Statens löften är extrema färskvaror! De ruttnar oerhört fort!

Jag är säkert inte ensam om att känna en lätt irritation, när vi får ett brev från banken eller försäkringsbolag, som hurtigt berättar, att nu måste de införa en avgift på en tjänst som tidigare var avgiftsfri. Ställer man frågor till banken, blir svaret, att de är tvungna att få kostnadstäckning för tjänster de erbjuder. Gärna följd av plattityden: Det finns inga gratisluncher!

Alla som känner igen irritationen vid sådana besked från banken, kan med all säkerhet förstå vilka känslor av ilska, frustration och förtvivlan som sköljde över Tobias Svedberg i Kungälv, vid beskedet från försäkringskassan, att de tidigare beviljade 17 assistanstimmarna blivit sänkta till 0 timmar! Det vore inte konstigt om någon undrar om det skett ett helandeunder i Kungälv? Inte då! Tobias Svedberg har samma behov av assistans, som tidigare. Det är myndigheten, som ensidigt tagit beslutet, att Tobias Svedbergs behov inte längre existerar. Håll med om, att statens handlande är misstänkt likt bankernas skojarmetoder!

För alla som vill få en bakgrund till mina något ilskna funderingar, kan jag rekommendera att läsa Eva Olofssons (V) debattartikel i Fria Tidningen. Där får ni bakgrunden till hur det kan komma sig att tidigare beviljade 17 timmar plötsligt reduceras till 0. Läs och begrunda. Nästa gång ni hör någon myndighetsperson eller vald beslutsfattare säga, att det är behoven som styr, kan ni lugnt säga eller skriva på plakat: ”Ni ljuger!” Tro mig, det är inga överord!

Läs även andra bloggares åsikter om Kungälv, Staten, Försäkringskassan, Personlig assistans

Du är fri att välja, bara du väljer som kommunen bestämt!

LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

”Delaktighet och jämlikhet betyder att alla, även personer med funktionshinder, får samma service, hjälp och information och kan vara med på samma saker som de som inte har funktionshinder. Det betyder att alla människor är lika mycket värda och att alla ska ha samma möjligheter.” (FN:s standardregler)

Ett barn med funktionshinder har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör ett aktivt deltagande i samhället. (Barnkonventionen)

Vi har säkert alla hört de vackra orden och kanske också känt en stolthet över hur långt Sverige kommit i synen på alla människors lika värde. Mitt i de vackra orden knackar verkligheten på och visar hur det egentligen är. I Dagen kan vi läsa om hur Båstads kommun reagerade när Johannes 16 år med Downs syndrom önskade delta i ett konfaläger på samma villkor, som alla andra.  När Johannes mamma söker de extra ledsagartimmar som krävs för att Johannes ska kunna delta på konfalägret, får hon till sin häpnad avslag. Med den officiella motiveringen att församlingen saknade de nödvändiga tillstånden att bedriva LSS-verksamhet. Johannes mamma, Åsa Hagberg berättar att hon muntligt fått höra förklaringen ”att kommunen måste ta hänsyn till mångfalden och därför inte kan gynna en viss religion.”

Jag tror det är nödvändigt att någon beslutande instans berättar för sociala myndigheter och nämndledamöter att i fråga om andakter för personer med demens eller konfaläger för personer med funktionshinder inte primärt handlar om någon ”viss religion.” Det handlar om Johannes rätt till en trosgemenskap på samma villkor som andra ungdomar i församlingen. Låt oss inte hymla. Båstads kommun kränker Johannes religionsfrihet!

För säkerhets skull vill jag ändå uppmana alla kristna församlingar, alla andra trossamfund, landets politiska ungdomsföreningar, alla idrottsföreningar, ja alla föreningar, som någon gång anordnar läger med övernattning, att skicka in en ansökan att få bedriva LSS-verksamhet till Socialstyrelsen. Många ansökningar blir det!

Nu ordnade det sig för Johannes. Församlingen hade ekonomiska möjligheter att betala de extra timmarna för ledsagningen, men det är inte en organisations ekonomiska muskler, som ska avgöra om personer med funktionshinder ska kunna delta på samma saker, som de som inte har funktionshinder. Lagarna, FN:s standardregler och Barnkonventionens paragrafer riktar sig till stater och myndigheter. Sverige har lovat att leva efter reglerna och konventionen. Då ska staten också göra det fullt ut!

I juli 2010 skrev jag ett inlägg: Alla människors lika värde – den stora samhällslögnen! Jag känner samma vrede i denna sena timme, som jag gjorde då.

Läs även andra bloggares åsikter om Båstad, Ledsagare, Konfirmationsläger,  FN:s standardregler, Barnkonventionen, LSS

De förstår tydligen inte det egna regelverket!

”Den unika lagen om service och stöd till vissa funktionshindrade, LSS, är på papperet stark och syftar bland annat till att ge ”full delaktighet i samhällslivet”. Problemet är att kommuner och landsting, med hänvisning till så kallade kommunalekonomiska aspekter, dagligen och stundligen bryter mot lagen. Och att domstolarna godtar dessa lagbrott.”

Så skriver Elisabeth Sandlund i en gripande debattartikel i dagens SvD. Läs hela artikeln, det är den värd. En sammanfattning från min sida skulle med all säkerhet inte göra artikeln rättvisa.

Jag dristar mig ändå att göra några reflektioner med anledning av artikeln. När domstolar godkänner kommunernas motiv för sina avsteg från lagen, då föreligger inget lagbrott. Då kan kommunerna slå sig för bröstet och säga till de klagande, vilket de också gör: ”Vi har domstolsbeslut på att vår tolkning av behovet är det rätta.” Domstolsutslagen ligger sedan till grund för en skärpt tolkning av lagen från kommuner, landsting och försäkringskassan. Vi läser nästan dagligen om hur försäkringskassan förnedrar människor med att fråga om längden på toalettbesöken. När sen myndigheter får frågan ”varför” så hänvisar de till domstolsutslag.

Allt det här vet våra lagstiftare om, men gör inget åt det. Antingen förstår de inte de lagar de själva stiftat eller så vill de att lagen skall tolkas så, som det sker i praktiken. Jag har med åren blivit en illvillig grinig gammal gubbe, så min bestämda uppfattning är att riksdag och regering medvetet och med gillande accepterar ”lagbrotten.”

Om jag mot förmodan skulle ha fel, då vill jag påminna riksdag och regering om en gammal god regel: Den makt som inte brukas är maktmissbruk. Ni missbrukar den makt ni har! Ni borde skämmas!

Till sist en sedelärande historia från min tid som ordförande för det kommunala handikapprådet i Västerås på 90-talet. Vid ett av rådets sammanträden säger DHR:s ordförande Hans:

”Leo har du tänkt på en sak? Varje morgon, så duschar du, fixar frukost, klär dig, hämtar tidningen och tar bilen till jobbet.  Många av oss måste få hjälp med allt det där och dessutom betala för tjänsten!” Jag svarade, något uppgivet, för han hade ju rätt: ”Jag hör vad du säger. Jag förstår vad du säger, men jag kan inte leverera!”

Efter mötet beklagade en partivän, att jag fick utstå en sådan otacksamhet! Tänk så det kan bli. Det var mig det var synd om!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om LSS, Handikappråd, Västerås, Elisabeth Sandlund, Regering, Riksdag, Försäkringskassan

Varning! Varning! Alliansen tänker ställa krav igen!

Vi vet hur det drabbat människor, när Alliansregeringen i arbetslinjens namn börjat ställa krav.

Sjuka människor får lämna sjukförsäkringen och hänvisas till arbetsförmedlingen. Resultatet har varit förödande. Sjuka har blivit utan ersättning. Sjuka blir ännu sjukare av förnedrande behandling från myndigheternas sida. I en artikel beskriver Charlotte Thérèse Björnström den rundgång som väntar alla dem, som arbetsförmedlingen anser vara för sjuka att klara av ett arbete. Läs artikeln och ni får ett åskådningsexempel på den känslolösa och människofientliga politik, regeringen ensamt är ansvariga för. De kan inte skylla på någon anonym myndighet.

De människor som arbetsförmedlingen med alla sina åtgärder inte klarat av att fixa arbete åt, hamnar i slavliknande förhållanden i arbetsmarkandsåtgärdernas Fas 3. Mot betalning kan privata arbetsgivare, kommuner och föreningar få tillgång till tvångsanvisad och oavlönad arbetskraft. De som anvisas en arbetsplats har olika ersättningar. En del får leva på försörjningsstöd. Borgerliga ledarskribenter moraliserar och påpekar för de arbetslösa, att de inte kan förvänta sig ”bidrag” utan motprestation, som om de arbetslösa skulle ha några moraliska skyldigheter mot privata arbetsgivare, lycksökare, kommuner, ABF, Frälsningsarmén, Svenska Kyrkans församlingar eller Röda Korset.

Nu avser tydligen Alliansen att avskaffa aktivitetsstödet till ungdomar, som av olika anledningar står långt från arbetsmarknaden. Motivet är den vanliga. Ersättningarna ges tydligen, vilket regeringen inte tidigare uppmärksammat, utan tillräckliga krav. Nu plötsligt har FP upptäckt den hemska slappheten och lösningen är nu som alltid. Försämra de ekonomiska förutsättningarna för enskilda människor. Det finns ingenting som tyder att regeringen insett sina misstag när det gäller sjukförsäkringen eller Fas 3. Varför skulle de bli mer lyckosamma nu? Tro mig vi får se hur människor hamnar mellan stolar, soffor och sängar. Regeringsföreträdare som skyller på myndigheter och lallar mantrat – arbetslinjen, arbetslinjen.

Jag har slutat förvåna mig över det märkliga och obevisade resonemanget, att om man minskar på ersättningar och ställer krav på den enskilde, då dyker arbetsplatserna upp, som om de kom från himlen. Varför inte börja i den andra ändan istället? Kräv av företagen, kommunerna och landstingen att skapa arbetsplatser åt alla och då menar jag alla. Inte bara de som presterar till 100%, utan även de som är sjuka och kanske bara klarar 10% ena dagen och 78% andra dagar. Det borde inte vara ett oöverkomligt krav. Regeringen hävdar ju varje dag, att alla de här arbetsplatserna finns.

De arbetsgivare som inte klarar av att uppfylla det enkla kravet, att visa upp de gömda arbetsplatserna, borde bestraffas på något sätt. Ingen aktieutdelning ett antal år? Eller…?

Dagen, DN, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Regeringen, Aktivitetsstöd, Sjukförsäkringen, Arbetsmarknad, Arbetsförmedling, Fas 3

Alla människors lika värde – den stora samhällslögnen!

I de stora och vackra talen på högtidsdagar, brukar det heta att Sverige hyllar tanken på alla människors lika värde. Det är en vacker tanke och tyvärr, det är bara en vacker tanke, utan reellt innehåll. För det kan väl inte anses orimligt, att tanken om alla människors lika värde på något sätt manifesterades i en samhällelig praktik?

I dagens DN kan den, som så önskar, läsa hur vackra tankar omsätts i en grym verklighet. Artikeln tar bl. a upp att rättstillämpningen ändrats när det gäller rätten till personlig assistans. Runt om i landet får personer, som tidigare haft beslut om personlig assistans, ändringar i besluten, utan att statsmakten ändrat på lagarna. Så där plötsligt och utan diskussion har rättstillämpningen ändrats. Med förödande konsekvenser för dem som drabbas. Som t ex för Leif Axelsson, som i artikeln får illustrera konsekvenserna av ändringarna. Men det finns många, många fler som drabbats och ännu fler som kommer att drabbas.

Under stigande förvåning och vrede funderar jag över begreppet grundläggande behov.” Enligt artikeln är inte hela måltiden ett grundläggande behov, utan enbart ätandet. Klarar du av att föra skeden mot munnen, då har du inget behov av hjälp. Hur maten tillagades, kom på bordet eller hur tallrikar och bestick, bröd och smör plockades undan i kylskåp eller diskades, det ingår inte i de grundläggande behoven.

Jag genomförde en mycket ovetenskaplig test i morse.Jag gjorde en bedömning av tidsåtgången för min frukost. Trots att jag läste tidningen under tiden jag åt min fil och drack mitt kaffe, var tidsåtgången för att plocka fram fil, bröd, smör och pålägg, koka kaffe, längre än för själva ätandet. När filen var uppäten och kaffet urdrucket, då kvarstod det tråkiga att plocka undan. Det här är för mig, att äta en frukost. Jag skulle gärna vilja höra motiveringen att frukost enbart innebär att jag slevar i mig filen!

Jag ska inte sammanfatta hela artikeln, den är ju bara en knapptryckning bort. Däremot kan man undra lite över begreppet,  ”grundläggande behov.”  Om några timmar skall jag besöka Norrbostämman, imorgon skall jag åka till Delsbo forngård och njuta av spelmansstämman. Aktiviteterna är delar av mina grundläggande behov. Att besöka bibliotek, se teaterföreställningar, delta i kyrkans aktiviteter är andra grundläggande behov. Listan av sådana behov kan bli hur lång som helst, men jag stannar här. Jag skulle vilja se den i vitögat som skulle våga ifrågasätta mina grundläggande behov och reducera dem till att sleva i mig filen på morgonen. Jag skulle bli fullständigt rasande!

Så länge vi klockar människors tid för toalettbesök, för att utröna deras grundläggande behov, kan vi lika gärna spola ner allt tal om ”alla människors lika värde” i samma toalett.  För de är ju ändå bara ord utan täckning.

Läs även andra bloggares åsikter om Grundläggande behov, Personlig assistans, Norrbo, Delsbo

Vad jag tycker illa om svenska myndigheter!

Jag behöver egentligen inte förklara min ilska. Det är bara se och lyssna till nyhetsinslaget från TV4.

Nu ska tydligen funktionshindrade vars behov av personlig assistans skall omprövas kränkas ordentligt av ”välvilliga” myndigheter. I nyhetsinslaget berättas om frågor om den sökande klarar sin hälsa själv och äter balanserad kost.

Vän av ordning undrar vad som händer om den funktionshindrade svarar att han/hon äter på McDonalds varje dag och tar sig minst två rackabajsare kvällsfalukorven. Anses behovet av personlig assistans drastiskt minska vid en sådan kosthållning eller varför ställs frågan?

Eller frågan om säkra sexuella relationer? Vad händer om den funktionshindrade svarar fel och anger att han/hon har oskyddad sex med olika partners. Kan ett sådant svar innebära, att bedömningen om behovet av personlig assistans påverkas. Om inte varför ställs frågan?

Efter att ha plågat den funktionshindrade med frågor från ett bedömningsformulär på 91 sidor med ovanstående frågor och många fler bl. a om antalet toalettbesök/dygn och hur lång tid varje besök tar, så kommer det hotfulla beskedet: ”Sen ska försäkringskassans handläggare avgöra om uppgifterna är rimliga.”

Jag ställer mig återigen frågan. Var finns det politiska ansvaret? Vilka ministrar skall ställas till svars för att svenska myndigheter gång på gång kränker människor? Vad är det för mekanismer som får myndigheter att tro, att det är moraliskt tillåtet att skända människor, som har behov av samhällets stöd?

Ett tips: Tryck gärna på knappen: ”Mer med försäkringskassan.”

Andra bloggar om: Funktionshinder, Socialstyrelsen, Försäkringskassan, Personlig assistans, Balanserad kost, Säker sex, Integritetskränkande

Ett klockrent byråkratsvar!

Läs en mycket intressant artikel i SvD om rullstolsburne Peter Cederholm och hans intressanta upplevelser av en resa Stockholm – Uppsala tur och retur.

Artikeln avslutas med:

”Enligt SJ:s pressjour beror händelsen på att så kallad ledsagning inte beställts.

– Det måste man göra när man har rullstol för att få hjälp med ombord- och avstigningen. När man försökt lösa det här i Uppsala så fanns inte personal på plats eftersom det var sent på kvällen och ledsagningen inte var beställd, säger Elina Yli-Torvi på SJ:s pressjour till SvD.se.

Men enligt Peter Cederholm uppgav han ju vid bokningen att han var rullstolsburen.

– Ja, men man måste själv beställa ledsagningen via vårt call center.”

Vill man inte hjälpa, då hjälper man inte, så enkelt är det SJ! Det var inte Peter Cederholm som gjorde fel. Det är SJ:s rutiner som är vidriga.

Andra bloggar om SJ, Stockholm, Uppsala, Funktionshinder, Byråkrati

En något ilsken julbetraktelse!

Hade jag inte råkat läsa om biskop Antje Jackeléns synpunkter i Dagen om kyrkans roll i dödshjälpsdebatten, hade jag nog missat att justitiekansler Göran Lambertz i en debattartikel i Expressen hävdar åsikten att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. Jag har sen snart 30 år ingen större vana att läsa vare sig Expressen eller Aftonbladet.

Det finns all anledning att lyfta på bägge ögonbrynen, när Göran Lambertz hävdar att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. För vad säger karln egentligen? Religioner är inte något fritt svävande företeelser i samhället, utan det är ju människor som är bärare av religiösa föreställningar. Det Göran Lambertz säger i klartext är, att jag som kristen skall hålla käft, när dödshjälpsdebatten är på dagordningen. Med vilken rätt kan Lambertz avgöra att han, men inte jag skall ha rätt att delta i en viktig samhällsdebatt? Vore det inte bättre om Lambertz bemötte åsikter istället för att ha synpunkter på vilken värderingsgrund åsikterna baseras på?

Göran Lambertz hävdar: ”Och det är ju verkligen konstigt att ens dödsögonblick, som är ens mest privata ögonblick, ska få styras av någon annans åsikter.” Nu handlar ju inte dödshjälpsdebatten enbart om mina åsikter, utan frågan berör ju också sjukvårdspersonal, som förväntas stå till tjänst vid mitt ”mest privata ögonblick.” Det är möjligt att jag är överdrivet misstänksam, men jag blir något betänksam, när jag redan i inledningen av artikeln läser: ”I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Jag är övertygad om att Lambertz, som den justitiekansler han är, vet att visst har vi ”rätt” att själv avsluta våra liv. Jag vet också att det finns hinder. Om jag kommer på att en god vän, granne eller vem som helst försöker ta sitt liv har jag rätt att förhindra självmordet och kalla på t ex ambulans. Väl på sjukhuset förväntas det att sjukvården gör allt för att rädda personens liv. Det kan givetvis tolkas som ett ingrepp i en persons ”rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Vad skulle ett beslut i riksdagen om aktiv dödshjälp innebära enligt Lambertz? Om min fru, en annan anhörig, granne eller vem som helst skulle hitta mig hängande i en snara, har de då rätt att försöka rädda mitt liv? Vad gäller för sjukvården? Får de sätta in livräddande behandling?

Hur förväntas sjukvården agera om jag som patient uttrycker önskemål om att dö och vill att sjukvården bistår mig aktivt? Får läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykiatriker försöka övertala mig att avstå. Eller kommer det att förväntas att de passivt ”respekterar” mitt beslut? Kommer det att krävas att sjukvårdspersonal måste ställa upp eller kommer det att vara frivilligt? Om det inte blir frivilligt, då är ju min önskan om att dö inte något ”privat”, utan den ingriper i någons annans liv.

Det är också mycket intressant att en artikel som förnekar mig som kristen att delta i debatten om dödshjälp inte med ett ord berör vad t ex handikapporganisationerna anser. Vad jag förstår av det som redovisats i medierna finns det ingen handikapporganisation som aktivt försvarar tanken på aktiv dödshjälp. (Givetvis kan jag ha fel. Har inte läst alla organisationernas ståndpunkter.) Jag minns hur jag i ett samtal i ett pausutrymme på ASEA i början på 80-talet hävdade som en mycket bestämd uppfattning, att för mig skulle livet totalt mista sin mening, om jag i en trafikolycka skulle bli förlamad från nacken. Då skulle döden vara en befrielse!

1988 fick jag anställning på ABF Västmanland med ansvar för fackliga studier och med tiden också ansvar för samarbetet med handikapporganisationerna. Det samarbetet fortsatte när jag fick anställning som lärare på Tärna folkhögskola. Där fick jag ansvar för kontakterna med handikapporganisationerna i främst Västmanland. Det här samarbete gav mig stora och breda kunskaper om vilka frågor som dominerade inom handikapporganisationerna. De kunskaperna fördjupades när jag invaldes till äldre- och handikappnämnden och också fick uppdraget som ordförande i handikapprådet i Västerås. Inte en enda gång under alla dessa år mötte jag krav på aktiv dödshjälp. Mina egna funderingar om när livet förlorade sin mening bara försvann, för att aldrig mer återkomma.  Visst kunde personer med funktionshinder vara deprimerade och frustrerade, men då främst över att det fick kämpa mot ett oförstående samhälle, som förnekade dem likartade villkor med oss andra.

Representanter för handikapporganisationer inser faran av att staten i någon allmän humanistisk välmening förstår att livet kan vara svårt för personer med funktionshinder. Då kan det vara lätt att passivt acceptera individers desperata önskan om att dö. Det blir ju både billigare och lättare för staten. Många handikapporganisationer ser nog hellre att staten erbjuder livshjälp istället för dödshjälp.

Till sist. Jag kan ändå inte riktigt släppa frågan om vilka som får delta i debatten och därmed också påverka det slutgiltiga beslutet.

Av vad jag kan förstå av artikeln är det uteslutet att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet får delta i diskussionen. Vart fjärde år omvandlar de sig till kristna partier och söker stöd av Svenska Kyrkans medlemmar att få styra SvK. Det innebär ju att de är en del av ”religionen” i Sverige! Inte heller bör majoriteten av svenska folket få delta i samtalet. Det överväldigande flertalet av oss tillhör ju något religiöst samfund. Ett medlemskap som med olika tyngd kan påverka våra ställningstaganden.

Vad återstår då? En liten grupp av ateistiska socialister, kommunister, anarkister, liberaler, moderater, fascister, nazister (de vet mycket om aktiv dödshjälp) och några fundamentalistiska humanister. Och givetvis justitiekanslern Göran Lambertz!

Har någon svårt att förstå, att jag inte känner mig trygg med att den lilla gruppen skulle ha bestämmanderätten i en sån viktig fråga? Jag tänker då inte låta mig tystas och hoppas verkligen att andra kristna och handikapporganisationerna bidrar till att åtminstone problematisera frågan. Hur obekvämt det än kan kännas för förespråkarna av aktiv dödshjälp.

Andra intressanta bloggar om: Aktiv dödshjälp, Antje Jackelén, Göran Lambertz, Religion, Kristen, Sjukvården, Sjukvårdspersonal, ABF, Handikapporganisationer, Tärna folkhögskola, Socialdemokrater, Moderater, Centerpartiet, Ateister, Socialister, Kommunister, Anarkister, Liberaler, Fascister, Nazister, Humanister

Jag mår illa!

Ibland står vår kristna präktighet mig lång upp i halsen! Läser i Dagen hur kardinal O´Malley hyllar Sarah Palin för att hon inte avbröt graviditeten trots vetskapen om att barnet skulle bli funktionshindrat. Om jag förstår O´Malley rätt, så anser han att Sarah Palin borde vara ett föredöme för alla dem som i en liknande situation avbryter graviditeten. Ingenting om, att möjligen ekonomiska eller sociala skillnader, kanske påverkar beslutet. Nej, valet och konsekvenserna är de samma för Sarah Palin och den ensamstående trippelarbetande eller arbetslöse trebarnsmamman i sitt ruckel i någon av USA:s slitna stadsdelar.

Många kristna i USA, (och annorstädes) verkar leva enligt Anatole France berömda tes: ”I den borgerliga demokratin är likheten så beskaffad, att det är förbjudet för både fattiga och rika att sova under Paris broar.”

Sarah Palin representerar ett politiskt system och framförallt ett politiskt parti som värdesätter låga skatter högre än gemensam välfärd. Som accepterar ett samhälle, som sönderslits av sociala motsättningar och frustrationer. Istället för att motverka de enorma sociala skillnaderna i samhället, tror de sig finna trygghet i mängden vapen i hemmen, hårda straff och att fylla fängelserna med brottslingar från samhällets utstötta grupper.

Kardinal O´Malley har rätt i att det finns en ”dödens kultur” i USA, men det räcker inte med det konstaterandet. Kardinalen måste också våga se på dem, som är ansvariga för att de ekonomiska, sociala och ideologiska grunderna för ”dödens kultur” existerar i USA. Kristna går inte fria från ansvar. De är ofta bärare av och också försvarare av samhällets orättvisor. Insikten är inte så lätt att till sig.  Den kan få oanade konsekvenser – Gud sig förbarme! Det är vi som är abortörerna!

Andra intressanta bloggar om: USA, Sarah Palin, Downs syndrom, Abort, Abortör, Funktionshinder, Kardinal O´Malley, Ärkebiskop, Katolska Kyrkan

Rätt ska vara rätt!

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag påstod, att beviljade beslut om insatser enligt LSS skulle omprövas när människor med funktionshinder fyller 65 år.

Redan när jag publicerat inlägget fick jag signaler om att jag tolkat LSS-kommitténs kommande förslag helt fel.

Fick en kommentar idag från en källa som är mycket tillförlitlig:

 Så här står det i den lättlästa sammanfattningen:
“Ingen som har fyllt 65 år ska kunna få stöd enligt LSS om han eller hon inte haft det innan. De som har stöd när de fyller 65 år har rätt att ha kvar det stödet. Men de som har rätt till daglig verksamhet har det tills de fyller 67 år.”

(s4 i Möjlighet att leva som andra. Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning. Lättläst sammanfattning)

Jag hade tolkat fel och det känns alltid lite skämmigt!

Andra bloggar om: Rättelse, LSS, LSS-kommittén,