Som ett brev på posten.

Varje gång jag skrivit en insändare eller en debattartikel, ofta i samband med kvinnodagen, kring mäns våld mot kvinnor har jag fått uppleva något mycket intressant. Högst två dagar efter publiceringen dyker det upp, som ett brev på posten, insändare som påtalar att ”män minsann misshandlas av kvinnor.” Det är säkert sant, men det intressanta är att författarna till dessa insändare antyder att kvinnorörelsen på något sätt skulle fara med osanning, när de påtalar mäns våld mot kvinnor.

Förr eller senare dyker det upp artiklar och blogginlägg som hävdar att det inte förekommer något kvinnoförtryck, utan det är männen som är förtryckta av feministerna, som ingen vågar protestera emot. Pär Ström får exemplifiera den inställningen med sitt inlägg: Män kuvas av statlig feminism. Jag försökte mig på ett svar, men inte vet jag om det förde frågan framåt.

Varje gång jag på skilda sätt, skriftligt eller muntligt, deltar i diskussioner kring homosexualitet. Dyker det upp som ett brev på posten, frågor och synpunkter om den homosexuella livsstilen, ”Måste de så öppet visa upp sin sexualitet.” Eller upprörda frågor om, att homosexuella kräver, att homosexualitet skall betraktas som något normalt. Sådana krav känns tydligen som något mycket hotande av många.

Förr eller senare kommer det artiklar eller blogginlägg som hävdar att homosexuella inte är diskriminerade, utan att det egentligen är vi stackars heterosexuella, som får huka oss i samhället. Jag låter Fredrik Sidenvall representera åsikten att de homosexuella är vår nya överklass, som tydligen på något oförklarligt sätt driver oss andra till överdriven konsumism och vallfärder till alla våra gigantiska köplador. Även här försökte jag mig på, utan någon större framgång, att visa på ett alternativt synsätt.

När jag kliver in i debatter om diskrimineringen av muslimer i Sverige, då behöver jag inte vänta på något brev från posten, den ligger redan i brevlådan! Det är ingen hejd på alla uppgifter om hur vi svenskar hotas av ett ganska närstående muslimskt maktövertagande. Enligt många debattörer är det bara min naivitet som gör att jag inte inser faran. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, med anledning av en artikel i Dagen som visade att Kristdemokrater i mycket hög utsträckning inte ansåg att muslimer var diskriminerade i Sverige.

Den efterföljande diskussionen blev väl inte alltför omfattande, men den visade att det finns individer och grupper som anser att det muslimska hotet är reellt. Nu är givetvis inte kommentatorsfältet i min blogg något sanningsvittne, så jag rekommenderar alla att läsa insändarsidor, nyhetsartiklar och TV-program och ni ska se att det inte är någon liten grupp som anser sig föra en frihetskamp mot muslimer.

Jag är oerhört fascinerad av den politiska debatten i Sverige av i dag. För visst är det intressant att få uppleva hur stora grupper anser att det egentligen är feminismen, gay-rörelsen eller muslimer som styr Sverige och förtrycker en tigande och kuvad majoritet. Än mer intressant blir det när jag försöker hitta den gemensamma nämnaren mellan dessa tre grupper. För som jag ser det, kan inte alla ha rätt, trots att jag möter individer som på fullt allvar pläderar, att alla tre grupperna var för sig, i detta nu, förtrycker majoriteten och dominerar samhället. Jag får nog säga som auktionsutroparen, ”skilj er” när flera gett samma bud.

Jag avslutade ett av mina inlägg med: Jag får väl fortsätta att sitta här i Kyrkbyn i Bjuråker socken vid min dator och lite oroligt, men med stor nyfikenhet, det måste jag säga, vänta på vilka som kommer hit först och tar makten. Gay-rörelsen eller muslimerna?

När jag skrev inlägget missade jag feminismen. Det är kanske den som kommer till Bjuråker och tar makten? Vore det så illa – egentligen?

Andra intressanta bloggar om: Feminism, Gay-rörelsen, Islam, Diskriminering, Förtryck, Pär Ström, Fredrik Sidenvall, Kyrka & Folk, Kristdemokrater,

Vad handlar debatten om?

Hetero-profilen Skytte är förbannad! Han skriver i dagens SvD: ”Inför Pride-festivalen uttalade sig gay-profilen med mera, Alexander Bard (20/7) i Svenska Dagbladet och sade: ‘Jag hatar kristendomen för den är så dum”.

Alexander Bards uttalande tillhör väl inte kategorin, övertänkta uttalanden, men vad har hans sexuella preferenser med saken att göra? Än mer förundrad blir jag, när Skytte ställer den retoriska frågan, vilken reaktion det skulle bli om någon svensk kyrkoledare skulle hävda att gayrörelsen är äcklig. Göran Skytte ser framför sig, stämningar, anmälningar och gatlopp. Nu finns det faktiskt exempel på en kyrkoledare som jämför gayrörerelsens parader med medeltida katolska processioner. Samme kristne ledare hävdar, att hedonismen och gayrörelsen är ansvariga för konsumismen i vårt samhälle och utgör en andlig överklass. Överdriver jag? Läs Fredrik Sidenvalls ledare i Kyrka & Folk och döm själva. Mig veterligen har Sidenvall varken anmälts eller behövt springa gatlopp i medierna. Visserligen noterade jag Sidenvalls ledarartikel, men den skapade ingen debatt, så hos mig blev det inget gatlopp. Vi kristna är nog inte så förföljda, som somliga av oss vill få det till.  

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt en debatt gagnas av svepande och generella beskrivningar av en påstådd debattmotståndare. För om vi tänker efter, så är det väl inget förvånande, att sexuell läggning och skilda könsidentiteter inte med någon automatik, leder till gemensamma åsikter. Homosexuella och heterosexuella är spridda över hela det samhälleliga åsiktsfältet. Det är lika intellektuellt ohederligt, att angripa hela gayrörelsen för vad Bard anser, som det är att anklagande peka finger på alla kristna för Åke Greens åsikter om samhälleliga cansersvulster. Jag delar inte heller, trots min heterosexuella identitet, de åsikter Göran Skytte torgför.

I sig upplever jag det som en stor sorg, att vi kristna åsiktsmässigt och i handling kan omfatta alla uppfattningar och handlingar från moder Theresa och till president Bush eller Ku Klux Klan och Martin Luther King Jr, men den sorgen får jag bearbeta i ett annat inlägg.

Andra intressanta bloggar om: Göran Skytte, Alexander Bard, Gayrörelsen, Prideparaden, Heterosexuell, Homosexuell, Åke Green, Fredrik Sidenvall, Martin Luther King Jr, Moder Theresa, Bush,

Du leker med elden biskop Deng!

Ingen som är intresserad av utvecklingen inom kristna kyrkor har kunnat undgå att notera de stora motsättningar som kommit upp till ytan inom den anglikanska kyrkan. Motsättningarna koncentrerar sig främst kring synen på kvinnliga biskopar/präster och synen på homosexuella och deras plats inom kyrkan.

Mycket av motsättningarna kretsar kring den homosexuelle amerikanske biskopen Gene Robinsson. Enligt en artikel i Kyrkans tidning (KT) kräver den Anglikanske heterosexuelle ärkebiskopen av Sudan, Daniel Deng, att Robinsson borde avgå från sitt ämbete. Biskop Deng är en av mycket få afrikanska deltagare vid Lambethkonferensen i Canterbury, så uttalandet har säkert uppmärksammats. Jag har inga problem med att en biskop kräver en annan biskops avgång. Det kan t o m kännas lite uppfriskande i all diplomatiskt mummel.

Det som fick mig att känna en iskall ilning efter ryggraden var när jag läste Daniel Dengs synpunkter på homosexualitet. Jag tar några citat ur artikeln:

”Men vi har lyft frågan i smågrupper, och ännu har ingenting hänt, säger biskop Deng, som passade på att försäkra att i hans land finns inga homosexuella. ”I alla fall inga som har kommit upp till ytan.” 

Det är nog tur, att biskop Deng försiktigtvis garderar sig med, att de homosexuella kanske inte syns i det sudanska samhället. För det vi kan vara helt säkra på är, att personer med homosexuell läggning finns bland både kristna och muslimer, oavsett biskop Dengs personliga önskedrömmar, att de homosexuella inte existerar där i Sudan, men någon annanstans. Det som skrämmer mig är att biskopen tydligen inte problematiserar sin aning om, att inga homosexuella ”kommit upp till ytan.” Jag vill inte tro att Deng någon gång inte skulle ha funderat över varför det ”i hans land finns inga homosexuella.” Jag har fantasi nog att se vilka metoder ett samhälle kan använda sig av för att homosexualiteten inte skall bli synligt i samhället. Det svider i hjärtat att behöva inse, att den anglikanska kyrkans överhuvud i Sudan aktivt deltar eller passivt accepterar förföljelser och förtryck av personer med homosexuell läggning. Vill passa på och påminna om hur Irans president Mahmoud Ahmadinejad blev utskrattad och utbuad på Columbia University, när han påstod att ”företeelsen med homosexuella inte förekom i Iran.” Åhörarna hade säkert läst om och sett bilderna på hängda unga män. Men det är klart, det är väl inte många som vill ”komma upp till ytan”, om man riskerar en offentlig hängning. 

”Om vi kristna slutar att följa Bibeln och börjar leva som homosexuella, ja, då ger vi ju bara muslimerna en anledning att döda oss.” 

Istället för att i kristen anda protestera mot förföljelser och förtryck legitimerar biskop Deng med sitt uttalande mord och avrättningar av homosexuella. Uttalandet innebär också att biskopen kallt säger till alla med homosexuell läggning – kom inte hit och sök skydd! Ni är inte kristna och ickekristna får stå sitt kast

I vår svenska verklighet brukar det ofta, från olika kristna håll, sägas att ”vi dömer inte själva läggningen, utan det är handlingen vi tar avstånd från.” Oavsett vad vi kan ha för åsikter om den ståndpunkten, så delas den inte av biskop Deng:

”Gud skulle ha skapat två Adam om det var det han velat. Men det gjorde han ju inte. Han skapade Adam och Eva.” 

Av vad jag kan förstå hävdar biskopen att det är okristligt att hävda, att Gud skulle skapat människor med homosexuell läggning. Det känns något skrämmande, att inse, att en framträdande kyrklig ledare frånkänner de homosexuella en mänsklig identitet. Vi kan ju bara ana vilka konsekvenser en sådan ståndpunkt kan leda till. Ett är då säkert, den anglikanska kyrkan i Sudan, kan inte självklart räknas in som försvarare av mänskliga rättigheter.

Jag skulle till sist vilja drista mig till att hävda att Daniel Deng, så ärkebiskop han är, hädar. Om det är så att människor med homosexuell läggning inte skulle vara skapta av Gud. Skulle djävulen ha skaparförmåga? Självklart inte! Vi lever alla i Guds skapelse. När Gud skapade människan, då skapade han oss med alla våra skilda identiteter. Färger, temperament, stora och små förståndsgåvor, långa, korta, kloka, dumma, men också mängder av variationer i våra sexuella identiteter och könsidentifaktioner. Det är ju den helheten som är människan! I den meningen skapade Gud flera Adamar och Evor.

”Gud såg att allt som han gjort var mycket gott. Det säger jag amen till!

Andra intressanta bloggar om: Biskop Daniel Deng, Sudan, Anglikanska kyrkan, Lambethkonferensen, Canterbury, Gene Robinsson, Homosexualitet, Iran, Mahmoud Ahmadinejad, Skapelseberättelsen, Adam och Eva, Dödsstraff, Homofobi

Vilket knepigt försök till samhällsanalys, Sidenvall.

Jag brukar ofta surfa till Kyrka & Folk och läser med stor förtjusning Fredriks Sidenvalls ledare. Oftast delar jag inte Sidenvalls åsikter, men jag har ändå alltid förstått logiken i tankegångarna. Nu läser jag under stigande förvåning en ledarartikel, ”Regnbågsflaggorna – tecken på en ny medeltid?” Jag förstår ingenting! Menar Fredrik Sidenvall verkligen att gayrörelsen övertagit den medeltida Katolska kyrkans roll som andlig överklass? Enligt Sidenvall finns det en gemensam psykologisk grund för den medeltida kyrkans och gayrörelsens strävan att bli en andlig överklass. Revanschismen. I kyrkans fall, en revansch för missionstidens maktlöshet och martyrskap. Gayrörelsens drivkraft är viljan att hävda sig efter utståndna oförrätter.

Jag har inte tillräckliga kunskaper i kyrkohistoria, att jag kan avgöra om Sidenvall har rätt i sin teori om grunderna för Katolska kyrkans strävan efter världslig makt under medeltiden. Det får andra, mer kunniga än jag, diskutera. Spontant upplever jag teorin för ytlig och psykologiserande. Däremot kan det väl finnas fog för några psykologiska funderingar över, att Gayrörelsen i t ex Prideparader ger samhället ett glatt pekfinger. Ett samhälle, som fortfarande producerar grupper, som anser att ”knacka bög” är en legitim och vällovlig handling.

Om Sidenvall stannat här, då kunde man ha tagit det för ett intressant, om än något lustigt angrepp, både på den Katolska kyrkan och gayrörelsen. Ambitionen verkar vara större än så. Med breda penseldrag beskriver Sidenvall ett samhälle där hedonismen ersatt kristendomen och att gayrörelsen är dess prästerskap. Det hedonistiska samhället sägs kännetecknas av, att överdriven konsumtion ses som en helig handling och att våra shoppingcentra framstår som helgedomar. Sidenvall har givetvis ”bevis” för att det är gayrörelsen, som är detta samhällets överstepräster: ”Vilka är då hedonismens överstepräster? Länge har man i TV i USA och i Sverige sänt program där modemedvetna och utseendefixerade homosexuella män framträder som de verkliga auktoriteterna.”

Visst kan man väl kalla vårt samhälle för ett hedonistiskt samhälle. Jag för min del kallar det för ett kapitalistiskt samhälle. Det har förts en kamp mot det samhället ända sedan 1800-talets början. Marx beskrev den alienerade människan, som lever i ett samhälle där allt blir till varor. Kärlek, relationer, vänskapsband och givetvis livets nödtorft. Om nu Sidenvall vill kalla vårt samhället för hedonistiskt (det tänker jag inte ta en strid om), då bör han leta samhällets överstepräster på annat håll än i gayrörelsen. Vi har alla dessa kapitalägare som kontrollerar den globala ekonomin. I sin tjänst har de företagsledare, små aktieägare, börsanalytiker och akademiskt skolade ekonomer, bara för att nämna några grupper. Hela vårt pensionssystem är i händerna på detta prästerskap! Åk också ut till Stockholms skärgård Sidenvall och du får se vilka som verkligen är lyxkonsumtionens överstepräster! Jag tror inte att alla lyxbåtarna ägs av homosexuella.

Jag skulle vilja varna Sidenvall och andra att inte hamna i samma situation, som många präster i Sverige hamnade på 40-talet (utan andra jämförelser i övrigt). Mitt i ett brinnande världskrig, med slakt av människor på grund av ras, politiska och religiösa övertygelser, ansåg många präster, att den viktigaste kampen var kampen mot ”dansbaneeländet.”

Jag upplever inte att dagens problem är mindre. Vi kristna måste prioritera våra strider och då måste vi definitivt ha en mer korrekt fiendebild, än den Sidenvall presenterar.

Andra intressanta bloggar om: Fredrik Sidenvall, Kyrka & folk, Gayrörelsen, Prideparader, Regnbågsflaggor, Hedonism, Katolska kyrkan, Katolska ordnar, Andligt ledarskap, Prästerskap, Marx, Kapitalism,  Alienation, Konsumism, Köpcentra, Stockholms skärgård, Dansbaneelände,

Är heterosexuell avhållsamhet ädlare än homosexuell?

Upplever att frågan är berättigad. Läser i Dagen att Vatikanen meddelat att: ”Personer med starka ‘homosexuella tendenser’ får inte släppas in på Katolska kyrkans prästutbildningar, och inte tillåtas att gå med i kyrkans ordnar.”

Jag har egentligen inget med saken att göra, eftersom jag inte är medlem i Katolska kyrkan, men några enkla funderingar vill jag ändå, helt självsvåldigt, tillåta mig att lufta.

Vad har det för betydelse, om en person är heterosexuell eller homosexuell och alla möjliga variationer däremellan, om prästerna ändå skall vara sexuellt avhållsamma? Vad innebär begreppet och hur skall biskoparna mäta ”starka homosexuella tendenser?” Är det inte ett lika stort problem för kyrkan om prästkandidaterna visar starka heterosexuella tendenser. Eller menar Vatikanen, att homosexuella skulle ha svårare att kontrollera sin sexualdrift än vad heterosexuella förväntas klara av? Det skulle vara intressant om Vatikanen på något sätt, vetenskapligt eller erfarenhetsmässigt, kunde belägga en sådan inställning.

För det är väl inte så, att Vatikanen på grund av mängden pedofilskandaler bl. a i USA, försöker visa kraft och antyder den fullständigt felaktiga åsikten, att pedofili och homosexualitet skulle vara besläktade företeelser? Har Vatikanen den inställningen, lär de ha många framtida pedofilskandaler att hantera. Katolska kyrkan bör lägga in helt andra kontrollåtgärder för att skydda barnen i verksamheten mot pedofiler. Vill också påpeka att alla barn, oavsett kön, kan riskera att möta en pedofil. I den meningen borde Vatikanen vara lika misstänksam mot heterosexuella, som den är mot homosexuella.

Det finns också vulgärteorier bland motståndare till Katolska kyrkan, som hävdar att själva kravet på avhållsamhet skulle vara grundorsaken till pedofilskandalerna. Av vad jag kan förstå, är det en fullständigt befängd teori. Avhållsamhet är svårt och vi vet att många präster inte klarat av kravet. Men då har de löst problemet genom att inleda förhållanden med vuxna kvinnor och säkert också många fall med män.

Läs andra intressanta bloggar om: Vatikanen, Katolska kyrkan, pedofilskandaler, heterosexuella, homosexuella, avhållsamhet, prästutbildningar, USA

Nu är det slut med det teologiska finliret!

Ser i Dagen att påven tagit till det stora artilleriet. Det vore ju en överloppsgärning att citera hela artikeln, så jag nöjer mig med rubriken för artikeln: ”Homoäktenskap hotar freden”

Om jag förstått påven rätt, hävdar han, att allt som på något sätt förminskar, hotar eller konkurrerar med det traditionella äktenskapet hotar freden.

Ja, så kan man tydligen anse och nu har påven gjort det! Här sitter jag med en, efter vad jag kan förstå, fullständigt befängd historiemedvetenhet. Enligt min historieförståelse kan jag inte på något sätt se att familjen skulle ha varit en sådan stor och nu tydligen hotad fredsbevarande kraft.  Oavsett hur jag läser historien, kan jag inte se att familjen i sig, på något avgörande sätt, påverkat vare sig krig eller fred. (Möjligen kan tvångsäktenskapen mellan kungligheter, något marginellt påverkat.)

Att vi har skilda uppfattningar om äktenskap, homosexualitet, samboförhållanden och abort inom kristenheten och i samhället för övrigt, det är en sak. Men det kan väl ändå inte motivera att vi skriver om historien? Jag har vänt mig om och betraktar min bokhylla och försöker påminna mig en enda bok som skulle bekräfta eller understödja påvens påstående. Kan inte hitta någon och inte heller påminna mig någon bok, vare sig kristen eller sekulär, som skulle kunna bekräfta påvens uttalande.

Tills någon bevisar motsatsen för mig, får jag väl utgå från min köksbordsfilosofi: Befinner du dig tillräckligt högt i en hierarki får du säga vad som helst och förvänta dig att bli tagen på allvar.

Spela inte sårad oskuld, Hägglund!

Göran Hägglund menar att Elisabeth Ohlson Wallins syfte med fotoutställningen ”In hate we trust” skulle vara att tysta politiska åsikter. 

Jag måste erkänna, att jag givetvis inte vet vad Ohlson Wallin innerst inne tänker, men det lär inte Göran Hägglund heller veta. Därför väljer jag den lätta vägen och utgår från vad Elisabeth Ohlson Wallin faktiskt säger, istället för att spekulera om dolda diktatoriska motiv.

Det är säkert inte obekant för någon samhällsintresserad medborgare att det vore en lögn, att påstå att Kristdemokraterna stått på några barrikader för de homosexuellas rättigheter i Sverige. Tvärtom skulle nog de flesta säga. Det är ju inte bara i synen på en könsneutral äktenskapslag, som Kristdemokraterna sätter klackarna i marken. Det som kännetecknat Kristdemokraterna har varit deras mycket hårdnackade motstånd, när det gällt de flesta, för att inte säga alla, beslut till fördel för homosexuella. Göran Hägglund och Kristdemokraterna platsar mycket väl som motiv för politisk agitationskonst.

När det gäller Katolska kyrkans plats i fotoutställningen, vill jag bara påminna om nutidshistorien i t ex Latinamerika. Nog lär det ha varit fler än sex kardinaler som stumt bevittnat hur kvinnor skändats av militärdiktaturer runt om i Latinamerika. Bilden platsar mycket väl i en utställning för politisk agitationskonst.

När det gäller bilden från en frikyrka, där en del av deltagarna gör nazihälsning mot en predikant, som sägs föreställa Åke Green. Innan vi blir alltför upprörda, låt oss påminna oss vad Åke Green sa. Han räknade in homosexualiteten bland de samhällsfarliga cancersvulsterna. Vad gör man med cancersvulster? Ger dem demokratiska rättigheter? Låter dem adoptera barn? Att överhuvudtaget skaffa sig barn? Ingå äktenskap eller ens partnerskap? Givetvis inte, man opererar bort dem från den angripna kroppen! Bilden platsar mycket väl i en utställning som skildrar hat mot homosexuella.

Till sist, titta på bilden från frikyrkomötet. Kan den tolkas som att Elisabeth Ohlson Wallin drar alla kristna över en kam? Så tolkar i vart fall inte jag bilden, utan ser att alla inte delar entusiasmen över budskapet från predikanten. Det är ju också sant. Vi är många som inte delar Åke Greens värderingar och det vet Ohlson Wallin om och låter det också speglas i bilden.

Vill också hänvisa till ett tidigare inlägg.

Jesus i Kumlabunkern!

 Fick en kommentar från Emanuel på Dagen: ”Gårdagens fråga skulle inte länkas till den nämnda artikeln utan istället till en lista över 100 års mest hädiska händelser (där bland annat ecce homo-utställningen var med).” Det är jättebra, för då går det ju att föra ett intressant och förhoppningsvis ett vettigt samtal.

Artikeln Emanuel hänvisar till, berättar att: ”Den anrika tidningen The Times har korat de senaste hundra årens 20 mest blasfemiska händelser, alltså de mest hädiska.” Om de redovisade exemplen är de mest hädiska under 100 år, då förstår jag varför lagen om hädelse kunde avskaffas! Life of Brian på 14 plats, Jesus Christ Superstar på 20 plats och ser man på, fotoutställningen Ecce Homo på 17 plats! The Times motivation till varför Ecce Homoutställningen finns med på listan är intressant. Jag citerar den i sin helhet:

”Den svenska fotoutställningen som visar Jesus som äter med homo- och transsexuella skapade starka reaktioner på slutet av 1990-talet och fick påven Johannes Paulus II till att stoppa mötet med den svenska ärkebiskopen KG Hammar som stöttade utställningen.”

Då vet vi det! Det är en hädelse att i bild visa att Jesus äter med homosexuella. En intressant tanke, men är inte det en förnekelse av Jesus egna undervisning? Blev inte Jesus ofta anklagad att han åt tillsammans med syndare:

”Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar ger Visheten rätt.” Matt 11:18-19 

Det är också passande att nämna att Jesus också åt tillsammans med skriftlärda och fariséer. Jag upplever det nästan vara en hädelse, att ens antyda, att den enda grupp som Jesus inte skulle ha delat måltid med är homo-, bi och transsexuella. Jag går inte djupare i det här ämnet, utan hänvisar till ett inlägg jag skrev för en tid sedan, som handlar om, var vi möter Jesus. 

Istället vill jag utmana alla till ett tankexperiment: Utgå från orden: ”Jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Vilka är det vi ser spegla Jesus när vi kommer till Kumlabunkern? Tänk er nu att vi ska synliggöra vårt möte med Jesus i Kumlabunkern i en bild. Bilden kommer att hamna överst på The Times lista av hädelser, var så säker!

Jesu undervisning är inget gulligt och gosigt, utan nästan outhärdlig till sina konsekvenser! Det är inte förvånande att jag dagligen och stundligen får gå till Jesus och erkänna – förlåt, jag klarade inte av efterföljelsen i dag heller!

 

Nu har Dagen gjort det igen!

I dag började jag att surfa runt relativt sent, men som vanligt var Dagen en av de tidningar jag uppsökte först och givetvis stötte jag på dagens fråga: Bör Sverige införa förbud mot hädelse? Vis av tidigare frågor, har jag blivit något misstänksam till syftet med dagens fråga. Jag tänkte, bäst att läsa bakgrundsartikeln innan jag svarar. 

Jag tryckte på länken: Läs artikeln och upp dyker en artikel med rubriken: Elever tvingas besöka kontroversiell utställning. Rubriken i sig gav ingen ledtråd om, varför en lag mot hädelse blivit en intressant fråga att ställa. Blev helt enkelt tvungen att läsa hela artikeln, men det gav inte heller något svar. Artikeln handlade om en fotoutställning av Elisabeth Olsson Wallin. I fotoutställningen är tydligen Göran Hägglund avbildad i en bild benämnd ”Förakt.” Föraktet består i att Göran Hägglund betraktar ett lesbiskt par. På en annan bild betraktar 6 kardinaler hur nazister våldtar en kvinna. Det påstås i artikeln att pingstvänner skulle pekas ut som likvärdiga med nazister, men artikeln ger inte något exempel på det, annat än en bild som sägs visa medlemmar i en frikyrka som gör Hitlerhälsning. Det är möjligt att bilden enligt utställningen skall avbilda pingstvänner.

Jag har inte sett utställningen och måste därför utgå från att just de här tre bilderna är representativa för utställning ”In hate we trust, ”med syfte att illustrera hatbrott mot homo-, bi och transsexuella. Ett ideologiskt betingat hat enligt utställarna. Jag avstår från att recensera utställningen tills jag sett den i sin helhet. Däremot kan jag ärligt och med stor förvåning fråga Dagen: Hur kan ni aktualisera frågan om en lagstiftning mot hädelse, med stöd av det ni redovisar? Bilderna kan möjligen benämnas politisk satir eller agitationskonst, men att det skulle vara hädelse att smäda Göran Hägglund eller katolska kardinaler. Det är en otillåten devalvering av begreppet hädelse.

Jag har ofta den senaste tiden upplevt att många kristna anser sig förföljda och förtryckta av homosexuella, ja rent av utsatta för hatbrott. Sanningen är ju den, att det är homo-, bi och transsexuella som är utsatta för, inte bara verbala attacker, utan grovt fysiskt våld. Och skam till sägandes är vi kristna inte direkt kända för att gå i täten i ett försvar för de homosexuella.

Vår roll kan säkert av de drabbade uppfattas som att vi är passiva betraktare.

Vem är normal?

Har alldeles nyss läst en intressant intervju med den nye Folkpartiledaren Björklund i Dagen. I intervjun dyker en intressant frågeställning om norm och normalt upp:

”Roland Utbult använde några ställningstaganden som exempel på sådant som skrämmer kristna väljare, och det togs också ett beslut på landsmötet, att avskaffa heterosexualitet som norm.- Ja det är ju bara trams, att avskaffa det som norm.
Jan Björklund skrattar högt.
- Över 95 procent är heterosexuella, det är klart att det är en norm.”

Det är intressant att se hur Björklund inte kan skilja på normalt och norm. Bara för att de flesta beter sig på ett visst sätt, så behöver inte beteendet upphöjas till norm.

För några år sedan hade jag en diskussion med en person som var bekymrad över att de homosexuella ville göra homosexualitet till norm för samhället. När jag gjorde följdfrågor, visade det sig att han hört någon säga, att det var fel att påstå att homosexualitet var en avvikelse, utan det var lika normalt som heterosexualitet.

Jag försökte förklara, men det gick trögt. Till slut drog jag till med exemplet höger och vänsterhänta. Om jag förstått saken rätt, är majoriteten av det svenska folket högerhänta. För ett antal år sedan, inte alltför länge sedan, upphöjdes högerhänthet till en norm. Barn som var vänsterhänta plågades i hemmen och i skolan. Med rapp på fingrarna, fastlåsta vänsterhänder och andra små tortyrliknande metoder skulle barnen ”läras” att bli högerhänta.

Tiden gick och till slut segrade förnuftet. Man konstaterade, trots att flertalet var högerhänta, var det ingen avvikelse att vara vänsterhänt. Det är fullständigt ”normalt” att en viss andel av befolkningen bär på anlaget till vänsterhänthet. Normen blev att betrakta både högerhänthet och vänsterhänthet som likvärdiga.

Jag utgår från att Folkpartiets landsmöte resonerat på ett likartat sätt vad gäller heterosexualitet och homosexualitet. Trots att flertalet är heterosexuella, innebär det ingen avvikelse att vara homosexuell. Normen bör vara att samhället behandlar grupperna som likvärdiga.

Utbult förstår innehållet i beslutet och protesterar. Björklund skrattar och förklarar beslutet som trams. Jag kan bara tolka hans skratt så, att homosexuella inte ska betraktas som likvärdiga med heterosexuella. Vilka metoder tänker Björklund använda sig av för att få de homosexuella att bete sig enligt normen?