Beklämda tankar i natten

En del av kvällen satt jag och slötittade på TV. Fastnade bl. a i Agenda. De följde upp Rapports avslöjanden (eller var det så att Rapport följde upp Agendas avslöjanden?) om att ledande företrädare för arbetarrörelsen varit med om att godkänna guldkantade bonusar och pensioner inom AP-fonder och AMF.

Under den senaste tiden har väl jag på samma sätt, som många andra, upprörts över alla avslöjanden om att direktörer, tydligen av bara farten får höga bonusar, trots förluster och ibland kanske trots ren vanskötsel. Visst har jag sett girigheten hos direktörerna och skakat på huvudet åt vansinnigheterna.

Men mitt i allt spottande på enskilda direktörer, måste frågan ändå ställas. Vilka är det som är ansvariga för besluten om alla dessa guldkantade förmåner? Självfallet är det styrelserna som är ansvariga. Det är styrelserna som genom åren beslutat om ersättningssystem, utan att ens fundera över om de leder till de förväntade resultaten för företag och institutioner. De positiva resultaten togs för givna, som ekonomiska sanningar.

Visst är det tragiskt, att ledande socialdemokrater och fackliga företrädare inte haft förstånd att säga nej till de senaste besluten, som nu kritiseras. Jag, för min del, upplever det ännu mer tragiskt att förmånsprogrammen införts och utvecklats genom åren med ledande socialdemokraters och fackliga företrädares goda minne. För visst är det väl så, att inte har väl de fackliga representanterna i de stora bolagens styrelser gjort sig kända för att kraftfullt motsatt sig alla dessa gigantiska direktörsförmåner? Jag kan ju ha fel, men det vore en intressant forskningsuppgift för fristående forskare att ta tag i. I vart fall skulle jag med stort intresse ta del av en sådan forskningsrapport.

I väntan på forskningsrapporten vill jag föra till torgs min fasta övertygelse. att det bristande motståndet från fackliga företrädare mot bonusbaserade löner och guldkantade pensionsavtal, inte primärt handlar om illvilja eller svek. Enligt min helt egna köksbordspsykologi är det mer fråga om, att våra fackliga företrädare känt, att det skulle vara lite skämmigt, att motsätta sig programmen. Lite underklassigt i de fina salongerna.

Andra bloggar om: AP-fonder, AMF, LO, Socialdemokrater, Bonusar, Pensionsavtal

Gud bevare oss! Är de här våra ledare?

För många år sedan deltog jag på en storstadskonferens. Var och när, det har jag glömt. Det jag däremot inte glömt är biskop emeritus Kastlunds föreläsning om ledarskap och chefskap.

Kastlund påpekade, att bara i lyckliga undantagsfall sammanfaller chefskap och ledarskap i en enda person. Att vara chef är en position, som vi kan söka, intrigera eller mygla oss till. Ledarskap är en relation som vi gjort oss förtjänta av. En chef behöver inte vara ledare oavsett hur mycket han/hon än vinkar till sina underställda.

En ledare kan säga: ”Följ mig!” En chef sitter på sitt kontor och pekar med hela handen och kräver: ”Gör som jag säger!”

Tankarna dök upp när jag läste i SvD om att cheferna på Volvo skall få höjda löner. Förslaget åskådliggör, nästan övertydligt, skillnaden mellan ledare och chefer. Kan cheferna på Volvo säga till de anställda – följ mig? Nej istället säger de: Vi måste spara! Vi upplever den största krisen på mannaminne! Alla måste anstränga sig att sänka företagets kostnader! (Givetvis inte min lön och mina bonusar. Det vore ju helt orimligt!)

Som sagt en ledare går före och en chef sitter på sitt kontor och pekar med hela handen och framstår som beslutspotent.

Kastlund avslutade sin föreläsning med att säga, att det bara funnits en ledare i historien som med kraft och trovärdighet kunnat säga: ”Följ mig!” Jag har inga krav på att våra ledare skall vara Kristuslika. Det torde vara svårt för de flesta av oss. Däremot anser jag det inte alltför övermaga, att näringslivets chefer inte begär mer av andra, än vad de begär av sig själva.

Andra bloggar om: Volvo, Ersättningskommitté, Rörliga löner, Bonusprogram, Kastlund,

Vill inte vara en surmulen nejsägare, men…

Jag förstår inte, om jag ska vara riktigt ärlig, vurmen för välgörenhet baserad på skatteavdrag. Den heta önskan att försvaga välfärdsstaten och ersätta den med välgörenhet är ytterst förvånande.

Med drygt 40 års erfarenhet av politiskt och fackligt arbete i ryggen, är jag inte alltför förvånad över att borgerligheten är tveksam, om inte rent av fientligt inställd, till välfärdsstaten. Det som däremot förvånar mig är att en så stor andel kristna verkar dela fientligheten mot välfärdsstaten.

Jag ska inte fördjupa mig i de ekonomiska konsekvenserna av avdragsrätt för donationer till välgörande ändamål. Det är ju självklart, att en avdragsrätt för donationer får ekonomiska konsekvenser, främst för kommunerna. Men den frågan får jag skriva om vid något annat tillfälle.

Jag vill beröra två frågor som sällan blir belysta när avdragsrätten för donationer diskuteras. I en välfungerande demokrati är vi alla medborgare. Oavsett om jag är hemlös tandlös alkoholist, arbetslös, sjukskriven, en person med funktionshinder eller mycket välbärgad med villa och bil i någon av de finare förorterna i Stockholm.

En fattig medborgare kan ställa krav på staten och kräva förändringar av t ex försörjningsstödet eller kräva andra sociala förbättringar som bostäder, sjukvård och missbruksvård. Det är fullt möjligt att bilda opinion kring kraven. Ja, rent av bilda partier kring kraven. Jag kan som enskild individ, oavsett social bakgrund, välja att stödja kraven eller rösta på partier som lovar att förbättra situationen för dem som är fattiga.

Den möjligheten saknar jag om jag på skilda sätt är beroende av välgörenhetsinrättningar. Jag kan inte tillsammans med andra organisera oss och ställa kollektiva krav på t ex Stadsmissionen eller Frälsningsarmén. Jag reduceras från att vara medborgare till någon som får hoppas på andras välvilja. Jag kanske inte behöver stå med mössan i hand, men stödet och hjälpen är utanför min egen kontroll. De som skänker pengar till välgörande ändamål kanske inte ens anser att en tandlös hemlös alkoholist skall ha stöd, utan prioriterar andra ändamål.

Att det finns behov av välgörenhet är oftast ett tecken på att staten brustit i sitt ansvar för sina mindre lyckligt lottade medborgare. Lösningen är inte att stärka välgörenheten, utan lösningen måste vara att stärka välfärdsstaten. En stat som vi medborgare på olika sätt kan ställa till svars för eventuella tillkortakommanden.

Ett samhälle där välgörenhetstanken dominerar är inte, det visar all erfarenhet, några mjuka samhällen. Välgörenhet bidrar inte till jämlikhet, utan visar på ett samhälle med stora sociala skillnader. Skillnader som tenderar att sönderslita samhällen i sociala konflikter, som enbart skapar en känsla av otrygghet bland de mer socialt anpassade och verklig otrygghet bland de utsatta. Vilket i sin tur skärper de sociala konflikterna i en alltmer ond spiral.

I ett samhälle där någon är beroende av någon annans välvilja skapar som sagt inte förutsättningar till jämlika förhållanden. Beroendeställning skapar ilska, frustration och mindervärdeskänslor hos dem som drabbas. Motparten, det visar erfarenheten, svarar med ilska och förakt mot dem som inte känner tacksamhet. Konflikterna är både på enskilda och samhälleliga. Det är ingen slump att de fattiga, där de haft möjlighet att påverka, aldrig accepterat välgörenhet som någon lösning, utan alltid eftersträvar demokratiska välfärdsstater.

Jag ska avsluta med ett citat, som jag använt i ett tidigare inlägg. Citatet är hämtat ur Röda Rummet av Strindberg. Citatet är talande och uttrycker bättre vad jag är ute efter, än vad jag själv förmår.

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

 

Tre intressanta artiklar, som kompletterar, men också motsäger det jag skrivit: Generositet ett värde att ta vara på, Ingen avdragsrätt om S får bestämma,, Broderskap går emot övriga socialdemokrater. 

 

Andra intressanta bloggar om: Avdragsrätt för donationer, Välgörenhet, Välfärdsstat, Medborgare, Demokrati, Stadsmissionen, Frälsningsarmén, Vita Bergen, Röda Rummet, Strindberg

Byråkratlogik!

De senaste dagarna har jag lite då och då återkommit till nyheten att 800 miljoner saknas vi Karolinska universitetssjukhuset. I samma artikel kan vi också läsa att Karolinska inte är ensamma om problemen, utan pengabristen drabbar de flesta sjukhusen.

Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg måste spara 280 miljoner. Universitetssjukhuset MAS i Malmö har ett sparbeting på 165 miljoner. Universitetssjukhuset i Örebro har ett underskott på 125 miljoner. Bara för att nämna några exempel. Bilden är i det stora hela likartad vid de flesta av landets sjukhus.

Vän av ordning frågar sig givetvis, hur har det blivit så här? Artikeln i SvD ger svar. De flesta förklarar underskotten med ökade läkemedelskostnader och fler patienter. Jag har i sig ingen anledning att betvivla förklaringarnas giltighet, men ställer mig frågande till lösningarna.

Lösningen verkar vara, på de flesta håll (om inte på alla), att minska personalen och att minska på antalet vårdplatser. Om antalet patienter ökar, lär det vara improduktivt att minska på personalen och antalet vårdplatser. Blir människor friskare om det inte finns personal och vårdplatser?

Lösningen verkar bygga på samma logik som principerna för sjukförsäkringen. Ju fler som utförsäkras, desto färre sjuka!

Byråkratlogiken firar verkligen triumfer!

Bloggtips: Ett hjärta Rött skriver om hur Sjuka rehabiliteras på socialen.

Andra bloggar om: Universitetssjukhus, Örebro, Göteborg, Malmö, Karolinska, Besparingskrav, Läkemedelskostnader, Patientantal, Vårdplatser, Personal,

Välkommen hem!

Läser i ETC en krönika av Maria-Pia Boëthius.

Återigen är det bara att konstatera, Boëthius är, makthungrig eller inte, en nödvändighet för samhällsdebatten i Sverige.

Några aptitretare ur krönikan:

I amerikanska Herald Tribune stod det däremot den elfte augusti:
”Man har börjat återreglera marknaden. Och vi kan för alltid begrava fantasin att finansmarknaden är kapabel eller villig att reglera sig själv.”

Tänk om det faktiskt är så att Sverige, av sin maktöverbyggnad, den politiska, ekonomiska och mediala, förvandlats till ett av världens mest tokkapitalistiska och överkonsumerande länder!

Men exakt vad är det man håller på med i maktöverbyggnaden?
”Aprez nous le déluge”?
Efter oss syndafallet?

Läs krönikan och ni förstår varför jag här i min ensamhet lite avundsjukt tänker: Så få ord och får med så mycket!

Andra bloggar om: Maria-Pia Boëthius, Krönika, Finansmarknad, Makthunger,

Ingen dålig plattform att stå på!

Mycket sent i gårkväll besökte jag Birger Schlaugs blogg. Det var inte första gången och inte heller den sista. Nästan alltid får jag någonting med mig, att fundera över. I natt fick jag tillfälle att ta ställning till en plattform, som till en början lät alldeles för enkel. Jag tog med mig idén till alla kvällsbestyren och innan jag somnade, då kunde jag konstatera att plattformen nog är tillräckligt hållbar.

Birger Schlaug skrev i sin blogg: ”När det gäller miljöpolitik anser jag fyra saker.”

För det första att ekologiska realiteter väger tyngre än ekonomiska teorier.

För det andra att det är ganska fånigt att försöka förhandla med naturlagar.

För det tredje att idén om evig tillväxt är korkad, dum och naiv.

För det fjärde att det är en smart strategi att agera efter försiktighetsprincipen.

När jag vaknade i morse, så fortsatta tankarna där jag somnat ifrån dem på natten. Vid frukostkaffet slog det mig, att jag kunde använda mig av plattformen som ett slags facit över mitt politiska engagemang genom åren. Det var fascinerande att upptäcka, att nästan alla de beslut, åsikter och aktiviteter jag ångrar eller rent av skäms över, har ett direkt samband med att jag medvetet eller omedvetet struntat i de av Schlaug uppräknade fyra kriterierna. De beslut, åsikter och engagemang som baserats, i högre eller mindre utsträckning på de fyra principerna, ger ingen anledning till ånger eller olustkänslor. Tvärtom, med viss tillfredställelse och stor portion självgodhet brukar jag konstatera – det var väl ändå inte så illa pinkat!

Genomgående känns det som, att tanken på en ständig tillväxt, har varit det jag haft svårast att bryta med. Insikten, att det är korkat, dumt och naivt att tro på ständig tillväxt, har bara snuddat tanken, men trängts undan av en mer ”realistisk” inställning.

I slutet av 70-talet eller kanske rent av så sent som i början på 80-talet, höll jag ett kort tal på ett av de otaliga torgmöten, på Sigmatorget i Västerås, jag deltog i under de här åren. I talet tog jag upp det absurda i att producerandet av stjärtspray för hundar värderades högre än vård av människor. (Jag visste inte då, lika lite som idag, om det överhuvudtaget producerades stjärtspray för hundar. Upplevde bara att bilden var demagogiskt användbar.)

Jag byggde mitt resonemang på en mycket vag insikt om, att det egentligen var mycket knepigt ekonomiskt, att först koncentrera resurser i form av råvaror, byggnader, arbetskraft, marknadsföring för att producera stjärtspray för hundar, för att sen slussa en liten bråkdel av avkastningen till välfärdssektorn. Och inte bara det. För att det hela skulle fungera, krävdes det att det producerades mer stjärtspray för hundar varje år - i evighet! Min något ofullständiga tanke var – varför inte överföra dessa resurser, som tydligen ändå fanns, direkt till uppbyggnaden av välfärden? Varför omvägen över stjärtsprayen, som ändå bara generade bråkdelen till välfärdssektorn?

Den vaga insikten försvann och ersattes av en tilltro till den ständiga tillväxten. Med en mängd politiska och moraliska felslut som resultat. Jag får väl försöka trösta mig med det hurtfriska – bättre sent än aldrig, men inte känns det alltför uppmuntrande. För jag riktigt hör in på skinnet hur betonad ”sent” egentligen är vid mina år. Det börjar bli lite stressigt!

Andra intressanta bloggar om: Miljöpolitik, Naturlagar, Ekonomisk tillväxt, Birger Schlaug, Sigmatorget, Torgmöte, Västerås, Välfärdssektorn, Hundar

Är vi en nation av svikare?

Läser i gårdagens Sundsvalls Tidning en mycket intressant nyhet. Tidningen skriver att ”Hushållen sviker handeln.”

Nyfiken som jag är, läser jag vidare och får mig till livs, att människor inte har råd att handla på grund av bl. a högre matpriser och räntor. Pengarna räcker inte till!

Svikare? Ibland tappar orden sitt värde!

Andra bloggar om: Detaljhandeln, Matpriser, Räntor, Hushåll

Fånga tjuven!

Återigen är det dags för traditionen, att någon borgerlig ledarskribent vid den här tiden på året, påtalar det oerhörda att någon stjäl våra pengar! I år stötte jag på upplysningen i SvD, men jag är övertygad om att fler borgerliga tidningar berättar om den pågående stölden.

”Fram till den 29 juli arbetar du åt någon annan, resten av året åt dig själv.”  skriver den anonyme ledarskribenten.

Jag har aldrig förstått varför vi inte griper denne ”någon annan” och slår ihjäl honom eller henne! Då skulle vi åtminstone slippa betala, av våra surt förvärvade pengar, till en av tjuvarna. Presstödet till Svenska Dagbladet kostar många pengar!

Det kan väl inte kännas bra, för ledaravdelningen på SvD, att befatta sig med tjuvgods? Kallas inte sånt för häleri?

Andra bloggar om: Skatter, Offentlig sektor, skattefridagen, Presstöd, Häleri, Ledaravdelning, Ledarskribenter

Alla dessa fördärvliga skatter! De hindrar den rike att vara god!

Patrick Krassén skriver i dagens SvD att ”filantropi tycks vara på modet.” De exempel som nämns i artikeln, tyder på att Krassén nog har rätt i sin förmodan. Paret Gates har tydligen donerat 28 miljarder dollar till utbildning och hälsa i fattiga länder. Warren Buffet har donerat den svindlande summan av 40 miljarder dollar! Bortemot tre fjärdedelar av sin förmögenhet. Det finns fler exempel i artikeln, men jag nöjer mig med de här.

Så här långt har jag inga problem med att förstå innehållet i artikeln. Däremot har jag lite större problem med förståelsen, när Krassén kommer in på svenska förhållanden.

”En motsvarande donationskultur är svår att finna bland förmögna människor i Sverige. Wallenbergstiftelserna finansierar förvisso en hel del insatser inom forskning och utbildning, och företagsledare som Ingvar Kamprad donerar en del till välgörande ändamål, men det är snarare undantag än regel.”

Enligt artikelförfattaren är vår skattelagstiftning den viktigaste orsaken till, varför förmögna svenskar inte donerar till välgörande ändamål. Tro´t den som vill. Krassén skriver, att i USA och i stora delar av Europa, är donationer till forskning och utbildning skattemässigt avdragsgilla.

Jag funderar och räknar på fingrarna. Jag är ju inget mattesnille! Om jag har 100 miljoner kronor i förmögenhet och skänker bort 50 miljoner till Uppsala universitet. Vilken skatt skall donationen kvittas mot? Vad jag vet är förmögenhetsskatten 0 %. Mottagaren behöver inte heller betala någon skatt. Vare sig donationen är en gåva eller ett arv. Gåvo- och arvsskatten slopades f o m 1 januari 2005. Hur jag än räknar på fingrarna och min miniräknare kan jag inte se annat än att mina tänkta 50 miljoner går ograverade till mottagaren. Ingen skattepålaga hindrar mig att vara god!

Skyll inte på Anders Borg! Det är bara att börja donera hej villt ur de skattebefriade förmögenheterna!

Andra intressanta bloggar om: Filantropi, donationer, Bill Gates, Warren Buffet, Förmögenhetsskatt, Gåvoskatt, Arvsskatt, Anders Borg

Avveckling, men först en rejäl höjning!

Är det någon som minns alternativen i kärnkraftsomröstningen 1980? Vi som stödde linje 3 i folkomröstningen brukade håna företrädarna för linje 1 och 2, att deras alternativ innebar – ”först en rejäl utbyggnad, sedan avveckling.”

Ser i Svd att den nuvarande alliansregeringen tydligen lever efter samma motto, när det gäller fastighetsskatten. Först en rejäl höjning, sen möjligen en avveckling!

Jag riktigt känner hur luften försvinner i rummet, när ledarskribenten uppgivet suckar: ”Tanken var ju att taxeringarna skulle upphöra.”

Andra bloggar om: Alliansregeringen, fastighetsskatten, taxeringsvärden, kärnkraftsomröstningen