Hur gör vi med diktaturens vänner?

Som aktiv medborgare och kristen blir jag dagligen påmind om krav, som jag anser moraliskt helt rimliga och värda allt stöd. Ett sådant krav är förbud mot vapenexport till diktaturer. På Diakoniabloggen kräver Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg i en väl underbyggd artikel: Totalförbjud vapenexport till icke-demokratier. Det är bara att ansluta sig till kravet och kräva av riksdagen ett beslut i den riktningen, vilket inte blir lätt, eftersom det just i vapenexportfrågan finns en fullständigt kompakt blocköverskridande enighet om den svenska vapenexportens förträfflighet. Egentligen är det märkligt att uppleva, i vilka frågor partierna blir så eniga om! Syftet med blocköverskridande överenskommelser lär ju vara, att de ska stå sig oavsett vad medborgarna sagt i allmänna val. De stora partierna anser i sin visdom, att viktiga frågor som vapenexport, det ska inte den okunniga populasen uttala sig om. Den tänker så kortsiktigt. Vapen dödar, vilket enligt Reinfeldt och Löfven är att göra det alltför enkelt för sig. Hur skall det gå med regionalpolitiken om inte Sverige säljer vapen? Krav på restriktioner för vapenexporten innebär ju arbetslöshet, vilket miljömuppar och idealistiska fredsaktivister aldrig brytt sig om.

När jag gått några varv och småsurat över den fullständigt orimliga svenska vapenexporten, dyker en gammal tanke upp. Diktaturer står ju inte där helt isolerade. De har ju vänner och allierade. Vad gör vi med dem? Saudiarabiens främsta vän är ju USA, som på skilda sätt och i stor omfattning förser diktaturen med vapen. Smittas inte den förmenta demokratin av vänskapen? Kan vi sälja vapen till USA? Svaret måste bli, enligt förmenande, ett klart nej! Drar jag åt skruven ytterligare ett snäpp, går det inte att undvika frågan om Sveriges vänskapliga kontakter med allehanda diktaturer. Jag minns den upprördhet jag kände, när Sverige gick med i kriget mot Libyen. Då blev Saudiarabien plötsligt en av Sveriges allierade i kriget. Saudiarabien pumpade in vapen och legoknektar in i landet och svenska Jas-plan skyddade angriparen. Kan någon påminna sig några rapporter från mediernas utrikeskorrespondenter, att det förhöll sig så?

Jag har ställt frågan tidigare och ställer den nu igen. Är Sverige verkligen ett sådant land, som vapenindustrin bör sälja vapen till?

Läs även andra bloggares åsikter om Diakonia, Vapenexport, Saudiarabien, Libyen, Löfven, Reinfeldt,

Makaber diskussion

Läser i medierna om den märkliga diskussionen i USA i spåren av den senaste skolskjutningen. Starka krafter anser, att lärarna skall vara beväpnade, för att kunna skydda barnen. Jag ser framför mig hur en tänkt lärarlegitimation i USA innehåller uppgifter om pedagogisk förmåga, ämneskunskaper och intyg om godkända skjutprov.

Självfallet är det så att lättheten för enskilda, att kunna köpa sig vapen leder till ökad hotbild. Det är de flesta, åtminstone utanför USA, eniga om. Däremot finns, märkligt nog, en ovilja att se att samma samband även gäller i storpolitiken. Den enorma mängd vapen som säljs och köps av regeringar innebär självfallet att hoten om militärt våld ökar, med oerhörda konsekvenser för barn. Se bara USA:s användning av drönare.

Striktare vapenlagar behövs inte bara för enskilda medborgare, utan även för stater. När ska riksdagen äntligen inse det?

DN,

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Skolskjutningar, Vapenlagar, Beväpnade lärare, Drönare

Har Löfven utnyttjats som en nyttig idiot av Saab?

Jag tillhör, vilket jag inte är direkt stolt över, gruppen illvilliga, som känner stor glädje, vid påminnelser om makthavares inblandning i allehanda skumraskaffärer. Jag ler glatt igenkännande varje gång någon tidning, debattartikel eller bok påminner oss om Bofors stororder av Haubitsar till Indien på 80-talet eller smugglingen av Robot 70 via Singapore till Dubai och Bahrain. Vid försäljningen av Haubitsar till Indien spelade Olof Palme en mycket aktiv roll till stöd för Bofors.

Om jag fortfarande minns Boforsaffärerna på 80-talet, är det säkert ingen överraskning, att jag gläds över att den fullständigt omoraliska försäljningen av JAS-plan till Sydafrika återigen dras fram i ljuset. Jag låter Desmond Tutu få första ordet.

Lyssna till vad Tutu säger. Han visar hur omoraliskt det var av en vän, att pressa Sydafrika att köpa vapen de inte behövde. I den stunden upphörde, enligt min mening, Sverige och alla de som var inblandade i att pressa Sydafrika att köpa Jas Gripen, att vara Sydafrikas vänner. Tutu följer upp filmen med att vara en av undertecknarna av en debattartikel i DN. I debattartikeln visar Tutu och de andra undertecknarna på ett övertygande sätt, att köpet av bl. a Jas Gripen blivit en ekonomisk gökunge som äter upp andra nödvändiga satsningar i Sydafrika. Kanske lika allvarligt, att köpet med alla mutor skadat en ung demokrati, moraliskt och politiskt.

Den senaste tiden har Kalla fakta på TV4 försökt knyta Löfven och Metall till att aktivt deltagit i att stödja mutor i samband med försäljningen av Jas Gripen till Sydafrika. Jag är inte helt övertygad om att bevisningen är så stark som Kalla fakta vill hävda. Lika lite som Olof Palme var delaktig i mutaffärerna i samband med försäljningen av haubitsar till Indien. Palme utnyttjades av Bofors. På samma sätt misstänker jag att Löfven och Metall blivit utnyttjade av Saab. Lite besvärande är det ändå att Löfven verkade känna till, ja rent av anser det fullt rimligt, att Saab villkorade sitt stöd till NUMSA. Det behöver i sig inte innebära mutor, men det är moraliskt mycket tvivelaktigt, att utöva ekonomisk utpressning mot en fattig organisation. Det går inte ens att försvara, oavsett om det så gäller arbetstillfällen för metallarbetare i Sverige.

Det som är odiskutabelt sant är, att Löfven är en entusiastisk försvarare av svensk vapenproduktion och vapenförsäljning. Det finns hur många källor som helst att hänvisa till, men jag nöjer mig det här referatet från ett seminarium anordnad av KD och Metall. Jag citerar ur referatet:

”Det politiska perspektivet kompletterades med att Stefan Löfven, förbundsordförande för fackförbundet IF Metall, lyfte fram försvarsindustrins betydelse för den svenska välfärden. Det handlar inte bara om att skapa industrijobb inom försvarssektorn, utan att kompetensen även kommer övriga samhället till del. Detta är framtiden, och man måste även tänka politiskt. Det här är inte bara bra för den enskilda orten eller regionen. Det här har betydelse för hela Sveriges välfärd.”

Ett kraftfullt stöd till tanken, att det som är bra för vapenindustrin också är bra för Sverige! Så det är fullt sannolikt, att Löfvens och Metalls stöd för Saabs försäljningsambitioner var mycket långtgående. Ett stöd där Sydafrikas intressen inte vägde alltför tungt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydafrika, Jas Gripen, SAAB, IF Metall, Löfven, NUMSA, Mutor, Desmond Tutu,

Är verkligen det traditionella äktenskapet hotat i Frankrike?

Läser, så här på nattkröken, i DN om stora demonstrationer mot lagförslag om samkönade äktenskap i Frankrike. Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju vara, så förstår jag inte protesterna mot samkönade äktenskap. Behövs det verkligen massprotester till försvar för det traditionella äktenskapet? På vilket sätt är det hotat?  För det ingår väl inte i förslaget, lika lite som det gjorde i Sverige, att trossamfund skulle bli tvingade att viga samkönade par? Den franska staten avser inte, efter vad jag förstår, att inkräkta på trossamfundens självbestämmande rätt, att själva avgöra trossamfundens äktenskapssyn. Har jag fel?

Vad skulle kristna kyrkor, muslimska församlingar och andra vinna, om de skulle lyckas tvinga den sekulära staten att backa från förslaget? Vad jag kan se ingenting.

Läs även andra bloggares åsikter om Samkönade äktenskap, Frankrike, Massprotester

Visst är det dags för en kvinna nästa gång, men för allt i världen, inte hon!

Jag satt uppe hela natten mot onsdagen och följde valvakan. Visst var det intressant, men hela natten satt jag också och väntade på att någon av alla kommentatorer och inbjudna gäster, åtminstone lite i förbigående skulle nämna Obamas minst sagt aggressiva utrikespolitik. Jag tror att jag inte en enda gång under natten hörde ordet ”drönarattacker.” När så valresultatet var klart, då vidtog mängder av analyser och tyckanden om framtiden för Barack Obama. Inte heller då nämndes att drönarattackerna skulle fortsätta. Inte heller nämndes i analyserna, att presidenten även i fortsättningen hade rätt att besluta om mord på både egna, men också andra länders medborgare. Jag hade väl inte väntat mig något annat heller, så jag var inte överraskad, men ändå lite irriterad.

Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag plötsligt såg och hörde hur Mona Sahlin hoppas på att Hillary Clinton skall ställa upp som kandidat i nästa val. Då orkade jag inte längre, utan gick jag till sängen och sov till klockan 12. Varje gång jag hör, läser eller ser en intervju med Hillary Clinton ser jag framför mig det intervjusvar hon gav efter att Gadaffi blivit lynchad i Libyen. ”Vi kom, vi såg, han dog” och det efterföljande hemska skrattet! Mycket presidentlikt måste jag, något galghumoristiskt, säga. Hillary Clinton stödde helhjärtat Bushadministrationens beslut att angripa Afghanistan och hon stödde också den på lögner baserade beslutet, att angripa Irak. Som nuvarande utrikesminister är hon också en aktiv del av och försvarare av drönarattacker och mordpatruller. Vem minns inte hur den politiska och militära statsledningen satt och spänt följde attacken mot Usama bin Ladin? Jag upplever det fortfarande som mycket märkligt, att det internationella samfundet inte protesterar mot att USA helt självsvåldigt anser sig ha rätten att gå in i vilket land som helst och mörda misshagliga personer.

Jag har oerhört svårt att riktigt förstå socialdemokraters okritiska förkärlek för demokratiska presidentkandidater oavsett vad de tidigare har åstadkommit. Det är ju ett fattigdomsbevis och ett hån mot mängder av kvinnor inom demokraterna, att redan nu börja hoppas på Hillary Clinton, med hennes mycket mörka politiska bakgrund.  Nå, jag lär väl ha anledning att återkomma i frågan om några år.

De som läser min blogg eller följer mig på Facebook vet att jag sagt mycket gott om Green Partys presidentkandidat Jill Stein. Hon erhöll 396684 röster, 0,3 %.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Presidentval, Barack Obama, Mitt Romney, Mona Sahlin, Hillary Clinton, Jill Stein, Green Party

I väntan på valvakan

Vad är det Obama vill avsluta av det han påbörjat? Drönarattackerna runt om i världen?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Barack Obama, Presidentval, Drönare, Valvaka

Ett fullt rimligt krav. Väl värt att stödja!

Läser i SvD att Internationella fackliga samorganisation (IFS) driver en kampanj att FIFA skall riva upp sitt beslut att förlägga VM i fotboll i Qatar 2022. IFS:s generalsekreterare Sharon Burrow har träffat LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och begärt att LO skall ställa sig bakom kampanjen. Jag utgår från att LO hörsammar önskemålet och helhjärtat stödjer kampanjen.

IFS

Läs även andra bloggares åsikter om Qatar, VM, LO, IFS, Sharon Burrow, Karl-Petter Thorwaldsson

En fredspristagare som lämnade blodiga fotspår när han hämtade priset!

Gårdagen, 11 september, blev en dag full av minnen. Tyvärr blir det alltför sällan, som åtminstone jag, ger mig tid, att minnas de händelser som på gott och ont bidragit till min förståelse av världen och de krafter som styr utvecklingen. Den av USA styrda kuppen i Chile den 11 september är ett sådant minne. Inte så att kuppen öppnade mina ögon, utan händelsen bekräftade det jag, sen många år, redan visste. Stor del av USA:s politik kännetecknas av den råaste statsterrorism. Ingen av de organisationer som i dag stämplas, ofta med rätta, för terrorism kan mäta sig med USA vare sig det gäller antal offer och politiskt medvetet beslutad grymhet. Min mamma brukade i min ungdom, när vi diskuterade världsläget, kort och kärnfullt hävda: ”Amerika är en gangsterstat!” Det finns egentligen inga behov av, att i ett blogginlägg kring minnet av kuppen i Chile skriva mer om den oomkullrunkeliga sanningen. Mamma gjorde en helt korrekt analys.

När jag satt där och mindes drabbades jag av melankoli, som så ofta drabbar oss gamla gubbar. Tanken slog mig. Hur länge kommer kuppen i Chile finnas som ett minne hos kommande generationer? Bäst jag satt här vid datorn med min melankoli gick jag in på Facebook och där möts jag av bilden ovan. Barnbarnet Sindre spred bilden bland sina vänner på FB! Det spred sig en känsla av värme och trygghet i kroppen. Chile kommer inte att bli bortglömd på många år än. Tack Sindre för den insikten!

När man minns kuppen i Chile är det helt omöjligt att förbigå Henry Kissinger. Det är lite märkligt när jag sökte på NE, så nämns inte Chile med ett ord i hans CV av ondska! Några månader efter den blodiga kuppen i Chile erhåller Kissinger Nobels fredspris av norska fredspriskommittén! Om det känns märkligt att Kissinger fick fredspriset, så är motiveringen än märkligare. Först bombar USA, dödar, torterar, sprider gifter över ett helt folk och när samma angripare går med på vapenvila, då belönas utrikesministern med fredspriset! Det värsta av allt. Han accepterar priset! Den vietnamesiske förhandlaren Lê Du’c Tho tackar nej till priset. Det pågick ju ett krig fortfarande, vilket tydligen undgått den norska Nobelkommittén.

Varje gång jag under de gångna åren sett gamla nyhetsbilder från utdelningen av fredpriset 1973 hör jag hur det klafsar om Kissingers skor när klampar fram i blodpölarna. Finfolket med kungligheter i spetsen applåderar entusiastiskt eller av artighet. Vad vet jag, men de applåderar helt frivilligt en blodig bödel! Det vet jag och minns!

Läs även andra bloggares åsikter om Chile, September 1973, Allende, Kupp, Statsterrorism, Kissinger, Nobels fredspris, 

Vapen till vapenbröder

Återigen kan vi läsa och höra i medierna att den svenska vapenexporten slår nya rekord. Vi är tydligen världsetta, sett till befolkningens storlek. Våra viktigaste fredsorganisationer protesterar och kräver en mer restriktiv politik för vapenexporten.

I Dagen gör, Pieter-Jan van Eggermont från Kristna Fredsrörelsen, en genomgång av de tio länder som Sverige säljer mest vapen till och kommer fram till, att de flesta länder på listan borde det inte vara tillåtet att sälja vapen till.  Jag blir något förvånad, att det till Nederländerna och Kanada är fullt okey att sälja vapen till. Mig veterligen är bägge dessa länder medlemmar i Nato, som på skilda sätt är inblandad eller varit inblandad i allehanda militära konflikter. Än mer brydd blir jag över påståendet: ”Storbritannien (753 miljoner kronor) Inte mycket att invända mot, förutom deras krigföring i Irak och Afghanistan.” Efter mitt synsätt diskvalificerar Storbritanniens anfallskrig mot Irak och Afghanistan, landet som köpare av den minsta lilla kula.

Ovanstående är några randanmärkningar. Det stora felet med genomgången är att den ställer Sverige utanför alla rimliga sammanhang. På något sätt känns det som om Sverige är i en situation där vi helt fritt kan ställa moraliska krav på vår vapenexport. Nu är ju inte situationen så lycklig, utan vi står som land mitt i smeten. Vi kan ju inte neka sälja vapen till vapenbröder med motiveringen, att de för krig. I Afghanistan finns USA, Nato och Finland, men också Sverige. I Libyen deltog vi, skuldra vid skuldra, tillsammans med USA, Nato och bl.a Saudiarabien, som vapenbröder. Sverige fick t o m stort beröm av Nato för sina insatser. Det är bara att inse, att Sverige blivit så insyltad i det militärpolitiska maktspelet, att vi inte längre har råd med moraliska överväganden, när det gäller vapenexport. Vi kan inte å ena sidan strida sida vid sida med olika länder, för att i nästa ögonblick neka sälja vapen till dessa våra vapenbröder.

Sitter och skriver det här inlägget sent på askonsdagens kväll med ett kors av sot i pannan. Vi går in i fastetiden, under vilken vi skall rannsaka oss själva och se om vi inte borde byta färdriktning på livet. Det vore önskvärt om vi under fastan också tog oss lite tid och begrundade det outhärdligt sorgliga faktum:

Sverige har blivit ett land, som Sverige inte skulle kunna sälja vapen till!

KT, DN, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Vapenexport, USA, Nato, Afghanistan, Irak, Kristna Fredsrörelsen

Sverige, USA:s ilsket gläfsande mops!

I dagens SvD har ett antal mycket namnkunniga fredsvänner skrivit en debattartikel, i vilken de uppmanar den svenska regeringen att inte medverka till försvagningen av förbudet att använda klustervapen. Det internationella förbudet mot klustervapen var en stor framgång, som Sverige glädjande nog undertecknat.

Säg den glädje som får bestå ogrumlad? USA och andra militära stormakter försöker målmedvetet undergräva förbudet och har förslagit en alternativ internationell konvention om klustervapen. Konventionens innebörd är att t ex USA ska kunna fortsätta använda klustervapen. Sverige stödjer förslaget, trots att Sverige anslutit sig till förbudet. Ett mycket anmärkningsvärt agerande, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Jag tror inte att jag kan bli anklagad för konspirationsteorier när jag misstänker, att regeringen önskar att undertecknandet vore ogjort, när jag läser i artikeln: ”Det var särskilt anmärkningsvärt att höra utrikesminister Carl Bildt i riksdagen den 12 oktober uttrycka uppfattningen att konventionen om klustervapen, CCM, handlar om ”plakatpolitik för hemmakonsumtion” utan några viktiga resultat på marken.”

För många år sedan, troligtvis i slutet av 60-talet anordnade Sundsvalls FNL-kommitté ett utåtriktat möte i Matfors under rubriken: Matfors i Vietnamkrigets skugga. Jag beskrev under mötet hur Sverige och svensk industri berikade sig på USA:s krig runt om i världen. Jag minns, med viss stolthet, avslutningen på mitt anförande. ”Sverige är USA-imperialismens lilla asgam!”

Utvecklingen går framåt. Numer har Sverige något högre ambitioner än när jag höll mitt tal i Matfors. Nu vill vi vara med och ilsket gläfsa, glatt viftande på svansen när vi blir omklappade av husse! ”Duktig hund!”

Här kan ni skriva under uppropet mot klustervapen.

Läs även andra bloggares åsikter om Klusterbomber, USA, Sverige, Carl Bildt, Mops, Asgam