Vilka skall vi sitta tillsammans med?

Om jag kommer opp till Jesus

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visan den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus…

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men – här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten Hon som vägra vara med

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, Rasism, Domedagen, Stefan Sundström

Är verkligen det traditionella äktenskapet hotat i Frankrike?

Läser, så här på nattkröken, i DN om stora demonstrationer mot lagförslag om samkönade äktenskap i Frankrike. Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju vara, så förstår jag inte protesterna mot samkönade äktenskap. Behövs det verkligen massprotester till försvar för det traditionella äktenskapet? På vilket sätt är det hotat?  För det ingår väl inte i förslaget, lika lite som det gjorde i Sverige, att trossamfund skulle bli tvingade att viga samkönade par? Den franska staten avser inte, efter vad jag förstår, att inkräkta på trossamfundens självbestämmande rätt, att själva avgöra trossamfundens äktenskapssyn. Har jag fel?

Vad skulle kristna kyrkor, muslimska församlingar och andra vinna, om de skulle lyckas tvinga den sekulära staten att backa från förslaget? Vad jag kan se ingenting.

Läs även andra bloggares åsikter om Samkönade äktenskap, Frankrike, Massprotester

Ett väntat innehåll i brevlådan!

Igår kunde vi läsa i vår lokaltidning HT, att Migrationsverket i Söderhamn av Svanbackens strandhotell, Delsbo gjort en upphandling om placering av av 178 asylsökande flyktingar på hotellet. Det finns mycket positivt att säga om avtalet. Det är skönt att vi har resurser, som stått outnyttjade i Dellenbygden, att vi kan ta emot människor i behov av stöd. En outnyttjad resurs, som tas i bruk skapar också nya, ekonomiska och praktiska, förutsättningar till gagn för bygden. Nu blir kanske trycket så stort på Delsbo hälsocentral, att det blir nödvändigt att ha full bemanning på hälsocentralen i Friggesund.

I morse, när jag gick till brevlådan för att hämta dagens HT, då låg flygbladet, som väntat där. Svenska motståndsrörelsen varnade för att massinvandringen är en tickande bomb. Flygbladet är illustrerad med den sedvanliga bilden av en ”patriot.” Mycket kortklippt, bestämd blick och en manlig haka och ena handen i höfterfäst och den andra hållande i en märklig egenhändigt komponerad patriotisk fana. Dessa märkliga män säger sig ha pratat med alla svenskar och vet att nästan alla står bakom dem. Ja ja, jag får väl representera den påstådda minoriteten och morskt hävda att ”patrioterna” ljuger.

I går gjorde jag pålysning om inbjudan till en ”sammankomst för flyktingarbete på kristen grund” den 27 maj (pingstdagen) på Alsike kloster. Sammankomsten känns plötsligt ytterst angelägen. För den som är intresserad av att delta kan få praktisk information här.

Till sist. Jag hoppas alla församlingar i Dellenbygden, oavsett samfund, börjar förbereda sig för, så att vi inte blir tagna på sängen, när de asylsökande anländer. Vi må väl visa, att den kristna traditionen har djupare historiska rötter i Dellenbygden, än allehanda självutnämnda ”patrioter.”

Läs även andra bloggares åsikter om Asylsökande, Delsbo, Svanbacken, Migrationsverket

DN, vilka fördelar kan det tänkas finnas i katakomblivet?

På DN:s ledarsida har Lena Andersson skrivit en, i många stycken, märklig artikel. Alla vill hänga på korset. Jag får inte någon rätsida på artikeln. Är det specifikt kristna hon skriver om eller är det alla världens svaga grupper, som utnyttjar sin sårbarhet som utpressning mot – ja, vilka då? Jag väljer att tolka Anderssons artikel, trots oklarheter, som riktad mot oss kristna. När det gäller teologiska förklaringar till vad Lena Andersson skriver, vill jag hänvisa till Carolina Johansson på bloggen Rambling thoughts. Carolina visar på ett lättfattligt sätt hur ett kristet förhållningssätt till korset och uppståndelsen kan se ut.

För min egen del vill jag något kort kommentera Lena Andersson minst sagt svepande penselföring av historien. I ett penseldrag går det i rasande fart från: ”Omvärlden hjälpte till att bygga den kristna framgångssagan genom att förfölja de kristna i början, och så bekräfta dem i deras grundvalar” till ”Herbert Tingsten lär i debatter med kristna ibland ha utropat: Inte ner i katakomberna nu! Det vill säga, börja inte tycka synd om er och hänvisa till förtrycket under romarna när argumenten tryter.” Mellan romarriket och Herbert Tingsten hände tydligen inte mycket av förföljelser.  Herbert Tingsten dog den 26 december 1973. Vid den tiden styrdes Sovjetunionen och stora delar av Europa av en aggressivt ateistisk kommunism. Från revolutionen 1917 till att sovjetimperiet föll, producerades mängder av kristna martyrer, i ett antal som inte stod romarriket efter. Det borde Herbert Tingsten med sin väldokumenterade bildning ha vetat. Om nu inte det här räcker, som bevis för att katakomberna varit en realitet för kristna ända in i vår tid, kan jag rekommendera Lena Andersson att göra en resa till Södertälje och träffa kristna, som flytt från t ex Irak. De kan säkert berätta för alla, som har öron och vill lyssna, att behovet av katakomber är stora runt om i världen. Den bilden får motsäga Lena Anderssons minst sagt okunniga påstående: ”I dag är de kristna inte nere i katakomberna särskilt ofta, de har repat självförtroende efter förnuftets attacker.” Jag tror inte att många delar Lena Anderssons uppfattning, att kommunismens aggressiva ateism representerade förnuftet. 

Jag slutar med ett exempel på Lena Anderssons något märkliga människosyn. Hon skriver: ”Katakomberna befolkas nu av andra kategorier, som säkert vill söka dagsljuset men också vet att det finns fördelar med katakomblivet.” Vilka fördelar, tror Lena Andersson, att de, såväl kvinnliga och manliga papperslösa slavarbetarna i våra moderna katakomber, ser i sin katakombtillvaro?

Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, Korset, Kristna, Katakomber, Romarriket, Herbert Tingsten, Sovjetunionen, Irak, Södertälje

Endast Sverige en svensk kyrka har!

Under en stor del av mina tjugo år som medlem i Svenska Kyrkan har jag ställt mig frågande till beteckningen ”Svenska Kyrkan.” Vad jag förstår, är det inte så enkelt, att det ska förstås så, att det rör sig om en kyrka i Sverige. Den bestämda formen ”Svenska Kyrkan” ger åtminstone hos mig en känsla av att SvK anser sig vara den enda rättmätiga kyrkan i Sverige. En naturlig följdfundering blir då, vad är alla de andra kyrkorna och samfunden i Sverige? Att de existerar och verkar i Sverige, är väl obestridligt, men är de svenska?

Det finns riksdagsbeslut, om jag inte är helt felinformerad, att Svenska Kyrkan ska vara en Evangelisk- luthersk kyrka. Det vore inte ologiskt om Svenska Kyrkan bytte namn till Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, ELKS. En av fördelarna med namnbytet skulle vara att, vi i namnet direkt anknöt till vår teologiska identitet och inte till någon falsk nationell identitet. En ytterligare fördel med ett namnbytet vore, att vi, en Evangelisk-luthersk kyrka i Sverige, inte skulle ha någon särställning i förhållande till pingströrelsen, katolska kyrkan, Missionskyrkan, Metodisterna, Baptisterna, Ortodoxa kyrkorna, för att nu nämna några. Vi är alla fria kyrkor i ett sekulariserat Sverige.

Självfallet skall det nya språkbruket på central nivå också få genomslag på lokalplanet. Idag säger vi kort och gott Bjuråker-Norrbo församling och då skall alla förstå, att vi talar om Svenska Kyrkans församling i Bjuråker-Norrbo. Istället bör det självklart heta Evangelisk-lutherska församlingen i Bjuråker-Norrbo. Eftersom namnet nog känns lite lång och otymlig, skulle det nog snart bli ”lutherska församlingen” eller kort och gott ”ELKS-församlingen.” Vår församling skulle inte förminskas eller tappa något i betydelse i bygden, men vi skulle markera bland människorna, att vi anser oss vara en församling bland många i bygden. Det skulle skapa en bättre balans mellan våra skilda församlingar i Bjuråker-Norrbo.

Till sist. Är det inte på tiden att skrota begreppet frikyrka? Begrepper hade relevans när vi hade en officiell statskyrka, som dels med lagens hjälp och dels med stöd i sedvanan på skilda sätt bekämpade alla försök att bygga trosgemenskaper vid sidan av statskyrkan. I dag är läget helt annorlunda och då måste vi ställa oss frågan, fri i förhållande till vad? Är t ex katolska kyrkan i Sverige en frikyrka? Den kyrkan är ju en del i den största kristna kyrkan i världen. Det som möjligen skiljer de ”fria” kyrkorna från den Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, är väl att ingen annan kyrka i Sverige tillåter sekulära partier att styra kyrkan. Det torde väl inte heller vara vanligt i den världsvida evangelisk-lutherska gemenskapen.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Frikyrkor, Evangelisk-luthersk,

Giv åt Stål en penning även eller tag ock min!

Det händer, att en dikt dyker upp ur minnet, när jag läser någon nyhet i olika tidningar. Märkligt nog är det sällan samtida dikter, utan för det mesta, enligt vissa, gamla och mossiga.

Den här gången är det en artikel i Dagen, som taggar minnet. Artikeln är en i en serie artiklar som beskriver kyrkors och kristnas påverkan av staten. Artikeln beskriver i sig korrekt diakonernas betydelse, när det gällde att påvisa hur regeringen politik slog mot utsatta och svaga grupper. Det jag känner stor tveksamhet för, är den betydelse som artikeln menar att kyrkor och SKR hade för att det skulle bli nationella massprotester. Artikeln ger inte någon rättvis beskrivning av det enorma gräsrotsarbete, av enskilda kristna, som bedrevs bl. a på Facebook. Utan det arbetet skulle manifestationerna inte ha blivit så omfattande som de blev. Om det överhuvudtaget blivit några.

Enligt min personliga uppfattning hade Charlotte Therese Björnström en stor betydelse för framväxten av gräsrotsrörelsen ”Påskupprop mot utförsäkringarna.” Jag har i ett blogginlägg kallat henne för vår tids Kata Dahlström. Hennes enormt vackra solros som utgjorde profilbilden på Facebook gjorde åtminstone mig glad varje gång jag såg och ser den. Dagligen kunde jag följa hur människor i ort efter ort anmälde in planerade aktiviteter. Det var med stor stolthet gruppen i Hudiksvall anmälde tid och plats i Hudiksvall.  Min övertygelse är, att om vi glömmer gräsrotsgruppernas betydelse för att manifestationerna blev så omfattande som det blev, då riskerar händelseutvecklingen bli obegriplig, När jag läste artikeln så slog det mig bara, att här passade en dikt ur ”Fänriks Ståls Sägner” in som hand i handske. I dikten ”De två dragonerne” beskriver Runeberg två dragoner, Stål och Lod. Lika tappra och modiga. Där den enes mod nämns, nämns också den andres. Stål blir sårad och när han kommer tillbaka är han inte längre lika hågkommen. Lod däremot har fått medalj och Lod känner viss avund. I en strid räddar Stål Lod och i diktens sista strof skriver Runeberg:

Den blev kort, så ryktet säger;
samma rykte nämner om
att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näven
steg dragonen in:
”Giv åt Stål en penning även
eller tag ock min!”

När diakonin blir ihågkommen, då bör vi minnas gräsrotsrörelsen, men också tvärtom. När gräsrotsrörelsen blir ihågkommen, då bör vi minnas diakonin.

Läs även andra bloggares åsikter om Påskuppropet, Svenska kyrkans diakoni, SKR, Charlotte Therese Björnström, Gräsrotsrörelse, Runeberg

Tro vad ni vill! Gör vad ni vill! Men för allt i värden, uppmana era medlemmar att rösta i allmänna val, annars kan det stå er dyrt!

Läser i SvD om en undersökning som tidningen gjort om vilka religiösa samfund får statliga bidrag och vilka som inte får det. SvD:s undersökning utgår från statens krav för att ett sökande trossamfund skall få ta del av bidraget . Det enskilda samfundet skall ”upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”.

Svd anser det tydligen något anmärkningsvärt, att staten ger bidrag till samfund som på skilda sätt särbehandlar homosexuella. Tidningen anser att statens syn på homosexuellas rättigheter och likabehandling borde anses vara en av de grundläggande värderingar som samhället vilar på. Ingen direkt orimlig hållning, enligt min mening.

Statens beslut kan ofta vara outgrundliga, men när det gäller stödet till trossamfund lär väl andemeningen vara kristallklar. Alla trossamfund som fått sökt bidrag, anses till alla delar leva upp till kravet att ”upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”.

Det enda samfund, enligt SvD, som fått avslag på sökt bidrag är Jehovas Vittnen. Motivet till avslaget är, enligt Stefan Attefall, ansvarig minister, att Jehovas Vittnen uppmanar sina medlemmar att inte rösta i allmänna val.

Enligt ett direktcitat i tidningen säger Attefall: ”Jehovas vittnens argumentation om att inte delta i allmänna val har ansetts vara en sak som inte omfattas av samhällets grundläggande värderingar.”  Ministern talar om ”värderingar.” Av det skulle man kunna dra slutsatsen, att det finns brott mot fler värderingar, som är så allvarliga, att det skulle kunna innebära avslag eller indragning av statliga bidrag. Jag inte kan förstå vilka de värderingarna skulle kunna vara, när jag läser förteckningen över trossamfund som får bidrag.

Med det här exemplet hämtat ur SvD, finns det all anledning att ifrågasätta statliga bidrag till trossamfund. Systemet inbjuder till vänskapskorruption. Alla kan enas om att Jehovas Vittnen inte skall få bidrag. De är ofarliga för både det statliga och religiösa etablissemanget. De röstar inte i val. Vi andra behöver inte riskera att möta representanter för Jehovas Vittnen i vare sig riksdag eller regering.

Etablissemanget kan i allmän förbrödring, slå sig för sina bröst och hävda, att de minsann till alla delar står för goda värderingar och värda allt ekonomiskt stöd de kan få och helst lite till.

Tro´t, den som vill!

Ett litet tillägg. Stödet till politiska partier kan givetvis också diskuteras, men det gör jag en annan gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Statliga bidrag, Jehovas Vittnen, Stefan Attefall, Regering, Riksdag

Varför är det legitimt att olika ismer påverkar staten?

Något år i början på 60-talet gick jag mycket stolt i ett 1 maj-tåg i Sundsvall med ett plakat med kravet ”Köp inte Sydafrikansk frukt. Den smakar blod!” Plakatet var också illustrerat med en apelsin ur vilket det droppade blod. Annandag påsk 2011 deltog jag i min senaste (förhoppningsvis inte den sista) protestmanifestation på gågatan utanför Fyren i Hudiksvall. Protesten gällde det fullständigt omänskliga sjukförsäkringssystemet. Protesten gick under namnet Påskuppropet.

Två protester med likartat innehåll, men med ca 50 år mellan händelserna. Under de 50 åren blev det många demonstrationer och ännu fler protester, men det finns en mycket stor skillnad mellan den första och den senaste. Drivkraften bakom 1 maj-plakatets innehåll låg en stark socialistisk övertygelse. En övertygelse, som under en stor del av de kommande 50 åren, låg bakom nästan allt mitt handlande.

Drivkraften bakom den senaste protesten är min kristna tro och det Bibeln skriver om fattigdom och orättvisor. Det hade runnit mycket vatten under broarna, när jag den 24 september 2008 skrev blogginlägget ”Uppsagda lojaliteter” Den bärande tanken i blogginlägget är insikten att kristen tro inte behöver något förstärkande ”vänsterstödjeben” det räcker med kristen tro. Den tvingar oss kristna, men också våra kyrkor, att solidarisera oss med fattiga och förtryckta.

Nu uppstår det knepiga. När jag protesterade mot apartheid och krävde bojkott av Sydafrika, då var det ingen, som i debatterna hävdade, att socialister inte borde försöka påverka vare sig stat eller samhälle, utan hålla sig till sina möteslokaler. Nej vi diskuterade det enskilda kravet. En del höll med om att apartheid var ett förfärligt system, men att bojkotta var att gå för långt. Det tog många år innan apartheidsystemet äntligen till vår oförställda glädje kollapsade.

Däremot har jag fått uppleva, att min senaste demonstration, mot ett orättfärdigt sjukförsäkringssystem, ofta möttes med argumentationer om att kyrkor och kristna inte bör försöka påverka staten med politiska krav. Religionen tillhör den privata sfären. En mycket märklig diskussion. Varför inte diskutera sakfrågan, sjukförsäkringssystemet, istället för att ifrågasätta kyrkors och kristnas rätt, att utifrån sin tro, försöka påverka staten och dess beslut?

Varför är det legitimt för socialister, liberaler, konservativa, att efter bästa förmåga försöka påverka staten? Varför är det inte lika legitimt för kyrkor och trossamfund att göra detsamma? Var finns den stora skillnaden mellan allehanda ismer och kristen tro?

kt, Dagen,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Staten, demonstrationer, apartheid, Sydafrika, Utförsäkringarna, Påskuppropet

Det förväntas väl inte, att jag ska stå upp till försvar?

Nu är det klart. Det trettio meter höga korset på Svartberget i Hassela är på plats! Många känner tydligen en stilla glädje över att korset nu står där. Nordanstigs kommun som bidragit med pengar hoppas på stor tillströmning av pilgrimer från hela världen.

Andra hävdar, att Sverige blivit så sekulariserat, att de vill slå ett slag för kristna värderingar. Att placera korset i Hassela är tydligen en mycket viktig symbolhandling. Personligen känner jag ett stilla vemod. Istället för att kristenheten lever sina kristna värderingar bland människorna, reser vi symbolhandlingar på berg.

I december 2007 skrev jag ett blogginlägg, som jag upplever står sig än i dag, i skuggan av korset på Svartberget. Lyser staden på berget? Några dagar efteråt fick jag skriva  Ett kort klarläggande, som i än högre grad anknyter till korset på Svartberget.

En sista fundering, som säkert är färgad av min långa erfarenhet av spelet  inom organisationer, som kanske har gjort mig onödigt misstänksam.  Enligt uppgift i Kyrkans Tidning skall, invigningen ske under medverkan av biskop emeritus i Visby stift, Björn Fjärstedt, frikyrkopastorn Stanley Sjöberg och Carl-Erik Sahlberg, komminister i Stockholms domkyrkoförsamling. Är inte  Persenius, stiftets biskop eller Peter Södergård, kontraktsprost i norra Hälsinglands kontrakt inbjudna?

DN, Dagen, KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svartberget, Hassela, Korsresning

Inte visste jag att läget var så illa i Italien!

”Italien överklagade beslutet och utrikesminister Franco Frattini beskrev rättsfallet som ”en avgörande strid för religionsfrihet” så att troende inte behöver gömma sig ”i katakomber”. (Dagen)

Jag har genom åren skrivit på namnlistor och protesterat mot hur kristna förföljs bl. a i Irak och Palestina. Det är många förböner som lyft från Kyrkbyn i Bjuråker, när jag läst om kristna syskons situation i Indien, Pakistan och Egypten. Mitt all detta nyhetsflöde, har det fullständigt undgått mig att förföljelsen av kristenheten i Italien varit så hård, att den fått överväga att gå under jorden, som på urkristen tid.

Varför har inte medierna rapporterat om situationen? Varför har vi inte hört nödropen från kyrkorna i Italien, som vi gjort från kristna på andra ställen? Varför har inte Katolska kyrkan i Sverige tagit upp frågan i Sveriges kristna råd? Frågorna är många, men tids nog får vi säkert svaren på våra ”varför?”

Tills svaren kommer, får vi glädjas åt att Europadomstolen för mänskliga rättigheter, åtminstone tillsvidare, avvärjt hoten om nödvändigheten av en underjordisk tillvaro för de kristna i Italien. Den sista sköra försvarslinjen, de obligatoriska krucifixen i klassrummen, är fortfarande intakt.

Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Europadomstolen, Franco Frattini, Krucifix,