Byråkratins banala ondska

Dagens Hudiksvalls tidning berättar en historia, som vi läst många gånger. Tyvärr kan jag inte länka till berättelsen, den finns inte tillgänglig, vad jag kan förstå, på nätet. Jag återberättar berättelsen något förkortat.

Sabina Quliyiva kom till Sverige från Azerbajdzjan för drygt fyra år sedan. Här i Sverige träffar hon iranske Salam Mohammed Ali, som bott i Sverige i 6 år. Kärlek uppstod och med tiden får de en dotter, Sandra. Född samma dag som prinsessan Estelle. Ingen i familjen har fått asyl. Klockan halv två på natten mellan den 25 och 26 april dyker polisen upp i familjens hem och hämtar Sabina och Sandra för vidaretransport till ett tidigt morgonflyg till Baku. (Jag har frågat mig många gånger, varför svensk polis använder metoden om nattliga ingripanden, som diktaturer alltid använt sig av?) Självfallet var inte familjen underrättad om det nattliga besöket, utan några som helst möjligheter till planering, hade de bara att följa med. Kvar i hemmet blev Salam.

Berättelsen har vi, som sagt var, hört många gånger och vi lär få lyssna till berättelsen i många nya versioner även i framtiden. Familjer splittras och barnen har inga egna rättigheter. Lilla Sandra är född i Sverige, men av staten anses hon vara invandrare, utan asylskäl. Än har ingen lyckats förklara den logiken för mig. När jag läser vidare i berättelsen dyker det upp en biträdande rättschef på Migrationsverket, Carl Bexelius. Han har mycket att säga, bl. a att vi har en reglerad invandring. Vad det nu har med Sandra att göra? Hon är ju inte invandrare. Självfallet finns det en byråkratisk förklaring till det också. Så här säger Bexelius och nu citerar jag direkt ur artikeln:

”Vuxna personer som inte har fått asyl och som skaffar barn får ta konsekvenserna av det.” 

Läs meningen en gång till. Är det verkligen föräldrarna som får ”ta konsekvenserna?” För mig är det helt uppenbart att det är dottern, Sandra som får ta konsekvenserna, av den ansvarslöshet, som Migrationsverket anser, föräldrarna visat. Konsekvensen för Sabina är utvisning, men den konsekvensen drabbar också Sandra, som troligen får sämre förutsättningar i Azerbajdzjan än vad hon skulle få i Sverige. Eftersom som Sveriges riksdag inte gjort FN:s barnkonvention till en lag, kan myndigheten fortsätta att betrakta barn som bihang till sina föräldrar. Istället för att se barnen som egna rättssubjekt. Hade Migrationsverket varit tvungen att utreda vad som skulle ha varit bäst för Sandra, undrar jag verkligen om myndigheten kunnat ta ett beslut om att utvisa Sandra. Åtminstone skulle de inte kunnat hävda, med någon moralisk tyngd, att det skulle varit bäst för barnet. Det kanske är här förklaringen till riksdagens senfärdighet och uppenbara ovilja, att besluta om att göra FN:s deklarations om barnets rätt till en bindande lagstiftning, kan hittas. Utan lagstiftning blir det inte så krångligt, utan byråkratin får ta besluten. Självfallet med mångordiga förklaringar om att de ser till helheten och där ingår barnen som en del. Förklaringen känns varken trovärdig eller rättssäker, utan öppnar för godtycke.

Berättelsen om Sabina, Salam och Sandra har följt mig hela dagen. Dels för att den är så vardaglig, vi läser den varje dag, men dels för att den tydliggör den vardagliga och byråkratiska ondskans ansikte. Kalla det gärna ondska i filttofflor, men ondska är det och lagstiftarna i vår riksdag står bakom hanteringen. Nu när vi så sakteligen går in i valrörelser, kommer vi medborgare få oss till livs vackra tal om att alla skall med och om alla människors lika värde. När ni hör talen, tänk på Sandra och säg till talarna, om ni har det modet: ”Alla barn i Sverige, inte ens de som är födda här, har lika värde! Alla får inte vara med. En del förpassas, helt orättfärdigt ut ur landet.” 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Utvisning, Migrationsverket, Azerbajdzjan, Iran

Rustar sig Centern för nyval?

Det känns lite märkligt, när de mindre partierna i den borgerliga alliansen skall profilera sig, då sker det ofta med förslag till särlösningar, som drabbar invandrare. Centerpartiet ligger pyrt till i opinionsmätningarna och känner säkert en stor oro för ett eventuellt nyval, som det ibland spekuleras om i medierna. Centern har ju inte direkt översvämmat valmarknaden med nya och pigga förslag. Det är inte heller lätt att hitta goda förslag i en hast. Vad kan tänkas vara mer röstmaximerande, så här på stört, än förslag på lite särlösningar för invandrare?

Centerpartiet låter Maud Olofsson skicka upp en försöksballong, med förslaget att invandrare inte fullt ut ska omfattas av föräldraförsäkringen. Förslaget skall givetvis inte ses någon diskriminering av invandrare. Det är av ren och skär omtanke med invandrarna, som Maud Olofsson ställer förslaget. Full föräldraledighet för invandrare innebär, enligt Centern, att de blir isolerade med barnen.

Svenskar riskerar tydligen inte att bli isolerade med barnen vid full föräldraledighet. Inte heller invandrande EU-medborgare. De får ju inte drabbas av särlösningar enligt det gemensamma fördraget.

Vilka invandrare tänker sig Maud Olofsson skydda från isoleringen med sina barn? Månne norska invandrare?

Läs även andra bloggares åsikter om Centern, Maud Olofsson, Invandrare, Föräldraledighet

Det finns goda beslut och det finns onda!

Innan jag gick till sängs i gårkväll, var jag mycket intresserad av resultatet av omröstningen i den argentinska senaten angående samkönade äktenskap. Jag gjorde en snabb runda bland tidningarna på nätet, men vid den tiden fanns inga rapporter redovisade.

I morse, när jag fixat en mugg kaffe, satte jag mig vid datorn och nu var det klart! Senaten hade tagit beslutet att godkänna samkönade äktenskap. Efter rundvandringen bland medierna på nätet smakade kaffet helt ypperligt. Jag fixade en mugg kaffe till. Det var lite väl tidigt på morgonen, att skåla för beslutet i något mousserande. Kaffe fick duga.

När jag satt här vid datorn och gladde mig över beslutet i den argentinska senaten, kom jag att tänka på det franska beslutet om förbud mot heltäckande slöja. Det argentinska beslutet vidgar gränserna för mänskliga rättigheter. Det franska beslutet inskränker samma rättigheter.

Ser också i en del tidningars redovisningar, att katolska kyrkan aktivt motarbetat ett godkännande av samkönade äktenskap. Det berättas att nunnor deltog i demonstrationer utanför parlamentsbyggnaden. När jag läste det, slogs jag av en mycket illvillig minnesbild eller rättare sagt, en avsaknad av minnesbild. Jag kan inte påminna mig några artiklar från juntatiden i Argentina, som berättat om demonstrerande och protesterande nunnor. När jag tänker efter kan jag inte påminna några högljudda protester överhuvudtaget av katolska kyrkan mot juntan. Det får vara hur det vill med det. Organisationer har givetvis rätt att själva välja sina strider, men samtidigt berättar valen en hel del om organisationen.

Samtidigt som jag funderar över katolska kyrkans agerande under juntatiden minns jag, och nu är minnet glasklart, ”De galna mödrarna” på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset. De som vecka efter vecka, år efter år frågade makten: Var är våra barn? Vad har ni gjort med dem? Många går där än och påminner om, att alla svar inte är givna och alla förövare inte är ställda inför rätta. Jag vill gärna se nattens beslut i senaten, som ett resultat av mödrarnas kamp för mänskliga rättigheter i Argentina. De galna mödrarna har betytt mer för mänskliga rättigheter, än vad mången mäktig organisation har betytt. Ingen nämnd och ingen glömd!

DN, SvD, Dagen, KT

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Argentina, Senaten, Samkönade äktenskap, Katolska kyrkan, De galna mödrarna, Plaza de Mayo, Frankrike, Nationalförsamlingen, Mänskliga rättigheter,

Hur lyder frågan?

Fick en aha-upplevelse när jag alldeles nyss läste en artikel i Dagen – KD:s politik skall stötta alla familjeformer. Jag blev påmind om ett väggklotter, som jag stötte på för första gången tidigt 80-tal i en tvättstuga på 1:a Bjurhovdagången i Västerås: Om Jesus är svaret - vad är då frågan?

Det var inte förslaget att KD skulle stötta alla familjeformer, som fick mig att minnas väggklottret. Det var den förväntade reaktionen från t ex Tuve Skånberg, som fick minnescellerna att gå i gång. När människor kommer till kyrkor och församlingar med sina frågor och svårigheter, då skall vi kristna enligt Skånberg (och tydligen också samhället) inte utgå från människornas faktiska situation och svårigheter, utan svara med ett påstått ideal:

- Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Jag frågar mig. Hur lyder frågan, enligt Tuve Skånberg, som Jesus är svaret på? Jag får ofta känslan av att många av oss kristna tenderar att se formen som huvudsak, när det borde vara innehållet.

Jag avslutar mina något luddiga funderingar med min dagliga andakt med Dietrich Bonhoeffer sammanställd av Charles Ringma. Dagens andakt sammanfattar i mångt och mycket det som styr mitt handlande i Bjuråker-Norrbo församling. Texterna är också betydelsefulla för mitt engagemang i Öppen Kyrka-en kyrka för alla (ÖKA), men mer om det när vi närmar oss valet. 

Tänk på svunna tider,/ framfarna släktens år./ Fråga din far, han kan berätta,/ de gamla, de vet att förklara,/ När den högste gav land åt folken/ och skilde dem från varandra,/ när han fördelade deras områden/efter gudasönernas antal,/då blev Jakob Herrens andel/Israel hans arv och egendom. (5 Moseboken 32:7-9)

Resurser i gamla lärdomar

”Men precis som förmågan att glömma är en Guds gåva, är minnet, återkallandet av läxor vi lärt, en viktig förutsättning för att leva ansvarsfullt.” (Motstånd och underkastelse)

Under årens lopp har vi byggt upp en kunskapsbank genom relationer och situationer. Den kan hjälpa oss att fatta riktiga beslut. Men vi bör ändå alltid se gamla lärdomar som en resurs och inte som en uppsättning regler att följa. Vad man lärt i gångna tider har ett värde endast om det tillämpas på det nuvarande med känslighet och flexibilitet.

Ord att tänka på: Den vishet vi samlar under årens lopp måste ibland justeras, anpassas och växa för att ha relevans.

 

Andra bloggar om: Kristdemokraterna, Familjepolitik, Tuve Skånberg, Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma, Andakt, Öppen kyrka-en kyrka för alla(ÖKA), ÖKA

Om kvinnor fått bestämma

Men om kd:s eget kvinnoförbund fått råda hade det sannolikt inte blivit något vårdnadsbidrag. Désirée Pethrus Engström föredrar egentligen en förlängd föräldraförsäkring, med öronmärkt tid till både mamman och pappan.

– Barn behöver tillgång till båda sina föräldrar. Det finns också forskning som visar att familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.

Läser jag i en intervju med Désirée Pethrus Engström i SvD. Det var en notis i Dagen som fick mig att leta upp artikeln i SvD. Jag hade, så där i förbigående, noterat intervjun, men kanske inte läst den om jag inte fått knuffen i ryggen av Dagen.

Jag hoppas att många inom Kristdemokraterna lyssnar och tar till sig det kvinnoförbundets ordförande säger. En förlängd och kvoterad föräldraförsäkring är bäst för jämställdheten och barnen. Kristdemokraterna som gärna vill framstå som familjens försvarare bör också ta till sig Désirée Pethrus Engströms hänvisning till forskning som visar att: ”familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.”

Vi är ganska många nu, som är ”politiskt korrekta.” Kan det bero på att vi har rätt?

Upp till försvar för familjen, Kristdemokrater!

”Att vara förälder är ingen förmildrande omständighet.” sagt av en reporter i ett nyhetsinslag i Nordnytt.

Nyhetsinslaget handlade om arbetslösa Rebecka i Luleå, som beordrats av arbetsförmedlingen att söka arbete i Karlskrona. Rebecka har en dotter och en man, som har arbete i Luleå, men det räknas inte som en ”förmildrande omständighet”, utan Rebecka är tvungen att ta ett erbjudet arbete eller gå miste om ersättning från A-kassan.

Vore det inte lite klädsamt om Kristdemokraterna som säger sig värna om familjen och äktenskapet, skulle ta en strid mot riksdagsmajoriteten om en mer familjevänlig inställning, istället för krav att splittra familjen. Skulle det inte kännas bra, att som det enda partiet i riksdagen, stå upp för familjenheten?

Jag vet att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sin stora godhet beviljade en frist på 100 dagar innan krav på flytt ställdes, men det är ju bara en marginell skillnad mot dagens situation.

Jag lovar att delta i manifestationer, som kristdemokraterna kan tänkas anordna, mot riksdagens organiserade attack på familjen.

Det är så här det ligger till!

Eve Suurvee-Råstrand anser att det finns för lite forskning över vad som händer med de barn som växer upp i samkönade relationer för att samhället ska ta steget fullt ut och jämställa homosexuella relationer med äktenskap.  (citat ur artikel i Dagen)

Det krav som bör ställas är att en ordentlig genomlysning görs av konsekvenserna för vår tids barn och för kommande generationer av att homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm. (Ledarartikel i Dagen) 

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag undrade: ”På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap?” Jag ställde frågan med anledning av att jag upplevde en förskjutning, bland många kristna, från hänvisningar till Guds skapelseordning till att enbart vara en fråga om barnens välbefinnande. I frågan låg också funderingar om det var något som undgått mig, när det gäller förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag vet av många pinsamma erfarenheter att jag ofta missar väsentlig information, men jag var och är fortfarande övertygad om att utredningen handlade om att ersätta dagens lagar om äktenskap och partnerskap med en enda könsneutral äktenskapslag. Utredningen hade inga direktiv om att utreda och komma med förslag om förändringar i nuvarande lagstiftning vad gäller barnen i samkönade relationer.

Dagen ger mig rätt i min förmodan och det är ju, på ett personligt plan, skönt att få bekräftelse på. Däremot är det mindre glädjande att få sina mörka tankar bekräftade. Att Eve Suurvee-Råstrand är emot samkönade äktenskap är inte konstigt. Hon motsätter sig ju alla samkönade relationer. Här godkänns inte, vare sig särbo, sambo, partner eller make/maka. Allt är lika skadligt för barnen!

Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund går ett steg längre. Hon motsätter sig att ”homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm.” Där rök möjligheterna för homosexuella singlar också! Det är bara att inse, och det borde Elisabeth Sandlund erkänna, att hon skulle vara mot en könsneutral äktenskapslag oavsett om en utredning enhälligt skulle visa, att barnen inte far illa av att växa upp med två mammor eller två pappor.

Till sist, jag vill inte förolämpa Elisabeth Sandlund med att påstå, att hon slarvar med ordens valörer. Sandlund har med all säkerhet en mycket större språkkänsla än jag och vet hur ord kan leda tanken. Men jag vill ändå tipsa alla andra om ett inlägg, jag skrev för en tid sedan om norm, normal och normalitet.

Jag förstår inte riktigt.

Den senaste tiden har argumentationen mot samkönade äktenskap bland många kristna förskjutits något. Mindre tal om skapelseordning och mer tal om barnens rätt. Nu senast har Sten-Gunnar Hedin skrivit att: ”Ett barn får minst tre föräldrar i ett samkönat äktenskap.”

Varje gång jag läser eller hör om vilka oerhörda konsekvenser en könsneutral äktenskapslagstiftning med automatik kommer att leda till, måste jag bara ställa frågan. På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap? Finns det någon kvalitativ skillnad? Kan inte, med nuvarande lagstiftning, situationen med ”tre föräldrar” uppstå oavsett om de samkönade paren gifter sig eller ingår ett partnerskap? Jag kan inte påminna mig, att jag skulle ha läst eller hört om någon utökad lagstiftning vad gäller homosexuella och barn, som skulle vara kopplat till införandet av en könsneutral äktenskapsbalk.

Är äktenskapet verkligen hotat?

Det pågår tydligen en annonskampanj i tunnelbanan i Stockholm som väcker heta känslor. Kampanjen har initierats av Svenska evangeliska alliansen och har temat Bevara äktenskapet. Jag hade ingen aning om att äktenskapet på något sätt var hotat. Diskussionen gäller väl om riksdagen skall besluta om en könsneutral äktenskapsbalk.

Jag kan inte förstå på vilket sätt äktenskapet skulle vara hotat om även homosexuella par får rätten att gifta sig. De som anser att äktenskapet är förbehållet man och kvinna förhindras väl inte att leva efter sin övertygelse vid en lagändring?

Samtidigt förstår jag inte upprördheten från dem som kritiserar annonskampanjen. Jag upplever att vi alltför ofta i Sverige hamnar i en diskussion om en åsikt får offentlig framföras istället får att ta diskussionen i själva sakfrågan. Vilken utformning skall äktenskapslagen få i framtiden?I den diskussionen finns det minst två uppfattningar och det är i alla fall självklart för mig, att alla sidor ska ha rätt att plädera för sin ståndpunkt.

Frågor utan någon speciell adress!

Den senaste tiden har jag lärt mig ett nytt politiskt begrepp – statsfeminism. Ofta framhålls Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson som statsfeminismens ärkebovar, som inte bara utsätter barnen för ovetenskapliga jämställdhetsexperiment, men som också riskerar att skada barnen psykiskt. För de påstådda experimenten lär skada barnens hjärnor. För mig som kristen är det anmärkningsvärt att jag så ofta möter kristna röster bland jämställdhetskritikerna.

I dagens SvD (tidningen håller på att bli mitt husorgan) möter vi två ungdomar, Elin Gerdin och Niklas Knutsson. Med mycket frimodig blick tittar de rakt in i kameran och ser fullt normala ut. De är den första kullen barn som ”utsattes” för jämställdhetspedagogiken på Tittmyrans dagis.

Efter att ha läst artikeln, kan jag bara säga: Björklund, släng dig i väggen med dina ordningsbetyg, kamp mot kepsar och mobiltelefoner! Läs och begrunda: ”Pojkarna upplevdes som ovanligt lugna och trevliga med ett välutvecklat språk och social kompetens. Samtidigt var flickorna frimodiga, självsäkra och kunde göra sig hörda i gruppen.”

När jag läste artikeln blev jag inte förvånad, utan den bara bekräftade vad jag redan ”visste.” Däremot fick jag återigen anledning att fundera över varför det bland kritikerna av jämställdhet finns så många kristna? För mig har frågan om jämställdheten aldrig varit en tros eller samvetsfråga, men det kan ju bero på mitt långvariga engagemang i sekulära miljöer.

Strider det på något sätt mot skapelseordningen om flickor spikar och hamrar tillsammans med pojkar eller om pojkar tillsammans med flickor lär sig laga mat?  Jag kan i och för sig se framtida teologiska problem om flickor lär sig hur man gör sig ”hörda i gruppen.” Det kan bli svårigheter med förståelsen av vissa bibeltexter. Hur ska kvinnor och män i framtiden förstå vad som menas med att kvinnorna skall underordna sig männen och inte prata och fråga i onödan i församlingen, utan fråga sina män hemma istället. Det blir inte lätt, för framtidens män kanske lärt sig, ända från förskolan, att tjejerna ofta har bättre svar än killarna och anser det naturligt att fråga kvinnor även om teologiska problem. Är det kanske därför vissa kristna grupper hävdar att staten inte får ha några mål om jämställdhet inom skolans område? Att sådana mål inte bara inkräktar på föräldrarätten, utan också är obibliska? 

Ett problem som jag mött, är kanske inte teologisk, men verkar sitta i ryggmärgen på varje liten femårig pojke. De är fullständigt rabiata fundamentalister! Kissa det gör man stående och hör sen! Det verkar höra till skapelseordningen!

Jag låter Niklas Knutsson 17 år få sista ordet:

– Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något, säger han.

– Samtidigt tar det förstås tid. En del äldre är så fundamentalistiska och vill hålla fast vid de gamla könsrollerna. De kanske helt enkelt måste dö innan det kan bli någon riktig förändring, säger Niklas.