Jag ställer en angelägen fråga på nytt

När jag läste om Cloettas generösa ersättningar till sin VD, Bengt Baron, blev jag, trots att jag borde vara härdad, smått upprörd och påminde mig ett blogginlägg från 2007 i ämnet. Jag kopierar inlägget, för frågeställningen är fortfarande aktuell. Frågorna jag ställde i slutet av inlägget har inte fått några svar. Inga doktorsavhandlingar, inga larmrapporter från folkhälsoinstitutet. Däremot fortsätter farsoten med bonusar oförminskat!

Okey, då kör vi inlägget en gång till!

Finns det en direktörsgen?

Ett hjärta rött frågar i ett inlägg om girigheten har någon gräns? I en kort kommentar hävdade jag att det inte finns någon gräns för girigheten. Gick till mitt arkiv och hittade ett kort inlägg om mina gentekniska funderingar.  

När jag läser artiklar i tidningar eller ser på inslag i TV om bonusar, fallskärmar och A-kassa, har jag mer och mer börjat fundera över vad det är för människosyn, som döljer sig bakom alla dessa företeelser. Jag blir inte övertygad av alla de ekonomiska teorier, som frodas i debatten. Jag skulle hellre åta mig att bevisa Guds existens, än att försöka mig på att bevisa att nationalekonomi är en vetenskap. Det verkar mest tro och tyckande. Inget fel i det, men då borde, i ärlighetens namn, också människosynen bakom de ekonomiska teorierna redovisas.

De höga direktörsbonusarna brukar motiveras med, att då anstränger de sig lite extra och det gagnar både aktieägarna och de anställda. Det är fullt möjligt att det är så, men då ställer jag mig frågan: Borde det inte också gälla alla anställda på företaget? Varför är det bara direktörer, som förväntas göra en bra insats om de får hög lön och som grädde på moset en bonus, om företaget går bra? Har direktörerna en liten direktörsgen, som vi andra inte har? Enligt mina kunskaper i biologi, så finns det ingen sådan gen. Varför anses det då som självklart att det vore förödande för företaget, att ge alla högre lön och en rejäl bonus? Enligt direktörslogiken, borde företagen istället blomstra än mer och vi kunde se framtiden an med tillförsikt!

Det talas mycket om något som kallas trygghetsnarkomaner. Jag har börjat inse att det är ett stort problem för företagen, men också staten, landstingen och kommunerna. Alla dessa chefer och direktörer, som tydligen inte kan sova gott om nätterna om de inte har en rejäl fallskärm. Inte av sidentyg, utan ett rejält avgångsvederlag och en ännu rejälare pension. Jag börjar inse att mina biologikunskaper är föråldrade. Det var ju ändå 40 år sedan jag gick i skolan. Det måste finnas en direktörsgen! För vanligt folk förväntas ju glada och lyckliga gå till sina arbeten och lite då och då bli friställda. De förväntas inte behöva någon större trygghet, utan nöja sig med en liten A-kassa, som de i motsats till direktörernas fallskärmar, får vara med och finansiera med skattade pengar. Skulle de, i motsats till direktörerna, sluta sina anställningar innan de blir friställda, då får den vanlige anställde vänta extra lång tid på den lilla A-kassan, som de medfinansierat med skattade pengar. Chefer och direktörer kan själva utlösa sin fallskärm. Märkligt fenomen det här.

 Undrar när det kommer en doktorsavhandling om direktörsgenen eller minst en larmrapport från Statens folkhälsoinstitut om trygghetsnarkomanin bland landets högre chefer och direktörer? Undrar om farsoten går att hejda?

Läs även andra bloggares åsikter om Cloetta, Bengt Baron, Bonus,

Låglöneländer, kasta er i väggen! Trollhättan visar vägen!

I går satt jag, som vanligt om kvällarna och slötittade på Rapport. Till sist visade de en nyhet som stack ut. I Trollhättan har de styrande i kommunen hittat ett mycket fiffigt sätt, att klara konkurrensen från låglöneländer. Trollhättemetoden lär ha spridit sig även till andra kommuner.

Tillvägagångssättet är ytters enkelt. Kommunen införskaffar sig ett eller flera löpande band. Till de löpande banden rekryteras ett antal arbetslösa, som befinner sig i någon av statens arbetsmarknadsåtgärder. (De kan inte neka). Nu har det, ett tu tre, blivit ett arbetsmarknadsprojekt. Den ekonomiska fördelen med att utnyttja arbetslösa, är att kommunen inte behöver betala löner. Inga lönebikostnader. Inga inbetalningar till avtalspensioner. Inga semestertillägg. Men framförallt, inget fack som bråkar och de bångstyriga kan alltid hotas med indragna bidrag.

Nu är det bara att sätta igång de löpande banden! I jämn och snabb takt ska skruvkorkar testas, kapsyler till munsköljsflaskor sättas ihop och tryckknappar monteras. I slutändan packas produkterna och fraktas till en kund. T ex något medicinföretag. Inom kommunen och företagen kanske någon vill kalla det här en vinn-vinn-situation. Kommunen gör sig en rejäl hacka och företaget gör också en vinst. De som står undrande och frågar sig vad de egentligen vunnit, är de arbetslösa. Deras ”vinst” skall väl vara det en mängd besserwissrar påstår. De arbetslösa har fått lära sig att stiga upp varje morgon. En ytterligare pluseffekt är, att de får sociala kontakter där de sitter vid sitt löpande band och inte isolerar sig i sina hem och super.

När den här nyheten sprider sig runt om i världen, kommer Trollhättan att uppleva en invasion av företagare från de, numera, före detta låglöneländerna. De vill lära sig allt om den nya svenska modellen. Den kanske t o m rent av kan bli en storexportmarknad. För vilka företag runt om i världen kan konkurrera med de obefintliga lönekostnader som Trollhättan visar upp? Det räcker inte med att höja ersättningarna, utan de som arbetar vid de löpande banden skall ha avtalsenliga löner och andra kollektivavtalsbundna förmåner. Begreppet nyspråk räcker inte till, när myndigheterna kallar dem som sliter, för ”arbetslösa.” Det är fråga om ren och skär människoförakt.

När jag ändå skriver om oavlönat tvångsarbete, måste jag ge utryck för den oro jag, som facklig medlem känner, när jag tänker på valet av Karl-Petter Thorwaldsson till ny LO-ordförande. Thorwaldsson är som ABF-ordförande delansvarig för att ABF är näststörst i landet, när det gäller utnyttjandet av oavlönat tvångsarbete i verksamheten. Det tyder på en illavarslande låg facklig medvetenhet.

Västnytt, (tas bort den 18 maj), Rapport (12,59 in i sändningen)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Trollhättan, Löpande band, Oavlönat arbete, ABF, LO, Karl-Petter Thorwaldsson

Nostalgiska tankar, när natten och sinnet är som mörkast!

Läser i medierna att sjunde AP-fonden förlorat 20 miljarder de senaste två månaderna. Nyheten fick gubben att sitta i många timmar med tom blick i TV-fåtöljen. Under tiden ilade minnet bakåt i tiden. Till 1958. Gubben minns ganska väl ATP-striden. Frågan ventilerades runt verklighetens folks mycket handfasta köksbord. Grannar stannade och pratade om ATP. När beslutet togs hördes en djup suck av glädje och lättnad i bostadsområdet på Östra Radiogatan. Gubben var 14 år. Förstod kanske inte så mycket om finesserna med det nya pensionssystemet, men glädjen hos föräldrarna och den övriga vuxenvärlden, den förstod han!

Några år efteråt anslöts sig gubben till SSU och fick lära sig lite mer om ATP-systemet. Det viktigaste budskapet på alla SSU-kurser var ändå känslan av stolthet. Den, att rörelsen mot den samlade borgerligheten lyckats baxa en så gigantisk rättvisereform till beslut. Det var den sista stora reformen som arbetarrörelsen lyckades driva till seger. Gubben minns också den stillsamma glädjen hos föräldrarna när de fick sina första pensioner. Då kände t o m en kritisk gubbe en viss stolthet över att få varit med om införandet av reformen.

Åren gick och gubben började få en smygande känsla av att det inom rörelsen pratades mindre och mindre om förträffligheten med ATP-systemet. Tvärtom, det verkade nästan som om ledande partiföreträdare skämdes över pensionssystemet de infört mot borgerlighetens vilja, men med överväldigande folkligt stöd. Mycket riktigt, det som det bara viskats om, blev uttalade önskemål. Inte hos folket, men hos våra partier. I stor enighet beslutades det om ett helt nytt pensionssystem. Stolt berättade partierna, även socialdemokraterna, att nu hade de beslutat om ett robust pensionssystem, som inte skulle kunna förändras av valresultat. Ja, inte med mindre än att Vänsterpartiet får majoritet i riksdagen. De står inte som en av garanterna för den, över blockgränserna, beslutade nya systemet.

Majoriteten av riksdagens partier må anse att systemet är robust, men för dagens och morgondagens pensionärer varken trygg eller bättre än det tidigare systemet. Men å andra sidan har gubben med förundran fått uppleva hur socialdemokratiska ledare stolt berättar, att politiker i andra länder är avundsjuka på hur lätt riksdagen i Sverige kunde besluta om försämringar av pensionerna. Gubben vaknar upp från sin tidsresa och känner kall isande kår efter ryggraden, när han jämför dagens stolthet hos det politiska etablissemanget och gårdagens folkliga stolthet, glädje och lättnad när pensionsstriden var vunnen!

Gubben går till sängs och muttrar något om, att det kanske inte var bättre förr, men nog saknar han den ilskna, men glada kamplystnaden från förr. Egentligen är det inte lustfyllt att vara med längre.

(Okey då! Lite roligt är det allt att få fördjupa sig i ortodox mystik. Och framförallt, att kunna vara uppe på nätterna och sova till minst 9 varje morgon. Så lite glädjeämnen finns det trots allt!)

DN, SvD, Motvallsbloggen (här finns en analys! Inte bara gnöl.)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sjunde AP-fonden, ATP, Socialdemokratin,

Det är väl bara allianspartierna som är förvånade?

Under ett antal år nu, har regeringspartierna försökt förklara för oss, något skeptiska medborgare, att de måste försämra för sjuka, i annat fall vill de inte arbeta.

Nu kan jag och många, många med mig, skadeglatt säga, vad var det vi sa?! De sjukas vilja eller ovilja har ingen betydelse i sammanhanget.

I DN redovisas sanningen som alla, utom allianspartierna, insett. Arbetsgivarna vill inte anställa sjuka människor. Det är bara att inse den bittra sanningen. Hur låga ersättningarna än blir, så anställer ändå inte arbetsgivarna sjuka människor. Behöver jag upprepa det en gång till? Arbetsgivarna vill inte anställa sjuka människor!

Det hjälper inte hur mycket än regeringen svingar sitt trollspö och uttalar de magiska orden – arbetslinjen, arbetslinjen.

Läs även andra bloggares åsikter om Regeringen, Arbetslinjen,

Vad ska vi säga om det här?

Läser i fackförbundstidningen Dagens Arbete en intervju med förbundsordföranden Löfven angående SAAB och den ryske finansmannen Antonov. Löfven ger en positiv bild av Antonov, som jag med mina kunskaper varken kan bekräfta eller förneka. Får väl utgå från att Löfven fått, en på goda grunder, positivt intryck av finansmannen.

Det jag förvånas över och som Löfven borde förklara.  Vad innebär det egentligen, när han säger om Antonov: ”Han vill gå in som investerare i Saab men har inga ambitioner att driva företaget.” Av vad jag förstår anser Löfven, att uppgiften skall uppfattas som något positivt.

Jag ställer mig frågan, vem skall driva företaget, när storfinansiären inte vill göra det? Inte Viktor Muller, väl? Den Viktor Muller som ledarskribenten Fredrik Jarl på HT, på mycket goda grunder beskrev, som en hästhandlare i snygg kostym?

Läs även andra bloggares åsikter om SAAB, Viktor Muller, Antonov, Löfven

Mitt missnöje är tydligen inte ideologiskt färgad!

En utredning som redovisas i DN visar, att missnöjet med apoteksmarknaden dramatiskt minskat efter avregleringen.

Jag kan bekräfta, att missnöjet är berättigad. Jag har blivit mer och mer missnöjd med Kronans Droghandel, som fick ta över i Delsbo. Jag har av skilda anledningar haft stort behov av, att de senaste sju åren besöka apotek. Mina besök är så omfattande, att jag anser mig kunna vara, på goda erfarenhetsgrunder, mycket negativ till resultatet av avregleringen.

Före avregleringen hände det nästan aldrig att någon av de otaliga mediciner jag har behov av saknades på apoteket i Delsbo. I dag är det mer regel än undantag, att jag får beskedet, att någon av de mediciner jag för tillfället är i behov av, inte finns på Kronans droghandel i Delsbo. Vis av de negativa erfarenheterna har jag, allt oftare börjat handla mina mediciner på sjukhusapoteket i Hudiksvall.

Mitt missnöje är alltså inte ideologiskt betingad. Det kan däremot inte sägas om beslutet att avreglera apoteksmarknaden. Beslutet baserades inte något annat än ren och skär ideologi. Ni vet det där mantrat – ”med konkurrens blir det bättre och billigare för kunden!” Jo, pyttsan! Jag får åka till Hudiksvall och handla mina mediciner till samma priser, som jag tidigare betalade i Delsbo!

Läs även andra bloggares åsikter om Apotek, Avreglering, Delsbo, Hudiksvall

Någon är vårdslös med sanningen!

Läser i DN att AMF Pensions ordförande Bertil Villard hoppar av uppdraget. Avhoppet i sig är ingen överraskning, utan det är ju så det brukar gå, när medierna börjar ställa obehagliga frågor.

Det som ändå gör det lite intressantare än vanligt är det två helt oförenliga verklighetsbeskrivningar som LO och den avgående ordförande för AMF gör.

Lite citatbotaniseringar ur artikeln:

– Min uppfattning är att Bertil Villard har passerat det som är våra etiska riktlinjer. Och det har naturligtvis betydelse för hans förtroende, sade LO:s vice ordförande Per Bardh på torsdagen.

Citatet kan inte tolkas på något annat sätt än att Per Bardh hävdar, att LO:s representanter i AMF:s styrelse, var helt ovetande om den påstådda skatteplaneringen.

Så här säger Bertil Villard:

”Innan jag erbjöds ordförandeposten i AMF 2009 säkerställde jag med stor noggrannhet att ägarna kände till och var införstådda med det skattemål som nu blivit medialt aktuellt”, skriver Bertil Villard.

Det Bertil Villard hävdar, är fullständigt oförenligt med Per Bardhs verklighetsbeskrivning. Den andre delägaren, Svenskt Näringslivs representant Urban Bäckström bekräftar, att åtminstone han kände till Bertil Villards skatteupplägg.

Jag anser det nog vara ett rimligt krav, att LO lägger alla kort på bordet för granskning. För de tänker väl inte, i tysthet, låta Wanja Lundby-Wedin bära hela ansvaret. Det kanske går en gång till, men jag skulle inte våga lita på det. Det måtte väl finnas någon gräns för den fäaktiga lojaliteten inom rörelsen?

Läs även andra bloggares åsikter om AMF Pension, Bertil Villard, LO, Svenskt Näringsliv, Per Bardh, Urban Bäckström, Wanja Lundby-Wedin, Skatteplanering

Jag vet att makten och dess lakejer inte lyssnar, men det är ändå min plikt att sprattla och hojta till protest!

Läser i Arbetarbladet den häpnadsväckande nyheten, att Gävle infört AK-arbeten i stor skala i kommunen. Idag har AK-arbeten fått namnet Fas 3. Egentligen är det väl inte helt rätt, att skriva ”häpnadsväckande” för jag är inte direkt förvånad. Däremot skulle jag önska att det var en häpnadsväckande nyhet, att Gävle kommun låter oavlönade och tvångskommenderade arbetslösa utföra rena AK-arbeten. En företeelse som var ett exempel på hur arbetslösa förnedrades under förra seklet. Kunskapen om kampen mot AK-arbeten tillhörde inte någon överkurs i SSU på 60-talet, utan utgjorde en del av baskursen. Vart har den kunskapen tagit vägen? Återigen får jag ett bevis för att vi inte lär av historien.

Det känns minst sagt tragiskt, att kommunen tillåter tjugotalet arbetslösa oavlönat röja sly, buskar och fälla träd. Det finns ingen kvalitativ skillnad mellan att bygga vägar eller att röja sly. Det är arbetsuppgifter, som måste göras och när det gäller slyröjning torde det tillhöra kommunens normala ansvarsområde. Ett ansvarsområde som normalt omfattas av kollektivavtal. Var finns Kommunal? Är det dags att skrota begreppet ”världens starkaste fackförening.” Läser man det senaste numret av LO-tidningen, så slås jag av insikten, hur ska fackföreningsrörelsen kunna ta strid för kollektivavtal, när de inte kan skydda eller tar strid för sina medlemmar, när det gäller oavlönat tvångsarbete? Upplever vi en ny dimension av begreppet facklig-politisk samverkan? Varför annars den fullständigt monumentala passiviteten från fackföreningarnas sida?

Situationen i Gävle blir än mer tragisk, eftersom kommunen styrs, om jag förstått rätt, av S, V och MP. Inte heller kan vi hoppas, att ABF tar ansvaret och erbjuder kommunens ansvariga några cirklar eller kurser i arbetarrörelsens historia eller värdegrund. ABF självt anser ju att det är fullt acceptabelt, att nyttja oavlönad arbetskraft.

I all verksamhet finns det personer som är ansvariga. I Gävle är det följande personer som ytterst är ansvariga för verksamheten:

Ordinarie ledamöter i Kommunstyrelsen
Namn	Parti	Uppdrag	Ort
Blank, Carina	S	ordf	GÄVLE
Johansson, Per	S	v. ordf	GÄVLE
Lundgren, Lena	S	led	FURUVIK
Wahlström, Hans	S	led	GÄVLE
Wiklund-Lång, Åsa	S	led	VALBO
Persson, Roger	MP	led	HEDESUNDA
Engström, Marita	V	led	GÄVLE
KällgrenSawela, Inger	M	led	GÄVLE
Bornegrim, Niclas	M	led	VALBO
Bjerkén, Birgittha	M	led	GÄVLE
Dahlberg, Micael	M	led	GÄVLE
Fredriksson, Per-Åke	FP	led	GÄVLE
Ericsson, Roland	C	led	GÄVLE

Jag har blivit kallad tönt för att jag engagerar mig och protesterar mot förnedrande behandling av människor. Det får jag väl med jämnmod acceptera. Under mycket lång tid framöver, kommer jag vid alla högtidstal av Socialdemokrater, Vänsterpartister eller Miljöpartister i Gävleborg, om alla människors lika värde, tänka och säga, fullständigt kristligt och ur djupet av hjärtat – Skit på er!  Sån tönt är jag och det är jag stolt över!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fas 3, Arbetslösa, Gävle, ABF, Kommunal, Facklig-politisk samverkan, AK-arbeten,

Skattereduktionen går väl förhoppningsvis till välgörenhet?

Läser i Dagen att Alliansen tydligen kan tänka sig en skattereduktion för gåvor till välgörenhet på högst 1500 kr/år. Förespråkare för avdragsrätten är missnöjda och anser att förslaget till skattereduktion är alldeles för låg.

Jag är motståndare till hela tanken på skattereduktion för givna gåvor, men om förslaget blir verklighet, anser jag att alla som erhåller skattereduktionen låter den oavkortat gå till välgörande ändamål.

Allt annat vore djupt omoraliskt!

Läs även andra bloggares åsikter om Skattereduktion för gåvor, Välgörenhet, borgerliga Alliansen

Det kan bli knepigt att vara kyrkvärd i framtiden. Kollekthåven i ena handen och kvittensblocket i den andra.

Ser i Dagen att allianspartierna än en gång lovar avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Jag ser med viss oro hur vi kyrkvärdar blir tvungna att skriva kvitton på mottagna kollektgåvor. Skattemyndigheten lär inte godta enbart bedyranden om att gåvor givits. Vi kyrkvärdar måste ju också kontrollera storleken på den enskilda kollekten, så att vi inte bidrar till skattefusk. Det blir till att hitta långa kollektpsalmer i framtiden.

När jag sitter här och funderar, inser jag plötsligt, att jag förstår vad Benny Hinn predikar om. Jag hört honom ett otal gången påpeka för oss TV-tittare, att man inte ska ge några futtiga gåvor på 100 dollar. (Här gäller inte liknelsen om änkans skärv!) Nej, större gåvor skall man ge, men då får man också rejält tillbaka. Jag har inte förstått, att det är skatteåterbäringen han talat om.

Något positivt kan det ändå komma av skattereformen. Det kan ju öka antalet kyrkobesökare. Vi kan ju skriva i predikoturerna:

På söndag - avdragsgill kollekt!

Tidigare skriverier i ämnet, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om Avdragsrätt för gåvor, Välgörenhet, Kyrkvärd, Kollekt, Kollekthåv, Benny Hinn, Predikotur,