Hur ligger det till, egentligen?

Jag brukar roa mig med att jämföra tidningarnas rubriker med innehållet i artiklarna. Ofta blir det mycket intressanta kollisioner. Rubriken har ingen täckning i artikeln.

Nu senast har SvD några mycket intressanta artiklar om en man som avvärjt ett angrepp på en äldre kvinna.

Rubriken på en av artiklarna: Per-Anders Pettersson stoppade överfall - och fick fängelsestraff. En artikel med en sådan rubrik måste bara läsas! Vad kan ligga bakom ett sådant barockt domslut? Jag klickar mig, smått indignerad, till artikeln. Efter att ha läst artikeln är jag riktigt indignerad. Att jag återigen låtit mig luras av en fantasifull rubriksättare!

Så här står det i artikeln: 

I tingsrätten i Mora dömdes Per-Anders Pettersson för grov misshandel. Straffet blev fängelse i ett år och han ska betala skadestånd på 50 000 kronor till 26-åringen. Tingsrätten ansåg att nödvärnsrätten bara kan hävdas vid det första slaget som utdelades när 26-åringen befann sig inne i kvinnans bil, men menar att det andra slaget som utdelades utanför bilen inte kan betraktas på samma sätt:

”I detta läge kan det rimligen inte ha varit befogat att Per-Anders Pettersson utan vidare slog ett så hårt och livsfarligt slag mot NN:s huvud att skallbenet sprack”, skriver tingsrätten.

När man läser tingsrättens motivering kan jag inte förstå hur SvD:s rubriksättare kan få det till att Pettersson dömdes till fängelse för att han stoppat ett överfall. Tingsrätten anser i sitt domsskäl att: ”Att eftersom slaget inte var uppenbart oförsvarligt finner tingsrätten att åtalet för slaget mot överkroppen skall ogillas på grund av nödvärn.” Jag tar tillbaka mitt påstående om en fantasifull rubriksättning. Rubriken är ju uppenbart lögnaktig. Tingsrätten anser ju att det första slaget som stoppade överfallet var befogat!

Det domen handlar om är det andra slaget, när överfallet var stoppat. Tingsrätt och hovrätt anser att det inte förelåg någon nödsitiuation, som kan försvara ett livsfarligt slag mot huvudet med en domkraft. Utan att ha varit på plats som vittne eller varit åhörare vid tingsrättens förhandlingar, måste jag ändå säga att domsskälen mot det andra slaget torde vara odiskutabla och väl avvägda.

Jag skulle kanske inte ägnat rättsfallet mer tankemöda, men jag kunde inte låta bli när jag läste Per Gudmundsons funderingar i dagens SvD. Gudmundson verkar inte ha läst artiklarna i den egna tidningen och definitivt inte domsskälen. Per Gudmundson hittar på en helt egen berättelse: ”En man låg över henne, och hon skrek för full hals. Pettersson tog domkraften ur bilen och slog mannen över axeln. Men gärningsmannen slutade inte. Pettersson slog en gång till. Den här gången träffade han tinningen på mannen, som föll ihop på marken.”

Vad jag förstår, anser tydligen Per Gudmundson, i motsats vad som sas i tingsrätten, att bägge slagen var nödvändiga för att stoppa överfallet. Det skulle vara intressant att höra vilka källor Per Gudmundson vill åberopa, när han tydligen inte godkänner den egna tidningens artiklar eller tingsrättens gärningsbeskrivning.

Andra intressanta bloggar om: Nödvärn, Tingsrätt, Hovrätt, Rubriksättare, Per Gudmundson

Nu är jag väl ändå helt oresonlig?

Jag känner, ju mer jag tänker på händelserna i Norge, att jag låter mig fångas av fullständigt hädiska tankar. Ja kanske, rent av populistiska!

Till en början blev väl jag också något upprörd över, att ministrar i en demokrati, kanske blivit övervakade av någon sorts säkerhetstjänst. Men ju mer jag tänkte på saken, desto mer osäker blir jag. Statsmakten i de flesta länder i världen, även så i Sverige, hävdar att tryggheten och demokratin kräver en mycket omfattande övervakning av medborgarna. Övervakningen måste vara bred och omfatta alla.

Det kanske är så, men det slog mig. Vad tror sig staten hitta om de har fullständig kontroll över mina förehavanden här i Bjuråkers socken? Hur stor är sannolikheten att de hittar grov brottslighet eller terrorism om de kontrollerar all min internetanvändning, kontrollerar min e-post, lagrar alla mina mobilsamtal (även de där jag inte lyckades nå någon mottagare), alla meddelanden från Facebook om att något hänt på mitt konto? Jag vågar mig på en gissning. Alla kontrollinsatser kommer att visa sig fullständig meningslösa. För att kontroller skall stå i någon rimlig proposition till insatserna måste det finnas en välgrundad misstanke om brott.

Det är nu fallet i Norge blir intressant. Var är sannolikheten störst, att hitta avsiktliga eller oavsiktliga grova brott mot tryggheten och demokratin?Bland invånarna i Bjuråkers socken eller i regeringskansliet? Vilka har tillgång till känslig information? Personal på departementen eller jag i Bjuråker? (Visserligen kan jag ha tillgång till känslig information om mina grannar, men det torde röra sig om något som säkerhetstjänsten inte har något intresse av.)

Låt mig påminna om den olagliga utvisningen av två egyptier. När händelsen avslöjades vidtog ett makabert skådespel. Plötsligt kunde vi medborgare få ett intryck av att framträdande regeringsledamöter och tjänstemän drabbats av plötslig senilitet. Ingen mindes något. Och mindes det något så var det, att de inte varit inblandade i beslutet, som ingen mindes. Till slut började minnet återvända och de flesta mindes mycket tydlig, att det nog var den döda utrikesministern som fattat alla beslut bakom ryggen på både stats- och justitieministern. Här kan det ha varit befogat med lite lagring av mobil- och datatrafik, som stöd för klena minnen.

Till sist. I ett antal TV-program har det hävdats, av vad jag kan förstå, på goda grunder, att inga större vapenaffärer i världen sker utan att omfattande mutor är inblandade. Sverige, Norge och USA har den senaste tiden varit indragna i en mycket omfattande flygplansaffär. Kan vi, så där rakt av, utgå från att den här affären är undantaget som bekräftar regeln om omfattande mutor? Hur troligt är det, att en eventuell sanningen uppdagas av att mina mobilsamtal från Kyrkbyn i Bjuråker lagras, en längre eller kortare tid? Är sannolikheten inte något större om lagring av mobil- och datatrafik skulle ske på annat håll i samhällskroppen?

Andra intressanta bloggar om: Norge, Säkerhetstjänsten, Avlyssning, Regering, Utvisning, Vapenaffärer, Mutor,

När ska brottslingarna ställas inför rätta?

På ett plan har inget juridiskt fel begåtts, när Lynndie England dömdes för sitt deltagande i tortyren av fångar på Abu Ghraib-fängelset. Tortyren var ett brott mot folkrätten och kan inte ursäktas med ett – ”jag lydde bara order.”

Men i samma stund som en domstol dömde Lyndie England för tortyren, då blev alla de som på skilda sätt uppmuntrat, anstiftat och beordrat brotten också förklarade skyldiga. Det är en gigantisk rättskandal, att president Bush, vicepresident Dick Cheney, försvarsministern Donald Rumsfeld och utrikesministern Condoleezza Rice och hela militärledningen, inte blivit ställda inför rätta för sin delaktighet i brotten.

Deras brott är av den karaktären att de borde sitta på de anklagades bänk vid tribunalen i Haag, men eftersom USA inte tillåter att medborgare ställs inför internationella krigstribunaler, då borde de ställas inför rätta i USA. Jag upplever efter domarna mot Lyndie England och hennes kollegor, att en åklagare torde ha ett starkt fall och kunna förvänta sig fällande domar.

Istället för att stå till svars i en domstol får vi uppleva det absurda i att förre vicepresidenten åker land och rike kring och försvarar sina brott och inte bara det – han anklagar den nuvarande administrationen för att de inte fortsätter med brotten!

Andra bloggar om: USA, Bush, Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Condoleezza Rice, Lyndie England, Abu Ghraib-fängelset, Haag,

Byråkratlogik!

De senaste dagarna har jag lite då och då återkommit till nyheten att 800 miljoner saknas vi Karolinska universitetssjukhuset. I samma artikel kan vi också läsa att Karolinska inte är ensamma om problemen, utan pengabristen drabbar de flesta sjukhusen.

Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg måste spara 280 miljoner. Universitetssjukhuset MAS i Malmö har ett sparbeting på 165 miljoner. Universitetssjukhuset i Örebro har ett underskott på 125 miljoner. Bara för att nämna några exempel. Bilden är i det stora hela likartad vid de flesta av landets sjukhus.

Vän av ordning frågar sig givetvis, hur har det blivit så här? Artikeln i SvD ger svar. De flesta förklarar underskotten med ökade läkemedelskostnader och fler patienter. Jag har i sig ingen anledning att betvivla förklaringarnas giltighet, men ställer mig frågande till lösningarna.

Lösningen verkar vara, på de flesta håll (om inte på alla), att minska personalen och att minska på antalet vårdplatser. Om antalet patienter ökar, lär det vara improduktivt att minska på personalen och antalet vårdplatser. Blir människor friskare om det inte finns personal och vårdplatser?

Lösningen verkar bygga på samma logik som principerna för sjukförsäkringen. Ju fler som utförsäkras, desto färre sjuka!

Byråkratlogiken firar verkligen triumfer!

Bloggtips: Ett hjärta Rött skriver om hur Sjuka rehabiliteras på socialen.

Andra bloggar om: Universitetssjukhus, Örebro, Göteborg, Malmö, Karolinska, Besparingskrav, Läkemedelskostnader, Patientantal, Vårdplatser, Personal,

Lär av Norge!

Jag har varit en stark försvarare av den svenska sexköpslagen. En av orsakerna till min förnöjsamhet med lagen är att den pekar ut orsaken till prostitution. Det är inte kvinnor som skapar förutsättningarna för den människoförnedrande människohandeln, utan det är manssamhällets torskar.

Efter många år av opinionsbildning lyckades det för feminister i Sverige att påverka det politiska systemet till att kriminalisera sexköpet. Förespråkarna för lagen fick utstå mycket spott och spe. Det var mycket tal om ”slag i luften”, ”att de prostituerade drivs under jorden”, och självfallet spreds också myten om den ”lyckliga horan.” Och framförallt, den allestädes närvarande ”politiska korrektheten!”

Jag ser till min glädje att Norge följer Sveriges exempel, f o m 1 januari 2009. Och inte bara det, de har också utvidgat lagen till att även gälla sexköp utomlands. Nu är det upp till Sverige att följa Norges exempel och snarast möjligt införa samma skärpning av lagen även i Sverige.

Andra bloggar om: Prostitution, Sexköpslagen, Feminister, Norge

Ondskan existerar!

Göran Skytte tar i sin senaste kolumn upp frågan om ondskan. Innehållet är intressant och tänkvärt om man bortser från den sedvanliga slängen åt 60-talsvänstern. Jag delar Skyttes uppfattning att det är olyckligt att vi inte vill tala om ondskan. För min egen del är jag helt övertygad om att ondskan existerar som en självständig och destruktiv kraft, som på olika sätt utnyttjar våra svagheter, för att få oss att ta del av onda handlingar eller att vända oss bort för att slippa se onda handlingar. I den bemärkelsen utnyttjar ondskan både grupper av människor och enskilda.

Visst går det att håna en kristen vänster, som på 70-talet hävdade att: ”Det är inte människorna som är onda, det är strukturerna.” Men om Skytte stannar upp ett tag och tänker efter. Är påståendet i grunden så enormt felaktigt? Vi behöver inte se strukturer som något övergripande och stort. Det finns ju också sociala strukturer, som påverkar oss som individer. Om jag förstått det jag läst och hört rätt, så är det t ex mycket vanligt att pojkar som sett pappa slå mamma i sin tur slår sina fruar. Ondskan utnyttjar den lille pojkens förtvivlan och får honom att begå onda handlingar som vuxen.

Jag förstår inte Göran Skyttes tankegång, att vi som samhälle skulle stå mindre handfallna inför, ”Mordet på Engla. Den till det yttre gode medborgaren Fritzl i Amstetten. Modern i en sydtysk borgerlig idyll som dränkte tre nyfödda barn, slog in dem i plastpåsar och lade dem i frysen.”, om vi bortsåg från strukturella eller psykologiska orsaker bakom den individuella ondskan. Skulle utgången i alla dessa förfärliga fall ha blivit annorlunda, om samhället och staten haft insikter om den personliga ondskan? 

Kolumnen skulle vunnit i klarhet om Göran Skytte varit något tydligare på den här punkten. För egentligen ser jag inte vad han polemiserar emot. Skytte skriver: ”Jag tror att människan har en god sida. För den som tror på godhet, blir tron på ondska, dess motsats, en logisk slutsats. Vi kan inte tänka oss ljus utan mörker. Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.” Jag kunde ha skrivit de citerade meningarna och gör dem helt till mina egna. Insikten om min egen förmåga till både godhet och ondska (ofta samtidigt) innebär att jag ser samma förmåga hos min nästa. Det gäller att hitta vägar att stärka det goda och försvaga det onda. Vi kristna har ju budet från Gud som säger att vi ska hata synden, men älska syndaren. I den strävan har vi stor hjälp av kunskaper i  psykologi, beteendevetenskap och sociologi. Människor föds inte onda - de blir onda.

Läs även andra intressanta bloggar om: Göran Skytte, Godhet, Ondska, Amstetten, Fritzl, Engla, Kristen vänster, Psykologi, Sociologi, Beteendevetenskap

Vänsterns analysmodeller är på det hela taget bättre.

Jag blir alltmer förvånad över hur etnicitet och kultur blivit förklaringsmodeller för förståelsen av skilda samhälleliga problem. För oavsett hur ofta Folkpartiet hävdar motsatsen, så är det inte invandrarnas kulturella bakgrund som skapar problem, som t ex kriminalitet.

En kursdeltagare på Tärna folkhögskola uttryckte sig mycket bra när han, något ilsket, påpekade i en diskussion med sina kurskamrater: ”Tror ni verkligen att jag som kommer från Eritrea skulle anse, att mord, våld, våldtäkter, stöld och bedrägeri av någon outgrundligt kulturellt skäl skulle vara tillåtet? Det finns ingen nationell minoritetsgrupp i Sverige, som inte anser att mord, våld, våldtäkter, stöld och bedrägeri är brott. I alla de länder vi kommer från, finns det lagar och polis som ska förhindra och straffa det fåtal, som bryter mot lagen.” Ibland var det skönt att vara lärare. Jag behövde inte tillägga eller dra ifrån något.

”Jaja, prata på du, men du kan inte förneka vad Brå skriver i sin rapport att invandrare innebär en ”överrisk” för kriminalitet.” Det är sant. Finns ingen anledning att förneka det, men den ”sanningen” förklarar ingenting och ger ingen vägledning för att hitta lösningar. (Nu har jag lite fel. Det finns en lösning som Sverigedemokraterna omhuldar. Kasta ut dom!) Däremot hittade jag två meningar i Brå:s rapport som tilltalar mig och som också gör det möjligt att identifiera orsakerna till problemen. Så här skriver Brå på sid 14:

”Invandrade personer, särskilt från utomeuropeiska länder, var överrepresenterade i storstädernas låginkomstområden redan innan 1990-talet, men detta mönster förstärktes ytterligare under 1990-talets första hälft (Socialstyrelsen, 2001, sid. 215). En naturlig fråga blir då om dessa förändringar fått konsekvenser för brottsligheten bland invandrare?”

Om vi identifierar ett problem som invandrarproblem, istället för ett socialt problem, då blir lösningarna rätt naturligt trubbiga. Invandrare är inte någon enhetlig kategori. Vi har invandrare i Sverige som är etablerade på arbetsmarknaden, bor inte i något segregerat bostadsområde, barnen går inte i några slitna förortsskolor. Är sannolikheten stor att dessa invandrare begår brott i större utsträckning än svenskar? Varför ska de bli indragna av myndigheter i olika, mer eller mindre välvilliga, åtgärdspaket för invandrare? 

Det är ju också sant att invandrare, allra helst utomeuropeiska, har en ”överrisk” att hamna i sociala situationer och i social segregation, vilket skapar förutsättningar för en ”överrisk” till brottslighet. Den enda rimliga uppmaningen till den nuvarande regeringen och framtida. Lös de sociala problemen och merparten av ”invandrarproblemet” försvinner!

Jag brukar förhålla mig mycket kritiskt till vad Barbro Hedvall på DN skriver, men idag är hon helt suverän i sin sågning av regeringens syn på minoriteters hälsoproblem. Regeringens utgångspunkt är återigen etnisk och kulturell. Men varför skriva själv, när Hedvall uttryckt det så bra?

”Däremot hänger hälsan samman med ens kost, uppväxtförhållanden och framför allt med de socioekonomiska villkor under vilka man lever. Eller enklare uttryckt: fattigdom och osäkerhet gör en sjuk, rikedom och trygghet ger god hälsa. Dessutom tenderar rika människor att bo tillsammans liksom fattiga att vara hänvisade till mindre gynnsamma platser. Därför finns det goda skäl för myndigheter att ha koll på vilken sorts människor som bor var och avpassa vårdresurserna därefter (detta sista som en upplysning till Filippa Reinfeldt, Vårdval Stockholms kartritare).”

Återigen, problemet är inte invandrarproblem, utan som Hedvall skriver, sociala.

Ju mer jag tänker på det, desto säkrare är jag att vänsterns och socialliberalismens analysmodeller
fortfarande håller. Att de också ger bättre förutsättningar till att hitta lösningar, än allmänt tyckande som vare sig ökar våra kunskaper än mindre vår förståelse för skeendet.
När ska det bli ett slut på regeringens flummande? 

Andra bloggar om: Vänstern, Socialliberalism, Folkpartiet, Regeringen, Invandrare, Kriminalitet, Hälsoproblem, Sverigedemokraterna, Vårdval

 

 

En regering med beslutskraft!

Det är intressant att surfa runt bland tidningarna på nätet. Alltid stöter jag på något som får mig att ta mig för pannan. Det är inte konstigt att jag fått en mycket bred mittbena av allt botaniserande i våra tidningar. Nu nåddes jag av nyheten i Dagen, att ”Regeringen vill häva förbudet mot fängelsestraff för dem som begår brott när de har en allvarlig psykisk störning.” Jag tar mig för pannan och tänker, men va f..! Det är inte första gången och verkar inte heller bli den sista. Jag kommer inte att ha något hår kvar efter den här mandatperioden!

Det finns ett gammalt juridiskt talesätt: Enom till straff, androm till varnagel!

Vad är det för problem regeringen tänker sig lösa med förslaget att döma människor, som begått brott när de haft en allvarlig psykisk störning, till fängelsestraff? Det ska verkligen bli intressant att läsa domsskälen efter en sådan dom. Tingsrätten dömer dig XX, trots att du egentligen inte vet varför du begick brottet, till 10 års fängelse därför att… Ja, varför?

Ett straff skall ju enligt det gamla talesättet också vara en varning till oss andra. Vilka signaler, (regeringen signalerar gärna till oss medborgare), vill regeringen att vi ska förstå? Att vi inte bör drabbas av psykiska störningar i framtiden? Det kan leda till fängelse istället för vård. Kan vi överhuvudtaget ta till oss signalen?

Nu väntar jag bara att Reinfeldt skall dyka upp i TV och förklara för oss kritiker, att vi inte förstår att förslaget enbart är till för att stärka arbetslinjen. Regeringens patentförklaring till nästan alla sina förslag.

Hotar bidragsfusket legitimiteten?

Ministrarna Göran Hägglund och Cristina Husmark Pehrsson publicerar idag en debattartikel i SvD, helt i enlighet med svensk politisk tradition. I artikeln berättar ministrarna att de, för att komma till rätta med bidragsfusket vid vård av sjukt barn, kommer att föreslå att föräldrarna ska styrka med intyg att barnet har varit borta från förskola, familjedaghem, fritidshem eller skola.

Jag har egentligen inga direkta synpunkter på åtgärden, utan konstaterar, att givetvis ska inte fusk med våra sociala försäkringssystem tillåtas eller uppmuntras. Så långt är det väl inga problem. Däremot blir det något svårare att följa tankegången, när Göran Hägglund och Cristina Husmark Pehrsson hävdar, att de föreslår åtgärden av omsorg för legitimiteten för systemet. De skriver: ”Genom denna åtgärd ökar vi legitimiteten för socialförsäkringssystemet vilket indirekt bidrar till att stärka vanliga medborgares vilja att göra rätt. Samtidigt frigörs resurser som kan nyttjas av dem som behöver dem mest.”

Representanter för allianspartierna använder sig ofta av argumentet att legitimiteten för socialförsäkringssystemet skulle vara hotad på grund av det påstådda omfattande fusket. Jag vet inte vilka människor jag träffar och träffat genom åren, men jag har aldrig hört någon på fullt allvar hävda att socialförsäkringssystemet borde avskaffas på grund av fusket. Människor har förmåga, att skilja på behovet och nödvändigheten av försäkringssystemet och ett eventuellt bedrägligt utnyttjande av systemet. Legitimiteten för de sociala försäkringssystemen är fast förankrad hos det svenska folket.

Men rätt ska vara rätt, även i ett blogginlägg. Det finns breda strömningar inom borgerligheten, där det svenska välfärdssystemet med dess sociala försäkringssystem, saknar total legitimitet. Ända sen jag blev politiskt aktiv i början av 60-talet har jag haft, som en ständig följeslagare i den politiska debatten, kritiken av storleken på bidragen och det påstådda omfattande fusket. Vi kan ju påminna varandra om att det vid den tiden t ex var tre dagars karens vid sjukskrivning. Kritikerna har alltid hävdat att storleken på bidragen gjorde att människor avhöll sig från att arbeta, för att inte tala om fusket, det oerhörda fusket!

När nu alliansregeringen skärper kontrollen och sänker nivåerna på ersättningarna, då är  inte målet i första hand, att stärka legitimiteten bland vanligt folk för socialförsäkringssystemen. Där är legitimiteten grundmurad. Nej, regeringen försöker hitta sådana nivåer, att kritikerna inom de egna leden anser socialförsäkringssystemen legitima. Med alltför många års erfarenhet i ryggen, vågar jag mig på ett tips. Regeringen kommer att misslyckas! Jag behöver inte ens gardera tipset med ett kryss. Stora delar av borgerligheten (och då menar jag i första hand inte partier) är bittra fiender till hela den svenska välfärdsmodellen.

Bidragen har alltid varit för höga och skatterna var rent av konfiskatoriska redan på 50- och 60-talen. Överklassen vill inte solidariskt bidra till människors välfärd. De vill ha friheten att ägna sig åt välgörenhet. (Helst med rätt till skatteavdrag.)

Tips: Läs ett mycket informativt inlägg hos Ett hjärta Rött.

Som man frågar får man svar.

Pingstledaren Sten-Gunnar Hedin hävdar i en artikel i Dagen att medierna öppnar för hatbrott mot kristna. Hedin bygger sina farhågor på de ilskna reaktioner som kampanjen om bevarandet av äktenskapet fått.

Sten-Gunnar Hedins farhåga blir till en faktisk realitet när Dagen formulerar dagens fråga: Bidrar media till hatbrott mot kristna?

Klockan 22.00 i kväll var resultatet att 80% svarat Ja, 15% nej och 5% hade svarat vet ej. Själv svarade jag vet ej, men lämnade också en kommentar: ”I vilken utsträckning har det begåtts hatbrott mot oss kristna? Utan att veta det, är det svårt att avgöra om medierna bidragit till hatbrott.”

Jag vet inte hur många det är som svarat, men nog är det intressant att 80 % anser att media bidrar till brott som åtminstone inte jag känner till. Dagen, en tidning jag läser varje dag här på nätet, har i vart fall inte rapporterat om hatbrott mot kristna det senaste halvåret.

Det är olyckligt när orden används vårdslöst. De kan bidra till onödig splittring och rädsla i samhället. Jag tycker nog att den som är ansvarig för ”dagens fråga” borde gå till sängs ikväll med lite skamset rodnande kinder.