Bloggtips

Jag vill slå ett slag för en ny och spännande blogg, Ingrid på Sveá. I bloggen avser Ingrid att publicera en berättelse i ett antal avsnitt.

Berättelsen är en fantasi och heter ”Wirana och ondskarna.” Del ett finns för läsning och den lovar mycket gott för framtiden. Jag kommer att följa berättelsen med stort intresse.

Andra bloggar om: Ingrid på Sveá, Ytterhogdal, Fantasy, Wirana och ondskarna,

Nu har jag hämtat den!

Boken som så många talar om och som så få verkar ha läst. Den fanns för avhämtning ikväll på Preemmacken i Västansjö.

Alla förstår säkert att jag avser Jonas Gardells bok ”Om Jesus.” Jag har med intresse läst mängder av inlägg i bloggosfären, insändare och debattartiklar. Många, märkligt många, av inläggen börjar med att skribenten påpekar att han/hon minsann inte läst boken och rekommenderar andra att inte heller göra det. Åtföljda av hurtfriska råd om att läsa Bibeln istället.

Nu ska jag inte hemfalla åt att recensera boken innan jag läst den. Men jag kan inte låta bli att känna en förväntning om Jonas Gardell beskriver Jesus eventuella tandlöshet lika dramatiskt som profeten Jesaja:

”Som många häpnade över honom, därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors, och hans gestalt oansenligare än andra människobarns… Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet.” Citatet är hämtad ur ”Den Jesus jag aldrig känt.” av Philip Yancey.

Yancey påpekar också i boken, att en tradition från andra århundradet framställer Jesus som puckelryggig. Under medeltiden trodde många kristna att Jesus hade haft spetälska. Så i den frågan vet jag redan på förhand, att Jonas Gardell inte vandrar på någon ny och obruten mark. Vad än Ulf Ekman hävdar.

Jag avser att parallelläsa ”Om Jesus” tillsammans med ”Jesus hemliga budskap” av Brian D. McLaren.  En bok som betytt oerhört mycket för mig det senaste året.

Jag lär inte återkomma och berätta om mina läsupplevelser den allra närmsta tiden.

Andra bloggar om: Om Jesus, Jonas Gardell, Den Jesus jag aldrig känt, Philip Yancey, Jesus hemliga budskap, Brian D. McLaren, Jesaja, Bibeln,

Jämställdhet och kommunikation är inga enkla frågor!

Ofta när jag av skilda anledningar tänker på det här med jämställdhet, könsroller och våld mot kvinnor, upptäcker jag att jag efter en tid sitter här med Sonja Åkessons dikter. Det hände nu igen!

Jag vill dela med mig av en dikt – Äktenskapsfrågan. Många ler igenkännande till orden – Vara Vit Mans slav. Jag har många gånger upplevt att många glömt att dikten är tvådelad. Läser man dikten så, då upptäcker man att jämställdhet inte bara är en kvinnofråga. Vi män har minst lika mycket att vinna som kvinnorna. Kanske rent av mer. Den historiska mansrollen vi släpat på är ju grotesk. 

Dikten är hämtad ur ”Sonja Åkessons Dikter.” Utgiven av Bra Lyrik 1986.

 

Äktenskapsfrågan

I

Vara Vit Mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man var på för Jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sitt arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit man tänka många tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annans Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav

II

Den som finge sticka från gumgnäll och köld
och segla till Hula-Hula!

Men nä: man är för hämmad!

Man går här och fantiserar och påtar
och drar sina strån
till stacken.

Det är det att man fått en gammaldags uppfostran.

Det är det att man inte kan fatta
att grabben dragit en över huvet
och inte längre vill snacka me´n.

Att jäntan är för stor för både pussar och smäll.

Om man tronade där, omsvärmad,
under palmkronesuset!

Utan plastöverdrag och frysfack och bonmaskiner
och staten som ska ha sitt.

Och tanten som ska ha sitt -
hon som väl tog en för att bli försörjd.

Som gruvar och ruvar och snorar
och vänder nosen mot väggen.

Hon som väl inte har någonting emot, egentligen…

Bara man drar till stacken.

 

Andra bloggar om: Sonja Åkesson, Dikter, Äktenskapsfrågan, Vara Vit Mans slav, Jämställdhet

Politisk korrekthet 1879

”När alla var församlade, steg landshövdingen upp framför dem och han höll ett så vänligt tal man kan någonsin kunde begära. Han hade så fina ord och passade ihop dem så väl som om alltsammans hade varit tryckt och färdigt för vem som helst att läsa.

Arbetarna hade gjort något som var oriktigt och rentav förfärligt. han ville nu, att de skulle upplösa det där och gå tillbaka var och en till sitt, annars skulle han göra någon strängare åtgärd.

- Jag är en. I ären tusenden, men levande eller död skall jag visa eder att lagen skall segra.

Han talade om Gud, han talade om Konungen och han talade om Fosterlandet. Han sade, att sågverksindustrin hade ett så betryckt läge. Herrarna ville så gärna betala arbetarna högre löner, men de kunde inte, det var alldeles rakt omöjligt. Utlänningen betalade så dåligt för trävaror nu i denna hårda tid, att verken gick med förlust. Överallt i landet är det lika svårt, men ingen gör uppror på andra håll. Här har ni haft bättre tider än någon vet av, ni skulle ha sparat då, men ni har bara blivit bortskämda, därför går det till uppror nu, när de goda tiderna är borta.

Men inte kan man tvinga sig till högre lön med våld och hot, nej, det är alldeles förkastligt, det måste vara fritt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, man mot man i all frihet och sämja. En och en skulle arbetarna göra upp med sina husbönder, så blev det ett gott resultat, de skulle ha förtroende för sina herrar och bara helt lungt låta dem styra, som förstod det bästa för alla. Så snart konjunkturerna blivit bättre igen, skulle lönerna öka med glädje, och allt skulle bli bättre än arbetarna nu kunde drömma om. De skulle bara ha förtroende för herrarna och lita på deras godhet och kärleksfulla omtanke för alla som arbetade och var betungade.”

Utdrag ur ”Timmerdalen” skriven av Martin Koch. Skildrar Sundsvallsstrejken 1879. Orden blev med tiden hårdare och till slut kom också bajonetterna fram. Det kändes stort, när vår lärare tog oss till platsen – Skarpskyttelägret, och berättade historien.

Andra bloggar om: Boktips, Martin Koch, Timmerdalen, Sundsvall, Sundsvallsstrejken, Skarpskyttelägret, Sågverksarbetare, Träbaroner, Knaust, Landshövding, Politisk korrekthet

Fastnade nästan i förordet!

Har ägnat de senaste veckorna av sommaren åt boken ”Jesus från Nasaret” Av Joseph Ratzinger, Benedikt XVI. Det har varit en lustläsning av bästa slag. När en läsupplevelse är som bäst, stöter man på textavsnitt som bara kräver ett tankfullt vankade i huset. Ibland krävs en längre promenad, för att riktigt kunna ta till sig texten.

”Jesus från Nasaret” är en sådan bok. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag vankade runt i huset redan när jag läste förordet. Det har hänt, men inte har det varit ofta, att läsningen av ett förord tagit så lång tid som med den här boken. Bara förordet torde ha förbättrat min kondition avsevärt. Jag låter beskrivningen av min läsupplevelse baseras på förordet. Förhoppningsvis kan jag något lite beskriva den inspiration till funderingar som det gav, så att ni av pur nyfikenhet skaffar er boken.

Ett bra anslag till min läsupplevelse var meningen: ”Et incarnatus est (och han har antagit kött) – med dessa ord bekänner vi att vi tror att Gud faktiskt inträtt i den verkliga historien.” Författaren menar att om vi inte helt accepterar denna historia, då reduceras, ja rent av upphävs den kristna tron och blir en religionsform bland många andra. Jag känner igen tankegången. Jag har mött den hos Lars Lindberg i hans ”Ny skapelse”, men av någon anledning måste jag gång på gång bekräfta för mig själv att det är sant.  Hela boken är en övertygande bevisning av att Jesus, dels var medveten om vem han var och dels att många i hans omgivning också var medvetna om på vad Jesus byggde sin makt och myndighet. Det var inte en vishetslärare som korsfästes. Det var Jesus uttalade anspråk på att vara Guds son.

Ytterligare vandring krävdes när författaren i förordet fortsätter: ”Om alltså historia och fakticitet i denna mening hör till den kristna tron, då måste den också tåla att utsättas för den historiska metoden – tron själv kräver det…Den historisk-kritiska metoden – vi upprepar det – förblir oersättlig utifrån den kristna trons struktur” Joseph Ratzinger beskriver både i förordet och i boken för övrigt metodens svagheter och styrkor. Jag blev mycket överraskad och glad över den öppenhet Benedikt XVI har för olika tolkningstraditioner. Inte så att han mesigt accepterar vad som helst, utan han granskar tolkningsmodeller kritiskt, men med ett öppet sinne. Jag måste nog erkänna, att jag nog är mer beläst på Marx och marxistisk litteratur än på Bibeln och teologiska verk. Därför gladde det mig mycket när jag läste följande: ”Karl Marx har på ett drastiskt sätt skildrat människans ‘alienation’. Även om han inte nådde ner till alienationens egentliga djup, eftersom han bara tänkte i materiella banor, så har han dock förmedlat en åskådlig bild av den människa som fallit i rövarhänder.”

Ett ytterligare tema jag bär med mig från förordet är när Ratzinger skriver: ”Genom den moderna exegetiken blev det uppenbart hur tillblivelsen av de i Bibeln traderade orden tillkommit genom ständigt nya ”omläsningar” (relectures). De gamla texterna tas upp på nytt i nya situationer och blir på nytt sätt lästa och förstådda. I den nya, fortsatta läsningen, i små korrigeringar, fördjupningar sker tillblivelsen av Skriften som en ordets process, som så småningom öppnar sin inre potential, vilket låg beredd liksom ett frö, men som framträder i utmaningen från nya situationer.” Återigen möter jag tankegångar som jag tidigare tagit till mig när jag studerat Lars Lindbergs ”Ny skapelse.” Ordet som en process, som kräver ständiga omläsningar. Ordet hotas inte när den aktivt tolkar en ny verklighet.

Jag inser att jag är djupt oenig med Katolska kyrkan i många och avgörande frågor, men det förhindrar inte att boken ”Jesus från Nasaret” placerats i hyllan för mitt andliga husapotek. Där får den trängas med bl. a Bonhoeffer, Lars Lindberg och Brian D. McLaren. En hyfsad bredd om jag får säga det själv.

Andra intressanta bloggar om: Benedikt XVI, Joseph Ratzinger, Påve, Jesus från Nasaret, Boktips, Teologi, Lars Lindberg, Bonhoeffer, Brian D. McLaren,

Varför blev jag inte skolpolitiker?

Läser i SvD att Per Naess, kommunstyrelsens ordförande (m), Värmdö filosoferar om det sunda förnuftets överlägsenhet över vetenskaplig kunskap. Per Naess skriver:

”Som kommunalpolitiker i främst Sollentuna kommun har jag nära följt och lokalt deltagit i skolpolitiken ­under några decennier. Jag konstaterar att äntligen har det under det senaste året kommit något från utbildningsdepartementet, som överensstämmer med sunt förnuft. Skol­minister Jan Björklund är på rätt väg.”

Jag ser framför mig hur hånad jag skulle ha blivit om jag, som viceordförande i äldre- och handikappnämnden i Västerås, skulle ha ifrågasatt vetenskaplig forskning om t ex demenssjukdomar, med hänvisning till mitt sunda förnuft.  Det är ju precis det som Per Naess gör när han hävdar att Hans-Åke Scherp på förment vetenskapliga grunder kritiserar Björklunds förslag på skolområdet.

För vad är det Björklund hävdar? Jo, att om det bara införs betygsliknande omdömen redan i ettan och betyg senast i sjätte klass, då är det mesta av problemen lösta i den svenska ”flumskolan.” Jag upplever att den inriktningen inte direkt kännetecknas av vare sig sundhet eller förnuft, utan det är bara löst tyckande. Björklund har aldrig lyckats prestera något som helst kunskapsbaserat argument om varför skolans problem med bl. a segregation, minskade resurser, stora klasser, minskad personaltäthet skulle bli lösta med betyg. Inte heller har Björklund kunnat ge några som helst argument för att ”flumpedagogiken” skulle ha orsakat de ovan beskrivna problemen. Jag anser inte att jag tar till överord när jag hävdar, att det får skolpolitiker och deras förlitan på det ”sunda förnuftet” ta åt sig äran av. Forskning och vetenskap har genom åren påtalat, tydligen för döva öron, riskerna med den förda besparingspolitiken.

Jag skulle vilja rekommendera Per Naess, Björklund och många andra att ta del av Hans Lagerbergs ”Lärarna – om utövarna av en svår konst.” Lagerberg gör en fantastisk resa från folkskolereformen till dagens situation. Boken baseras dels på forskning och dels på Lagerbergs egna erfarenheter som lärare. Innehållet får också en mycket djup erfarenhetsdimension, när Hans Lagerberg berättar om sin farfar folkskoleläraren.

Det som borde intressera dagens makthavare är genomgången av diskussionerna och besluten som föregått dagens skola. Genomgången ger många aha-upplevelser om hur goda intentioner förfuskades när staten gjorde kompromisser i namn av det sunda förnuftet. Jag tror inte att någon, efter att ha läst boken, vore beredd att förlita sig till Björklunds rop på betyg, för att lösa skolans problem. 

Två citat ur boken får avsluta inlägget:

”Journalister och politiker behandlar de internationella undersökningarna som resultatlistor från VM i friidrott: en placering upp eller ned orsakar rubriker och utspel. Men vad är en bra skola? Den där eleverna springer fortast? Där de läser långsammast och med störst förståelse? Där de konkurrerar mest? Där eleverna slår varandra minst?” 

”Han hänvisar exempelvis till Singapore, som alltid placerat sig i topp vid mätningarna, men nu inte längre vill vara med utan istället inriktar sig på att skapa en demokratisk skola som fostrar kreativa och initiativrika medborgare.”

Tänka sig, vilket framsteg! Sverige eftersträvar en skola som Singapore förkastar!

Andra bloggar om: Hans Lagerberg, Lärare, Skola, Betyg, Flumpedagogik, Björklund, Hans-Åke Scherp, Singapore,

Vredens druvor – dagens verklighet i USA och Sverige

Det går inte att räkna de gånger jag genom åren fått mig till livs, att de värderingar jag byggde upp med hjälp av böcker och berättelser i ungdomsåren, på något sätt skulle ha passerat bäst-före-datum för länge sedan. Klasser, överhet, klassorättvisor och klasskamp skulle tydligen vara överspelade och att jag enbart av nostalgiska skäl höll fast vid begrepp från en svunnen tid. Fackföreningar behövs inte. De bara förtrycker arma småföretagare.

Jag har ibland varit kluven, det måste erkännas, men ändå upplevt, att mina värderingar och det vänsterperspektiv på tillvaron jag fick i ungdomsåren fortfarande är giltiga. Med jämna mellanrum, mellanrum som blivit allt kortare de senaste åren, påminns jag om att världen inte blivit så mycket bättre. I dag läser jag i DN om situationen för frukt- och grönsaksplockare i södra Florida. Plockarna har långa arbetsdagar, låga löner och de bor i baracker utan möbler, med madrasser på golvet. Trots det tunga arbetet erhåller de inte ens den lagstadgade minimilönen. Givetvis har inte plockarna någon anställningstrygghet, utan varje morgon får de samlas med förhoppningen att de skall bli en av de lyckliga som får stiga in i bussen för frakten till det tunga slitet.

Jag kände igen berättelsen i DN. Jag läste den i ”Vredens druvor” av Steinbeck för snart 50 år sedan! Det går inte att tala om återseendets glädje. Återseendets sorg och vrede väller istället över mig, när jag gång på gång läser artikeln! Det går inte att trösta sig med att DN-artikeln skildrar något udda och ovanligt. Tvärtom förhållandena verkar bli allt vanligare och sprider sig runt världen som en farsot.

Vi har fått rapporter i TV och tidningar att svenska företag utnyttjar papperslösa invandrare under rent slavliknande förhållanden. Alla tvår sina händer och hävdar att de inget visste, men att nu när det vet, skall de bättra sig. Vad händer? Företag byter namn och missförhållandena fortsätter. Fackliga ombudsmän hävdar att det vore orimligt, att de skulle åka runt och kontrollera att ingen bryter mot kollektivavtalet, på nätterna!

Lösningarna i ungdomsåren för att komma tillrätta med missförhållandena var enkla. Organisering! Organisering i fackföreningar. Organisering i politiska partier. Kamp och motstånd. Tänk att det receptet håller än i denna dag som dag är. Förtryckta människor kan inte förlita sig på överhetens välvilja eller på kyrkornas välgörenhet. Den enda kraft de har är den egna viljan och organiseringen.

Det var också budskapet i Vredens druvor. Det budskapet gäller fortfarande!

Är det naturligt att slå någon på käften?

För många år sedan, usch vad åren går, läste jag Kropotkins ”Inbördes hjälp”. Har fortfarande hans bok ”En anarkists minnen” i min bokhylla. Jag ägde nog aldrig ”Inbördes hjälp” Jag minns hur Kropotkin och Tolstoj påverkade mig, när jag var ung. Som t ex Kropotkins påpekande: ”För att förstå hur mycket jag sympatiserar med Tolstojs idéer är det nog att säga att jag skrivit en hel volym för att bevisa att liv inte skapas genom kampen för tillvaron utan genom inbördes hjälp.” Trots att jag personligen aldrig blev anarkist, utan tillbringat den största delen av mitt politiska liv inom socialdemokratin och den kommunistiska rörelsen, bar jag hela tiden med mig Kropotkins idéer, om att människor är samarbetsvilliga och vill sin medmänniska väl. Kommunismen hade ju en helt annan grundsyn, vilket vi historiskt kan konstatera i hur de byggde upp staten.

Orsaken till att jag i dagarna kommit att tänka på Kropotkin, är läsningen av Martin Linds Bonhoeffer – Tankar om en 1900-tals martyr. Lind pekar på nazismens syn på tillvaron som en kamp, där den starkaste måste segra. En syn som följdriktigt också inbegriper ett förakt för den svage. Nazismen ansåg sig vara i samklang med naturen. Alla andra samhälleliga program arbetade mot naturen. Jag behöver nog inte mer detaljerat än så beskriva nazismens människosyn.

Martin Lind visar att Bonhoeffer vänder på frågan och hävdar att det är den nazistiska människosynen som är onaturlig. ”Det är inte naturligt för människan att ständigt slå sin granne, att bekämpa andra bara för att bevisa sin egen överlägsenhet.” Bonhoeffer hävdar enligt Lind, ”att den spontana handlingen när en människa böjer sig på trottoaren och undrar om hon kan hjälpa den som fallit, den handlingen är naturlig.” Det är naturligt för människan att inte bara hjälpa sina närmaste, utan även människor vi inte känner. Om jag får tolka lite vildsint, så upplever jag, att Bonhoeffer menar att Jesus kom till världen för att visa hur Gud är, men också att visa oss människor vägen till att bli sanna människor. Den 8 juli 1944 skriver Bonhoeffer från fängelsecellen: ”För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.”

Jag fick ytterligare en bokassociation under läsningen av Linds Bonhoefferbiografi. För ett antal månader sedan skrev jag ett inlägg och tipsade om ”Hjältar i det tysta- en bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Eftersom jag redan skrivit om boken är det onödigt att jag utförligt presenterar den. Kort kan sägas att Silver presenterar människor som på olika sätt hjälpte judar under nazitiden och kriget. Det som slog mig, när jag läste om Bonhoeffers övertygelse om vad som är naturligt för människan, hur väl ”Hjältar i det tysta” kompletterar eller rent av bekräftar Bonhoeffers åsikter.

Det som förvånande mig i boken var, att det var så många människor som faktiskt hjälpte. Det andra som överraskade var att hjälpen ofta var spontan. 70 % svarade ja inom några minuter, utan att rådfråga någon. Inför en människa rop på hjälp kunde tydligen en del människor bara svara ja, trots att så många kunde säga nej. Det går inte heller att hitta någon gemensam nämnare hos de människor som hjälpte. Vare sig sociala, nationella, politiska eller religiösa värderingar. Alla som hjälpte var till synes inga moraliska föredömen. Ändå hjälpte de.

Det känns inte helt fel, att uppleva att min nuvarande kristna tro möter min sekulära bakgrund, utan att det blir konfliktfyllt.

Till sist ett judiskt visdomsord ur boken: ”Den som räddar en människas liv, den har räddat hela världen.”

Tankar kring en bok

Efter trettonhelgen känns det som om julen är slut, men alla böcker som jag fått eller själv köpt håller på något sätt julen kvar. En del böcker vägrar släppa taget. Jag går och funderar, vrider och vänder på innehållet, andra väntar på att bli lästa. En del av mina julböcker blir nog inte färdiglästa förrän i slutet av februari.

En bok som jag har haft svårt att släppa är Dietrich Bonhoeffer – Tankar om en 1900-talsmartyr skriven av Martin Lind. Boken är en ypperlig introduktion för en förståelse av Bonhoeffers teologi, men också politiska gärning. Upptäcker nästan dagligen att jag tänker och funderar över innehållet i boken. Jag kan rekommendera den på det varmaste. Jag köpte den på Adlibris för 156 kr.

Bonhoeffer har följt mig de senaste 15 åren, dels som min vägledare i mina dagliga andaktsstunder, men också genom många omläsningar av hans Efterföljelse, Liv i gemenskap och Motstånd och underkastelse. (De finns också att köpa på Adlibris till överkomligt pris.)

Det är ändå inte i första hand teologin som fått mig att fundera, utan mer beskrivningarna om hur Bonhoeffer mycket tidigt grep sig an att varna för Nazismen och Hitler. En utgångspunkt för Bonhoeffers teologi, som också är en grund för hans mer politiska ställningstaganden är:

”Kyrkan är förtecknet för teologin. Det handlar inte så mycket om en idé, en föreställning om något abstrakt. Kyrkan är jordisk, en verklig gemenskap av människor. Det är den verkliga kyrkan som ska stå i fokus, och denna kyrkas uppgift är att leva för världen. Den är inget självändamål. Kyrkan är Kristi kropp, det är Kristus själv som leder sin kyrka. Därför är kyrkan med nödvändighet en gemenskap för andra så som Kristus gav sitt  liv för andra. Förbönen i kyrkans gudstjänst gäller alla människor och drar alla människor in i gemenskapen. Det går inte att dra någon gräns mellan människa och människa. Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv. Kristus är inte någon religionsstiftare, inte ens kyrkans grundare utan kyrkans grund.”

Med det som grund tar han sig an att på olika sätt bekämpa och motarbeta nazismen och Hitler. I den kampen blev han med tiden tämligen ensam. Ibland när vi kristna debatterar med ateister om skilda förbrytelser mot mänskligheten, brukar någon kristen debattör stillsamt peka på de två stora ateistiska ideologierna, kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten i vår närtid. Kan, så här i efterhand, hålla med om definitionen. Men hur såg de europeiska kyrkorna på dessa två ideologier? Av vad jag kan förstå, var det ingen av de stora kyrkorna, som när det begav sig, definierade vare sig nazismen eller fascismen som ateistiska ideologier. 

Jag ska inte säga, tvärtom, för det har jag inte kunskapstäckning för, men så mycket kan sägas att t ex katolska kyrkan inte hade några större problem med att stödja t ex Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Jag är däremot mer säker på inställningen hos den evangeliska kyrkan i Tyskland. Det är bara att läsa Martin Linds förfärande beskrivning av en kyrka i fritt fall. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, Lyser staden på berget? Jag ställde en fråga i inlägget: ”Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i på berget slocknade…” Efter att ha läst Martin Linds Tankar kring en 1900-talsmartyr är jag beredd att hävda att frågan är med ja besvarad. I september 1933 antog den preussiska generalsynoden med stor majoritet att den statliga arierparagrafen skulle gälla även i kyrkan. Paragrafen innebar bl a att: ”präst kunde den bara bli som förbehållslöst försvarade den nationalsocialistiska staten och den tyska evangeliska kyrkan och dessutom är av arisk börd.” Den nationella synoden samma månad tog inte upp frågan till behandling, utan lämnade det öppet för stiften att tillämpa det rasistiska regelverket. Vilket tydligen också skedde i många av stiften.

Dietrich Bonhoeffer kämpar och argumenterar mot utvecklingen.  Han hävdar att staten måste vara stat och värna om alla sina medborgare. Om staten misshandlar och diskriminerar en grupp människor bryts staten sönder inifrån och upphör att vara stat. I en sådan situation finns bland kyrkans handlingsalternativ att verka för en omstörtning av samhällsordningen.

Han hävdar också vikten av att kyrkan förblir kyrka. Om kyrkan kräver viss rastillhörighet bland sina medlemmar då går kyrkan sönder inifrån. Då ersätts kyrkan av en förening som inte kan göra anspråk på att kallas Kristi kyrka.

Kyrkans förnedring skulle bli större. Vid slutet av 1938 hade de flesta evangeliska präster avlagt Hitler-eden. En ed som var helt kopplad till Hitler som person. Det var inget krav från staten, utan kyrkan och de enskilda prästerna agerade självmant och oombett. Ett mycket märkligt beteende, minst sagt. Kristus var inte längre Herre, utan stora delar av kyrkan bekände någon helt annan. Man kan ju undra om det var något kvar av kyrkan?

Martin Linds Bonhoefferbiografi handlar om mycket mer, men just avsnitten om hur en kyrka förfaller, har varit enormt gripande. Att läsa om en kyrka som inte bara anpassar sig till samhällsutvecklingen, utan är en aktiv del av utvecklingen har inte varit uppbyggligt. Efter läsningen blev jag slutgiltigt övertygad om att jag bör vara lika ”illojal” mot kyrkor, som jag varit mot alla de politiska organisationer jag varit medlem i.

”Här på denna jord ska människan tjäna Gud genom tjänst åt de hungriga och de törstiga och de minsta systrarna och bröderna. Att tro på Guds rike och att be om Guds rike drar inte människans uppmärksamhet från det jordiska utan precis tvärtom. Hon vinner så tillit att leva mitt i det verkliga livet på jorden, i Guds verklighet, och här vara Guds medarbetare i kampen för Guds rike.”

Den Jesus jag fortfarande bara anar.

För nio år sedan fick jag en bok i julgåva av avgångsklassen på Tärna folkhögskolas allmänna linje. Boken hette ”Den Jesus jag aldrig känt” av Philip Yancey. Förutom ett mycket intressant innehåll, har boken inspirerat mig till ett mycket givande förhållningssätt till att studera Bibeln. Visst är det bra att ha goda handledare, när man närmar sig Jesus undervisning, men samtidigt är det helt nödvändigt att också våga lita till egna studier och egna tolkningar.

När jag återfick min tro 1991 var det ganska naturligt att jag med stor entusiasm tog del av kyrkans aktiviteter. Gudstjänster, studiecirklar, invald i kyrkofullmäktige, kyrkoråd, diakonombud och kyrkvärd. Kyrkan blev ett ytterligare aktivitetsfält bland många andra. Det fanns ingen tid för reflektion, utan all tid gick åt till att vara bror Duktig. På ett plan passade den rollen mig förträffligt, för jag har nog aldrig varit någon större tänkare.

Men någonstans kände jag nog ändå, att meningen med min nygamla tro var väl ändå inte, att jag eventuellt skulle bli kyrkorådets ordförande någongång i framtiden. Något annat och djupare måste väl tron innehålla. Det var just i den vevan som jag fick boken. Jag läste den med stort intresse och insåg hur mycket arbete och tankemöda som låg bakom Yanceys insikter och han hade ändå tillbringat hela sitt liv i en kristen miljö och här kom jag tillbaka efter 30 års frånvaro!

Sagt och gjort. Jag funderade över hur Yancey närmat sig frågan. Dels deltog han i mängder av samtal. Han funderade mycket över den bild av Jesus han redan hade och sökte andra bilder. Såg många filmer med Jesusskildringar och reflekterade över dem. Och framför allt han följde Jesus i spåren och lyssnade till vad Jesus sa, som om det var första gången han hörde och ställde sig frågan – hur skulle jag reagerat om jag varit med?

Inspirerad av Yancey tog jag mig an att försöka förstå vad Jesus menar med tro. På många ställen berättar evangelierna om hur Jesus botar sjuka. Ofta säger Jesus – ”Din tro har hjälpt dig.” Det kändes lite irriterande. Vad var de trodde på? Där fanns ingen trosbekännelse, utan det verkade som om det räckte att de trodde att Jesus kunde bota.

Det kändes inte tillräckligt. Det borde väl ändå finnas mycket mer? Då kommer den romerske officeren och ber Jesus bota sin sjuka tjänare. Han säger att Jesus inte behöver komma, för det räcker att han säger, att tjänaren är botad. Då står det helt klart för mig, att officerens berömvärda tro, innebär en tro på att Jesus vill, kan och har myndighet att bota. Så långt kändes det skönt, men nu dök nästa fråga upp. Vad trodde tjänaren på? Det räcker tydligen att om någon i tro ber för mig, då blir jag botad. Då torde det omvända gälla. Om jag i tro ber för någon, då avvisar inte Jesus min bön!

Kände att jag började få grepp om trons innehål och omfattning. Då dök texten om pojken med den stumma anden. Fadern till pojken ber Jesus hjälpa om han kan. Jesus svarar: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.”  Fadern ropar förtvivlat: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Vad skönt tänkte jag. Det är tillåtet att tvivla och ändå få hjälp. Bilden klarnade alltmer och jag började känna att jag nog kunde släppa frågan om tro och gå vidare.

Men det tog inte slut här. En söndag för några år sedan, när jag skulle tjänstgöra som kyrkvärd handlade evangelietexten om ”Änkans son som uppväcks i Nain” från Lukasevangeliet. Där möter Jesus tillsammans med sina lärjungar ett begravningståg. En änkas enda son har avlidit. Jesus grips av medlidande med änkan och uppväcker hennes son. Inte ett ord om vare sig änkans eller sonens tro. Jesus grips av medlidande och uppväcker! Inga som helst krav på motprestation! En helt ensidig handling av Jesus!

Tanken svindlar! Jag vågar än idag inte helt frimodigt släppa fram hela vidden av insikten och bara glädjas!