Ett klockrent byråkratsvar!

Läs en mycket intressant artikel i SvD om rullstolsburne Peter Cederholm och hans intressanta upplevelser av en resa Stockholm – Uppsala tur och retur.

Artikeln avslutas med:

”Enligt SJ:s pressjour beror händelsen på att så kallad ledsagning inte beställts.

– Det måste man göra när man har rullstol för att få hjälp med ombord- och avstigningen. När man försökt lösa det här i Uppsala så fanns inte personal på plats eftersom det var sent på kvällen och ledsagningen inte var beställd, säger Elina Yli-Torvi på SJ:s pressjour till SvD.se.

Men enligt Peter Cederholm uppgav han ju vid bokningen att han var rullstolsburen.

– Ja, men man måste själv beställa ledsagningen via vårt call center.”

Vill man inte hjälpa, då hjälper man inte, så enkelt är det SJ! Det var inte Peter Cederholm som gjorde fel. Det är SJ:s rutiner som är vidriga.

Andra bloggar om SJ, Stockholm, Uppsala, Funktionshinder, Byråkrati

En något ilsken julbetraktelse!

Hade jag inte råkat läsa om biskop Antje Jackeléns synpunkter i Dagen om kyrkans roll i dödshjälpsdebatten, hade jag nog missat att justitiekansler Göran Lambertz i en debattartikel i Expressen hävdar åsikten att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. Jag har sen snart 30 år ingen större vana att läsa vare sig Expressen eller Aftonbladet.

Det finns all anledning att lyfta på bägge ögonbrynen, när Göran Lambertz hävdar att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. För vad säger karln egentligen? Religioner är inte något fritt svävande företeelser i samhället, utan det är ju människor som är bärare av religiösa föreställningar. Det Göran Lambertz säger i klartext är, att jag som kristen skall hålla käft, när dödshjälpsdebatten är på dagordningen. Med vilken rätt kan Lambertz avgöra att han, men inte jag skall ha rätt att delta i en viktig samhällsdebatt? Vore det inte bättre om Lambertz bemötte åsikter istället för att ha synpunkter på vilken värderingsgrund åsikterna baseras på?

Göran Lambertz hävdar: ”Och det är ju verkligen konstigt att ens dödsögonblick, som är ens mest privata ögonblick, ska få styras av någon annans åsikter.” Nu handlar ju inte dödshjälpsdebatten enbart om mina åsikter, utan frågan berör ju också sjukvårdspersonal, som förväntas stå till tjänst vid mitt ”mest privata ögonblick.” Det är möjligt att jag är överdrivet misstänksam, men jag blir något betänksam, när jag redan i inledningen av artikeln läser: ”I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Jag är övertygad om att Lambertz, som den justitiekansler han är, vet att visst har vi ”rätt” att själv avsluta våra liv. Jag vet också att det finns hinder. Om jag kommer på att en god vän, granne eller vem som helst försöker ta sitt liv har jag rätt att förhindra självmordet och kalla på t ex ambulans. Väl på sjukhuset förväntas det att sjukvården gör allt för att rädda personens liv. Det kan givetvis tolkas som ett ingrepp i en persons ”rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Vad skulle ett beslut i riksdagen om aktiv dödshjälp innebära enligt Lambertz? Om min fru, en annan anhörig, granne eller vem som helst skulle hitta mig hängande i en snara, har de då rätt att försöka rädda mitt liv? Vad gäller för sjukvården? Får de sätta in livräddande behandling?

Hur förväntas sjukvården agera om jag som patient uttrycker önskemål om att dö och vill att sjukvården bistår mig aktivt? Får läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykiatriker försöka övertala mig att avstå. Eller kommer det att förväntas att de passivt ”respekterar” mitt beslut? Kommer det att krävas att sjukvårdspersonal måste ställa upp eller kommer det att vara frivilligt? Om det inte blir frivilligt, då är ju min önskan om att dö inte något ”privat”, utan den ingriper i någons annans liv.

Det är också mycket intressant att en artikel som förnekar mig som kristen att delta i debatten om dödshjälp inte med ett ord berör vad t ex handikapporganisationerna anser. Vad jag förstår av det som redovisats i medierna finns det ingen handikapporganisation som aktivt försvarar tanken på aktiv dödshjälp. (Givetvis kan jag ha fel. Har inte läst alla organisationernas ståndpunkter.) Jag minns hur jag i ett samtal i ett pausutrymme på ASEA i början på 80-talet hävdade som en mycket bestämd uppfattning, att för mig skulle livet totalt mista sin mening, om jag i en trafikolycka skulle bli förlamad från nacken. Då skulle döden vara en befrielse!

1988 fick jag anställning på ABF Västmanland med ansvar för fackliga studier och med tiden också ansvar för samarbetet med handikapporganisationerna. Det samarbetet fortsatte när jag fick anställning som lärare på Tärna folkhögskola. Där fick jag ansvar för kontakterna med handikapporganisationerna i främst Västmanland. Det här samarbete gav mig stora och breda kunskaper om vilka frågor som dominerade inom handikapporganisationerna. De kunskaperna fördjupades när jag invaldes till äldre- och handikappnämnden och också fick uppdraget som ordförande i handikapprådet i Västerås. Inte en enda gång under alla dessa år mötte jag krav på aktiv dödshjälp. Mina egna funderingar om när livet förlorade sin mening bara försvann, för att aldrig mer återkomma.  Visst kunde personer med funktionshinder vara deprimerade och frustrerade, men då främst över att det fick kämpa mot ett oförstående samhälle, som förnekade dem likartade villkor med oss andra.

Representanter för handikapporganisationer inser faran av att staten i någon allmän humanistisk välmening förstår att livet kan vara svårt för personer med funktionshinder. Då kan det vara lätt att passivt acceptera individers desperata önskan om att dö. Det blir ju både billigare och lättare för staten. Många handikapporganisationer ser nog hellre att staten erbjuder livshjälp istället för dödshjälp.

Till sist. Jag kan ändå inte riktigt släppa frågan om vilka som får delta i debatten och därmed också påverka det slutgiltiga beslutet.

Av vad jag kan förstå av artikeln är det uteslutet att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet får delta i diskussionen. Vart fjärde år omvandlar de sig till kristna partier och söker stöd av Svenska Kyrkans medlemmar att få styra SvK. Det innebär ju att de är en del av ”religionen” i Sverige! Inte heller bör majoriteten av svenska folket få delta i samtalet. Det överväldigande flertalet av oss tillhör ju något religiöst samfund. Ett medlemskap som med olika tyngd kan påverka våra ställningstaganden.

Vad återstår då? En liten grupp av ateistiska socialister, kommunister, anarkister, liberaler, moderater, fascister, nazister (de vet mycket om aktiv dödshjälp) och några fundamentalistiska humanister. Och givetvis justitiekanslern Göran Lambertz!

Har någon svårt att förstå, att jag inte känner mig trygg med att den lilla gruppen skulle ha bestämmanderätten i en sån viktig fråga? Jag tänker då inte låta mig tystas och hoppas verkligen att andra kristna och handikapporganisationerna bidrar till att åtminstone problematisera frågan. Hur obekvämt det än kan kännas för förespråkarna av aktiv dödshjälp.

Andra intressanta bloggar om: Aktiv dödshjälp, Antje Jackelén, Göran Lambertz, Religion, Kristen, Sjukvården, Sjukvårdspersonal, ABF, Handikapporganisationer, Tärna folkhögskola, Socialdemokrater, Moderater, Centerpartiet, Ateister, Socialister, Kommunister, Anarkister, Liberaler, Fascister, Nazister, Humanister

Jag mår illa!

Ibland står vår kristna präktighet mig lång upp i halsen! Läser i Dagen hur kardinal O´Malley hyllar Sarah Palin för att hon inte avbröt graviditeten trots vetskapen om att barnet skulle bli funktionshindrat. Om jag förstår O´Malley rätt, så anser han att Sarah Palin borde vara ett föredöme för alla dem som i en liknande situation avbryter graviditeten. Ingenting om, att möjligen ekonomiska eller sociala skillnader, kanske påverkar beslutet. Nej, valet och konsekvenserna är de samma för Sarah Palin och den ensamstående trippelarbetande eller arbetslöse trebarnsmamman i sitt ruckel i någon av USA:s slitna stadsdelar.

Många kristna i USA, (och annorstädes) verkar leva enligt Anatole France berömda tes: ”I den borgerliga demokratin är likheten så beskaffad, att det är förbjudet för både fattiga och rika att sova under Paris broar.”

Sarah Palin representerar ett politiskt system och framförallt ett politiskt parti som värdesätter låga skatter högre än gemensam välfärd. Som accepterar ett samhälle, som sönderslits av sociala motsättningar och frustrationer. Istället för att motverka de enorma sociala skillnaderna i samhället, tror de sig finna trygghet i mängden vapen i hemmen, hårda straff och att fylla fängelserna med brottslingar från samhällets utstötta grupper.

Kardinal O´Malley har rätt i att det finns en ”dödens kultur” i USA, men det räcker inte med det konstaterandet. Kardinalen måste också våga se på dem, som är ansvariga för att de ekonomiska, sociala och ideologiska grunderna för ”dödens kultur” existerar i USA. Kristna går inte fria från ansvar. De är ofta bärare av och också försvarare av samhällets orättvisor. Insikten är inte så lätt att till sig.  Den kan få oanade konsekvenser – Gud sig förbarme! Det är vi som är abortörerna!

Andra intressanta bloggar om: USA, Sarah Palin, Downs syndrom, Abort, Abortör, Funktionshinder, Kardinal O´Malley, Ärkebiskop, Katolska Kyrkan

Rätt ska vara rätt!

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag påstod, att beviljade beslut om insatser enligt LSS skulle omprövas när människor med funktionshinder fyller 65 år.

Redan när jag publicerat inlägget fick jag signaler om att jag tolkat LSS-kommitténs kommande förslag helt fel.

Fick en kommentar idag från en källa som är mycket tillförlitlig:

 Så här står det i den lättlästa sammanfattningen:
“Ingen som har fyllt 65 år ska kunna få stöd enligt LSS om han eller hon inte haft det innan. De som har stöd när de fyller 65 år har rätt att ha kvar det stödet. Men de som har rätt till daglig verksamhet har det tills de fyller 67 år.”

(s4 i Möjlighet att leva som andra. Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning. Lättläst sammanfattning)

Jag hade tolkat fel och det känns alltid lite skämmigt!

Andra bloggar om: Rättelse, LSS, LSS-kommittén, 

65 år? Det är ingen rättighet att mata duvor i parken!

Fick en fin och tänkvärd kommentar till mitt inlägg, ”Vi har verkligen hört det förr!” I kommentaren skriver Anybody: ”LSS-kommittén föreslår en 65-årsgräns för nybeviljanden för alla LSS-insatser!!” I kommentaren hänvisas också till en debattartikel i Aftonbladet. En mycket läsvärd och framförallt tänkvärd artikel. Läs den!

LSS-kommitténs förslag innebär att personers beviljade insatser omprövas när de fyller 65 år och att de hänvisas till kommunens hemtjänst. Kommittén har en, minst sagt, märklig syn på ålder. Om de nu har ägnat frågan någon nämnvärd tanke. Vilket jag betvivlar!

8 januari 2009 blir jag 65 år. Vad förväntar sig LSS-kommitténs ledamöter, skall hända med mig den dagen? Att jag i ett slag skall tappa det mesta av mina själsförmögenheter, att jag varken orkar eller kan delta i samhällslivet? Att jag är glad om jag orkar sitta på en stol och vänta på att hemtjänsten kommer och byter nerkissade och nedskitade blöjor. Dagliga promenader till parken och mata duvor är inget att tänka på. Det är ingen rättighet, som gamlingar som fyllt 65 år kan kräva. Sådana trivselåtgärder är bara missbruk på gränsen till anmälningsbart fusk.

Nu vet jag, och alla de som har beviljats personlig assistans, att livet tvärslutar inte så där i ett slag vid 65 års ålder. Jag upplever i min omgivning här i Bjuråker hur människor betydligt äldre än jag deltar med liv och lust i bygdens angelägenheter. Jag tänker bl. a på Inez som parhoppade fallskärm, när hon fyllde 80. Hon sjunger i Betelkyrkans kör. Jag har hört henne be i Betel med så kraftfull röst, att jag är säker på att fan själv hukade i någon mörk håla!

Inspirerad av Inez och mängder av andra människor, planerar jag aktiviteter i kyrkan och samhället som sträcker sig långt bortom 70 år. Detsamma gör självklart även de som har personlig assistans. Deras önskningar och behov är inte mindre än mina. LSS skulle ju bl. a öka möjligheterna till delaktighet i samhället. Det behovet försvinner inte på 65-årsdagen.

Hemtjänsten i all ära. De utför ett gigantiskt arbete, men de skulle inte klara av att ge någon möjlighet att leda studiecirklar på kvällstid under 3 timmar. Inte skulle de kunna följa någon till kyrkorådssammanträde. Än mindre att följa med på föreningsmöten eller församlingsaftnar. För att inte tala om biblioteks-, konsert eller teaterbesök. Tro mig, jag skönmålar inte. Jag vet av erfarenhet från egna möten, som ABF-funktionär med ansvar för handikappstudier, som folkhögskolelärare med ansvar för kontakter med handikapporganisationer, men framförallt som förtroendevald politiker. Personer med funktionshinder gör allt detta och mer till. LSS gjorde skillnad och den bör få fortsätta att göra skillnad, även när människor fyllt 65 år!

Till sist. Var är oppositionen? Kan ni lova en återställare om förslaget slussas genom riksdagen av nuvarande majoritet?

Uppdatering: Jag har fått signaler om att jag möjligen missförstått debattartikeln. 65-årsgränsen skall tydligen bara gälla dem som t ex blir nyskadade efter pensionsåldern. Insatser beviljade före 65 år berörs inte. Jag återkommer i frågan, när jag läst hela förslaget.

Har skrivit en rättelse här den 29 augusti.

Andra intressanta bloggar om: LSS-kommittén, LSS, Personligassistans, Hemtjänst, 65-årsgräns, Delaktighet, Likvärdiga villkor

Har vi inte hört det här förr?

Läser i SvD om att det ska bli tuffare krav för personlig assistans. Jag har tidigare uppmärksammat den parlamentariska arbetsgruppens arbete. Nu försöker den statliga LSS-kommittén motivera varför de kommit fram till en besparing på 3,3 miljarder och ingenting annat.

Kostnaderna har tydligen ”galopperat”sedan 1994 då reformen infördes. Enbart mellan 2000 och 2005 sägs kostnaderna för personlig assistans ökat med mer än 100 %. Jag får säga som ungdomen sa för några år sedan. Och? Jag kan se minst ett par naturliga orsaker till ökningen. Behoven har ökat kan vara ett skäl. Allt fler har fått kunskap om reformen, kan vara ett annat. Äldre- och handikappnämnden i Västerås gjorde under andra halvan av 90-talet en kartläggning om boendet bland psykiskt funktionshindrade. Trots att kartläggningen handlade om bostadssituationen fick vi också klart för oss att det nog var för få, som egentligen hade rätt till stöd, som verkligen fick stöd enligt LSS. Orsaken var brist på information från t ex vår nämnd. Vilket inneburit att människor inte sökt stödet.

Kommittén har upptäckt att praxis är olika i olika län. Kan i sig tyda på, att vissa län är frikostigare än andra, men en lika naturlig förklaring kan ju vara, att vissa län har varit otillåtet njugga i sina bedömningar. Nu ska det bli enhetliga regler och en del ska få en mer generös tolkning av lagen och andra en tuffare. Det låter väl rättvist, så säg? Kommitténs ordförande Kenneth Johansson (c) säger: ”Handikapplagarna ska gälla, behovet ska avgöra och alla ska få en individuell prövning men på marginalen kan det innebära att man inte får en viss hjälp som man kanske vant sig vid. Men jag tror ingen ska behöva bli helt utan assistans genom regelförändringarna.” Det låter det, men hur kan en utredare rekommendera att det beviljade snittet skall ligga på 100 timmar i veckan, om det är behovet som skall styra? Är det inte så att staten önskar styra tolkningen av lagstiftningen? Det ska verkligen bli intressant att få ta del av riksdagens vägledande resonemang om vad den anser vara rimliga behov hos människor med skilda slag av funktionshinder.

Givetvis har kommittén också upptäckt att det förekommer fusk. Enligt gjorda bedömningar kostar missbruket ca 700 miljoner kronor. Artikeln är något vag i sin beskrivning av fusket, men tydligen vet i vart fall moderaten Anne Marie Brodén att det förekommer fusk och kommittén kommer att kräva att allt fusk skall polisanmälas. Gör så! Det ska bli intressant att få tal del av hur fusket går till. För du får inte personlig assistans beviljad genom att du skickar in en anmälan till myndigheten om behov av personlig assistans och du får det du begärt. Den erfarenhet jag bär med mig från min tid som förtroendevald politiker är att en tjänsteman utredde behovet och förslog nämnden ett beslut eller tog beslutet själv om tjänstemännen hade det på delegation. Hur ett omfattande fusk skulle kunna uppstå, utan att utredande tjänstemän skulle vara inblandade är för mig en gåta. Återigen säger mig min erfarenhet, att tjänstemän oftare är nitiska än släpphänta och definitivt inte bidrar till fusk. Det lär väl bli med det här som de andra fallen av påstådd gigantiskt fusk. Merparten av anmälningar blir liggande hos åklagaren utan åtgärd. I de fall åklagaren går vidare med fallen avvisar domstolarna en stor andel av åtalen.

Nu anser sig SvD ha hittat ett riktigt trumfkort! Ola Jennebrink, med funktionshinder och med egna erfarenheter av personligassistans, hävdar att det förekommer fusk och missbruk. ”Beviset” är att han vet, men vill inte närmare gå in på hur det fuskas. På den nivån skulle jag också kunna intervjuas i SvD och med samma halt av trovärdighet säga – det förekommer fusk. Jag tror inte, att Ola Jennebrink vet mer än jag eller någon annan om det påstådda fusket. Det är också möjligt att någon missbrukar stödet och inte anstränger sig tillräckligt att bli fri från behovet. Att de fullt medvetet låter sig passiviseras. Det kan jag inte uttala mig om, men tror inte att Ola Jennebrink har den övergripande kunskapen, att han så tvärsäkert att uttala sig om omfattningen.

Min bestämda uppfattning är att det politiska etablisemanget inte riktigt accepterat Bengt Westerbergs reform, utan har genom åren enbart sett det som en ekonomisk belastning och inte som den frihetsreform Westerberg till viss del såg den som.

Det är inte alltid så, att politiker älskar rättighetslagstiftning. De vill hellre skänka gåvor på egna villkor!

Andra intressanta bloggar om: Statliga LSS-kommittén, Kenneth Johansson (c), Anne Marie Brodén (m), fusk, missbruk, polisanmälan, Personlig assistans,

Här har det tydligen slösats!

En parlamentarisk kommitté har, enligt Dagen, upptäckt ett oerhört slöseri med pengar till personer med funktionshinder. Den parlamentariska kommittén upplever säkert som sin plikt att föreslå besparingar och ett stopp för slöseriet.

Enligt artikeln är det främst stöd och assistans som skall drabbas av en besparing på 3,3 miljarder/år. Det innebär tydligen bl. a neddragning av antalet timmar för assistans. De som omfattas av besparingen är främst de som omfattas av lagen om stöd och service (LSS) och lagen om personlig assistans.

Det finns, som jag ser det, två skäl till behov av besparingar. Det ena skälet kan vara bristen på pengar, som gör det nödvändigt att hålla igen på utgifterna. Det skälet kan inte vara aktuellt för den parlamentariska kommittén. Riksdagen har ju med stora åthävor minskat på statens intäkter genom en del mycket anmärkningsvärda skattesänkningar.

Det andra skälet är att en grupp, i det här fallet personer med funktionshinder, på något sätt blir eller blivit överkompenserade. Behovet av stöd kan vara tillgodosett. Visst kan det vara så, men nu är det så bra ordnat, att vi har en fastslagen måttstock att mäta mot. Sverige har som nation skrivit under och vad jag vet, så har riksdagen också ratificerat FN:s standardregler. Regler ligger som en grund för handikappombudsmannens (HO) arbete. Reglerna skall tillförsäkra att personer med funktionshinder ska ha samma möjligheter som andra medborgare. Samma möjligheter innebär t ex att individen skall ha möjlighet att delta i samhällslivet och givetvis också ha möjlighet att aktivt påverka samhället. Här spelar LSS och rätten till personlig assistans en stor roll.

Den parlamentariska kommittén lär få det svårt att leda i bevis att LSS och lagen personlig assistans överutnyttjats och att målgruppens behov sen länge skulle vara tillfredsställd. FN:s standardregler ger också handikapporganisationerna en viktig roll när beslut i handikappfrågor skall fattas. Det räcker inte med att någon beslutsfattare ensidigt anser att behoven är tillfredställda.

Läs FN:s standardregler och jämför med den verklighet ni möter i er omgivning. Fundera sen över, om den verklighet ni ser, verkligen skulle visa att behoven är tillfredställda. Ta också kontakt med handikapporganisationer lokalt och fråga om de anser att Sverige på ett tillfredställande sätt uppfyller FN:s krav. Tänk också på, att Sverige frivilligt förbundit sig att leva upp till kraven.

Varför är det så sällan vi får läsa om parlamentariska kommittéer som föreslår åtgärder som löser problemen och också föreslår de resurser som krävs. Nu blir det alltför ofta mer av: Här gäller det att spara pengar, men givetvis skall verksamheten vara bra!

Det kallas för målstyrning! När sen kritiken kommer, och den kommer, då ser beslutsfattarna storögt på oss och säger. ”Vi har inte beslutat om några försämringar!”

Andra intressanta bloggar om: LSS, Lagen om personlig assistans, Handikappombudsmannen, HO, Handikapporganisationer, FN:s standardregler, Mänskliga rättigheter

Skrattet fastnar i halsen!

Det är egentligen fascinerande att få vara med och uppleva processen om hur ”sanningar” etableras. Hur i bästa fall, ett enskilt exempel på några dagar utvecklas till en generell och etablerad sanning. En sanning som bara ”politiskt korrekta” bidragskramande vänstermänniskor kan ifrågasätta. Ledda av ”PK-rörelsens översteprästinna, Åsa Linderborg” mobbar vi alla de modiga, som vågar säga som det är. Ni förstår säkert att jag tänker på Maciej Zarembas artikelserie i DN – ”Först kränkt vinner.”

Formellt handlar artikelserien om påstådda missförhållanden på Lärarhögskolan i Stockholm, där det, enligt artikelförfattaren, pågår en mobbing av lärare från studenternas sida. Lärarna tvingas till tystnad genom hot om att de annars blir anmälda av studenterna till någon ombudsman för någon påstådd kränkning. Så här långt kunde artikelserien ha varit en i raden av arbetsplatsreportage, där fakta kan kontrolleras och eventuella åtgärder vidtas. Men nu händer det fantastiska, Zaremba utvidgar frågan till att gälla hela utbildningssverige. Med stöd av brev från lärare blir bilden, att elever anmäler lärare i parti och minut, vilket i sin tur leder till rädda lärare, som inte vågar vara lärare. Det är ju, om det vore sant, mycket illa. Men frågan blir större än så. Det är inte bara studenter och elever som känner sig kränkta, utan det har tydligen spridit sig till hela folket. Orsaken är, hävdar Zaremba, att vi i vår kultur inte vågar bli arga, utan tar på oss en offerroll istället. Givetvis får Zaremba stöd. Pannor läggs i djupa veck och den ena analysen efter den andra avlöser varandra. De som är mest aktiva i debatten och skrattar högst i bloggvärlden, är de som likt Göran Skytte anser, att svenska folket är galna, som inte inser hur passiviserade vi blir av välfärdsstaten. 

Innan vi skrattar oss fördärvade vore det kanske idé att sansa sig och gå tillbaka till själva artikeln och fundera över vad det är Zaremba egentligen skriver? Hur jag än läser artikelserien kan jag inte läsa mig till, att studenter i allmänhet anmäler sina lärare för kränkning. Zaremba pekar ut tre grupper. Invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder. Det gemensamma för de beskrivna grupperna är, att de har en ombudsman att vända sig till, om de känner sig diskriminerade. Det finns ju skäl till varför vi har DO, HomO och HO. Det kan ju inte ha undgått någon, att invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder drabbas, av och till, av diskriminering och kränkande särbehandling.

Låt mig ta några exempel ur min egen erfarenhet, trots att inlägget säkert blir oläsligt lång. Under 90-talet var jag förtroendevald politiker i socialnämnden och äldre- och handikappnämnden i Västerås. I den politiska retoriken sägs, att ett handikapp inte är en egenskap hos personen med funktionshinder, utan handikappet uppstår i mötet mellan personen och det omgivande samhället. Detta är en oomkullrunkelig sanning. Nu är det så illa, att vackra ord inte alltid svarar mot en lika vacker verklighet.

Vid ett sammanträde med Kommunala Handikapprådet i Västerås, fick jag en fråga av ordföranden i De handikappades riksförbund (DHR), fritt urminnet: ”Varje morgon, när du går till jobbet Leo, äter du din frukost, läser tidningen, duschar, klär på dig och tar bilen/bussen till jobbet. När jag ska göra samma sak måste jag få hjälp av någon, som ser till att jag är hel och ren och påklädd innan jag kan ta mig till mitt arbete och jag måste betala för tjänsten!”  Vad skulle jag svara på det? Jag sa som det var. ”Jag hör dig och jag förstår vad du säger, men jag kan inte leverera!” Ett uppenbart fall av diskriminering, men han skulle inte ha fått rätt om han anmält det till HO. Ordföranden i DHR hade anledning att känna sig kränkt av både mig och kommunen.

Vid ett annat tillfälle var jag gäst hos Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR) i Västerås. Samtalet mellan mig och mötesdeltagarna kom att handla om  färdtjänsten. Jag kände mig på säker mark. Färdtjänsten i Västerås var bäst i landet! Ordföranden i NHR log lite medlidsamt och berättade hur handikappande det var, för dem som behövde specialfordon att ta sig någonstans. ”Så här är det.” sa hon ”om jag vill gå på någon fest måste jag beställa specialfordonet minst en dag i förväg. Då bestäms det när jag ska åka och när jag ska hämtas från festen. Nu kan det ju vara så att festen är tråkig och jag skulle vilja komma med en nödlögn och ta mig därifrån, vilket du kan, men jag får sitta där snällt och vänta på min färdtjänst. Men det kan också hända att jag, tro mig eller inte, upptäcker att jag nog skulle vilja stanna över natten hos värden. Hur roligt är det på en skala att bli störd av en färdtjänstschaufför som står och bultar på dörren och hävdar att jag ska hem?” Det blev inget mer skrävlande om vår förträffliga färdtjänst den kvällen. Det var ju så uppenbart att kommunen diskriminerade personer med funktionshinder och utsatte en stor grupp för ständiga kränkningar.

Som sagt, i inget av de två fallen skulle kommunen ha blivit fälld om vi blivit anmälda. Inte heller diskriminerade och kränkte vi av illvilja. Ändå var det ett faktum, att jag var delaktig i både diskriminering och kränkning. Visst kan vi skratta och stoja över överkänsliga svenskar, som känner sig kränkta över ditten och datten, men skrattet borde fastna i halsen, när vi ser hur verkligheten i realiteten är.

 Jag må bli kallad politiskt korrekt, men min bestämda uppfattning är att det anmäls alldeles för lite i det här landet. Kan det tänkas bero på en kultur som uppmuntrar mesig acceptans?

Andra bloggar om: Zaremba, Göran Skytte, Åsa Linderborg, Politiskt korrekt, funktionshinder, handikapp, DHR, NHR, färdtjänst, kränkt, diskriminering