Nalin Pekgul har mycket kvar att uträtta!

I helgen bytte S-kvinnorna ordförande. Med röstsiffrorna 64 mot 34 vann Lena Sommestad över Nalin Pekgul. Ingen överraskning, men ändå intressant att nästan 35 % av kongressdelegaterna gav sin röst åt Nalin Pekgul, trots att Lena Sommestad förordades av en enig valberedning. Det var helt rätt av Pekgul, att testa stödet i förbundet.

I morse (måndag) surfade jag runt bland tidningar och i bloggosfären för att se vad som skrevs om Nalin Pekguls ordförandetid. Inte hittade jag mycket, utom lite påpekanden om behovet av förnyelse. Påpekanden, som åtminstone jag tar som förstucken kritik av Nalin Pekguls ordförandeskap. Till DN säger S-kvinnornas pressekreterare Kajsa Jansson: ”Hon tänker dra sig tillbaka från rikspolitiken men fortsätta att engagera sig i sin lokala S-kvinnoklubb. Jag tror hon var ganska nöjd med sina åtta år som ordförande och att beskedet var väntat.”  Tydligen inte mer nöjd än att hon ville fortsätta som ordförande.

Jag hittade inte, under mitt sökande, många, vare sig negativa eller positiva skrivningar om Nalin Pekgul. Jag tänkte här i min ensamhet, att starka krafter i rörelsen hoppas att Pekgul försvinner in i glömskan och tystnaden. Jag började förbereda att skriva ett inlägg, men så fick jag av Anders Nilsson ett tips om en bloggpost:  Att sakna Nalin Pekgul skriven av Maryam Yazdanfar. Läs vad Maryam säger om Nalin Pekguls betydelse och insats. Mycket tänkvärt!

Jag vill bara lägga till en mycket personlig reflektion. Nalin Pekguls lojalitet mot partiordföranden var mycket uppfriskande att få uppleva. En lojalitet som ofta inte existerar på den nivån i politiken. Pekgul vågade i klartext påtala illojaliteten mot Mona Sahlin och vilka som låg bakom. Pekgul stod lojal när andra hukade i buskarna eller mer eller mindre öppet deltog i ”mosa Mona-kampanjer.” För det var inte bara borgarna, som alla minnesgoda minns, som bedrev kampanjen. T ex när Mona Sahlin, som ickemedlem i Svenska Kyrkan åkte utomlands på SvK:s valdag. Det ansågs av vissa som höjden av missaktning mot både Kyrkan och valet. Nej, Mona Sahlin skulle ha stannat i Sverige och i hemmets lugna vrå, som de flesta S-medlemmar, och visat respekt för de kyrkliga valen.

Jag har aldrig träffat Nalin eller haft kontakt med henne, men har genom åren känt stor respekt för henne, både som person och som politisk aktiv. Inte bara respekt utan en värme, som man bara känner för en personlig vän. I mars 2008 skrev jag en bloggpost: Hyllning av ett rekorderligt fruntimmer! Det får bli min personliga hyllning till Nalin, nu när hon går in i en ny fas i sin samhälleliga gärning. Bäva månde gubbsen i Tensta!

Läs även andra bloggares åsikter om Nalin Pekgul, Lena Sommestad, S-kvinnor, Ordförandeval, Tensta

Det känns en aning bakvänt, minst sagt!

En stor del av min världsbild har formats av det kalla kriget. När den var som hetast, kunde vi ofta läsa tidningarna, att regimer hindrade människor att besöka t ex Sverige. De kunde ju tänkas hoppa i Sverige och söka asyl. Regimernas oro var säkert i de flesta fall obefogad, men risken fanns.

Dagens värld ser helt annorlunda ut. Nu är det svenska ambassadtjänstemän som stoppar människor, att besöka Sverige. Motiveringen – de kan ju tänkas vilja hoppa av i Sverige och söka asyl.

DN berättar om hur ambassaden i Teheran nekar en kvinnlig forskare visum för deltagande i en vetenskaplig kongress i Göteborg. Forskaren är ogift och ambassaden ser tydligen en stor risk för avhopp.

Jag förstår inte hur det kan komma sig att svenska myndigheter har så stora och omfattande insikter. De vet bättre, än FN och världens alla människorättsorganisationer, hur situationen i världen ser ut. De vet när människor bluffar med att de blivit t ex kristna. Myndigheter som vet, att det inte är någon fara med att vara homosexuell i Iran. Det gäller bara att leva lite diskret! Nu har svensk myndighet tydligen också insett, att kvinnliga ogifta forskare kan bli en belastning för kommunernas SFI-undervisning.

Jag vet inte om jag är överdrivet misstänksam, men nog har jag en känsla av staten på alla sätt försöker hindra människor, som lever i diktaturer och krigsområden, att legalt ta sig till Sverige. Jag har också en mycket bestämd känsla av, trots allt tal om en generös flyktingpolitik, att svenska staten egentligen anser alla flyktingar som icke önskvärda i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Visum, Ambassad, Kvinnlig forskare, Göteborg

Gudrun, blotta aldrig strupen för fienden!

När jag för ett par dagar sedan läste, att Gudrun Schyman och F! skulle bränna 100 000 kronor, fick jag en klump i magen av förtvivlan. Ni vet den där nästan smärtsamma känslan, som sätter sig i mellangärdet, när man ser en god vän på väg att göra bort sig. Om ni varit med om upplevelsen, då vet ni hur jag kände det i måndags. Min förtvivlan blev inte mindre av att sitta långt från händelsens centrum i Bjuråker och inte ha några realistiska möjligheter att nå vare sig Gudrun Schyman eller någon annan ledande företrädare för F! på Gotland och personligt varna. Inte för att jag tror det skulle ha ändrat skeendet, men ändå.

Jag gick till sängs med en förhoppning om att aktionen skulle bli symbolisk på något sätt. När jag vaknade på morgonen och gick till min dator och klickade mig fram till filmen, som skildrade aktiviteten. Jag insåg att jag gått till sängs med fullständigt falska förhoppningar. De brände verkligen pengarna! Sen var det bara att ta del av de förväntade reaktionerna. Och de kom!

Jag riktigt såg hur det politiska innegänget moraliskt förfasade sig, där de stod och sippade på bjudvinet. Sen kom de på rad Sabuni, Ohly, Stadsmissionen, bloggosfären, Facebook och Twitter. Man föreslog vad 100 000 kronor kunde användas till. Till stöd för ensamstående mödrar, glass till barnen, slagna kvinnor och den allt överskuggande förslaget, brunnar i Afrika. Sen dök besserwissrarna upp, reklamgurus och ledarskribenter, som med pannan i djupa veck (en litterär bild jag tillåter mig) analyserar varför tilltaget var felaktigt ur PR-synpunkt. Aktionen visade ju bara hur desperata och maktgalna F! och Gudrun Schyman egentligen är. I motsats till de etablerade partierna. Självfallet är inte riksdagspartierna maktgalna och desperata. Vi har ju statsministerord på, att alla representerar särintressen utom regeringen och Reinfeldt, som offrar sig för allmänintresset.

När Frälsningsarmén på Gotland kom dragandes med sin gryta, med vilken det gör så mycket gott, var loppet kört för F!. Trots att F! och Gudrun Schyman vann slaget om uppmärksamheten i medierna, så är det bara att konstatera. Det blev en Pyrrhusseger! Jag har inga förslag på hur ledningen bör agera. Det bör ledningen i samråd med medlemmarna besluta om. Ledningen för F! bör ändå tänka på, att det är ett nytt parti, med i och för sig hängivna och kunniga medlemmar runt om i landet. Men ändå, det är oförsvarligt, att utsätta medlemmarna för omöjliga strider. Så bör inte en ledning agera!

Kan ändå inte helt låta bli, att argumentera i sakfrågan, trots att jag vet, att det inte är många som låter sig övertygas. Uttrycket att ”bränna pengar” har två betydelser. Dels beskriver orden en konkret händelse där faktiska pengar bränns, dels (och det kanske ändå är den vanligaste) att någon gör sig av med pengar i snabb takt och oftast på onyttigheter. Ponera att F! köpt ballonger för 100 000 pengar och fyllt dem med gas och släppt till väders med motiveringen: ”Ballongerna symboliserar de etablerade partiernas lättflyktiga jämställdhetslöften. Efter valet betyder löftena ingenting!” Skulle Frälsningsarmén ha kommit med sin gryta efter en sådan händelse?

Någonstans läste jag i går om ett bilföretag som köpt champagne för miljoner för att bjuda på i Almedalen. Till vilka kan man ju undra. Borde det inte betecknas som omoraliskt ”brännande” av pengar? För att vara riktigt illvillig. Hur mycket pengar har det kostat för oppositionen att dra till Gotland för att markera enighet i, att de vill ha betyg från sjuan och skriftliga omdömmen från ettan (eller var det tvärtom?) Jag kan ställa en liknande fråga till Moderaterna. Hur många pengar kostade det partiet att skeppa Anders Borg till Visby, för att berätta om sin dröm om arbetslöshetssiffror på 3-4 %? Hade det inte varit billigare att låta honom sova vidare och drömma. Och skickat de inbesparade pengarna till Stadsmissionen?

Nå, det får vara hur det vill med detta. Vilka slutsatser drar jag för egen del? Vänner överger jag inte så där hux flux. Visserligen har F! gjort en taktisk missbedömning, men det ändrar inte det sunda i partiets politik. Därför kvarstår mitt beslut, att jag röstar på F! i valet i september.

Jag dristar mig att länka till ett snart två år gammalt blogginlägg, Eva accepterar inte! Den tillägnar jag F! i dag.

Dagen, Dagen 2, DN, SvD,

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Gudrun Schyman, F!, Almedalen, Visby, Gotland, Bränna pengar, Frälsningsarmén, Reinfeldt, Ohly,

Måste väl svara på en artigt ställd fråga

Läser i Dagen en mycket varm och livsoptimistisk artikel om Gudrun Schymans kamp mot sin alkoholism. Jag blev glad av att läsa artikeln och också, återigen, mycket imponerad av Gudrun Schyman. På något förunderligt sätt, lyckas hon få de egna personliga erfarenheterna att bli en synlig styrka i politiken. Det blir aldrig sötsliskigt, utan sakligt beskriver hon verkligheten. Både sin egna personliga och den samhälleliga verkligheten. Hon gör det på ett sätt, att jag som man inser, att ett jämställt samhälle inte är ett hot, utan en möjlighet. Inte så där i största allmänhet, utan just för mig!

Till artikeln om Gudrun Schyman har Dagen kopplat en dagens fråga:

Kan du tänka dig rösta på FI?

Ja, det kan jag! Ska sanningen fram, och det skall den väl, har jag redan bestämt mig för att rösta på F! i det kommande valet.

Tids nog, lär jag något utförligare motivera mitt beslut.

Andra bloggar om: Feministiskt Initiativ, F!, Gudrun Schyman, Valet 2010,

Tuffa kvinnor finns det gott om!

Har de senaste dagarna med stort intresse läst om Lubna Husseins utmaning av det patriarkala rättssystemet i Sudan. Jag tror nog att de flesta vet vad det handlar om, så jag behöver inte sammanfatta händelserna.

När jag i kväll läste en artikel i DN, fastnade en mening i artikeln i minnet. Lubna Hussein säger:

Det handlar inte om religion, det handlar om män som behandlar kvinnor illa, tillägger hon.

Kloka ord och samtidigt en uppmaning till oss alla, att vara vaksamma när män använda religionen för att undertrycka kvinnor. Det kanske inte alls har med religionen att göra, utan bara om män som vill behandla kvinnor illa.

Andra bloggar om: Sudan, Koranen, Lubna Hussein, FN, Religion, Patriarkat

Manligt och kvinnligt i skapelsen

Jag har genom åren upptäckt, att nästan varje gång frågan om jämställdhet diskuteras i olika kristna sammanhang, dyker det upp farbröder (farbror har inget med ålder att göra) som med allvarstyngda miner hävdar, att kravet på jämställdhet är ett uppror mot skapelseordningen, eftersom Gud i själva skapelsen gav kvinnan och mannen skilda roller och uppgifter. 

Det händer ofta, att jag vid sådana tillfällen slår upp Bibeln och läser skapelseberättelsen. Det har blivit många gånger vid det här laget. Varje gång jag läser, kan jag bara konstatera. Jag kan inte hitta något som stöder uppfattningen att jämställdhet skulle vara ett uppror mot Gud. Ibland har jag drabbats av vankelmod och tänkt, att eftersom jag inte kan gå till originaltexterna, kanske någon nyans i berättelsen undgått mig. Vid sådana svaghetstillfällen har jag konsulterat präster. Svaren har varit entydiga, oavsett om jag frågat kvinnliga eller manliga präster. Det finns inget stöd för tanken, att jämställdhet skulle stå i motsättning till skapelseordningen, som den beskrivs i första Moseboken. 

Det verkar mer, som om dessa farbröder på fullaste allvar hävdar, att konsekvenserna av syndafallet skulle vara själva skapelsens mål. Hur kan en sådan tolkning ha fått fotfäste och varifrån får den sin näring?

Andra bloggar om: Första Moseboken, Skapelseberättelsen, Gud, Jämställdhet, Skapelseordning, Bibeln,

Jämställdhet och kommunikation är inga enkla frågor!

Ofta när jag av skilda anledningar tänker på det här med jämställdhet, könsroller och våld mot kvinnor, upptäcker jag att jag efter en tid sitter här med Sonja Åkessons dikter. Det hände nu igen!

Jag vill dela med mig av en dikt – Äktenskapsfrågan. Många ler igenkännande till orden – Vara Vit Mans slav. Jag har många gånger upplevt att många glömt att dikten är tvådelad. Läser man dikten så, då upptäcker man att jämställdhet inte bara är en kvinnofråga. Vi män har minst lika mycket att vinna som kvinnorna. Kanske rent av mer. Den historiska mansrollen vi släpat på är ju grotesk. 

Dikten är hämtad ur ”Sonja Åkessons Dikter.” Utgiven av Bra Lyrik 1986.

 

Äktenskapsfrågan

I

Vara Vit Mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man var på för Jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sitt arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit man tänka många tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annans Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav

II

Den som finge sticka från gumgnäll och köld
och segla till Hula-Hula!

Men nä: man är för hämmad!

Man går här och fantiserar och påtar
och drar sina strån
till stacken.

Det är det att man fått en gammaldags uppfostran.

Det är det att man inte kan fatta
att grabben dragit en över huvet
och inte längre vill snacka me´n.

Att jäntan är för stor för både pussar och smäll.

Om man tronade där, omsvärmad,
under palmkronesuset!

Utan plastöverdrag och frysfack och bonmaskiner
och staten som ska ha sitt.

Och tanten som ska ha sitt -
hon som väl tog en för att bli försörjd.

Som gruvar och ruvar och snorar
och vänder nosen mot väggen.

Hon som väl inte har någonting emot, egentligen…

Bara man drar till stacken.

 

Andra bloggar om: Sonja Åkesson, Dikter, Äktenskapsfrågan, Vara Vit Mans slav, Jämställdhet

Män är djur!

Jag är övertygad om att många minns den upprörda stämningen i maj 2005. Då hade Ireen von Wachenfeldt ordförande i Roks uttalat de berömda orden i TV: ”Män är djur – tycker inte du det?” Den storm uttalandet väckte gav nästan intrycket av att vi för en kort tid bara hade en TV-kanal, som på den gamla goda tiden. Tidningsartiklar, intervjuer, avståndstaganden och framförallt moraliskt upprörda män följde på varandra som på parad.

Jag förstod inte då och förstår fortfarande inte den moraliska upprördheten. I ett slag försvann själva grunden för Ireen von Wachenfeldts åsikt, att män i förfärande omfattning misshandlar kvinnor i Sverige. (En rapport bland många.)

I en artikel i SvD beskriver Sanna Rayman sina känslor efter att ha lyssnat till Palmepristagaren Denis Mukweges vittnesmål från östra Kongo. Där har 500000 kvinnor våldtagits. Inte i första hand av sexuell lust, utan som en kallt kalkylerad krigsstrategi för etnisk rensning och för att krossa sociala bystrukturer.

Kvinnorna lemlästas på det mest bestialiska och utstuderade sätt. De får inte dö efter att de t ex blivit skjutna i underlivet, det är en del av den militära strategin. Efter övergreppet drabbas de utsatta kvinnorna av social utstötning, vilket får till resultat att byn socialt sönderfaller och att människor flyttar från området. Strategin har lyckats och manar till fortsatt användning!

Metoden att använda sig av sexualiserat våld är, enligt rapporter från Kristna Fredsrörelsen, tydligen mycket vanligt i klasskonflikterna i Latinamerika. Målet med våldtäkterna är att slå sönder solidariteten och tysta oppositionella rörelser. Läs fredsobservatör i Chiapas, Mexiko Lisa Blomqvists rapport: Kvinnor utsatta för sexuell tortyr låter sig inte tystas.(En av många likartade rapporter från Latinamerika.)

Ämnet är outtömligt. Överallt, i alla kulturer och sociala skikt förekommer det våld mot kvinnor. Målen och motiven kan skifta, men det är kvinnorna som drabbas. Och det är bara att erkänna, att det är män som står för våldet.

Kan vi män, så där rakt av neka till, utan att rodna, att män är djur?

Två tidigare inlägg i ämnet kan ni hitta här och här.

Andra intressanta bloggar om: Kongo, Denis Mukwege, Våldtäkter, Militär strategi, Sexualiserat våld, Klasskonflikter, Latinamerika, Chiapas, Mexiko, Ireen von Wachenfeldt, Roks, Kristna Fredsrörelsen,

Lär av Norge!

Jag har varit en stark försvarare av den svenska sexköpslagen. En av orsakerna till min förnöjsamhet med lagen är att den pekar ut orsaken till prostitution. Det är inte kvinnor som skapar förutsättningarna för den människoförnedrande människohandeln, utan det är manssamhällets torskar.

Efter många år av opinionsbildning lyckades det för feminister i Sverige att påverka det politiska systemet till att kriminalisera sexköpet. Förespråkarna för lagen fick utstå mycket spott och spe. Det var mycket tal om ”slag i luften”, ”att de prostituerade drivs under jorden”, och självfallet spreds också myten om den ”lyckliga horan.” Och framförallt, den allestädes närvarande ”politiska korrektheten!”

Jag ser till min glädje att Norge följer Sveriges exempel, f o m 1 januari 2009. Och inte bara det, de har också utvidgat lagen till att även gälla sexköp utomlands. Nu är det upp till Sverige att följa Norges exempel och snarast möjligt införa samma skärpning av lagen även i Sverige.

Andra bloggar om: Prostitution, Sexköpslagen, Feminister, Norge

Patriarkatets dubbelmoraliska ansikte.

En gång i månaden får jag nyhetsbrev från Kristna Fredsrörelsens Fredtjänsprogram. Nyhetsbreven ger goda kunskaper om hur kampen för mänskliga rättigheter utvecklas i Latinamerika. Ibland får jag också uppmaningar att delta i någon blixtaktion mot makthavare runt om i världen.

Nyhetsbreven berättar om framgångar i kampen, men ofta, ofta om motgångar, så hjärtskärande att jag bara vill dra ett täcke över huvudet och ynka mig över ondskan i världen. I det nyhetsbrev som landat i min e-post idag fastnade jag för nyheten från staden Pujiltic i Chiapas, Mexico.

Ett trettiotal kvinnor i staden har organiserat sig för att hitta vägar till ett människovärdigt liv. De bygger upp en liten affärsrörelse med stånd vid genomfartsleden, där de säljer egenproducerade produkter. En vällovlig aktivitet kan tyckas. Men tydligen inte för alla!

”Den 28 augusti i år kom runt 600 män och attackerade gruppen, som kallar sig ”11 de agosto”. Männen rev ner de affärsstånd kvinnorna byggt upp och hotade kvinnorna till livet. Ett trettiotal av männen var mer aktiva i förstörelsen. De brände upp det som kvinnorna förvarade på platsen så som kläder, mat och 15200 pesos i kontanter (cirka 8000 SEK). Männen sa till kvinnorna i gruppen att ”vi har kommit hit för att döda er”.

Om nu kvinnornas aktivitet av någon outgrundlig anledning är så felaktig, att det måste till våld för att stoppa den skadliga verksamheten, då frågar sig vän av ordning – vad är då männens förslag till alternativa verksamheter för kvinnorna? Hör och häpna: ”De ledande männen från sockerföretaget har sagt att kvinnor ska stanna hemma och ta hand om hem och barn, eller jobba på horhus.”

Uppmaningen sker i en stad där det finns 196 bordeller på 600 personer närmast ortens sockerfabrik! I Somalia stenas en våldtagen 13-årig flicka av män med kinderna blossande av moraliskt nit. I Pujiltic drogas 7- åriga flickor för att de ska orka arbeta på bordellerna! Vad som blossar på de besökande männens kinder behövs det inga kvalificerade gissningar för att förstå.

Varje gång jag läser nyheter, som nu den från Pujiltic, ställer jag mig frågan: Var finns Kyrkan? Står den bredvid kvinnorna, när de attackeras av männen? Står Kyrkan utanför bordellerna och uppmanar männen att vända om? Jag menar, 196 bordeller! Det kan inte ha undgått Kyrkan! Varför har jag den bestämda känslan av, att Kyrkans röst hörs först när männens missgärningar leder till t ex illegala aborter? Då riktas inte de moraliska förkastelsedomarna mot männen, utan det är de våldförda kvinnorna som stämplas och fördöms.

 För så är det med patriarkatet, att oavsett om männen drivs av moraliskt nit eller av omoraliska svinaktigheter, så är det kvinnorna/flickorna som får bära bördan och stå där med skammen!

Andra intressanta bloggar om: Kristna Fredsrörelsen, Nyhetsbrev, Latinamerika, Mexico, Chiapas, Pujiltic, Bordeller, Horhus, Kvinnokamp, Moralism, Patriarkat, Kyrkan