelsen att bli
enkelspårig och söka enkla lösningar till det som är
komplicerat. Det är aldrig lätt att sammansmälta kärleken
till Gud och en andlighet med betoning på fromhet med ett
engagemang i världen som innebär aktiv, tålmodig omsorg om
andra. Men detta är utmaningen, för i Kristus, som vi ska följa, möts Gud och människan, himmel och jord, styrka och svaghet.”

”Ord att tänka på: Precis som man och hustru älskar varandra och sina barn på olika sätt kan vi älska både Gud och vår värld.”

Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala stift, Herdabrev, Ragnar Persenius, Längtan möter närvaro, Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma

Glädje, stolthet, ilska, vrede och ofta, ren och skär fröjd!

Upptäckte för en tid sedan, att det pågick en debatt om klasshat i medierna. Debatten är inte ny, men den här gången har tydligen debatten fått näring från en samtalskväll den 23 april på Dramaten i samarbete med Sveriges Radio kring klassbegreppet. Poeten Johan Jönson lär, inför en jublande och hänförd medelklasspublik, läst en dikt, som handlar om, att han i hat torkat sin herpessmittade snopp på någon snorkig överklasstants handdukar, även barnens. Jag måste säga, att det var en fjuttig hatmanifestation! Hade det varit någon stake i hatet, då skulle Jönson ha ställt frågan till den jublande medelklassen. ”Varför applåderar ni? Fattar ni inte, att det är era och era barns handdukar jag torkar min snopp på?”

Nå, det får bli en annan diskussion. Debatten i medierna har inneburit, att jag under några dagar gått omkring och funderat – hur har jag genom åren haft det med hatet och andra känslor? Nu får ni hålla i er.Det kan bli långt!

Jag börjar med att ge två litterära exempel på de sinnesstämningar jag ofta vandrat mellan. Den första får representeras av en dikt av Elmer Diktonius: Röd-Eemeli Ballad från anno 18 ur diktsamlingen ”Stark men mörk” (1930) Röd-Eemeli får ni höra i en uppläsning från YLE. Jag tror inte att behövs någon djupare förklaring varför den här dikten tilltalade mig när jag var ung och började försöka placera mig socialt i samhället och med ett begynnande politiskt intresse. Dikten lockar fram minnet av den där arga ynglingen, som var jag i tidigt 60-tal.

Det andra litterära exemplet är hämtad ur Väinö Linnas torpartrilogi ”Här under Polstjärnan.” 1959-62. I trilogin förekommer en skräddare Halme, som enträget organiserar torpare och andra jordbruksarbetare. Han undervisar, sprider kultur och försöker ingjuta, inte hat, utan stolthet hos torparna. När revolutionen närmar sig argumenterar han mot våldets väg, utan att få gehör. Han är inte i samklang med stämningarna. När så inbördeskriget bryter ut, väljer han att i solidaritet med sina vänner och kamrater ändå stå till tjänst med råd och administrativa uppgifter. När de röda lider nederlag, delar Halme nederlaget ända till avrättningen. Ju äldre jag blev desto större blev Halme i mina ögon och också efterföljansvärd. Hatet kan förklaras, men leder sällan till något konstruktivt, vare sig på det enskilda eller kollektiva planet. Om hatet dessutom beväpnar sig, ja då blir hatet enbart destruktiv.

I min släkthistoria mötte jag samma motsättning. Min morfar, som var en aktiv fackföreningskämpe i Kemi i norra Finland, drog till Norge när inbördeskriget började. Morfars motiv var, efter vad jag förstått av mammas berättelser, att han inte trodde på våld och att han inte ville skjuta på landsmän. Mormor däremot var för revolutionen och anslöt sig till det tidvis illegala kommunistpartiet, när morfar dog. Behöver jag säga, vem jag i min ungdom ansåg vara klokast, mormor eller morfar? Numer är jag helt övertygad om att skräddare Halme och morfar var de kloka och eftertänksamma. Under stor del av 50-talet hörde jag aldrig talas om marskalk Mannerheim, utan mamma sa alltid slaktaren Mannerheim. Samtidigt hade hon en sund skepticism mot Stalin. Stalin var en skurk! Hon varnade mig ofta, när jag anslöt mig till vänstern, att lyssna till stalinister. Ett råd jag klokt nog tog till mig.

När jag suttit här vid datorn och funderat, så är det bara att konstatera. Inte har klasshatet varit den dominerande känslan i mitt liv. Jag skulle kanske rent av våga hävda, att glädjen nog varit den förhärskande drivkraften i mitt politiska och fackliga engagemang. Glädjen kunde ibland kännas i hela kroppen, som t ex när jag fick höra, att Material och Transport hade haft den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås. Glädjen blev ännu större, när det uppdagades, att de mest kvalificerade yrkesarbetarna med den högsta arbetsvärderingen enbart tjänade en krona mer i timmen, än lagerarbetarna på Material och Transport. Löneutvecklingen var inte ett resultat av hat, utan av tålmodigt arbete, många diskussioner, ibland även ilskna svordomar, men ändå mest skratt. I de stunderna kände jag, som ordförande en viss stolthet.

De som följt min blogg vet att jag frånsagt mig alla lojalitet med partier och ideologier. Jag har inget behov av dem. Min kristna tro är ett fullt tillräckligt stöd för min verksamhet i världen. Det innebär inte passivitet, eftersom Jesus inte var passiv. Jag känner fortfarande en rättfärdig vrede över hur flyktingar behandlas av stat och myndigheter, vrede över hur sjuka utförsäkras, vrede över hur arbetslösa förnedras i meningslösa verksamheter av kommuner, oavsett politisk färg, av studieförbund och församlingar. Det viktiga är, att vreden inte behöver utvecklas till hat, utan i gudstjänsten/mässan bär jag fram allt, vrede och tillkortakommanden, till Jesus och kan gå ut på kyrktrappan fylld av ny kraft för arbete i världen.

Ett tidigare inlägg: Uppsagda lojaliteter,

Läs även andra bloggares åsikter om Hat, Johan Jönsson, Dramaten, Klass, Elmer Diktonius, Röd-Eemeli, Väinö Linna, Här under polstjärnan, Inbördeskrig, Asea/ABB, Jesus, Mässa, Kyrktrappan

Vissa politiska traditioner och uppfattningar verkar var gjutna i betong

Det är inte förvånande att socialdemokraterna ansluter sig till regeringens förslag, att vidga FRA:s arbetsuppgifter och erbjuda Säpo och rikskrim dess tjänster. En politisk tradition vi medborgare kan lita på, är att socialdemokratin inte tycks ha några spärrar vad gäller övervakning av människor. Vi något äldre och gråhåriga medborgare minns alla skandaler, lögner och förnekanden när IB avslöjades. Socialdemokratin skapade en egen underrättelseorganisation (i folkmun kallad SAPO). De socialdemokratiska arbetsplatsombuden, vars uppgift var att kartlägga kommunister och misstänkta kommunister runt om på svenska arbetsplatser. Den socialdemokratiska underrättelseorganisationen samarbetade med IB. Systemet påminner om ett system i ett nära grannland till Sverige. Märkligt nog är det förvånansvärt lite kartläggning om omfattningen av den socialdemokratiska underrättelseorganisationens verksamhet. Organisationen var en ren partiangelägenhet och stod under partiledningens kontroll. (Källa för minnet: Wikipedia) Juholt  går i de stora partiledarnas fotspår, när han nu tillsammans med regeringen skapar förutsättningar för en massiv kartläggning av medborgarna i landet. Förutsättningar som Erlander och Palme bara kunde drömma om.

En fråga i denna sena timme blir ganska naturligt. Var finns arkiven? Verkar organisationen fortfarande? Den som vill kan ta del av en spännande roman, ”Borgen” av Olle Sahlström. Boken tar sin utgångspunkt just i de nämnda frågorna. Romanen bidrog till att Olle Sahlström fick sparken som ombudsman från LO.

Socialdemokraternas samarbete med den moderatledda regeringen påminner oss om en tradition, gjuten i betong, i svensk politik. Det är bara socialdemokratin som får samarbeta eller göra överenskommelser med Moderaterna. Om något parti t ex MP tar sig före och samarbetar med moderaterna blev det, före de sociala mediernas tid, en insändarstorm om svek. I dessa dagar fylls bloggosfären, Facebook och Twitter av fördömanden över sådana oerhörda tilltag. När socialdemokraterna gör samma sak, som nu med FRA, då fyller socialdemokrater sociala medier med devota hyllningar av Juholts överlägsna intellektuella kapacitet. (Jodå. jag har läst brevväxlingen.)

Självfallet skall jag inte sitta här och kasta gurkor omkring mig när jag sitter i ett växthus. Jag har också mina uppfattningar som är ristade i sten. I slutet av 60-talet hade vänstertidningen Tidsignal en talong som läsarna kunde använda och anmäla, att man var en säkerhetsrisk. Som ansvarsfull medborgare följde jag uppmaningen och skickade in namn och adress till Säpo. Ungefär vid samma tid deltog jag i en militärpolitisk debatt (det blev många debatter de åren) i Spegelsalen i Sundsvall. Vid den tidpunkten var jag krigsplacerad som plutonbefäl med sergeants grad i en norrlands skyttebataljon. Jag förstår om ni är förvånade! I mitt avslutningsanförande sa jag morskt och karskt, att jag inte låter staten avgöra vilka krig  jag ska delta i, utan jag förbehåller mig rätten att själv ta besluten om vilka krig  jag anser vara rättfärdiga krig.  Den debatten hade två mycket trevliga följder. Dels blev jag inbjuden till en efterföljande pyttipanna med snaps på officersmässen på LV5. Dels sa min kompanichef vid en krigsförbandsövning vintern 70 i Ytterhogdal, ”Holtter, du har onekligen ledaregenskaper, men blir det krig, så kommer jag att se till att du hamnar i fängsligt förvar.” Alltid trevlig när någon tar ens åsikter på allvar!

Hör upp alla dagens övervakningsmyndigheter! Jag vill meddela att jag inte ändrat uppfattning sen 60-talet. Jag är fortfarande en säkerhetsrisk och låter inte staten bestämma åt mig, om den så pekar med hela handen, vilken/vilka som är fienden. Beviset är, att jag deltar i en massanmälan mot regeringen, militärledningen och riksdagledamöter, för krigsbrott i Libyen. Här ska ingen stat komma och skriva mig på näsan vilka jag ska hata!

Vill till sist påminna om och hylla en hjälte, Bradley Manning. I motsats till Manning, har jag aldrig behövt stå upp för mina ord i handling.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om FRA-lagen, Regeringen, Socialdemokraterna, Juholt, IB, Sapo, Arbetsplatsombud, Kartläggning, Kommunister, Spegelsalen, Sundsvall, Tidsignal, Olle Sahlström, Borgen, Lv5

Allt är sig likt!

”Jag känner en som är från Kalifornien. Han talar inte likadant som vi. Man hörde det på honom när han tala, att han var nånstans långt bortifrån. Men han sa att just nu var det många som fick gå omkring och söka arbete där. Och han påstog att de som arbeta med fruktplockning bor i tältläger och har det usligt och ont om maten. Han påstog att lönerna var dåliga och att det var svårt att få arbete.

En skugga for över ansiktet på henne.

-Nej, det är fel det, sa hon. Pappa har fått ett prospekt som är tryckt på gult papper och där står det att det är ont om folk till fruktplockningen. Så mycket besvär skulle de inte göra sig om det inte var gott arbete. Det kostar stora slantar att få ut såna där prospekt. Vad skulle de tala osanning för, och kasta ut pengar dessutom?”

Ovanstående citat är hämtad ur ”Vredens druvor” skriven av John Steinbeck. Den romanen har tillsammans med många andra, präglat min syn, sen ungdomsåren, på samhället och dess orättvisor. Mitt exemplar av Vredens druvor, är sliten. Pärmarna håller på att ramla av. Allt visar, att boken har blivit läst många gånger. Att den betytt mycket för sin ägare.

Under många år, så här på höstkanten, har jag blivit påmind om boken och tänkt att världen inte utvecklas i någon hastig takt. Årets höst är inte annorlunda. Jag tror inte att det undgått någon att vi återigen har bärplockare från bl. a Thailand och Vietnam här, som förespeglats stora inkomster om de är duktiga och plockar mycket blåbär och lingon i de svenska skogarna. Återigen upptäcker bärplockarna, att de enda som tjänar stora pengar, är de som ”hjälpt” plockarna till Sverige. Plockarna sätter sig ofta i skuld för att komma till Sverige, den skulden skall givetvis betalas. Pengarna skall också räcka till bostad, mat, bilresor till och från bärskogen. Det är många som har fingrarna, inte i syltburken, men i plockarnas plånböcker!

Jag kan inte förneka att det är något deprimerande, att gång på gång upptäcka att världen inte i grund förändrats sedan ungdomsåren. Jag har hunnit bli 66 år och inser år efter år att den verklighetsbild jag fick när jag var tonåring fortfarande är giltig.

Det var inte bättre förr och inte har det skett någon utveckling! Vi får vår sylt, mellanhänderna sina pengar och bärplockarna åker hem med sina skulder!

Världsordningen är intakt!

DN 1, DN 2, DN 3, DN 4,

Läs även andra bloggares åsikter om Sylt, Blåbär, Lingon, Thailand, Vietnam, Mellanhänder, Bemanningsföretag, Vredens druvor, John Steinbeck,

Två, helt motstridiga bilder

För några timmar sedan läste jag i nätupplagan av Dagen, att IKEA för fjärde året i rad blivit utsedd till ett av världens mest etiska företag. Jag noterade lite förstrött artikeln, men innehållet var för knapphändig för att riktigt beröra eller väcka nyfikenhet.

För en stund sedan tog jag min sedvanliga kvällsmacka och bläddrade i dagens nummer av Fria Tidningen och döm om min förvåning, när jag kom till en lång artikel med rubriken, Ikea tjänade pengar i de östtyska fängelserna. 

Med stöd av boken, ”Inte bara Stasi: relationer Sverige – DDR 1949 – 1990″ skriven av Birgitta Almgren, beskriver artikeln att politiska fångar i Östtyska fängelser tillverkade möbler för Ikeas räkning. (Tyvärr är artikeln tydligen enbart tillgänglig i pappersversionen.)

Ingen vacker bild ur Ikeas historia. Förståeligt att Ikea inte lyfter fram en sådan rutten moral i dagsljuset. Vilket företag vill bli förknippat med att ha tjänat grova pengar på slavarbete.

Andra bloggar om: Ikea, Kamprad, Stasi, DDR, Politiska fångar, Slavarbete, Birgitta Almgren,

Tacksam över att jag inte är klok och förståndig! Hoppas det håller i sig.

För drygt två timmar sedan tändes lamporna på Åkervägen igen. Jag och min fru deltog i den världsvida klimataktionen ”Earth Hour.” Enligt dagens ledare i HT skriven av Fredrik Jarl, borde jag avhållit mig från deltagande i ett så meningslöst jippo, utan betydelse för klimatet. Jarl skriver bl. a:

”Trots denna ”succé” så vet vi att den politiska signal som man hoppades att skicka inte fick någon effekt för klimatförhandlingarna i Köpenhamn. I varje fall var effekten långt ifrån tillräckligt stark och tydlig för att förhandlingarna skulle resultera i ett nytt klimatavtal. Och just nu ser det än hopplösare ut att nå fram till ett avtal.”

Av någon anledning kom jag att tänka på en dikt av Nils Ferlin, när jag läste Fredrik Jarls snusförnuftiga synpunkter. Ni vet:

”När skönheten kom till byn då var klokheten där och då hade de bara törne och galla… ”

När väl tankeslussarna öppnat sig, påminde jag mig något jag läst för många år sedan i ”Ett levande liv” skriven Ulf Nilsson:

Snäckan

När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.
En morgon skulle jag springa utefter stranden.
Anders ville följa med.
Efter 25 meter blev han trött.
Han stannade, men jag sprang vidare.
När jag vände, såg jag honom som en liten prick,
som satt och väntade på mig.
När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting.

När jag kom helt nära, såg jag vad.
Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor
i havet.

Under natten hade havet spolat upp mängder
av snäckor.

Han räddade dem tillbaka till livet.
Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också. Men…

Det var hundra snäckor på en meter och stranden var
en mil.
Så jag ville få honom att inse det menings-lösa.

Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll
att du kastar tillbaka en snäcka eller två.

Först tittade han bara på mig.
Han hade en snäcka i handen.
Sakta sträckte han upp den mot mig och sa.

För den här.
För den här spelar det roll.

Fler minnesbilder pockade på uppmärksamhet. Jag skall bara nämna två. I början av 60-talet inför en 1 maj-demonstration kom, Peter Swedenmark, jag och några andra på en fyndig, som vi tyckte, plakattext.

”Köp inte sydafrikansk frukt – den smakar blod. Texten illustrerades av en apelsin ur vilken det droppade blod. I vart fall, var jag mycket stolt över plakatet och gick med extra stuns i stegen i 1 maj-tåget. Den minnesgode minns säkert vad klokheten ansåg om allt tal om bojkott och hur meningslöst det var att demonstrera. Vi vet hur det gick. I dag är t o m Fredrik Reinfeldt stor beundrare av ”terroristen” Nelson Mandela.

1966 deltog jag i bildandet av Sundsvalls FNL-grupp. Ni må tro, att vi fick höra många ”kloka” synpunkter av den tidens ledarskribenter och andra. Ett argument som ständigt återkom var, att vad brydde sig USA om vad ett fåtal yrkesdemonstranter ansåg och hävdade? Ja, det var ingen hejd på hur naiva och okunniga vi var. Och visst, de första lördagarna vi samlade pengar, delade ut flygblad och sålde Vietnambulletinen, var väl inte alltför trevliga. Människor bokstavligen spottade på våra insamlingsbössor. Men vi vet hur det gick. Efter några år av träget arbete, lördag efter lördag på torget i Sundsvall och i mängder av andra städer i Sverige, vände opinionen och en majoritet stödde kravet, USA ut ur Vietnam.

Jag är glad över att jag vågat vara oförståndig och naiv genom åren och hoppas vid Gud, att jag aldrig blir så tråkigt klok som Fredrik Jarl.

Andra bloggar om: Hudiksvalls Tidning, Fredrik Jarl, Earth Hour, Klimat, Nils Ferlin, När skönheten kom till byn, Ulf Nilsson, Ett levande liv, Sydafrika, Nelson Mandela, Fredrik Reinfeldt, Vietnam, FNL, Sundsvall,

Offer för stridiga känslor

Har lämnat förintelsens minnesdag med 12 minuter. Jag har, säkert likt många andra, ägnat dagen åt att se dokumentärer på TV. Filmer som på olika sätt och med skilda infallsvinklar beskrivit vad som hände under de där svarta åren i Europas historia. Jag har också läst Eric Silvers bok ”Hjältar i det tysta.” Den boken läser jag ofta, när svartsynen vill gripa tag och försänka mig i ett förlamande svårmod. Boken visar på att godheten mot alla odds ändå fanns då och med all säkerhet finns även i dag.  

När jag under dagen pendlat mellan olika känslolägen, så har den förhärskande känslan ändå varit ilska. En ilska som tydligen bara blir starkare ju äldre jag blir. Orsaken till ilskan är, att jag alltmer ser hur förståelsen för orsakerna till Förintelsen minskar. De flesta kan relativt väl beskriva vad som hände. De flesta tar också avstånd från grymheterna i Tyskland och håller fullt ut med om att det inte får hända igen. Men är det tillräckligt? Jag anser inte det. För att vi ska kunna bidra till att det aldrig händer igen, måste vi förstå hur det kom sig att det en gång tilläts hända.

Jag har en obehaglig känsla av att Förintelsen beskrivs som en obegriplig ondska, som dyker upp i historien, utan några som helst orsakssammanhang i dåtidens Tyskland eller Europa. Det är viktigt för förståelsen att inse, att Förintelsen inte skedde i några lufttomma rum, vare sig i Tyskland eller Europa. Det fanns både en ideologiska, som ekonomiska förklaringar till att Hitler och hans parti fick makten. Utan sådana förklaringar blir hela händelsekedjan fullständigt obegriplig. I mina mest mörka stunder får jag en känsla av, att Förintelsen beskrivs som onda handlingar gjorda av män i uniformer och som pratade engelska med en lustig brytning.

Orsakssambanden var lite mer komplicerade än så. Låt mig bara med ett exempel visa på att stödet för Hitler inte bara utgjordes av halvgalna SS-soldater. I t ex Sverige kunde teologen Odeberg, skriva: ”fariséerna – det vill säga judarna – kan tyckas mänskliga, men är egentligen mer lika dresserade apor än människor.” Citatet har jag hämtat ur boken ”Bibeltolkningens bakgator – Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid.” av Jesper Svartvik. Jag rekommenderar boken varmt. Den ger goda kunskaper om i vilken mylla antisemitismen och vurmen för Hitler frodades i.

Så gick tankar i går och jag tänkte, hur kan det komma sig att vi återigen får uppleva hur liknande krafter växer sig allt starkare i Europa, men även i Sverige. För visst är det väl så, att om växande politiska krafter anser att muslimerna är för många i Sverige och Europa, då är lägren och folkfördrivningen nära?

Ett passande tidigare inlägg. En tänkvärd debattartikel hämtad från SvD.

Rättelse: Jag vill göra läsarna av inlägget uppmärksammad på att citatet, som jag tillskriver Odeberg, är felaktigt. Den inskjutna satsen ”det vill säga judarna” är ett tillägg som författaren lagt till. Svartvik skall inte lastas, utan det är jag som läste slarvigt!

Andra bloggar om: Minnesdag av Förintelsen, Hjältar i det tysta, Eric Silver, Bibeltolkningens bakgator, Jesper Svartvik, Tyskland, Hitler, Odeberg,

Bloggtips

Jag vill slå ett slag för en ny och spännande blogg, Ingrid på Sveá. I bloggen avser Ingrid att publicera en berättelse i ett antal avsnitt.

Berättelsen är en fantasi och heter ”Wirana och ondskarna.” Del ett finns för läsning och den lovar mycket gott för framtiden. Jag kommer att följa berättelsen med stort intresse.

Andra bloggar om: Ingrid på Sveá, Ytterhogdal, Fantasy, Wirana och ondskarna,