Upp till kamp mot alla förtryckande minoriteter! Ropen skallar renar åt alla!

9 februari, 2014

Jag har genom åren med stor förvåning, men ändå med viss ömhet tagit del av alla påståenden om att det egentligen är så, att majoriteten i Sverige är lever under förnedrande förtryck från skilda minoriteter. Ni har säkert hört någon med darr på rösten beklagat sig över att vi ”svenskar” inte får kalla en invandrare för ”blatte” men en invandrare för kalla en svensk för ”Svenne” utan att bli anklagad för rasism. Oerhörd orättvisa, som bara visar vilka som har makten i Sverige.

Inte får majoriteten tala om, utan att bli anklagade för rasism, att den invandrande minoriteten får gigantiskt stora bidrag, så de slipper arbeta. Det är bara svenskar som straffas, när de begår brott. Invandrarna frikänns, men i samma utandning hävdar samma personer, att våra fängelser är överfyllda av kriminella invandrare. Hur de nu får den logiken att hänga samman?

Nu har Sverigedemokraterna hittat en ny förtryckande orättvisa. Det är bara samer som har rätt att bedriva rennäring! Denna oerhörda orättvisa, måste varje rättskaffens svensk protestera emot. Tillsammans måste vi gå man ur huse och ropa ”Ropen skalla renar år alla!” (Ta nu inte ”alla” alltför bokstavligt. ”Alla” inbegriper självfallet inte invandrare.  Hur skulle det se ut om invandrare tillerkändes den urgamla rätten att bedriva rennäring, när inte ens ursprungsbefolkningen får det.) Jag för min del anser att SD skall ta ytterligare några steg i kampen mot den förtryckande minoriteten. Är det inte lite märkligt att invandrare har rätten att välja var de får bo? Hederliga svenskar är hänvisade till en boskapsdjungel, där knappt pengar ger någon tillgång till bostad. Invandrarna pekar på en stadsdel och vips har de ett bostadsområde de kan kalla sin egen. Vore det inte på tiden, ett supervalår, att demonstrera under parollen: ”Ropen skallar ett ghettoområdet åt alla!” (Ja självfallet inte åt invandrare och alla de samer som flyttar från renbetesområdena, där de längre inte har någon plats.) Det är väl på tiden att vi svenskar får förtursrätt till kackerlackor, läckande kranar och trasiga toaletter.

Nu ska jag ta mig till en psalmgudstjänst i Norrbo kyrka. Dagens inlägg blir inte klokare än så!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vilken märklig inställning

27 maj, 2013

Läser i DN om ett ytterst märkligt uttalande av en socialdemokratisk minister i Danmark. ”Invandrarföräldrar i Danmark bör kunna straffas ekonomiskt om de inte bryr sig om sina söners uppfostran. Det är innebörden av nya signaler från social- och integrationsministern, socialdemokraten Karen Hækkerup.”

Undras om Danmark håller sig med landshövdingar, som vi har Sverige. I så fall har Karen Hækkerup, likt Barbro Holmberg på sin tid, med råge kvalificerat sig för ett sådant uppdrag. Och sen talar vi inte mer om den saken! Egentligen är det förvånande vad socialdemokratiska integrationsministrar kan häva ur sig. Både i Sverige och i Danmark.

”Med tydlig adress till danska invandrarföräldrar säger Hækkerup till tidningens Berlingske Tidende att hon vill aktivera föräldrar som sitter bakom ”nedrullade gardiner” med ”tända paraboler”. Undras om inte ett sådant uttalande skulle bli ett uteslutningsärende i Sverigedemokraterna?

När jag återigen skriver i frågan, vill jag påminna om att jag länge väntat på mediedrevet mot Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons beryktade förslag om temporärt medborgarskap, som av någon anledning av medierna inte ansågs som en fråga av större nyhetsvärde. Vad jag förstår anser också Socialdemokraterna att både Reepalu och Johansson är hedervärda representanter för partiet. Det bör alla väljare ha i åtanke, när de lägger sin röst i kommande val.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det är lätt att förstå Nalin Pekguls upprördhet

19 april, 2013

När jag läser Nalin Pekguls debattartikel i DN, i vilken hon kommenterar debatten kring Islamiska förbundet och organisationens agerande. Läs artikeln, den ger insikter, men också många nya infallsvinklar.

Om jag mot förmodan, nu på gamla dar skulle emigrera till något land med en helt annan majoritetskultur än den svenska, då skulle jag givetvis söka en kyrka snarlik den som jag är van vid här i Bjuråker-Norrbo. I övrigt skulle jag försöka orientera mig i politik, kultur och hur staten är uppbyggd. Kort sagt försöka bli så integrerad som möjligt, som en snart 70-åring hinner med innan han dör.

Tänk er då min förvåning, när jag upptäcker, att min identitet reducerats till att enbart vara kristen och att den kristna identiteten bestäms i samtal mellan en enda kristen organisation och statliga institutioner, landets dominerande trossamfund och det övriga civila organisationslivet. Om jag skulle protestera och säga, att den där kristna organisationen inte representerar mig och mina åsikter, vore det inte märkligt om jag av de ivriga samtalspartnerna nästan skulle betraktas som okunnig och uppmuntra till kristofobiska strömningar i landet?

Nå, det här ett tänkt och mycket osannolikt scenario för min del, men för Nalin Pekgul är det en realitet. Hon erkänns inte vara troende muslim, utan hon måste påminna oss om, att hon på sin tid var den första muslimen i Sveriges riksdag. Till råga på allt har hon också varit adjungerad Socialdemokraternas högsta ledning, som ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Nalin Pekgul säger med stor kraft att Islamiska förbundet inte representerar henne och inte heller majoriteten av muslimer i landet. Lyssnar Peter Weiderud och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet på vad Pekgul säger? Det verkar inte så, utan de förbehåller sig rätten att avgöra vem som är riktig muslim och dit räknas tydligen inte Nalin Pekgul. Hon får vara glad om hon inte blir betraktad som islamofob. Peter Weiderud, däremot stoltserar med att han minsann också haft samma kontakter som Islamiska förbundet och det är ju sant. (Kan inte låta bli en personlig och kanske en illvillig fråga till Seglora Smedja. När får vi läsa en ledare med rubriken ”Var går gränsen, Socialdemokrater för tro och solidaritet?”) Peter Weiderud skriver också: ”Här finns möjligheter att återta det stora förtroende vi haft hos Sveriges praktiserande muslimer.” Sug på den karamellen Nalin Pekgul, du räknas säkert inte till de praktiserande muslimerna! Trösta dig med, att med den snäva definition på praktiserande som Peter Weiderud gör sig tolks för, så finns det inte många praktiserande kristna medlemmar i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Jag har vissa insikter efter ett antal år som medlem i Broderskap och ett år som distriktsordförande i Västmanland.

Det som ställer till det för många socialdemokrater och vilket de har svårt att förklara, om nu viljan skulle finnas, som jag på goda grunder upplever inte finns. Nalin Pekgul hänvisar inte enbart till skrivna texter eller samtal i slutna mötesrum. Hon hänvisar till en verklighet hon upplevt och ser. Hon skriver i sin debattartikel: ”Det hade kunnat betyda en hel del om Omar Mustafa i sin kamp för jämställdhet tydligt hade tagit avstånd från hån och trakasserier som drabbar muslimska kvinnor i Tensta och Rinkeby som inte bär slöja eller som tar sig ton i det offentliga rummet. Men det har han hittills inte gjort.” Helt rätt! En inställning som inte resulterar i en handling, blir bara en inställning utan praktiskt värde. Om verkligheten är så, som Nalin Pekgul och många andra med stora erfarenheter av samma verklighet hävdar, då är det ju märkligt att företrädare för Islamska förbundet och Unga muslimer inte tar täten och försvarar kvinnor mot trakasserier för att de inte klär sig rätt. Jag må vara illvillig, men jag tolkar passiviteten, som ett accepterande av trakasserierna eller som Nalin Pekgul också visar i debattartikeln att medlemmar i Islamska förbundet deltar i verksamheten. Islamistiska organisationer har en förkärlek att vilja visa sin tro genom att kontrollera kvinnors klädsel, sexuella aktiviteter, krav på underordning och helst vara osynlig i det offentliga rummet. Det här gäller inte enbart islamister, utan liknande inställningar finns t ex också hos ortodoxa judar i Israel. Självklart får människor leva sin tro, men att påtvinga andra sitt levnadssätt är fel och måste med kraft motarbetas. Det är det som är den stora poängen med Nalin Pekguls debattartikel. Väl så!

När jag skrivit de tidigare artiklar i ämnet och också nu när jag är på väg att avsluta det här inlägget har jag slagits av att jag nog hamnat i en tvåfrontsstrid. Genom åren har jag mött, främst från främlingsfientliga krafter, men också från andra, att det pågår en islamisering i många av våra förorter och det sker inte av en slump, utan det visar på islams rätta natur. Jag har ofta, oftast utan resultat, protesterat och hävdat att islam inte kan definieras så enkelt, utan islam är större än så. När jag skrivit eller i diskussioner hävdat ståndpunkten, har jag ofta haft personer som Nalin Pekgul i tankarna. I dagarna upplever jag, till min stora förvåning och sorg, att så många som jag sett som allierade i striden mot de främlingsfientliga krafternas argumentation, verkar ha en liknande ståndpunkt om vad som kännetecknar en sann praktiserande muslim.

Tvåfrontsstrid eller inte. Jag backar inte steg från det som är sant och rätt! Tro inte något annat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Varför denna föraktfulla tystnad?

17 april, 2013

Jag har de senaste dagarna haft många anledningar att fundera över hur debatter förs. När socialdemokraternas partikongress enhälligt valde Omar Mustafa till ersättare i partistyrelsen exploderade tydligen en bomb mitt i partiidyllen. En vildsint debatt tog vid och i dag vet jag inte om Stockholms arbetarekommuns ordförande anser Stefan Löfven för att vara islamofob eller inte. Vi som står utanför ser ett parti i fullt sönderfall.

Nå, det var en synpunkt i marginalen. Det jag däremot verkligen förvånas över är hur debatten kring Omar Mustafa utvecklats. Det är samma debattörer som alltid syns i medierna, när socialdemokratins eventuella tillkortakommanden diskuteras. Det är S-märkta statsvetare, S-märkta kulturskribenter och självfallet höga företrädare för partiet och dess sidoorganisationer. Ja, ni vet alla de där som blir kallade till de olika TV-bolagens soffprogram och som inbjuds att skriva i DN-debatt. Förvånas är nog inte det rätta ordet, men det får stå kvar. Hittar inte något bättre för ögonblicket.

För det är ju faktiskt så, att det finns andra röster. Röster som funnits länge, men som rörelsens skönandar inte anser vara värdiga nog att bemötas. Jag har i ett två inlägg hänvisat till två inlägg. Ett inlägg av Nalin Pekgul från januari 2010. Vid den tidpunkten var Nalin Pekgul ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund. Men också känd för sin stora och långvariga erfarenhet av Tensta, som de flesta av dagens debattörer inte ens är i närheten av. (Självfallet tillhör även jag de okunniga, men jag försöker åtminstone lyssna till andras större erfarenheter.) Om Nalin Pekguls inlägg har några år på nacken har jag också hänvisat till ett inlägg av Evin Baksi, som direkt berör valet av Omar Mustafa till ersättare i partistyrelsen och hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet. De här två inläggen är inte de enda att hitta. Det finns mängder för den som är intresserad. Ni kan ju börja med de två jag länkat till och ni blir länkade vidare till andra, både manliga och kvinnliga debattörer med liknande erfarenheter som Pekgul och Baksi. Men våra mediedebattörer vill inte ens kännas vid att rösterna finns. De talar hellre med varandra och analyserar skrivna texter, istället för att ta till sig människors erfarenheter .

Peter Weiderud försöker med en mycket anmärkningsvärd förklaring i ett intervjusvar i KT varför han inte vill delta i en diskussion med t ex Nalin Pekgul.

Fråga: ”I debatten kring Omar Mustafas avhopp har flera muslimska röster hävdat att Islamiska förbundet har en konservativ agenda och långt ifrån representerar majoriteten av Sveriges muslimer.”

Svar: ”Det är en intern diskussion som jag inte har anledning att ha synpunkter på”, säger Peter Weiderud.

Synpunkter om det ena och det andra det går bra att ha, men att delta i ett samtal med alla dem som frågan berör, då har Peter Weiderud inga synpunkter! Han anser sig inte ens ha anledning att delta i samtalet. Kan föraktet för alternativa röster bli tydligare? De flesta debattörerna som framträder i medierna visar med sitt osynliggörande av människor med alternativa synsätt och erfarenheter, samma förakt som Peter Weiderud eller är det fråga om feghet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


På förekommen anledning

15 april, 2013

För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg: ”Frågan är större än en persons trovärdighet.” Inlägget hade sin upprinnelse i diskussionen om det lämpliga i att välja Omar Mustafa som ersättare i socialdemokraternas partistyrelse. Men egentligen handlade inte, vilket jag också nogsamt påpekade, inlägget om Omar Mustafas trovärdighet, utan jag var nog mer intresserad av organisationen Islamiska förbundet, som Mustafa är ordförande för. Att jag så här snart efter första inlägget återkommer är av två skäl. Först och främst den just nu pågående diskussionen, både i bloggosfären och också tidningarnas debattsidor, efter att Omar Mustafa avsagt sig alla partiuppdrag. Fortfarande handlar diskussionen om Mustafas trovärdighet, inte den organisation som han är ordförande för. Visst kan en enskild individ som medlem stå helt fri från de ståndpunkter den organisation han är medlem i har, men hur vanligt är det att ordföranden har den friheten? Inte är det alltför ofta, det är åtminstone min personliga erfarenhet.

Det andra skälet till ett nytt inlägg är en vänlig kommentar till mitt förra inlägg, som inte polemiserade mot innehållet i inlägget. Däremot fick jag ett påpekande, att jag använde begreppet fobi för vidlyftigt. Efter en dags tänkande, har jag blivit mindre tvärsäker på användandet av t ex begreppet islamofobi. Om inte annat så kan nog begreppet nyanseras. Mer om det senare i inlägget.

Jag förstår inte riktigt varför så få berör och kommenterar det Löfven enligt medierna hävdat, att det inte går att kombinera ett uppdrag i Islamiska förbundet och partiet. När jag skrev inlägget utgick jag från uppgiften att Islamiska förbundet var en gren av Muslimska brödraskapet. Om den uppgiften är sann, då kanske Löfvens ståndpunkt inte är helt orimlig. Vad jag kan förstå finns det inget samarbete på internationell nivå mellan Muslimska brödraskapet och socialistinternationalen eller SAP.  Om Islamiska förbundet är en gren av Muslimska brödraskapet, då är organisationen inte bara en religiös organisation, utan också en politisk, vars program och agerande bör kunna granskas och inte bara ordförandens handlingar och åsikter. Det måste ju vara fullt möjligt att beskriva hur arbetet är organiserat, vilka frågor organisationen driver och hur frågorna drivs. Vad sägs på interna möten och vad sägs i kampanjmöten på gator och torg? Vad sägs i organisationens studiematerial och vad säljs på bokbord osv? Märkligt tyst i debatten om allt detta. Att det inte är en mänsklig rättighet, att få bli medlem i olika organisationer, det vet jag inpå skinnet. Jag tror inte att jag brister i ödmjukhet, när jag hävdar, att jag inte anser att min värdegrund på någon avgörande punkt skulle vara sämre än en genomsnittlig socialdemokrats. Ändå skulle jag inte accepteras som medlem i partiet. Orsaken är att jag av samvets- och trosskäl tillhör en annan nomineringsgrupp än socialdemokraterna inom SvK. Det är också mycket märkligt, att så få berör vad t ex Nalin Pekgul och Evin Baksi skrivit om Islamiska förbundet och Omar Mustafa. Här och här. Jag frågar, fullt medvetet insinuant, varför vill man inte lyssna till eller diskutera det Pekgul och Baksi säger? Jag har en bestämd känsla av, att osynliggörandet inte är en slump, utan led i en medveten strategi.

Nu till frågan om islamofobi. Alla som följt det jag skrivit genom åren vet, att jag ofta protesterat mot att muslimer dras över en kam. Än mer har jag protesterat, när generaliseringarna dolt sig bakom en förment kritik av islam. Än högre har jag protesterat, när människor påstå sig kunna tolka den ”rätta” islamska läran. Jag har ansett och anser att argumenten oftast är led i en medveten demonisering av Islam. I de situationer har begreppet islamofobi, för mig, fått samma betydelse som begreppet antisemitism. Jag skrev ett längre inlägg i januari 2009, ”Likheten i argumentering är slående.” Har sen dess varit helt trygg med hur jag använt begreppet islamofobi, som en förklaring för alla generella påståenden om hur den ”sanna” islam är. Möjligen har jag använt begreppet för brett, men kan inte hitta något bättre för alla blandformer av ”islamkritiken.”

Det finns kritiska påståenden, som definitivt t o m platsar som sjukdomsdiagnos. För några år sedan möttes jag relativt ofta, när jag surfade runt i bloggosfären, påståendet att muslimer hade en mycket medveten strategi, att bli majoritet i Europa genom att föda fler barn än vad t ex svenska kvinnor gjorde. Det fanns t o m uträkningar som visade hur många år det skulle ta, innan muslimer skulle vara i majoritet i de flesta europeiska länder. Åsikten spreds, inte bara av främlingsfientliga krafter, utan jag mötte den också på kristna bloggportaler. Rädslan hade ingen rationell grund, för den förutsatte två helt orimliga antaganden. Dels att det skulle finnas en muslimgen som överfördes till alla barn med muslimska föräldrar och dels att det bara fanns ett Islam. Bägge leden är, var för sig fullständigt orimliga och att de skulle sammanfalla är en absurd tanke. Här kan man verkligen tala om islamofobi i dess mer inskränkta betydelse!

Så Leif, jag sliter med frågan, men tills vidare rättar jag in mig i ledet och använder begreppet islamofobi, kanske med större försiktighet och urskillning än tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Varifrån kommer alla dessa självutnämnda etikettexperter åt invandrare från?

7 mars, 2013

Jag minns fortfarande den förvåning jag ibland kände, när jag i början på 50-talet, som nyinflyttad från Finland råkade säga till skolkamrater på Skönsmons skola, att ”så här gör man inte i Finland” och möttes av, ”Flytta tillbaka då om det var bättre där!” Det tog ett antal år innan jag förstod, att det inte var mina kamraters spontana reaktion på etikettsbrottet, utan de hade lärt sig av sina föräldrar hur en invandrare borde bete sig. Med tiden lärde jag mig att undvika sådana jämförelser. Delvis på grund av att minnesbilden hur det hade varit i Finland, av naturliga skäl, bleknade.

Att jag med tiden slapp höra att jag förbrutit mig mot etikettsreglerna, att inte vilja ta seden dit jag kom, innebar inte att själva företeelsen försvunnit. I nästan varje diskussion eller samtal, dyker dessa självutnämnda etikettsexperter upp med sitt: ”Invandrarna måste inse att de ska ta seden dit de kommer!” ofta åtföljd av ”Det får vi svenskar göra, när vi åker till andra länder.” Det sista ledet är nog inte helt sann. När jag ser på bilder av svenska turister i Turkiet eller Egypten eller tar del av berättelser, blir jag något förvånad över de kläd- och dryckesseder som turisterna tydligen varit tvungna att anpassa sig till!

Jag har många gånger funderat vad dessa etikettsexperter av invandrares beteenden egentligen menar. Hur många år ska en invandrare med uppehållstillstånd bo i Sverige innan hon fullt ut får försöka påverka samhället politiskt, kulturellt eller moraliskt? 1 år? 10 år eller aldrig? Har etikettsexperterna också något förslag på vilka seder en person med utrikesbakgrund alltid måste anpassa sig till? Trots att jag inte är någon etikettsexpert, har jag ändå haft anledning att fundera över vad jag anser vara viktiga svenska seder, som jag vill förmedla till människor från andra länder.

När jag vandrar tillbaka i mina minnen, så är det ett som ständigt återkommer. I alla politiska samtal jag genom åren haft med flyktingar från t ex Chile, ett ständigt råd jag gav på mina lektioner på invandrarlinjen på Tärna folkhögskola i Sala och senast till kvotflyktingar från Afghanistan som landade i Ljusdal för några år sedan och kommunen uppdrog åt ABF Ljusdal att ansvara för introduktionsmånaden. Upplägget i alla dessa samtal var/är ungefär så här. Jag börjar med att berätta hur genomorganiserat Sverige är. Så fort vi identifierar ett problem eller delar något intresse med varandra. Vips så skapar vi en organisation kring intresset eller problemet. Vi utser styrelser, utser protokollsjusterare och revisorer och sen söker vi pengar från kommunen. Jag gör det med stor stolthet, trots den raljerande tonen och uppmanar invandrare att ta till sig seden, att i ord, talad eller skriftligt, formulera krav och önskningar, att organisera sig kring kraven eller aktiviteten och att med stöd av organisationen försöka påverka samhället. Enligt min uppfattning är formulerandet av önskemål, organisering kring önskemålen och den kollektiva ansträngningen att försöka påverka samhället, en av de viktigaste sederna i Sverige. Det finns inte heller någon karenstid för rätten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Den rätten infaller redan dag 1!   Det backar jag inte ett steg ifrån!

Alla håller inte med, men upplever ändå, att på ett principiellt plan delar nog de flesta min uppfattning, men… Inte helt ändå. Det finns ändå något som skaver. Det kan väl inte gälla vilka krav som helst eller…? Låt mig ta ett exempel, som jag lite då och då mött på skilda sociala medier. Frågan om fläskkött i skolmatsalarna. Vi vet att stora grupper av invandrare inte äter fläsk och har önskemål om alternativ, när fläsk serveras i skolan. Önskemålet är rimligt enligt min uppfattning, men det är många som anser önskemålet vara orimligt. ”I Sverige äter vi fläsk!” Det är bara att rätta in sig i ledet och anpassa sig till den svenska seden! Men stopp och belägg! Är fläsk – eller köttätande för den delen en entydig svensk sed? I Sverige har vi en växande rörelse som avstår från att äta kött, av skilda skäl. Vegetarianer och veganer har, vad jag vet, lyckats påverka skolorna att alltid erbjuda ett vegetariskt alternativ i sina matsalar. Mitt barnbarn som är vegetarian har aldrig, vad jag vet, mötts med ilsket ”I Sverige äter vi kött!” Hans matvanor anses vara en helt naturlig del av svensk sed och så är det ju.

Jag kan inte se att det ska finnas restriktioner på vilka krav eller önskemål människor med invandrarbakgrund ska ha rätt att ställa eller organisera sig kring. Jag skulle gärna vilja få veta vilka krav det i så fall skulle kunna tänkas vara fråga om. Självfallet är det också så, att jag inte behöver acceptera alla krav och har också rätten att argumentera emot, men då inte mot att kravet ställs utan mot själva kravet. Sverigedemokraterna har mängder av krav som jag rent av aktivt bekämpar, men jag tror inte någon kan hitta ett enda inlägg, där jag ifrågasatt SD:s rätt att ställa kraven.

För säkerhets skull, för att ingen ska missförstå eller att jag ska hamna i en felaktig diskussion. När vi formulerar krav, organiserar oss kring krav och aktivt försöker påverka samhället, då skall det givetvis ske under fredliga former och utan hot om våld. Hela det demokratiska uppbygget av Sverige, förutom små våldsromantiska strömningar, har baserats på ickevåld. Det är bara att gå till läggen! Ickevåldet som strategi är en övergripande svensk sed. Den inställningen backar jag inte heller ett enda steg från.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Undras vad dagens ministrar kan tänkas säga?

28 februari, 2013

Med hjälp hittade jag en artikel, ”Ge amnesti åt hotade barnfamiljer” i Dagen skriven av Sture Lundström. Jag ställer mig helhjärtat bakom kravet och hoppas att det kan bli ett samlat krav riktad till riksdag och regering.

Vid ett tidigare tillfälle, när kyrkorna i Sverige samlade namnunderskrifter för en mänskligare flyktingpolitik framfördes också krav på amnesti. Då hävdade den dåvarande socialdemokratiska ministern Barbro Holmberg, att amnesti skulle ha inneburit en humanitär katastrof. Hur hon nu fick till det. Med tiden blev hon landshövding i Gävleborgs län. Vilka argument kommer dagens ministrar använda när de skall tillbakavisa kravet?

När Sture Lundström skriver om barn födda i Sverige, slog en tanke mig. Är det verkligen rimligt, att barn födda i Sverige skall betraktas som illegala invandrare? Hur skulle det ha gått till – rent praktiskt?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det hjärtat är fullt av, talar munnen

15 november, 2012

De flesta, någorlunda samhällsintresserade, har säkert med stort intresse läst tidningsartiklar och i olika TV-kanaler följt de senaste, något bisarra, turerna i hur ledande Sverigedemokrater beter sig i fyllan och villan. Jag skulle hyckla om jag inte erkänner, att jag kände stor skadeglädje över det jag läste och såg. Möjligen en förklarlig känsla, men ändå inget att känna sig stolt över.

I morse, när jag satt med min mugg kaffe vid datorn och gjorde min morgonrunda i Facebook, bloggar jag följer och ett antal tidningar, stötte jag på ett blogginlägg, som gjorde mig både glad och tankfull. Blogginlägget, med rubriken ”Problemet är inte att Almqvist kallar nån babian/kebab”, skriven av Anna Ardin. Ardin försvarar inte Almqvists okvädningar, men anser att tyngdpunkten i rapporteringen och diskussionen borde ligga på det han säger om nationalitet, vilka som hör hemma i Sverige och vilka som är svenskar. När jag läst blogginlägget, så gick jag tillbaka till filmen som Expressen gett spridning åt.

Visst okvädningsorden finns där, men Soran Ismail får inte bara höra okvädningsorden, utan också: ”För ni kommer att få problem i framtiden” och ”Du har inget här att göra.” Det säger Erik Almqvist till en person, som är svensk medborgare. En svensk medborgare är inte svensk enligt Almqvist och har inget i Sverige att göra. Erik Almqvist bekräftar på en presskonferens i går sin inställning och nu kan han inte skylla på att han var berusad. Det är väl ingen orimligt antagande, att han inte gick till en presskonferens i berusat tillstånd? På frågan: ”Skall dom som inte är svenskar passa sig?” Svarar Erik Almqvist: ”De som har åsikter som motsäger våra åsikter ska ju passa sig när vi växer.” Med sina, väl dokumenterade, påståenden har Erik Almqvist gett talesättet, Det hjärtat är fullt av, talar munnen, ett ansikte. Och det är inget vackert ansikte, utan ett hatfullt och rasistiskt ansikte!

Till sist vill jag länka till en intervju med Soran Ismail. När jag såg intervjun med Soran kände jag ett styng av avundsjuka. Varför kan inte jag vara lika klok och eftertänksam, som han? Soran Ismail åskådliggör en ickevåldsstrategi, som jag fick lära mig på ett ickevåldsseminarium i samarbete med Kristna fredsrörelsen i församlingsgården i Norrbo. Föreläsaren beskrev det som, att vi ska visa stopp mot våld med ena handen, samtidigt som vi ska räcka fram den  andra handen med en inbjudan till dialog.

Tack Soran, det är gott att se, att det finns kloka svenskar i en ond tid! Också ett tack till kvinnan som vågade ingripa och ta ställning. Heder åt sådant mod!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Är en ännu större skandal under uppsegling?

12 oktober, 2011

För några dagar sedan skrev jag med anledning av Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons förslag om temporärt medborgarskap:

”Bidragsfusk på 160 000 kr är väl inte kattskit, men Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons fiskande i grumliga främlingsfientliga vatten är moraliskt och politiskt allvarligare.”

Enligt uppgifter hade Morgan Johansson inte förankrat förslaget i partiet och han tog också tillbaka stödet till tanken på ett temporärt medborgarskap. Ilmar Reepalu fick stå där ensam med sitt förslag.

Nu, i denna nattliga timme läser jag i Expressen en rapport från den socialdemokratiska riksdagsgruppens sammanträde, att Morgan Johansson visst hade förankrat sin ståndpunkt hos Juholt. Enligt Expressens källor hade Håkan Juholt och Morgan Johansson varit eniga om, att det kontroversiella förslaget skulle bli partiets uppfattning i frågan.

Som ickemedlem har jag väl ingen anledning, att på något djupare plan, ha synpunkter på om socialdemokraterna vill ha en partiledare, som inte orkar läsa enkla instruktioner. Däremot är det av stort intresse för mig som medborgare, att få klarlagt om Juholt verkligen varit inne på att partiet skulle fiska i grumliga främlingsfientliga vatten.

Om det här är sant, så är det en sensation av enorma politiska och moraliska dimensioner! Jag hoppas medierna inte släpper taget, utan fortsätter att gräva så att vi får veta sanningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Det var väl inte det här jag förväntade mig

7 oktober, 2011

Vi som är minnesgoda och intresserade medborgare minns hur alla partier för några år sedan lovade dyrt och heligt ”att ta debatten med SD.”

Åtminstone jag har otåligt väntat på debatten och vad får jag uppleva? Krav på medborgarskap på prov. Ilmar Reepalu och Morgan Johansson vill tydligen ta debatten med SD om vem som ställer de hårdaste kraven på invandrare.

Tänk så det kan bli!

Bidragsfusk på 160 000 kr är väl inte kattskit, men Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons fiskande i grumliga främlingsfientliga vatten är moraliskt och politiskt allvarligare.

DN, Sydsvenskan, AB,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare