Visst är det härligt!?

Nedanstående text har jag rakt av kopierat ur bloggen Senapsfrön:

På Alla Själars Dag greps fem plogbillsaktivister för omfattande åverkan på en kärnvapenbas i delstaten Washington, USA. De fem är:

Anne Montgomery, 83 år. Katolsk ordenssyster.
Bill Bichsel, 81 år. Jesuit.
Susan Crane, 65 år. Lärare.
Steve Kelly, 60 år. Jesuit.
Lynne Greenwald, 60 år. Sjuksköterska.

Gud,
om du låter mig bli gammal,
så ge mig också styrka i hjärta och händer
att rätt hantera bultsax och hammare.
Amen

På vad och vem tror jag?

Den 14 juli skrev Joachim Elsander ett mycket intressant inlägg på sin blogg kolportören.se. Joachim frågade sig och oss läsare om inte vår traditionella trosbekännelse kunde innebära en risk för fel fokus, när Jesus liv kommer i skymundan.

Idag redovisar Joachim ett svar där han redovisar en trosbekännelse där kärleken och Guds rike finns med. Jag nöjer mig med att redovisa själva trosbekännelsen och avstår att länka ytterligare. Ni som är intresserade bör gå till Joachims bägge inlägg och få en mer rättvisande bild än vad jag kan redovisa.

Indonesiskt Credo

Vi tror på Gud, som är kärlek
och har givit jorden till alla folk.
Vi tror på Jesus Kristus,
som kom för att hela oss,
och för att göra oss fria
från alla former av förtryck..
Vi tror på den Heliga Anden
som verkar i och genom alla
som är vända till sanningen.
Vi tror på trons gemenskap
som kallar oss att tjäna alla folk.
Vi tror på Guds löfte att
förgöra syndens kraft i oss alla,
och skapa ett rike av fred och rättvisa
för hela mänskligheten
*
Vi tror inte på de starkas rätt,
inte heller på arméernas stryka
eller förtryckets makt
*
Vi tror på mänskliga rättigheter,
i förbundenhet med alla folk,
på icke-våldets kraft.
*
Vi tror inte på rasism,
inte på makten som kommer
från välstånd och priviliegier,
eller på någon annan ordning som förslavar.
*
Vi tror att alla kvinnor och män
har samma värde,
att en ordning grundad på våld och orättvisa
inte är en god ordning.
*
Vi tror inte att krig och hunger
är oundvikliga
eller fred onåbar
*
Vi tror på enkelhetens skönhet,
på kärlek med öppna händer,
på fred på jorden
*
Vi tror inte att allt lidande är meningslöst,
inte att döden är slutet,
inte att misshandeln av vår jord
är Guds vilja.
*
Vi vågar
alltid och trots allting
tro på Guds kraft att förändra och omforma,
och uppfylla löftet om en ny himmel
och en nu jord
där rättfärdighet och fred ska växa

Jag vill passa på att tillföra en trosbekännelse, som burit mig under många år. Den är hämtad ur den nicaraguanska bondemässan och beskriver den Jesus som hade/har en speciell kärlek till fattiga och utsatta. Trosbekännelsen har jag hämtat ur boken De fattigas evangelium – befrielse för svenskar? av Per Frostin.

Du är de fattigas Gud,
den Gud som är enkel och mänsklig,
den Gud som uthärdar vägens hetta,
Den Gud vilkens ansikte garvats av solen.
Därför talar jag till dig
på mitt folks språk,
eftersom du är arbetarnas Gud,
Kristus Arbetaren.

Andra bloggar om: Trosbekännelse, Indonesiskt Credo, Nicaraguanska bondemässan, De fattigas evangelium, Per Frostin

Är det inte dags för ett nytt påskupprop?

Under 2005 deltog 25 medlemskyrkor inom Sveriges kristna råd i en namninsamlingskampanj för en human asylpolitik med bl. a krav på amnesti för de apatiska flyktingbarnen. Kampanjen kom att gå under namnet påskuppropet. Kampanjen samlade in över 157 000 namnunderskrifter.

Den minnesgode kan säkert påminna sig om den dåvarande regeringens reaktioner på kyrkornas kampanj. Den dåvarande S-regeringen såg inte alltför välvilligt på kampanjen. Migrationsministern Barbro Holmberg hävdade att kyrkornas krav skulle innebära en humanitär katastrof. Ministrar, tjänstemän och utsedda utredare försökte på olika sätt göra det troligt, att de apatiska barnen inte existerade. De var manipulerade av föräldrarna. Folkhälsoministern Morgan Johansson mästrade ilsket ärkebiskop KG Hammar och påtalade det orimliga i att kyrkor ägnade sig åt politik. Kyrkorna skulle inte, enligt Morgan Johansson, försöka påverka politiken, utan snällt hålla sig inom kyrkportarna!

Med stora förväntningar om en rättssäker och mer humanitär hantering, inrättades migrationsdomstolar och en migrationsöverdomstol. Hela det regelverket har nu varit i kraft under ett antal år och det börjar bli dags att lite smått utvärdera resultatet av alla åtgärder. Och vad ser vi då?

En myndighet som anser sig mer kompetent än FN och alla internationella och inhemska människorättsorganisationer. Myndigheten kan avgöra i vilka länder det råder inbördeskrig. Vilka länder som garanterar en rättssäker hantering av återbördade flyktingar. En myndighet som anser sig ha rätten att under förnedrande former massutvisa människor ur landet.

Vi ser en myndighet, som beslutar om utvisning av ensamma barn till länder där de går ett mycket ovisst öde till mötes. Ofta finns ingen nära anhörig (i och för sig inte någon avlägsen heller) som tar emot barnen. Myndigheten anser att FN-konventionen om Barnets rätt inte behöver beaktas när den fattar beslut om utvisning av barn. Barn återbördas till misshandlande pappor och utvisas tillsammans med dem till en mycket osäker (är den så osäker?) tillvaro.

Nu senast kan vi läsa i Dagen hur barnläkarföreningen påtalar att Migrationsverket och Migrationsdomstolen struntar i läkarintyg, som kan vara relevanta i utvisningsärenden. Myndigheten anser sig tydligen också, bland många andra kompetenser, vara kompetent att avgöra om läkarintyg har relevans eller inte. Är det kanske dags att underställa Socialstyrelsen under Migrationsverket?

Jag upplever, att det mesta av statens beslut blivit halvmesyrer och motsvarar inte på långa vägar de krav, som kyrkorna ställde i påskuppropet 2005. Jag vill uppmana ärkebiskop Anders Wejryd att ta upp frågan om en ny kampanj för en humanare flyktingpolitik i SKR. Gärna med tyngdpunkten lagd på barnens situation och med krav på att FN-konventionen om Barnets rätt, tillförs lagstiftningen.

För min del kommer det här vara en av mina stora hjärtefrågor för min personliga valrörelse för Öppen Kyrka - en kyrka för alla(ÖKA), här i norra Hälsingland.

Andra intressanta bloggar om: Påskupprop, Sveriges kristna råd, SKR, Utvisning av ensamma barn, KG Hammar, Barbro Holmberg, Morgan Johansson, Kyrkovalet 2009, Öppen kyrka e en kyrka för alla(ÖKA), ÖKA, Hälsingland, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Barnläkarföreningen

Hur lyder frågan?

Fick en aha-upplevelse när jag alldeles nyss läste en artikel i Dagen – KD:s politik skall stötta alla familjeformer. Jag blev påmind om ett väggklotter, som jag stötte på för första gången tidigt 80-tal i en tvättstuga på 1:a Bjurhovdagången i Västerås: Om Jesus är svaret - vad är då frågan?

Det var inte förslaget att KD skulle stötta alla familjeformer, som fick mig att minnas väggklottret. Det var den förväntade reaktionen från t ex Tuve Skånberg, som fick minnescellerna att gå i gång. När människor kommer till kyrkor och församlingar med sina frågor och svårigheter, då skall vi kristna enligt Skånberg (och tydligen också samhället) inte utgå från människornas faktiska situation och svårigheter, utan svara med ett påstått ideal:

- Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Jag frågar mig. Hur lyder frågan, enligt Tuve Skånberg, som Jesus är svaret på? Jag får ofta känslan av att många av oss kristna tenderar att se formen som huvudsak, när det borde vara innehållet.

Jag avslutar mina något luddiga funderingar med min dagliga andakt med Dietrich Bonhoeffer sammanställd av Charles Ringma. Dagens andakt sammanfattar i mångt och mycket det som styr mitt handlande i Bjuråker-Norrbo församling. Texterna är också betydelsefulla för mitt engagemang i Öppen Kyrka-en kyrka för alla (ÖKA), men mer om det när vi närmar oss valet. 

Tänk på svunna tider,/ framfarna släktens år./ Fråga din far, han kan berätta,/ de gamla, de vet att förklara,/ När den högste gav land åt folken/ och skilde dem från varandra,/ när han fördelade deras områden/efter gudasönernas antal,/då blev Jakob Herrens andel/Israel hans arv och egendom. (5 Moseboken 32:7-9)

Resurser i gamla lärdomar

”Men precis som förmågan att glömma är en Guds gåva, är minnet, återkallandet av läxor vi lärt, en viktig förutsättning för att leva ansvarsfullt.” (Motstånd och underkastelse)

Under årens lopp har vi byggt upp en kunskapsbank genom relationer och situationer. Den kan hjälpa oss att fatta riktiga beslut. Men vi bör ändå alltid se gamla lärdomar som en resurs och inte som en uppsättning regler att följa. Vad man lärt i gångna tider har ett värde endast om det tillämpas på det nuvarande med känslighet och flexibilitet.

Ord att tänka på: Den vishet vi samlar under årens lopp måste ibland justeras, anpassas och växa för att ha relevans.

 

Andra bloggar om: Kristdemokraterna, Familjepolitik, Tuve Skånberg, Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma, Andakt, Öppen kyrka-en kyrka för alla(ÖKA), ÖKA

Kristen präktighet!

För några dagar sedan kom det en kommentar med anledning av mitt inlägg – Nu har jag hämtat den!

Kommentaren inleddes med: ”Vem bryr sig om Jonas Gardell?” I övrigt handlade kommentaren om det vanliga, att det är fullständigt onödigt att läsa Jonas Gardells bok. Jag lät mig inspireras till ett långt svar. Ett svar som i grunden var fullständigt meningslöst.

Jag kände redan när jag tröck på ”skicka kommentar” att jag missat något väsentligt. Det tog drygt ett dygn innan jag förstod den rätta betydelsen av kommentaren och svarade:

”Glömde i hastigheten att svara på frågan: “Vem bryr sig om Jonas Gardell?” Jag borde svarat – Gud bryr sig om både Jonas Gardell och mig.”

Jag upplever, att många som ”inte läst boken” ändå anser sig ha stöd för att föraktfullt, ja rent av hånfullt mena, att Jonas Gardell baserar sin Jesusbild t ex egna barndomsupplevelser. Vilket av någon anledning skulle vara otillåtet. De ser inte framför sig barnet som söker tröst i tanken på att vara älskad av Jesus som han är. En övertygelse som följer Gardell in i vuxen ålder och färgar hans Jesusbild. Så till den milda grad att han t o m för sina tankar till torgs. Vilken förmätenhet!

Nej, Jonas Gardell bör göra som vi andra rejäla kristna. Enbart luta sig mot Bibeln och inte blanda in egna erfarenheter och känslor. Jesus kärlek är en princip, inte något vi kan luta oss mot när livet känns svårt.

Det må vara mig förunnat, att jag har lite svårt med en sådan kristen präktighet. Den känns lite för övermaga i min smak. Har nog inte växt ifrån: Gud som haver barnen kär…

Andra bloggar om: Jonas Gardell, Om Jesus, Gud, Kärlek, Bloggkommentar,

Kristen eller inte kristen. Var går vattendelaren?

Stanley Sjöberg har inför provvalet i Stockholms stift skrivit en debattartikel i SvD. Dagen har också uppmärksammat artikeln.

Sjöberg varnar Stockholms stift att välja en ”liberal” teolog till biskop i stiftet. (Vi som följt diskussionen vet vem Stanley Sjöberg varnar för.)

Vad som skiljer en ”bibelkritisk” biskop från en ”bibeltroende” är tydligen teologiskt fullständigt ointressant för Sjöberg. Nej, vattendelaren går i synen på ”fantasibilder om Jesus, typ ‘Ecce Homo.” Jag måste säga att jag nog anser det vara ett något begränsat synsätt, men givetvis är Stanley Sjöberg i sin fulla rätt, att dra gränser var han så önskar.

Jag har i många samtal, också här i bloggosfären försökt få förklaringar till vad som gör fotoutställningen Ecce Homo, i kristen mening förkastlig. Så förkastlig att ett försvar för utställningen skulle diskvalificera någon att bli biskop i något av Svenska Kyrkans stift. Tyvärr har svaren ofta varit mycket luddiga.

Det är riktigt befriande att läsa Sjöberg mycket klara syn. Han protesterar mot ”fantasibilder” om Jesus. Det kan vara intressant att lite skärskåda vad som ingår i fantasibilderna.

Är det verkligen en fantasibild att tänka sig att Jesus har bordsgemenskap med homo-, bi- och transsexuella? Är det verkligen möjligt, att Jesus skulle avvvisa någon som bokstavligt klänger sig fast vid honom och söker kontakt? Eller, för att dra det till sin spets, är det rimligt att anta att Jesus skulle överge en misshandlad och döende homosexuell person i hans/hennes dödsstund?

Elisabeth Ohlsson Wallin hävdar bestämt att Jesus avvisar ingen. Jag delar hennes uppfattning. Ecce Homo-bilderna, om vem Jesus är, har stark förankring i Bibeln. Den kritik som Stanley Sjöberg indirekt förmedlar är så bibelkritisk att det gränsar till hädelse.

Andra bloggar om: Stanley Sjöberg, Biskopsval, Stockholms stift, Liberal teolog, Bibelkritisk, Bibeltroende, Ecce Homo, Elisabeth Ohlsson Wallin, Jesus, Homosexualitet,

Tänk om jag har fel?!

Det har blivit kväll och det har gått några timmar sedan jag kom hem från Gudstjänsten som avslutade årets ekumeniska bönevecka här i Bjuråker-Norrbo. Årets tema har varit ”För samman dem” och bygger på erfarenheter från Korea.

Här i Bjuråker-Norrbo har församlingarna, Betel, Elim, Saron och Svenska Kyrkan besökt varandra. Vi har samtalat om vad som orsakat splittring mellan oss och vad som fortfarande skiljer. Vi har firat gemensam nattvard, lyssnat till predikningar och bett tillsammans. Veckan har varit mycket givande och visat att vi nått långt på enhetens väg. Det är inte bara högtidstal, utan det finns en glädje i våra möten och vi känner oss verkligen som syskon.

Jag kom på mig i onsdags, då vi samtalade om orsaken till splittringen mellan våra samfund, att tanken slog mig (inte för första gången) - tänk om jag har fel?! Under resten av veckan har den tanken följt mig. På vad vilar min förtröstan, att det inte leder till den förödande konsekvensen, som en del kristna pekar på med hela handen - den andra utgången?

Varje gång jag oroar mig över möjligheten att jag har fel, hamnar jag hos Paulus: Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Då kan jag i barnslig förtröstan luta mig mot Jesus löfte: Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Svårare än så är det inte!

Det utgör också grunden för hela min inställning till syskonskapet mellan församlingarna i Bjuråker-Norrbo.

Andra bloggar om: Ekumenisk bönevecka, Korea, Hesekiel, Jesus, Paulus, Svenska Kyrkan i Bjuråker-Norrbo, Betel, Elim, Saron,

Avstår nog från att åka till Stockholm även i år.

 I juni 2007  kommenterade jag för första gången tankarna på en Jesusmanifestation i Stockholm i maj 2008. Jag reagerade på en artikel eller kanske det var ett upprop av Stanley Sjöberg.

I min kommentar: ”Vill jag inte kristen enhet”, uttryckte jag en tveksamhet, eller rättare sagt en öppet negativ hållning, till hela tanken på en Jesusmanifestation i Stockholm. Min negativa inställning grundade sig på främst tre motiv, som Stanley Sjöberg förde fram i sin artikel, som skäl till en Jesusmanifestation.

“Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.”

“Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

“Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”

Jag upplevde att alla dessa tre motiv fanns med i hela processen fram till den slutgiltiga manifestationen. Min uppfattning, att inte delta i en Jesusmanifestation med en slagsida på vad vi var emot istället för ett positivt vad vi är för, stärktes och jag tog beslutet att inte åka till Stockholm.

När jag läste rapporteringarna från manifestationen, upplevde jag, att en positiv anda varit dominerande. Det gladde mig och när jag läste rapporter om att domprost Åke Bonnier blivit invald i ledningsgruppen för en liknande manifestation 2009, var jag beredd att ompröva min negativa inställning från förra året.

Det kom som en mycket illavarslande överraskning, när jag upptäckte att det fanns negativa reaktioner på Åke Bonniers medverkan i ledningsgruppen. Kritiken mot Bonnierkoncentrerade sig främst på hans försvar av utställningen Uppenb(a)t och hans relationer till HBT-rörelsen. I bakgrunden fanns också kritiken av utställningen Ecce Homo.

Kritiken mot Åke Bonnier blev tydligen ett problem för ledningsgruppen och försvårade dess arbete. Åke Bonnier tog konsekvenserna och har lämnat ledningsgruppen. När jag läser reaktioner på händelseutvecklingen, upplever jag att många menar att kritiken gällt Åke Bonniers personliga ställningstaganden. Jag tror inte att någon kyrklig ledare, vare sig i ledningsgruppen eller bland deltagande kyrkor, enbart deltagit på personliga mandat. De representerar, med all säkerhet, sina kyrkor och samfund.

Åke Bonniers ställningstaganden i t ex HBT-frågor delas av Stockholms stift och kan inte ses som något personligt ställningstagande. Det vore mer förvånande om domprosten i Stockholms stift skulle företräda en annan uppfattning. Den enda rimliga tolkningen av kritiken är, att den riktar sig mot Svenska Kyrkan.

Det blir nog ingen resa till Stockholm för min del i maj. Har inte för vana, att knô in mig i sammanhang, där jag inte är välkommen!

Bloggtips: Åke Bonniers egen motivering. Två mycket bra och välformulerade bloggkommentarer, bland många andra: Emanuel Karlsten och Stefan Swärd.

Andra bloggar om: Jesusmanifestation 2009, Åke Bonnier, Domprost, Stockholms stift, HBT-rörelsen, Uppenbar(a)t, Ecce Homo, Stanley Sjöberg,

Kraften i lokal ekumenik

För en tid sedan skrev jag ett inlägg, ”Det finns bara en väg, (det gäller att välja den rätta)!” I inlägget försökte jag visa på hur jag upplevde likheter med mina erfarenheter från vänstern och de erfarenheter jag mötte när jag klev in och blev aktiv kristen. Inom vänstern hävdades med kraft att det fanns hur många borgerliga vägar som helst, men bara en rätt väg till socialismen. Givetvis hävdade varje vänsterorganisation att just de hade hittat den rätta vägen!

Efter en tid i en kristen miljö upptäckte jag att ett liknande mentalt tillstånd. Olika kyrkor hävdar med mer eller mindre eftertryck, att just de förstått Jesus budskap bäst. Alla andra är vilseförda och riskerar att hamna i helvetet. Jag har i olika sammanhang och i en hel del inlägg markerat, att jag har mycket svårt för den inställningen. För mig är det mer enkelt. Det är en fråga om vårt förhållningssätt till Jesus Kristus oavsett vilken kyrka eller tradition vi bekänner oss till.

Med den inställningen har jag inga som helst svårigheter att helhjärtat ansluta mig till Charlotte Thereses ”kors-tåg för ekumenik.” För mig är ekumenik i första hand lokalt och i mötet med andra kristna. Här i Bjuråker-Norrbo har vår församling ett mycket fruktbart lokalt samarbete med de två pingstförsamlingarna och baptistförsamlingen inom vårt område. Varje år, under den ekumeniska böneveckan, har vi samlingar i alla våra kyrkor. 2007 firade vi en gemensam nattvard i Saronskapellet.

En tradition som etablerats är att vi varje år firar Gökotta på Avholmsberget tillsammans med Betelförsamlingen på Kristi Himmelsfärdsdag. Andra advent har vi sen många år haft en gemensam Gudstjänst i Brännås tillsammans med Betelförsamlingen. Under sommaren har alla församlingar ett samarbete med aktiviteter i Dellenbaden.

Det här samarbetet har för min del inneburit, att jag utan känsla av främlingskap, kunnat delta i utbildningshelger med Betelförsamlingen. Helger som avslutats med Gudstjänst med nattvard. Under de här dagarna har jag känt stor samhörighet och hemkänsla.

Vi är i sanning, i bästa bemärkelse, bröder och systrar i Jesus Kristus.

Andra intressanta bloggar om: Ekumenik, Korståg, Bjuråker-Norrbo, Pingstförsamlingar, Baptistförsamlingen, Betel, Elim, Saron, Gökotta, Avholsmsberget, Brännås, Dellenbaden, Jesus Kristus, Ekumenisk bönevecka,

Det finns bara en väg, (det gäller att välja den rätta)!

Jag har vid skilda tillfällen berättat om mina erfarenheter från vänstern. Hur jag alltmer mer blev tveksam till den klart uttalade principen, att det fanns hur många borgerliga vägar som helst, men bara en korrekt socialistisk. Det knepiga med principen var att den alltid gällde den egna organisationen, vilket ledde till långvariga och infekterade gräl mellan vänsterorganisationerna. För alla ansåg sig vara bärare av den enda rätta socialistiska vägen! Det kastades citat av lärofäderna och skrevs hyllmetrar av böcker som tolkade urkunderna. För mig som inte var alltför kunnig vare sig i filosofi eller politisk teori, var det bara försöka hänga med. Jag minns hur jag på ett VU-möte inom förbundet Kommunist blev anklagad för att vara ”arbetarliberal.”  Någon avvikelse skulle vi väl alla bära på.

När jag i början på 90-talet hamnade inom den kristna föreställningsvärlden, upptäckte jag rätt snart, att den mentala miljön var mycket snarlik den som vänstern burit på. Mängden av olika kyrkor, församlingar och andra sammanslutningar överglänste med råge allt vad vänstern lyckats prestera. (Visserligen under en mycket kortare tid än den kristna tidsrymden.) Trots mycket tal om ekumenik fanns det mängder av, vilket jag också rätt snart upptäckte, uttalade och outtalade motsättningar mellan alla dessa kyrkor och församlingar. Barn eller vuxendop? Andedop? Tungotal? Dogmer om Maria? Synen på Bibeln? Endast skriften eller kunde traditionen också vara giltig? För en nykristen hopade sig frågorna. Vad av allt detta var frälsningsfrågor? Jag insåg ganska snabbt att jag fortfarande bar på svagheten från vänstern. Bristande kunskaper i filosofi och nu också bristande insikter i teologi. Jag läser och lyssnar med intresse, men oftast förstår jag mycket lite, om någonting alls.

Allt oftare ställer jag mig frågan, dels å mina egna vägnar och dels å andras, hur många av alla dessa dogmer kan jag brista i kunskap om, utan att riskera min frälsning? Om jag tror på Jesus Kristus. Hans död, uppståndelse och himmelsfärd. Gäller Luthers tolkning av Paulus, ”Rättfärdiggörelse genom tron allena”, mig också? Eller måste jag också aktivt tro, att Luther har rätt i sin tolkning?

Låt mig förenkla frågan ytterligare. Hur tung måste min tro vara, för att mitt hopp om frälsning inte skall vara ett fåfängt hopp? Måste min tro väga ett ton eller räcker 1 gram? Mer kanske jag inte orkar bära eller framförallt förstå.

Tips: Två artiklar i Dagen som något lite tangerar mina funderingar: här och här.

Andra intressanta bloggar om: Vänsterns splittring, Kristen tro, Dogmer, Bibeln, Jesus Kristus, Ekumenik, Tro, Splittring