Jag vänder inte ryggen åt mina grannar! (Några osorterade tankar.)

28 maj, 2014

Nu har jag suttit i två dagar och läst och funderat över alla de analyser av kända såväl som okända gör med anledning av valet. I det här inlägget ska jag uppehålla mig vid Sverigedemokraternas framgångar. Inte för att jag så där rakt av anser den vara intressantare än t ex F!:s framgångar. Det som intresserar mig är den ofta känsloladdade reaktionen. Skäms! är väl möjligen det lindrigaste av alla utbrott jag stött på undr de här två dagarna. Min rubrik anspelar på Expressens valgrafik: Så röstade dina grannar. När jag idag följt analyserna och beskrivningarna av SD:s väljare har jag många gånger kommit mig på att tänka: ”Är det mina grannar de talar så tvärsäkert om?”

Jag började känna en viss ilska! Vad vet alla dessa tyckare om mina grannar i Friggesund-Hålsjö och Svågadalen? Eller vad vet de om mina vänner från ABF-tiden i Ljusdal om mina vänner i Ramsjö-Hennan och Los-Hamra? Innan jag fortsätter ska jag redovisa  röstsiffror för SD i de byar jag nämnt. Friggesund-Hålsjö 14,8 %, Svågadalen 19,2 %, Ramsjö-Hennan 22,1 % och Los-Hamra 20,5 %. Det är inga siffror som gör, att jag hoppar och skuttar av glädje. Tvärtom känner jag stor sorg! Jag anser att många av mina grannar och vänner gjort ett felaktigt val, men valet innebär inte att de är ondsinta människor. Jag vet. Jag har bott i Bjuråkers socken sen 1 oktober 1999 och lärt känna många människor. De är, tro mig, som folk är mest. Trevliga och hjälpsamma. Snara till skratt och med stor initiativkraft. De sjunger och spelar gärna. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, men jag avstår. Om mina vänner inte är ondsinta hur kommer det sig då, att de röstar på Sverigedemokraterna?

Jag skulle vilja peka på den svenska regionalpolitiken. Visst sägs det i de vackra talen, att hela landet skall leva, men den praktiska politiken styrs av snäva ekonomiska bedömningar, som skall tolkas som att ”vi kan ju inte ha verksamheter i varje buske.” Kollektivtrafiken försämras, sjukvården försämras, äldreomsorgen som är så viktig i glesbygd försämras. Skolor läggs ned, Post, bank, bensinmacken och affärerna försvinner. Till allt det här är det bara att lägga till att arbetslösheten är hög, a-kassan är inte över sig. Sjukförsäkringen är kontrollerad av staten, som bestämmer hur lång sjukskrivningen får vara  vid olika diagnoser. Ni vet allt det här och ändå är många förvånade över ilskan i glesbygden. Människorna känner, nej inser att de är utanförsatta. De är övergivna av både det ekonomiska och politiska etablissemanget. De kanaliserar sin ilska fel, men vad är alternativet om sätter på oss deras skor?

De ser i TV hur de, som är orsaken till deras sociala situation, mumlar något om full sysselsättning och alla människors lika värde. Människor är luttrade och vet att orden inte har något värde. Inte är det tänkt att hela landet skall leva. Inte är det tänkt deras värde är så stort att de ska ha tillgång samma sjukvård som inne i tätorten. I den här situationen växer ilskan och frustrationen. De vet att de inte har makt att ändra sin situation, men de kan protestera genom att skrämma eliten med sin rösträtt.

Jag har ingen lösning på problemet, men någonting kan det politiska etablissemanget göra. Pallra er ut till bygderna och samtala med människorna om deras bekymmer och oro inför framtiden. Erkänn också att det är ert fel att det blivit som det blivit. Är det så att det inte går att lova någon utveckling i bygden, bit då i det sura äpplet och erkänn det. Samtidigt som ni förklarar varför. Ni ska upptäcka att människorna är villiga att lyssna, men också beredda till krafttag för att uppnå resultat. Det är alla de där löftena de hör på avstånd, som sviks av samma människor som gett dom, men sveket sker också på avstånd. Det blir också lite av det där som alliansregeringen lanserade i början av sin regeringsperiod. Arbetslösheten var de arbetslösas fel. Nu blir missnöjet också de missnöjdas fel. Hade de flyttat dit där arbetena fanns, så skulle orsakerna till missnöjet vara borta. Jag inser fuller väl, att det jag skriver bara är fromma förhoppningar. Inte kommer det politiska etablissemanget erkänna sina fel, utan de vänder med fördömanden människorna i Friggesund-Hålsjö, Svågadalen, Ramsjö-Hennan och Los-Hamra ryggen och känner sig samtidigt oerhört rättfärdiga!

Jag hoppas också och nu är det inga fromma förhoppningar. Jag känner min kyrkoherde och min församling. Församlingen i Bjuråker-Norrbo vänder ingen ryggen åt någon församlingsbo. Kyrkklockorna i Bjuråker-Norrbo församling används för tacksägelse och att kalla människor till gudstjänst. Den som lyssnar riktigt aktivt hör  att klockarna i Bjuråker och Norrbo säger till församlingen: Alla är välkomna! Rik som fattig, gammal eller ung, ond eller god. Gud älskar er alla och inbjuder till gudstjänst där Jesus själv är närvarande!

När jag läser det jag skrivit, så inser jag att det skulle blivit bättre om jag haft lite mer distans till ilskan jag känner, men det får gå.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 


Det är märkliga medlemskriterier socialdemokraterna håller sig med!

25 april, 2014

Det lär väl inte vara många som inte läst om kommunalrådet i Umeå Holmlunds syn på romska tiggare. Om ni inte läst så kan ni läsa här, här och här. Inte blir Holmlunds argumentation mer trovärdig av att han hänvisar till en väktare, som lär ha berättat för Holmlund hur det förhåller sig med de romska tiggarna. Metoden att hänvisa till vad någon annan sagt, för att slippa stå för ståndpunkter är mins lika gammal, som jag varit samhällsengagerad. Ni vet: ” jag hört av en vän till min arbetskamrat vars tremänning hört av sin kusin som talat med sin fasters man som hört av sin jaktkompis att….”

Partikamraternas avståndstaganden känns lite patetiska, vilket är förståeligt. Det kan inte vara lätt att ta till sig att partiet haft en mycket framträdande partiföreträdare i kommunen, som visar sig stå för antiziganism! Egentligen är det ytterst anmärkningsvärt att jag inte hittat någon uppgift, som säger att partiet öppnat ett uteslutningsärende! Frågan har faktiskt den digniteten. Nu är det ju inte första gången socialdemokraterna beter sig märkligt. Ingen samhällsintresserad medborgare kan väl ha glömt hur den socialdemokratiske minisistern Morgan Johansson offentligt förtalade föräldrar till de apatiska barnen. Föräldrarna var, enligt Morgan Johansson, skyldiga till det apatiska tillståndet. Morgan Johansson räknas till vänstern inom partiet och är troligtvis landets justitieminister efter valet. Så kan det gå, när ett parti far vilse i de interna kotterierna med dess krav på lojaliteter.

När jag nu kommit så här långt, vill jag återigen påminna om min gamla käpphäst, att jag ine får bli medlem i socialdemokraterna. Orsaken är inte att jag är antisemit eller antiziganist. Inte heller för att jag skulle omfatta högeridéer, det är inget hinder för medlemskap i partiet. Nej, orsaken är skilda teologiska uppfattningar om vad en kyrka är. Socialdemokraterna anser Svenska kyrkan, skall vara ett politiskt slagfält och att kyrkan skall vara underordnad partipolitik. Om någon socialdemokrat anser något annat och drar inställningen till en praktik och engagerar sig i en självständig nomineringsgrupp i kyrkovalen. Då tar det inte längre tid än vad det tar att SMS:a Arbetarekommunens styrelse och uteslutningsärendet är öppnat!

Då dras inte frågan i någon långbänk!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


I dag gjorde en ledare i Hudiksvalls tidning mig mycket glad!

11 mars, 2014

Ledaren har rubriken ”Vi säger redan nej” och är skriven av Lilian Sjölund. Jag har många gånger tänkt till morgonkaffet, när jag läst Lillian Sjölunds ledare, att det där var inte illa hopkommet. Sjölund har bister och rättfram stil, som tilltalar mig, trots att vi nog i många politiska frågor står långt ifrån varandra, men Lilians Sjölunds demokratiska sinnelag skulle jag gå i god för om jag blev tillfrågad. Läs ledaren och gläd er åt ledarskribentens åkallan av liberala ledarskribenter från en mörk tid i Europas och Sveriges historia. Jag ska nöja mig med ett längre citat och sen överlämna tolkningen av ledaren till er:

”Liberala opinionsbildare är ibland så förblindade av sin kommunisträdsla, eller förpliktigade att alltid hävda att den ena våldsamheten inte går att rättfärdiga, i förhållande till den andra, att de helt glömmer det liberala arvet. För att inte säga plikten att fördöma en rörelse som bygger på  våldsidén med att vissa människor inte har samma värde som andra. Och kanske fundera ett varv till innan de jämför demokratiskt valda vänsterpartister med rasister och nazister.”

Med en ledarskribent som Lilian Sjölund, utgör Hälsingetidningarna ett stort och viktigt stöd till den antirasistiska rörelsen i Hälsingland! Det ska vi vara tacksamma över.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Johan Westerholm, jag skäms!

15 december, 2013

Jag har under en längre tid följt Johan Westerholm och hans blogg Mitt i steget. (Här ett exempel) Under en lång tid var det mer sporadiskt, men allteftersom blev jag mer och mer imponerad av djupet i analyserna av samhällsläget. Jag placerade bloggen i min egen bloggsida, för att inte missa några inlägg. Jag har inte haft någon anledning att ångra det beslutet. Johan Westerholm tillhör en, som jag alltmer upplever, en försvinnande grupp samhällsanalytiker som breddar förståelsen av skeendet. Det innebär inte att jag alltid håller med Westerholm. Jag är nog för vänsterpräglad för det, men det är en annan fråga, som får behandlas i ett annat blogginlägg.

Som ni nog förstår gäller inte skammen här vid datorn, att jag på något sätt skulle skämmas över att jag följer bloggen Mitt i steget och också tar till mig av analyserna. Däremot finns det mycket jag kan vara mindre stolt över under den period jag följt Johan Westerholms skriverier. Från och till har Westerholm berättat om hur illa han blivit behandlad av sitt parti socialdemokraterna som, betraktar hans kritik av partiets sätt att att angripa hotet från den framväxande högerextremismen, med stor misstänksamhet. Partivänner har betraktat Westerholms kritik, inte bara med misstänksamhet, utan partiorganisationen har varit rent fientlig. Om man inte rakt av hävdade att han spelade på främlingsfientligheten. Vad gjorde jag, när jag läste Johans berättelser? Jag teg och fortsatte att läsa!

För några dagar sedan skrev Johan Westerholm att han kanske skulle lägga ner bloggen Mitt i steget. En av orsakerna, efter vad jag förstod, var att han började tvivla på att hans varningar om extremismens framgångar ledde till något resultat och om det personliga priset var värt ansträngningen. Vad gjorde jag, när jag läste? Skrev jag några uppmuntrande kommentarer? Inte då, jag teg och fortsatte att läsa. Visserligen tänkte jag lite beklagande, att det var ju synd. Från vem ska jag nu få de så viktiga analyserna, som också ger kraft att bekämpa det onda?

Så kom dråpslaget för några dagar sedan. Aftonbladet beskrev bloggen Mitt i steget som en hatsajt. (Tidningen har senare tagit tillbaka påståendet) Nu reagerade jag. Inte omedelbart, med en viss fördröjning länkade jag ett kritiskt blogginlägg på FB och kallade Aftonbladet för en skittidning. En uppfattning jag inte backar från.

Nå, vad har jag lärt mig av det här? Självfallet, att det inte går att låta någon med goda ambitioner kämpa den goda kampen ensam. Visserligen anser jag att böner i det tysta också är ett kraftfullt instrument, men det motsäger inte att vi också ska ge stödet offentlighet och det utan fördröjning.

Hoppas du orkar fortsätta Johan. De kloka rösterna är få och du behövs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Är polisen infiltrerad av en hemlig högerextrem grupp?

24 september, 2013

De som följt min blogg genom åren, vet att jag har stora svårigheter med att följa Luthers råd, att tolka allt till det bästa. I dessa dagar, då vi återigen får läsa om rasistisk kartläggning av romer av polisen i Skåne, är det än svårare att tolka allt till det bästa. Det bästa vore väl om registren enbart är uttryck för allmän antiziganism, som medier, polisledning och det politiska systemet verkar vilja diskutera, men jag misstänker större och farligare bakomliggande orsaker.

De flesta samhällsintresserade minns väl allt tal om polisspåret efter mordet på Olof Palme. Då talades det om, som en realitet att det fanns ett omfattande och organiserat Palmehat inom polisen. Polisspåret utreddes inte i grunden, så vi kan inte veta något om vare sig omfattningen av hatet eller omfattningen av organiseringen. Vi kan bara, efter personlig läggning, omfatta eller förkasta misstanken. Jag för min del upplever det inte alls otroligt, att en sådan organisation existerade.

När jag läser om omfattningen av de bägge registren som DN redovisar stärks min misstanke om en infiltration av högerextrem/a grupp/er inom polisen i Skåne. Det är ju helt uppenbart inte fråga om ett spaningsregister, utan en kartläggning var romerna bor, vilka de är och hur släktförhållandena ser ut. Varför skulle de annars föra in avlidna och barn i registren? Hur omfattande skulle registren ha varit om 10 år, om de inte uppdagats i dag?

Hur registren skulle användas har jag förstås ingen aning om, men det är illavarslande att läsa, att poliser utanför Skåne också haft tillgång till registren. Jag kunde också läsa i Aftonbladet i går, att det var mycket lätt ta sig in registren. Det behövdes ingen inloggning, samtidigt som Aftonbladet också skrev att registren skickats till personer utanför polisen. Jag frågar mig, vilka personer och vilka organisationer tillhör de? Ska registren användas kortsiktigt till att i stor omfattning börja trakassera romer, som vi ser i många andra länder i Europa eller var tanken långsiktig, att spara registren till tiden, då vi får uppleva nyordningen av Europa och Sverige?

Jag tror inte att jag målar fan på väggen, han finns där redan. Högerextremismen är med all säkerhet fler och bättre organiserad än vad järnrör i fyllan och villan tyder på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Jag försöker och försöker, men inte får jag till något drev. Hur gör man?

16 april, 2013

Får väl, först som sist säga, att jag inte lägger mig i vilka företrädare partier eller organisationer, där jag inte är medlem, väljer på sina kongresser eller årsmöten. Det är organisationernas ensak. Det innebär självfallet inte att jag skulle sakna uppfattningar om de valda företrädarna. Jag har ofta mycket bestämda åsikter, som jag också mycket gärna delger andra. Jag har, som säkert många noterat, från och till kritiserat Ilmar Reepalu och Morgan Johansson. Har egentligen aldrig förstått, hur det kommer sig, att socialdemokratin som säger sig värna om mänskliga rättigheter, allas lika värde, ja ni vet alla de där vackra orden i 1 maj-tal och på kongresser, överhuvudtaget står ut med två sådana företrädare som Ilmar Reepalu och Morgan Johansson, som så starkt kan förknippas med främlingsfientliga inställningar.

Ilmar Reepalus utflykter i antisemitiska tassemarker är väl kända och också dokumenterade och är ju i första hand inte främlingsfientliga. För jag skulle verkligen vilja stå öga mot öga med dem, som hävdar att judarna i Malmö skulle vara främlingar i landet. Orsaken till att jag talar om främlingsfientlighet är Ilmar Reepalus förslag om temporärt medborgarskap. Jag skrev om förslaget här och här, när händelsen var aktuell. Redan då kallade jag förslaget för främlingsfientligt, så omdömet är ingen efterkonstruktion. Det finns mängder av öppet främlingsfientliga partier i Europa, som kräver snarlika lösningar som Ilmar Reepalu och Morgan Johansson. Bl. a det Schweiziska folkpartiet SVP.

I frågan om temporärt medborgarskap var inte första gången som Morgan Johansson ägnade sig åt främlingsfientliga aktiviteter. Vem minns inte Johanssons agerande när det gällde de apatiska barnen. Gång på gång hävdade Morgan Johansson att det var rätt att utvisa familjer med apatiska barn. Ivern slog ibland över, så att det inte bara var rätt, utan också önskvärt. Morgan Johansson drog sig inte för att smutskasta och misstänkliggöra föräldrarna till de apatiska barnen. Han nappade också kvickt på den polisanmälan om vanvård, som myndigheten själv pressat fram. När jag, vid den tiden, lyssnade på Morgan Johansson, så ansåg han att själva anmälan visade att det fanns fog för hans misstankar. Anita Goldman skrev en träffande artikel om Morgan Johansson inställning, ”Skamligt; Morgan Johansson.” Eftersom jag med bästa vilja i världen inte kan överträffa Goldmans artikel, så stannar jag här. Jag upplever att jag hyfsat väl har visat att jag har fog för min åsikt.

Jag har också förstått, för det är övertydligt, att inte är det många inom socialdemokratin som delar min uppfattning. Inte partiet i stort och inte heller sidoorganisationerna. Tyst som i graven!

En så kompakt tystnad borde väcka journalistiska livsandar tills livs och kanske en önskan att satsa på lite drevjournalistik? Börja ställa frågor och inte släppa taget, utan fortsätta gräva. Lite grävande om hur stort stödet var/är för förslaget i Skåne, bara som ett tips.

Gör åtminstone ett försök!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


I vilken verklighet lever Dagens Seglora?

9 februari, 2013

De som följer Dagens Seglora någorlunda regelbundet har säkert uppfattat att tidningens redaktörer uppmanar Svenska Kyrkan att upphöra med att vara så passiv i kampen mot den växande främlingsfientligheten i landet. Ett par exempel: Den 9 januari i år skriver Mattias Irving i en artikel med rubriken ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad” följande:

”Svenska kyrkan riskerar idag att bli ytterligare en av de där tysta personerna på skolgården, de som såg mobbningen av den där som såg annorlunda ut, men som inget sade, som aldrig ryckte in. De som inte ville sprida dålig stämning i klassen. Samtidigt storsatsar LO på att utbilda sina förtroendevalda i antirasism. Så kan en folkrörelse också agera.”

Den 11 december 2012 skriver Helle Klein i en ledare med rubriken, ”Tigandets tid måste vara förbi” följande:

”Tankesmedjan Seglora smedja har länge förvånats över den kyrkliga aningslösheten och passiviteten inför den framväxande främlingsfientligheten. Medan fackföreningsrörelsen utbildar sina förtroendevalda i antirasism tillsammans med tidskriften Expo har Svenska kyrkan alltför länge passivt betraktat hur Sverigedemokraterna har använt kyrkan som en plattform i en normaliseringskampanj som går ut på att göra främlingsfientligheten salongsfähig.”

Det hjärtat är fullt av, vill munnen tala, men jag ska försöka hålla mig till enbart tre frågeställningar. Självklart är det så att Svenska Kyrkan kan, bör och skall göra mer än den gör. I det har jag inga svårigheter att hålla med både Mattias Irving och Helle Klein. Det jag ställer mig frågande till, är den positiva hänvisningen till LO. Är det verkligen så att fackföreningsrörelsen är aktiv i kampen mot främlingsfientligheten och kyrkan är passiv? Det är definitivt inte min bild av verkligheten. Nu är det så för väl, att en av Dagens Segloras krönikörer Olle Sahlström på ett helt utmärkt sätt beskriver en verklighet baserad på historisk kunskap och egna personliga erfarenheter, som jag också delar. Fördelningen av år med arbete på fabriker och arbete som funktionär är de omvända. Olle Sahlström skriver:

”Jag bär med mig en erfarenhet från tio år av arbete på fabriker och längre tid än så som ombudsman på LO. Och jag glömmer inte valet 1991 då Ny demokrati kom in i riksdagen med ett rejält ”drag under galoscherna”. Vi ombudsmän skulle valarbeta, vi ville prata om löner, arbetsmiljö och annat, men vi kom tillbaka till LO-Borgen med uppspärrade ögon över hur utbredd främlingsfientligheten var på arbetsplatserna. Man skulle kunna tänka att då satte Rörelsen ner foten och ”tog debatten” där den hörde hemma – På jobbet, i de lokala fackföreningarna. Men så blev det inte. LO med sina fackförbund blundade för det som låg på den egna farstukvisten och brände sitt ideologiska krut på Ny Demokrati med högtravande retorik. Och sköt på så sätt det svåra ifrån sig. Och under åren som följde skulle bland andra moderater och socialdemokrater genomföra mycket av Ny Demokratis politik.” Läs för alla allan del hela Olles krönika. Oavsett att Olle och jag delar erfarenheterna har Olle bredare kunskaper än jag i ämnet.

Den erfarenhet Olle Sahlström beskriver ligger drygt 20 år bort i tiden och vän av ordning undrar. Vad har LO och fackföreningsrörelsen gjort under alla dessa år för att förtjäna att utropas till föredöme för Kyrkan i kampen mot främlingsfientligheten? Det känns lite patetiskt, att lite utbildning av förtroendevalda nästan ett kvartssekel senare utropas till något efterföljansvärt. Satsningen har alla kännetecken av en omvändelse under galgen. Främlingsfientligheten har ju förstärkts avsevärt i medlemsleden.

Utan att börja upphöja Svenska Kyrkan eller den breda kristna rörelsen till skyarna, så måste det ändå sägas att nog har kristenheten i förhållande till LO och fackföreningsrörelsen varit ett under av aktivism. Låt mig nämna kampen för en humanitär flyktingpolitik. Var fanns LO när kyrkorna samlade i namn mot den fullständigt omänskliga hanteringen av de apatiska barnen? Jag följer hyfsat väl insändardebatterna kring flyktingpolitik och främlingsfientlighet i både lokalpress, riksmedier och bloggosfären och upplever inte, att vare sig LO:s ombudsmän eller andra förtroendevalda utgör någon kraftfull röst i debatten. Däremot kryllar det av kristna röster. Vid utvisningar försöker kristna, både pastorer och lekfolk med sina kroppar stoppa skändligheterna. Jag ser också med stor glädje de aktiviteter som kyrkans församlingar här i Hudiksvall bedriver bland nyanlända flyktingar.  LO-ombudsmännen är osynliga. Ofta är rörelsens folk legalister, som anser att statens beslut skall följas, oavsett konsekvenserna i mänskligt lidande. Men ändå, jag personligen och givetvis också kyrkans aktiva är alldeles för passiva och borde göra mer. Inte tu tal om saken. Så länge nöd och förtryck existerar finns alltid mer att göra och ger också anledning till bön om förlåtelse för våra enskilda och kollektiva tillkortakommanden.

Trots att inlägget redan är för långt, måste jag ändå beröra Heller Kleins märkliga analys om att Svenska Kyrkan alltför länge passivt tillåtit SD att använda kyrkan som plattform. En analys bör väl förklara ett skeende? Dess orsak och verkan? Helle Klein påstår utan att förklara. För hur var det nu? När Svenska Kyrkan fick ett ändrat förhållande till staten, ville riksdagens partier ändå fortsätta att kontrollera kyrkan. De såg till att SvK inte fick vara en folkrörelse, än mindre en kyrka. Riksdagen beslöt att SvK organisatoriskt skulle jämställas med statsapparatens kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdag. Formen för val blev identisk med statens och skulle ske i direktval till alla tre nivåer. Helle Klein får bita i det sura äpplet och acceptera, att det är S, C och alla de där politiskt ideologiska grupperna Fria liberaler, Borgerligt alternativ, Vänsterpartister, Miljöpartister, Kristdemokrater, eller vad de heter, som ger legitimitet åt SD i Svenska Kyrkan. (Jag har väl åsikten att Kyrkans biskopar var något mesiga och eftergivna i förändringsdiskussionen, men det är en annan fråga.)

I en folkrörelseorganisation (jag är inte nöjd med begreppet. Ge mig ett bättre!) skulle den här situationen inte uppstå, men nu är kyrkan beroende av att enskildas aktivitet i organisationer utanför SvK avgör vilka förtroendevalda SvK erhåller. De partipolitiskt obundna grupperna agerar givetvis efter samma regler som de politiska, men de kan med gott samvete hävda, att härtill är vi nödda och tvungna. Åtminstone två, Frimodig kyrka och Posk, driver linjen, att valen skall ske på ett helt annat sätt, med basen i församlingarna. Skillnaden är att Frimodig kyrka driver frågan med större kraft än Posk. ÖKA, efter vad jag lärde mig inse under de år jag var medlem där, accepterar fullt ut valordningen.

Nå detta om detta. Jag är övertygad om, att alla förstår att jag inte är imponerad av Dagens Segloras ideologiska förklaringsmodell. Den ökar inte förståelsen och därför ger den varken mod eller kraft till någon djupgående förändring.

Att ta åt sig äran Annika Borg

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Gör jag bort mig nu?

12 december, 2012

På förekommen anledning vill jag berätta några minnen från 60-talet. För skrämmande många år sedan var jag ordförande för SSU Fraternitas på Sundsvalls högre allmänna läroverk. SSU var en mycket liten organisation på skolan. Konservativ skolungdom var desto större. Det hände vid några tillfällen att jag blev inbjuden till KS för att diskutera politik och jag pallrade mig dit och blev vederbörligen utfrågad och också utskrattad. Efter att ha gått om 1 ring och ändå inte klarat kemi, tyska och fysik drog jag till Stockholm och därifrån till Östersund, där jag blev underofficer i en Norrlands skyttebataljon. Efter tjänstgöringen for jag till Stockholm igen, men återkom till Sundsvall i december 1966. Efter hemkomsten blev jag återigen inbjuden till ett möte med KS, men nu som kommunist. Grillningen gick bra. Tydligen alltför bra för jag blev inte inbjuden till nya grillningar.

Under de kommande åren blev det många debatter och gatudiskussioner, men en debatt sticker ut lite mer än andra. Någon (minns inte vem) anordnade en stor försvarspolitisk debatt i Spegelsalen i Sundsvall. Självfallet paltade sig hela den samlade vänstern till debatten. Debatten gick bra och jag minns fortfarande hur jag med ungdomlig självsäkerhet sa till de närvarande militärerna: ”Det är jag som avgör vem jag går i krig mot, inte staten.” När debatten avslutades kom en major fram och undrade om jag inte ville följa med till Lv 5 på en pyttipanna. Utan tvekan sa jag ja och fick en trevlig kväll med samtal och ett antal snapsar. Jag lär inte ha övertygat någon av de närvarande officerarna att jag hade rätt och de fel, men ett respektfullt samtal blev det.

Lugn, bara en minnesbild till, innan det är dags för en sammanfattning. 1970 möttes den amerikanske ambassadören Jerome Holland av äggkastning från FNL-aktivister vid ett besök i Glanshammar utanför Örebro. Det skrev mycket om händelsen på sin tid. Ambassadören skulle också besöka Sundsvall under några dagar och självfallet var det en stor händelse för Sundsvalls FNL-grupp. Mitt under planeringen kunde vi läsa i tidningen att polisen tagit beslut om att det inte skulle ges tillfälle till äggkastning i Sundsvall. Det skulle bli en massiv mobilisering av poliser från hela Norrland till Sundsvall. Om jag inte helt missminner mig, uppgick antalet till ca 250 poliser. Efter en snabb analys insåg FNL-gruppen att det inte fanns några som helst rimliga möjligheter att börja kasta ägg. Vi beslöt att genomföra en traditionell fredlig vänsterdemonstration. Huvuddemonstrationen är jag fortfarande, dryga 40 år senare, stolt över. Visst fick jag uppleva några timmar i polishuset häkte för ohörsamhet, men i det stora hela lyckade aktiviteter. Nästan på alla de ställen Jerome Holland besökte i Sundsvall fanns det någon från FNL-gruppen som demonstrerade.

När den lilla tappra skaran satt på trottoaren utanför hotell Knaust med skällande hundar och ett par hundra poliser, som säkert kände sig något löjliga i situationen, dyker poliskommissarien i Sundsvall upp och vill tala med mig. Han erbjuder FNL-gruppen att träffa ambassadören. FNL-gruppen antar erbjudandet och en liten grupp tar sig dagen efter till Knaust och ledsagas till ambassadören. Holland bjuder på Coca Cola, vilket jag efteråt får mycket på skallen för. Vi redovisar varför vi anser att USA:s krig i Vietnam är ett orättfärdigt imperialistiskt krig mot ett fattigt folk, som enbart önskar få bestämma sitt eget öde. Jag tror inte att vi lyckades övertyga ambassadören att han representerade ett ruttet land med en urusel politik, men vi fick det sagt.

Några månader senare fick samtalet med Jerome Holland sitt efterspel, på De förenade FNL- gruppernas (DFFG) kongress i Stockholm. Förbundsstyrelsen föreslog kongressen att utesluta Sundsvalls FNL-grupp redan på kongressens första dag. Debatten som föregick beslutet tillhörde inte retorikens högtidsstunder. En man, vars namn jag förträngt, iklädd en proletärt rutig skjorta med uppkavlade ärmar pekade på mig med en anklagande proletär näve och säger (fritt ur minnet): ” I Glanshammar möttes USA-imperialismens representant av ägg. I Sundsvall låter man sig bjudas på Coca Cola av samma representant. Man pratar inte med fascister!” Mitt andra inläggs avslutning var av samma låga nivå. Jag riktade mig till förbundets dåvarande ordförande Ulf Mårtensson med ett kraftfullt: ”Du är en skit till ordförande!” Kan ni tänka er, uttalandet möttes av några försynta applåder. Förbundsstyrelsen drog tillbaka sitt förslag och Sundsvalls FNL-grupp fick en prövotid.

Jag funderade de närmaste åren efter kongressen ofta på ”Man talar inte med fascister” och insåg allteftersom, att åsikten var både felaktig och helt avsaknad av en meningsfull tanke. Med det lämnade jag problemet och har levt efter helt andra principer.  Den senaste tiden har minnet av en man i en proletärt rutig skjorta blivit mycket påträngande. Visst inser jag, att bilden av Helle Klein och Seglora smedja i rutig skjorta och svällande överarmar är löjligt överdriven, men den knutna näven och orden ”Man talar inte med fascister” finns där. Helle Klein får understöd här, här och här.

Jag har på det stora hela lämnat tiden med debatter, tal och gatupolemik bakom mig. Har tappat förmågan och framförallt, det är nog inte många som skulle vara intresserade av att lyssna till vad jag har att säga. De tiderna är över för min del. Men för principens skull. Om jag blev tillfrågad att skriva i Dispatch International eller få en inbjudan att besöka högerreaktionära organisationer (eller vilken annan organisation som helst) skulle jag resonera som jag gjorde när det gällde inbjudan från Konservativ Skolungdom, som på den tiden var influerad av Demokratisk Allians, inbjudan till en nattvickning på LV 5:s  officersmäss eller en inbjudan till ett samtal med USA-imperialismens företrädare i Sverige. Jag skulle tacka ja! Det är klart att det är lätt för mig, för jag har idag lika lite anseende, som på 60-70- och 80-talet, att förlora.

Mot ”Man talar inte med fascister” ställer jag principen, att med ena handen säga stopp, nu går ni för långt, men med andra handen inbjuda till dialog. Det är min, möjligen naiva, förståelse av att leva i Jesu efterföljelse.

En uppdatering: Ärkebiskopen har uttalat sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Tänk om det finns ett uns av sanning i historien?

29 november, 2012

Många tankar blev det, när jag läste och hörde om hur Lars Isovaara ursäktade sitt beteende mot vakten i riksdagshuset. Isovaara hävdade, att han blivit rånad av två personer med ”utländskt utseende”, när de hjälpte honom när han vält med rullstolen. Händelseförloppet är inte osannolikt. Alla som varit på krogen och tagit sig någon pilsner för mycket, vet av egna erfarenheter, att stegen kan bli något osäkra. Detsamma torde väl även gälla om man, som Lars Isovaara är rullstolsburen. Han kan mycket väl ha ramlat och också fått hjälp av personer med ”utländskt utseende.” Oavsett om han nu trodde, att han blivit rånad eller inte, så ursäktar det inte hans beteende mot vakten. Inte heller ursäktar det SD:s pressmeddelande om rånare med invandrarbakgrund. Nå de här delarna är numer klarlagda. Det var inget rån, utan Isovaara hade glömt sin ryggsäck på krogen och har nu avgått.

Vad jag vet så här långt, har Isovaara inte tagit tillbaka sin berättelse om, att han ramlat med rullstolen och att han då fått hjälp av två män med utländskt utseende. Nu får den berättelsen en ny dimension. Två män hjälper osjälviskt en annan människa i nöd. När jag under nattliga timmar funderade över händelsen påminde jag mig Martin Linds biografi över Dietrich Bonhoeffer. I ett ställe i boken beskriver Lind hur Bonhoeffer motsätter sig den nazistiska vurmen för socialdarwinistiska läror. Sympatisörer till Sverigedemokraterna, som mot förmodan läser min blogg, bör lyssna till Bonhoeffer och ta till sig det han säger.

”Nej, det är inte naturligt för människan att ständigt slå sin granne, att behandla andra illa, att bekämpa andra bara för att bevisa sin egen överlägsenhet. Sådant sker, men det är inte det som ligger människa närmast. Den spontana handlingen när en människa böjer sig ner på trottoaren och undrar om hon kan hjälpa den som just fallit, den handlingen är naturlig.”

Bonhoeffers syn på människan är allmängiltigt. Det gäller alla människor oavsett nationalitet och kulturell bakgrund. I alla kända kulturer och överallt i världen anses det inte tillåtet att mörda, våldta, stjäla eller misshandla. (Bortsett då från när staten beordrar övergreppen.) Överallt i världen är det naturliga att hjälpa den som fallit. De två män som hjälpte Isovaara gjorde det som var naturligt och självklart för dem. Inte för att de eventuellt var invandrare, utan för att de var människor!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det hjärtat är fullt av, talar munnen

15 november, 2012

De flesta, någorlunda samhällsintresserade, har säkert med stort intresse läst tidningsartiklar och i olika TV-kanaler följt de senaste, något bisarra, turerna i hur ledande Sverigedemokrater beter sig i fyllan och villan. Jag skulle hyckla om jag inte erkänner, att jag kände stor skadeglädje över det jag läste och såg. Möjligen en förklarlig känsla, men ändå inget att känna sig stolt över.

I morse, när jag satt med min mugg kaffe vid datorn och gjorde min morgonrunda i Facebook, bloggar jag följer och ett antal tidningar, stötte jag på ett blogginlägg, som gjorde mig både glad och tankfull. Blogginlägget, med rubriken ”Problemet är inte att Almqvist kallar nån babian/kebab”, skriven av Anna Ardin. Ardin försvarar inte Almqvists okvädningar, men anser att tyngdpunkten i rapporteringen och diskussionen borde ligga på det han säger om nationalitet, vilka som hör hemma i Sverige och vilka som är svenskar. När jag läst blogginlägget, så gick jag tillbaka till filmen som Expressen gett spridning åt.

Visst okvädningsorden finns där, men Soran Ismail får inte bara höra okvädningsorden, utan också: ”För ni kommer att få problem i framtiden” och ”Du har inget här att göra.” Det säger Erik Almqvist till en person, som är svensk medborgare. En svensk medborgare är inte svensk enligt Almqvist och har inget i Sverige att göra. Erik Almqvist bekräftar på en presskonferens i går sin inställning och nu kan han inte skylla på att han var berusad. Det är väl ingen orimligt antagande, att han inte gick till en presskonferens i berusat tillstånd? På frågan: ”Skall dom som inte är svenskar passa sig?” Svarar Erik Almqvist: ”De som har åsikter som motsäger våra åsikter ska ju passa sig när vi växer.” Med sina, väl dokumenterade, påståenden har Erik Almqvist gett talesättet, Det hjärtat är fullt av, talar munnen, ett ansikte. Och det är inget vackert ansikte, utan ett hatfullt och rasistiskt ansikte!

Till sist vill jag länka till en intervju med Soran Ismail. När jag såg intervjun med Soran kände jag ett styng av avundsjuka. Varför kan inte jag vara lika klok och eftertänksam, som han? Soran Ismail åskådliggör en ickevåldsstrategi, som jag fick lära mig på ett ickevåldsseminarium i samarbete med Kristna fredsrörelsen i församlingsgården i Norrbo. Föreläsaren beskrev det som, att vi ska visa stopp mot våld med ena handen, samtidigt som vi ska räcka fram den  andra handen med en inbjudan till dialog.

Tack Soran, det är gott att se, att det finns kloka svenskar i en ond tid! Också ett tack till kvinnan som vågade ingripa och ta ställning. Heder åt sådant mod!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare