Hur lyder frågan?

Fick en aha-upplevelse när jag alldeles nyss läste en artikel i Dagen – KD:s politik skall stötta alla familjeformer. Jag blev påmind om ett väggklotter, som jag stötte på för första gången tidigt 80-tal i en tvättstuga på 1:a Bjurhovdagången i Västerås: Om Jesus är svaret - vad är då frågan?

Det var inte förslaget att KD skulle stötta alla familjeformer, som fick mig att minnas väggklottret. Det var den förväntade reaktionen från t ex Tuve Skånberg, som fick minnescellerna att gå i gång. När människor kommer till kyrkor och församlingar med sina frågor och svårigheter, då skall vi kristna enligt Skånberg (och tydligen också samhället) inte utgå från människornas faktiska situation och svårigheter, utan svara med ett påstått ideal:

- Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Jag frågar mig. Hur lyder frågan, enligt Tuve Skånberg, som Jesus är svaret på? Jag får ofta känslan av att många av oss kristna tenderar att se formen som huvudsak, när det borde vara innehållet.

Jag avslutar mina något luddiga funderingar med min dagliga andakt med Dietrich Bonhoeffer sammanställd av Charles Ringma. Dagens andakt sammanfattar i mångt och mycket det som styr mitt handlande i Bjuråker-Norrbo församling. Texterna är också betydelsefulla för mitt engagemang i Öppen Kyrka-en kyrka för alla (ÖKA), men mer om det när vi närmar oss valet. 

Tänk på svunna tider,/ framfarna släktens år./ Fråga din far, han kan berätta,/ de gamla, de vet att förklara,/ När den högste gav land åt folken/ och skilde dem från varandra,/ när han fördelade deras områden/efter gudasönernas antal,/då blev Jakob Herrens andel/Israel hans arv och egendom. (5 Moseboken 32:7-9)

Resurser i gamla lärdomar

”Men precis som förmågan att glömma är en Guds gåva, är minnet, återkallandet av läxor vi lärt, en viktig förutsättning för att leva ansvarsfullt.” (Motstånd och underkastelse)

Under årens lopp har vi byggt upp en kunskapsbank genom relationer och situationer. Den kan hjälpa oss att fatta riktiga beslut. Men vi bör ändå alltid se gamla lärdomar som en resurs och inte som en uppsättning regler att följa. Vad man lärt i gångna tider har ett värde endast om det tillämpas på det nuvarande med känslighet och flexibilitet.

Ord att tänka på: Den vishet vi samlar under årens lopp måste ibland justeras, anpassas och växa för att ha relevans.

 

Andra bloggar om: Kristdemokraterna, Familjepolitik, Tuve Skånberg, Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma, Andakt, Öppen kyrka-en kyrka för alla(ÖKA), ÖKA

Om kvinnor fått bestämma

Men om kd:s eget kvinnoförbund fått råda hade det sannolikt inte blivit något vårdnadsbidrag. Désirée Pethrus Engström föredrar egentligen en förlängd föräldraförsäkring, med öronmärkt tid till både mamman och pappan.

– Barn behöver tillgång till båda sina föräldrar. Det finns också forskning som visar att familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.

Läser jag i en intervju med Désirée Pethrus Engström i SvD. Det var en notis i Dagen som fick mig att leta upp artikeln i SvD. Jag hade, så där i förbigående, noterat intervjun, men kanske inte läst den om jag inte fått knuffen i ryggen av Dagen.

Jag hoppas att många inom Kristdemokraterna lyssnar och tar till sig det kvinnoförbundets ordförande säger. En förlängd och kvoterad föräldraförsäkring är bäst för jämställdheten och barnen. Kristdemokraterna som gärna vill framstå som familjens försvarare bör också ta till sig Désirée Pethrus Engströms hänvisning till forskning som visar att: ”familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.”

Vi är ganska många nu, som är ”politiskt korrekta.” Kan det bero på att vi har rätt?

Upp till försvar för familjen, Kristdemokrater!

”Att vara förälder är ingen förmildrande omständighet.” sagt av en reporter i ett nyhetsinslag i Nordnytt.

Nyhetsinslaget handlade om arbetslösa Rebecka i Luleå, som beordrats av arbetsförmedlingen att söka arbete i Karlskrona. Rebecka har en dotter och en man, som har arbete i Luleå, men det räknas inte som en ”förmildrande omständighet”, utan Rebecka är tvungen att ta ett erbjudet arbete eller gå miste om ersättning från A-kassan.

Vore det inte lite klädsamt om Kristdemokraterna som säger sig värna om familjen och äktenskapet, skulle ta en strid mot riksdagsmajoriteten om en mer familjevänlig inställning, istället för krav att splittra familjen. Skulle det inte kännas bra, att som det enda partiet i riksdagen, stå upp för familjenheten?

Jag vet att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sin stora godhet beviljade en frist på 100 dagar innan krav på flytt ställdes, men det är ju bara en marginell skillnad mot dagens situation.

Jag lovar att delta i manifestationer, som kristdemokraterna kan tänkas anordna, mot riksdagens organiserade attack på familjen.

Det är så här det ligger till!

Eve Suurvee-Råstrand anser att det finns för lite forskning över vad som händer med de barn som växer upp i samkönade relationer för att samhället ska ta steget fullt ut och jämställa homosexuella relationer med äktenskap.  (citat ur artikel i Dagen)

Det krav som bör ställas är att en ordentlig genomlysning görs av konsekvenserna för vår tids barn och för kommande generationer av att homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm. (Ledarartikel i Dagen) 

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag undrade: ”På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap?” Jag ställde frågan med anledning av att jag upplevde en förskjutning, bland många kristna, från hänvisningar till Guds skapelseordning till att enbart vara en fråga om barnens välbefinnande. I frågan låg också funderingar om det var något som undgått mig, när det gäller förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag vet av många pinsamma erfarenheter att jag ofta missar väsentlig information, men jag var och är fortfarande övertygad om att utredningen handlade om att ersätta dagens lagar om äktenskap och partnerskap med en enda könsneutral äktenskapslag. Utredningen hade inga direktiv om att utreda och komma med förslag om förändringar i nuvarande lagstiftning vad gäller barnen i samkönade relationer.

Dagen ger mig rätt i min förmodan och det är ju, på ett personligt plan, skönt att få bekräftelse på. Däremot är det mindre glädjande att få sina mörka tankar bekräftade. Att Eve Suurvee-Råstrand är emot samkönade äktenskap är inte konstigt. Hon motsätter sig ju alla samkönade relationer. Här godkänns inte, vare sig särbo, sambo, partner eller make/maka. Allt är lika skadligt för barnen!

Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund går ett steg längre. Hon motsätter sig att ”homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm.” Där rök möjligheterna för homosexuella singlar också! Det är bara att inse, och det borde Elisabeth Sandlund erkänna, att hon skulle vara mot en könsneutral äktenskapslag oavsett om en utredning enhälligt skulle visa, att barnen inte far illa av att växa upp med två mammor eller två pappor.

Till sist, jag vill inte förolämpa Elisabeth Sandlund med att påstå, att hon slarvar med ordens valörer. Sandlund har med all säkerhet en mycket större språkkänsla än jag och vet hur ord kan leda tanken. Men jag vill ändå tipsa alla andra om ett inlägg, jag skrev för en tid sedan om norm, normal och normalitet.

Jag förstår inte riktigt.

Den senaste tiden har argumentationen mot samkönade äktenskap bland många kristna förskjutits något. Mindre tal om skapelseordning och mer tal om barnens rätt. Nu senast har Sten-Gunnar Hedin skrivit att: ”Ett barn får minst tre föräldrar i ett samkönat äktenskap.”

Varje gång jag läser eller hör om vilka oerhörda konsekvenser en könsneutral äktenskapslagstiftning med automatik kommer att leda till, måste jag bara ställa frågan. På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap? Finns det någon kvalitativ skillnad? Kan inte, med nuvarande lagstiftning, situationen med ”tre föräldrar” uppstå oavsett om de samkönade paren gifter sig eller ingår ett partnerskap? Jag kan inte påminna mig, att jag skulle ha läst eller hört om någon utökad lagstiftning vad gäller homosexuella och barn, som skulle vara kopplat till införandet av en könsneutral äktenskapsbalk.

Är äktenskapet verkligen hotat?

Det pågår tydligen en annonskampanj i tunnelbanan i Stockholm som väcker heta känslor. Kampanjen har initierats av Svenska evangeliska alliansen och har temat Bevara äktenskapet. Jag hade ingen aning om att äktenskapet på något sätt var hotat. Diskussionen gäller väl om riksdagen skall besluta om en könsneutral äktenskapsbalk.

Jag kan inte förstå på vilket sätt äktenskapet skulle vara hotat om även homosexuella par får rätten att gifta sig. De som anser att äktenskapet är förbehållet man och kvinna förhindras väl inte att leva efter sin övertygelse vid en lagändring?

Samtidigt förstår jag inte upprördheten från dem som kritiserar annonskampanjen. Jag upplever att vi alltför ofta i Sverige hamnar i en diskussion om en åsikt får offentlig framföras istället får att ta diskussionen i själva sakfrågan. Vilken utformning skall äktenskapslagen få i framtiden?I den diskussionen finns det minst två uppfattningar och det är i alla fall självklart för mig, att alla sidor ska ha rätt att plädera för sin ståndpunkt.

Frågor utan någon speciell adress!

Den senaste tiden har jag lärt mig ett nytt politiskt begrepp – statsfeminism. Ofta framhålls Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson som statsfeminismens ärkebovar, som inte bara utsätter barnen för ovetenskapliga jämställdhetsexperiment, men som också riskerar att skada barnen psykiskt. För de påstådda experimenten lär skada barnens hjärnor. För mig som kristen är det anmärkningsvärt att jag så ofta möter kristna röster bland jämställdhetskritikerna.

I dagens SvD (tidningen håller på att bli mitt husorgan) möter vi två ungdomar, Elin Gerdin och Niklas Knutsson. Med mycket frimodig blick tittar de rakt in i kameran och ser fullt normala ut. De är den första kullen barn som ”utsattes” för jämställdhetspedagogiken på Tittmyrans dagis.

Efter att ha läst artikeln, kan jag bara säga: Björklund, släng dig i väggen med dina ordningsbetyg, kamp mot kepsar och mobiltelefoner! Läs och begrunda: ”Pojkarna upplevdes som ovanligt lugna och trevliga med ett välutvecklat språk och social kompetens. Samtidigt var flickorna frimodiga, självsäkra och kunde göra sig hörda i gruppen.”

När jag läste artikeln blev jag inte förvånad, utan den bara bekräftade vad jag redan ”visste.” Däremot fick jag återigen anledning att fundera över varför det bland kritikerna av jämställdhet finns så många kristna? För mig har frågan om jämställdheten aldrig varit en tros eller samvetsfråga, men det kan ju bero på mitt långvariga engagemang i sekulära miljöer.

Strider det på något sätt mot skapelseordningen om flickor spikar och hamrar tillsammans med pojkar eller om pojkar tillsammans med flickor lär sig laga mat?  Jag kan i och för sig se framtida teologiska problem om flickor lär sig hur man gör sig ”hörda i gruppen.” Det kan bli svårigheter med förståelsen av vissa bibeltexter. Hur ska kvinnor och män i framtiden förstå vad som menas med att kvinnorna skall underordna sig männen och inte prata och fråga i onödan i församlingen, utan fråga sina män hemma istället. Det blir inte lätt, för framtidens män kanske lärt sig, ända från förskolan, att tjejerna ofta har bättre svar än killarna och anser det naturligt att fråga kvinnor även om teologiska problem. Är det kanske därför vissa kristna grupper hävdar att staten inte får ha några mål om jämställdhet inom skolans område? Att sådana mål inte bara inkräktar på föräldrarätten, utan också är obibliska? 

Ett problem som jag mött, är kanske inte teologisk, men verkar sitta i ryggmärgen på varje liten femårig pojke. De är fullständigt rabiata fundamentalister! Kissa det gör man stående och hör sen! Det verkar höra till skapelseordningen!

Jag låter Niklas Knutsson 17 år få sista ordet:

– Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något, säger han.

– Samtidigt tar det förstås tid. En del äldre är så fundamentalistiska och vill hålla fast vid de gamla könsrollerna. De kanske helt enkelt måste dö innan det kan bli någon riktig förändring, säger Niklas.

Är det nått jag missat?

Kan inte riktigt släppa tankarna på den stora ”reformen.” Med buller och bång, presskonferenser, ledarkommentarer och andra djupsinniga analyser, basunerades det ut, att äntligen skulle Kristdemokraternas hjärtefråga, vårdnadsbidraget, sjösättas. Många kände stor glädje – nu skulle den statstyrda familjepolitiken ersättas av en föräldrastyrd.

Jag och många med mig var, om vi ska uttrycka det lite milt, något reserverade. Vi kan lämna kritiken om de futtiga 3000 kr/mån därhän och mer fundera över själva ”reformen.”

I Dagen kan vi idag läsa att nästan hälften av de bidragsberättigade kan bli utan möjlighet till vårdnadsbidrag. Regeringen är fullt medveten om att det kan bli så. För regeringsbeslutet innebär inte ett införande av ett vårdnadsbidrag. Regeringsbeslutet innebär bara att de kommuner som så önskar har rätt att besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag.

 Jag börjar mer och mer undra – är det nått jag missat? Vad är det för ett spel regeringen egentligen spelar. Nu när alliansen har majoritet, varför är Kristdemokraterna så enormt glada över en reform, som troligtvis inte berör alla? Det var en inte helt orimlig taktik, när Kd var i minoritet, att i riksdagen motionera om att de kommuner som så önskade skulle få besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag. Den taktiken är, enligt min mening, fullständigt huvudlös när partiet är en del av majoriteten.

Om vi jämför förslaget till kommunalt vårdnadsbidrag med förslaget till jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, då ser vi den stora skillnaden. Jämställdhetsbonusen är generell, den gäller i hela landet. Den finansieras av staten och alla kan erhålla den ekonomiska ersättningen om de uppfyller villkoren. Varför är Göran Hägglund och många andra så glada? Vad är det de ser som jag inte ser?

Jag ser försök att öka jämställdheten i föräldraförsäkringen, ett förslag Kristdemokraterna med säkerhet skulle ha kritiserat, som ett statligt intrång i det den enskilda familjens beslutanderätt, om den förra regeringen lagt förslaget. Återigen, varför är Göran Hägglund så glad över bytesaffären. ”Ni får en förstärkning av föräldraförsäkringen och vi får ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag! Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen!”  

Jag har inget emot regeringens prioritering, tvärtom! Orsaken till mina funderingar är att jag i grunden är en ganska så fåfäng person och gillar inte när jag sitter med tummen i mun och inte begriper ett politiskt skeende. Kan inte någon hjälpa mig och berätta - vem har lurat vem i det politiska spelet. Karln måste ju ha skäl till varför han är så glad!

Liten tuva skall tydligen välta ett stort lass!

Så kom den då, den av Kristdemokraterna så efterlängtade vårdnadsbidraget! Jag har redan läst bland kommentarerna till artiklarna i DN, att det finns de som anser att beslutet är ett paradigmskifte. Från socialistisk statstyrd familjepolitik till föräldrastyrd!

Det är mycket som ett bidrag på 3000 kr/mån skattefritt skall åstadkomma. Bidraget skall tydligen kommunerna besluta om och de är inte tvungna att införa bidraget. Det kan ju bli så illa att i vissa delar av landet erbjuds föräldrarna vårdnadsbidrag och i andra delar existerar inte ”förmånen” utan föräldrarna är hänvisade till den ”statsstyrda” familjepolitiken, som Göran Hägglund administrerar.

Jag är något förvånad över logiken i beslutet. Om nu Kristdemokraterna anser de första barnaåren vara så viktiga, varför skapar de inte ekonomiska förutsättningar, att alla kan utnyttja förmånen? Nu kan det ju bli så, att många kvinnor (det handlar tyvärr fortfarande om kvinnor), som i grunden delar Kristdemokraternas vision, inte kan utnyttja reformen. Den ger för lite pengar. Där rök den föräldrastyrda familjepolitiken ner i det ekonomiska svarta hålet! Har alltid varit misstänksam mot politiska symbolhandlingar och det beslutade vårdnadsbidraget kan utvecklas till att vara en tom symbolhandling från regeringens sida.

Har också en del andra funderingar. Vad händer med anställningstryggheten för den förälder som väljer att utnyttja vårdnadsbidraget maximalt? Har han/hon rätt till föräldraledighet i tre år eller måste de säga upp sin anställning? Om den förälder som tar del av vårdnadsbidraget råkar vara arbetslös. Är ledighetstiden överhoppningsbar? Frågorna är många och tids nog lär vi väl få svar.

Det finns också en mer principiell kritik mot förslaget, än mina rent ekonomiska. Många talar om reformen som en kvinnofälla och ett hemmafrubidrag. Jag tror också att det blir kvinnor som kommer att söka och få vårdnadsbidrget, men vi bör vara aktsamma med orden. Dagens föräldrapenning har ju också visat sig vara, till stora delar, en ”kvinnofälla.” Vi kan ju rimligtvis inte anse att dagens tidsgräns för föräldraledigheten är den sista och slutliga sanningen i frågan. Om regeringen skulle ha föreslagit en förlängning av rätten till föräldraledighet till säg två år i kombination med en jämställdhetsbonus, skulle vi protesterat och talat om en kvinnofälla? Ja, inte skulle jag ha gjort det. Troligtvis hade jag välkomnat en sådan reform. Det är ju också den enda väg som Kristdemokraterna borde ha tagit, om vi ska ta deras moraliska brösttoner om barnens och familjens bästa på allvar.

 Jag upplever att det finns en oro bland kritikerna, att kvinnor på något sätt skulle luras tillbaka till spisen. Jag kan bara säga – hys ingen oro! Utvecklingen mot jämställda villkor i utbildning och yrkesliv, har ju aldrig varit något som socialistiska dogmatiker tvingat på kvinnorna. Det är kvinnorna som drivit på och samhället har fått anpassa sig. Inte kommer kvinnorna i Sverige låta sig luras av 3000 kr/mån att återgå till ett familjeideal, som inte ens då den sägs ha frodats existerade fullt ut i sinnevärlden! Efterkrigstidens familjeideal var en ideologisk konstruktion och kommer inte att kunna rekonstrueras!

Jag funderade för en tid sedan i ett inlägg, om punkter i historien utan återvändo. När det gäller kvinnornas ställning i samhället har vi för länge sedan passerat punkten utan återvändo. Den enda möjliga väg vi har att gå, är framåt!

Familjen lever!

Jag har de senaste dagarna stött på hänvisningar, bl a i en ledarartikel, Alliansen har gått vilse igår och idag i en replik av Robert Mattsson, till en en Brännpunktartikel av Carl-Erik Sahlberg – Sergelplattan bär vittnesbörd.  Jag hade av någon outgrundlig anledning missat artikeln, trots att jag är en flitig läsare av SvD.

Idag har jag läst och blir något förskräckt över hur Carl-Erik Sahlberg använder sig av sina erfarenheter och statistiska uppgifter. Bl a skriver han: ”Cirka 95 procent av alla missbrukarna på Plattan på Sergels torg kommer från splittrade hem.” Och ”Plattan varnar alltså för familjeupplösningen. Plattan stöder inte ropet ”Död åt familjen!” utan ropar i stället ”Stöd åt familjen!”

Jag får erkänna att jag blir illa berörd av en så ytlig och svepande förklaringsmodell. Jag har under de många år, som jag på olika sätt deltagit i samhällsdebatten, stött på knepiga slutsatser med påstått stöd i statistiska uppgifter. Har väl själv, skam till sägandes, drämt till med orsakssammanhang som varit minst sagt tveksamma, för att vinna en och annan debattpoäng. Ibland har jag klarat mig, men ofta har någon synat korten och jag har suttit där med skägget i brevlådan!

Jag kan inte kontrollera om Carl-Eriks Sahlbergs sifferuppgifter stämmer, utan utgår från att han med sin långa erfarenhet och kunskap i det stora hela beskriver situationen korrekt.

Jag måste bara fråga.  95 % av hur många? Hur stor andel av ungdomar från ”splittrade hem” hamnar på plattan? Är det en liten andel, en stor minoritet, säg 30 % eller är det rent av en majoritet? De 5 % som inte kom från ”splittrade hem”,  vad var orsaken till att de hamnade på plattan? Kan man tänka sig, allt annat lika, men familjerna inte skulle ha splittrats, att en överväldigande andel av de 95 %-en inte skulle hamnat på plattan?

Frågorna behöver besvaras eftersom Carl-Erik Sahlberg föreslår relativt stora, både juridiska och moraliska, förändringar i vår syn på skilsmässor. T ex skriver han: ”Den som lättsinnigt lämnar hemmet för en ny kärleks skull bör automatiskt ligga sämre till vid vårdnadstvister.”
Ska en domstol avgöra graden av lättsinnighet? Skulle inte en sådan juridisk och moralisk syn leda till att splittringen av familjen blir större än det behövt bli?

För jag vill också utgå från mina egna erfarenheter av hur situtionen faktiskt är. I erfarenhetsunderlaget ingår inte bara gifta utan även sammanboende. Jag avstår från procenttal, utan nöjer mig med att hävda, att i en överväligande andel av de ”splittrade familjerna” är det enbart fråga om en skilsmässa mellan makarna och inte en splittring av familjen. Ansvaret för barnen finns där och de flesta föräldrar tar sitt ansvar efter bästa förmåga. De har gemensam vårdnad. De bor nära varandra för att underlätta för barnen att ha umgänge med bägge föräldrarna. Lösningarna är många och en del är säkert mindre lyckade, men inte tyder det på någon familjeupplösning. Tvärtom, familjen lever, kanske inte i högönsklig välmåga, men den ligger inte i sotsäng.

De 40-talister som klarat av att leva i livslånga förhållande, får uppleva att deras barn skiljer sig. Ett, tu, tre står en liten krabat där och rycker dom i byxbenen och säger: Vi hör ihop! Födelsedagskalasen blir gigantiska vuxentillsställningar med barnen i centrum. Skönmålning? Kan så vara, men den är defintivt inte osann!

Vill också tillägga att det arbete som Carl-Erik Sahlberg bedriver på plattan är värd allt stöd och fullt erkännande. Mitt inlägg får inte tolkas som en kritik av verksamheten. Har länge hoppats hamna i något sammanhang, där ett studiebesök hos Carl-Erik Sahlberg och S:ta Clara kyrka ingår. Det vore en förmån!