Jag har, ett antal gånger, den senaste tiden uttryckt förvåning och viss frustration över den märkliga tystnad, som feminister med muslimsk bakgrund drabbas av när de försöker göra sina röster hörda. Jag får en känsla av, att när S-kvinnornas förre ordförande Nalin Pekgul uttalar sig, så blir hon betraktad som något som katten släpat in i debattens finsalonger. Jag tar det från början och nu kan det, om det vill sig illa, bli långt!
Någon gång under 60-talet blev jag intresserad av kvinnors frigörelsekamp. Fråga mig inte vad som väckte intresset, men intresserad blev jag. Jag läste en hel del om kvinnors tuffa kamp för rösträtten och alla de strider för rätten till myndighet, arbete och att bli betraktade som fullvärdiga medborgare. Patriarkatet slog tillbaka, ofta med stor fysisk brutalitet, men också med förment vetenskapliga argument, men oftast bara löje. Kvinnosakskvinnorna var fula, alltför sällan fått känna på en riktig karl, de var hysteriska och framför allt frigida. Mellan alla argumenten snirklade sig den ständigt närvarande anklagelsen om manshat.
Nu ett snabbt hopp till slutet av 60-talet och när vi män inom vänstern fick möta, inte alltför välvilliga synpunkter, av vår syn på kvinnor och kvinnors frigörelse. Visst försökte vi hävda den unkna ståndpunkten från den tidiga arbetarrörelsen, att klasskampen var viktigare än kvinnokampen. Vi vet vilka framgångar feminismen och jämställdhetsarbetet haft sen Grupp 8 bildades. Den minnesgode minns säkert också allt hån som kvinnorna i Grupp 8 mötte. De var fula, de var bittra, de borde få känna på en riktig karl. Ja ni minns säkert. Runt alla argumenten snirklade sig den ständigt närvarande anklagelsen om manshat.
Jag har lite då och då, de senaste 20 åren skrivit insändare till lokaltidningarna i Västmanland och Hälsingland i samband med 8 mars. Insändarna har inte varit några mästerverk, men i alla insändare jag skickat in, har jag koncentrerat mig på mäns våld mot kvinnor. Speciellt våldet i nära relationer. Varje gång jag fått en insändare publicerad, inträffade det märkliga, att någon svarade. Det är jag inte van vid, när jag skrivit insändare. Nästan utan undantag blev jag anklagad för att generalisera. Alla män slår inte. Vilket jag inte heller hade, vare sig skrivit eller ens antytt. Självfallet är det så, att alla män inte slår, men det motsäger ju inte verkligheten, att ett förfärande antal kvinnor just i detta nu misshandlas av män de haft eller har en relation till. Att alla män inte slår motsäger inte heller den skrämmande verkligheten att många kvinnor under 2013 kommer att avlida till följd av misshandeln.
I den efterföljande diskussionen, har jag både skriftligt och muntligt hävdat som en sanning, vilket ingen motsagt, att misshandeln sker i alla sociala miljöer. Misshandeln sker i på Solsidan likaväl som i miljonprogramområden. Vänstermän, borgerliga män, kristna män, judiska män, buddhistiska män, ateistiska män slår. Män av alla nationaliteter slår. Det har kvinnor vittnat om och vi har lyssnat till vittnesmålen. Visst har samhällets och statens försök att skydda kvinnorna ofta varit och är tafatta, men ändå, det är ingen total förnekelse av sanningshalten i kvinnornas berättelse.
Det är nu det märkliga uppstått. Där män tidigare anklagade feminister för manshat, har nu blivit anklagelser om islamofobi. När kvinnor i allmänhet berättar om sina utsatta situationer, då lyssnar vi och utgår inte per automatik att berättelserna är osanna. Den välviljan gäller inte berättelser från kvinnor med muslimsk bakgrund. De sprider, enligt besserwissrar, rasistiska stereotyper och islamofobi. De ljuger helt enkelt, det är den enda slutsats jag kan dra av alla de förstuckna angrepp som möter feminister med muslimsk bakgrund, men inte bara det. Besserwissrarna förnekar med sitt argument de muslimska feministerna rätten till sin egen sociala och kulturella tillhörighet. Ett övergrepp i sig.
Nu känner jag att risken är stor att jag upprepar mig och blir tjatig. Så till sist. Är det verkligen orimligt att tänka sig att den könsmaktsordning som existerar i samhället i stort inte skulle vara giltig även i sociala miljöer med muslimsk majoritet? Jag anser att det förhåller sig så och då är det inte orimligt att inse att förtrycket skapar motstånd och organisering. På samma sätt som det skedde och fortfarande sker i det övriga samhället. När så sker då har vi att välja, att stödja kampen på kvinnornas egna villkor eller säga, som arbetarrörelsens pionjärer sa till rörelsens kvinnor. Ni måste tåla er. Kvinnors frigörelse kommer när männen först fått sin frigörelse! Det är verkligen ytterst märkligt att så många väljer att förneka problemet.
Det är lite tråkigt, att jag inte fick inspiration att skriva en insändare till Hudiksvalls tidning i ämnet den 8 mars. Nåja, det blir 8 mars nästa år också och ämnet lär vara aktuell även då.
Innan Socialdemokrater för Tro och Solidaritet placerar mig i kategorin etnisk kristen svensk islamofob, vill jag påpeka att jag till hälften är en etnisk kristen finnpajsare!
Läs även andra bloggares åsikter om Våld i nära relationer, Grupp 8, Jämställdhet, Feminism,
Publicerat av LeoH 
