Vem är jag, egentligen? Kanske en falukorv?

4 juni, 2012

Jag har de senaste åren, med alltmer stigande ångest, blivit uppmärksammad på en obehaglig sanning. Det har startats en ny religion i Sverige, med den mycket skrämmande, men mycket slagkraftiga trosbekännelsen. ”Du är vad du äter!”

Bort med alla bortförklaringar om social bakgrund, var jag är född och vart jag flyttade eller om jag blev mobbad i skolan! Det som danat mig är korven på Skogaholms sirapslimpa, mammas köttbullar stekta i smör och stuvade makaroner kokta i standardmjölk. För att inte tala om mammas gigantiska vetebrödsskivor, alltid tillsammans med ett par glas av denna ständigt flödande standardmjölk!

Det går inte att förklara vem jag är eller blev, med att hänvisa till politiska aktiviteter och demonstrationer mot vare sig imperialism, krig, förtryck eller rasism. Livserfarenheter har ingen betydelse. Det är bara försök, att dölja pizzor, hamburgare och för att inte tala om de där korvarna med mos och sötsliskig hemlagad senap och ketchup till, med en konstlad överbyggnad. Vi får inte heller glömma allt rödvin, som kännetecknade umgänget i våra, förment världsförbättrande kretsar. Vi ser resultatet! En knubbig kropp, som knappt har styrfart, när den rör sig!

Här trodde jag, att all läsning av böcker vidgade mina vyer, att jag såg samband och som bidrog till, att göra mig till en bättre, och kanske också en kunnigare, människa! Vilken oerhörd förnekelse! Hur mycket godis fanns i alla de skålar, som stod på borden bredvid sofforna där böckerna lästes? Hur många rundor per 100 sidor till kylskåpet blev det varje sen läskväll?

Jag inser också, att jag levt på en livslögn, som medlem i Svenska Kyrkan, de senaste 20 åren. Det var inte gemenskapen med Gud jag sökte, utan det var kyrkkaffet med bullar och kakor (säkert bakade med smör!) som drog och som hållit mig kvar. Den nya religionen har skoningslöst avslöjat alla skönmålande bortförklaringar, med sin stenhårda trosbekännelse – ”Du är vad du äter!” I den trosbekännelsen finns inget hopp om förskoning, förlåtelse eller nåd, att hitta! Bara total underkastelse!

Jag hör redan hur kyrkoherden i Bjuråker-Norrbo församling, Lena Funge kommer att avsluta sitt griftetal. ”Här vilar nu stoftet av Leo. Han ville kanske väl, men vi, hans vänner får inse. Han misslyckades i sitt uppsåt. Han blev till sist alla de pizzor, hamburgare, gräddsåsen, smöret, standardmjölken, bakelserna och konjaken till kaffet, som han så ihärdigt stoppade i sig under sin levnad.”

Över hela akten svävar Anna Skippers hånleende ande!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ingen kritik av konstnären eller provokationen!

18 april, 2012

Ser till min förvåning att konstnären Makode Linde och KRO går till försvar i det som numer kallas för ”tårtaffären.” Jag anser att både Makode Linde och KRO mycket väl kunnat vänta med försvar och förklaringar och låtit konstverket leva sitt eget liv i några dagar till.

Jag är inte ens en glad amatör vad gäller bedömning av konst, men så här ser jag på provokationen. Hade Makode Linde gjort samma kvinna i något annat material än en tårta, då skulle det kulturella finfolket ha gått omkring konstverket med armbågen stödd i den ena handen och den andra handen eftertänksamt strykande hakan. Möjligen med ett pekfinger över munnen. Konstverket skulle inte ha varit och inte heller blivit någon provokation. Men nu var konstverket en tårta och åskådarna blev bjudna in i konstverket. Med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen kliver det kulturella finfolket in och kulturministern får en tårtspade i handen (det är nu hon anser sig kidnappad). Nu upphör konstnärens kontroll över konstverket och åskådarna tar över. Kulturministern tar tårtspaden och skär till och under åskådarnas skratt och fotoblixtar vrålar tårtan av smärta. Andra tar över tårtspaden, vrål av smärta och samma skratt. Tänk så lustigt! Det är här det provokativa i konstverket uppstår. Åtminstone jag blev oerhört provocerad! Inte av konstnären, utan av det innehåll kulturministern och det kulturella finfolket gav konstverket. I ett slag blev de till den härskarklass i världen de i realiteten är, med den likgiltighet och förakt för andras lidanden, som kännetecknar överklassen. 

Jag saknar, (om jag ändå varit där!) att någon rusat fram och med helig vrede skrikit: ”Vad ända in i glödheta helvetet! Står ni skrattande och skär en kvinna, som vrålar av smärta, i underlivet?!” Det skulle säkert ha uppstått en lite förlägen tystnad och en känsla av osäkerhet. ”Är vi nakna?” Osäkerheten skulle snabbt ha förbytts i lättnad när fridstöraren hystas ut på gatan eller fraktas till ett häkte, som misstänkt terrorist! Inte går det ha barbarer i de fina konstsalongerna, som inte förstår sig på förfinad konst och kultur!

Makode Linde skall inte kritiseras för sin provokation. Åskådarna hade valmöjligheten att fylla konstverket med ett helt annat innehåll, men avstod. Valet var deras och de kan inte skylla på någon annan. Jag får väl säga, ”ett gott hantverk” till Makode Linde. Under förutsättning, att han inte åt av tårtan tillsammans med Lena Adelsohn Liljeroth, då skulle betyget bli helt annat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,


Rädslan för att göra bort sig!

17 april, 2012

SvD rapporterar, att Afrosvenskarnas riksförbund kräver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths avgång. Orsak, hon har, enligt förbundet, deltagit i en ”smaklös rasistisk manifestation.” Vid firandet World Art Day den 15 april på Moderna museet skar kulturministern upp en tårta, som föreställde en naken svart kvinna. Avsikten med tårtan var, enligt förklaring från Moderna Museet, att problematisera kvinnlig omskärelse. Den problematiken åskådliggjordes bäst, ansåg tydligen kulturministern och alla de andra kulturintresserade, genom att symboliskt stycka upp en svart kvinna!

Jag upplever händelsen som fullständigt makaber eller som Afrosvenskarnas förbund säger, smaklös. Hur kunde det här hända? Lena Adelsohn Liljeroth är ju inget dumhuvud, möjligen med en något ytlig inställning till kultur. (Jag kanske är orättvis nu, men jag jämför alla kulturministrar med Jan-Erik Wikström och Bengt Göransson) Bägge herrarnas storhet kan säkert diskuteras, men jag tror mig förstå varför kulturministern skar i tårtan. Svaret på frågan hittar jag i de svar som Lena Adelsohn Liljeroth ger på TT:s frågor. Väl värt en noggrann och uppmärksammad läsning. Inte en enda gång försöker hon förklara, varför hon skar i tårtan. Mycket prat om att konsten måste få provocera, men det verkar som hon inte inser att hon ett tu tre blev en övertydlig del av den provocerande konsten. Kulturministern drar sig inte ens att gömma sig bakom de andra närvarande finfolket.

TT: Men du skar ändå i tårtan?

- Det gjorde i så fall alla…

Jag är övertygad om att Lena Adelsohn Liljeroth var skräckslagen, att göra bort sig hos det kulturella finfolket. Tänk om de skulle tro att kulturministern tar konsten på allvar. Att konst är på liv och död!

Nej, låt böbeln hojta och skräna, bara man inte förlorar ansiktet inför sina likar!

När jag skrev inlägget hade jag helt missat de här TV-bilderna. Tårtan vrålar ut sin smärta när det kulturella finfolket skrattande skär henne i underlivet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Håkan, hur svårt kan det vara?

23 oktober, 2011

Läser rapporter i medierna, hur du åker land och rike kring och ber partimedlemmar om ursäkt, för att du ställt till det för dom. Har också förstått att de aktiva partimedlemmarna möter dig med jubel.

Jag är inte partimedlem. Jag kommer inte att träffa dig på något möte och kan därför inte delta i några jubelovationer . Jag frågar mig, vore det inte lättare, att du försökte förklara för mig, hur du tänkte och resonerade, när du utan att kolla regelverket, ansåg det självklart, att vi skattebetalare skulle stå för din och din sambos boendekostnad. En debattartikel i DN kanske?

Tyckte du inte, någon gång under alla dessa år, att det kändes lite konstigt att någon annan betalade hyran för ert gemensamma hem. För det är väl ett hem och inte en övernattningslägenhet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Finns det inte vissa likheter?

4 oktober, 2011

Efter debattartikeln i SvD Brännpunkt av 19 tunga kristdemokrater, som kräver Göran Hägglunds avgång, har jag läst ett antal kommentarer om att det är ett försök från kristna kyrkor att stärka sitt inflytande i KD.

Är det egentligen något att höja ögonbrynen för, om man betänker, att ett antal partier och politiska grupperingar dominerar Svenska Kyrkan?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Åtminstone jag blir glad

7 september, 2011

I motsats till TV4 Sporten, blir åtminstone jag glad, när segrande idrottsmän tackar Gud för framgångar. Vid livets olika motgångar är det lätt att komma ihåg att Gud finns och gå med våra sorger till honom. Det ska vi också frimodigt göra.

Däremot är mycket lätt att glömma, när vi har framgångar, att lika frimodigt gå till Gud med vår glädje och tacka.


Jag är besviken!

2 januari, 2011

Det har nu gått en hel dag av det nya året och ingenting tyder på att 2011 blir bättre än 2010!

Ett litet axplock:

Före USA:s invasion fanns cirka en miljon kristna i Irak. Sedan dess har hälften flytt landet. (Dagen) Strömmen av kristna flyktingar från Irak lär inte minska under året.

Fjäsket för kungafamiljen fortsätter i medierna. (DN)

Friheten ökar i landet. Kafféerna fåt tillstånd att severa alkohol. (SvD) Varför är bensinmackarna undantagna? Där kan man ju köpa korv med mos. Jag kräver att kunna ta en öl till korven!

Grekland vill bygga stängsel vid i sin gräns. (Sydsvenskan)

Våra framtida pensioner skall tydligen även i fortsättningen vara beroende av att miljöförstörande verksamheter är framgångsrika. (ST)


Kunde bara inte låta bli!

6 november, 2010
Hämtad ur Dagen


Beautiful Blogger Award

4 november, 2010

 

Blev mycket glad och stolt, när jag i går upptäckte att bloggen Vänstra Stranden nominerat Tankar i natten till Beautiful Blogger Award. Vänstra Stranden har mycket länge varit, en viktig kunskapskälla för mig, men också ofta inspirerat mig, att bryta invanda tankemönster.

Det följer tydligen förpliktelser med att bli nominerad. Jag ska länka till den som nominerat, kopiera in bilden ovan. Som nominerad skall jag också nominera sju andra bloggar, men också berätta sju intressanta saker om mig själv.

Nog pratat! Nu till mina nomineringar

Schlaug.Se  Birger Schlaug är en mycket flitig bloggare, med en enorm bredd i ämnesvalet, men nästan alltid med en mycket genomtänkt civilisationskritik i botten. Jag blir glad varje morgon, när jag läst bloggen.

Ner kommer man alltid  Bloggen är en nödvändig läsning för alla dem som är intresserad av politik i allmänhet och socialdemokratisk politik i synnerhet. Varje blogginlägg har en bildvinjett, som bara den gör besöket meningsfull.

Trollhare  är nog den blogg som utmanat mina fördomar mest. Att fått följa Immanuels könskorrigering har varit ett privilegium.

Stigen – en annan väg är möjlig är med sin anarkistiskt färgade anabaptism en värdig arvtagare till dem som Luther så fullständigt skoningslöst förföljde.

Fjärde väggen är en frisk fläkt som ofta får mig att skratta, ofta, men inte lika ofta får jag en bekymrad rynka i pannan efter en bitsk kritik av Svenska Kyrkan.

Charlotte Therese – Allegro är nog den viktigaste källan till mina kunskaper om Katolska Kyrkan, men också en inspiration till att fortsätta kritisera ett orättfärdigt samhälle.

Salig blandning och foton har alltid mycket tänkvärda blogginlägg. Vankar ofta omkring i huset och funderar över innehållet. Vackra bilder förstärker ofta innehållet.

Nu är det dags för de, möjligen, intressanta uppgifterna om mig själv.

1. När jag var en liten glytt i Jakobstad, svarade jag alltid ”präst” när vuxna frågade mig om vad jag skulle bli när jag blev stor. Det svaret kvarstod till efter konfirmationen. Sen försvann tanken/kallelsen, helt plötsligt.

2. Jag har vunnit fotbollens dag i Västmanland. Nu överdriver jag lite. Det var IK Odens flicklag 71-72 som vann, men jag var en oerhört stolt ledare.

3. Har också genomgått steg 1-kursen för fotbollstränare. Det är jag mycket mallig över!

4. Jag var De förenade FNL-gruppernas (DFFG) förste viceordförande.

5. Jag kom med familjen till Sundsvall i januari 1952. Efter ett år hade jag bytt identitet. Från att känt mig som svensk i Finland, blev jag snabbt finne i Sverige. En mycket märklig upplevelse!

6. Var under 8 läsår, en mycket obehörig lärare (9-årig grundskola och ett år på läroverk) i samhällskunskap, historia och livsåskådning vid Tärna folkhögskola i Sala.

7. Under flera år såg jag alla filmer, som gick på Sundsvalls fem biografer. Var en hejare på westernfilmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Jag, en kristen politiskt korrekt pajas!

2 mars, 2010

Omdömet om att vara en kristen politiskt korrekt pajas fick jag i en kommentar till mitt inlägg om Geert Wilkens. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag har lite svårt förstå vad det innebär att vara politiskt korrekt. Att det är någonting negativt inser jag, men inte riktigt varför.

Kritik av påstådd politisk korrekthet är inte heller något nytt. Jesper Svartvik berättar i sin bok, Bibeltolkningens bakgator, om en viss Gösta Catham som menade att de som motarbetar nazism ger uttryck för politisk och teologisk korrekthet istället för kristen tro. Gösta Catham skriver: ”[a]tt denna tro [på demokratin] närmast har religiös karaktär bevisas kanhända bäst av det faktum – vilket givetvis kommer att förnekas – att våra biskopar numera oftare predikar demokrati än kristus, hellre orerar om front mot Hitler än mot djävulen.”

Exemplet kanske inte var det bästa, för i historiens ljus vet vi ju vilka som hade rätt. Inte var det de politiskt inkorrekta. De som motarbetat Hitler fick ju faktiskt rätt. Heder åt dem!  Är det helt orimligt att anta, att vi som är politiskt korrekta pajasar när det gäller Geert Wilkens, troligtvis också har rätt? Hoppas verkligen att vi inte behöver uppleva bevisen av att vi har rätt. I vissa situationer vill, åtminstone inte jag, skadeglatt hojta – vad var det vi sa!

Det kan ju givetvis också vara så att Hitlerbeundrarna och dagens efterföljare inte borde använda orden politisk korrekt och politiskt inkorrekt. Uttrycken kanske bör användas, med större moralisk rätt, av andra grupper i samhället. Vad vet jag? Däremot är det mycket intressant att uppleva i vilka diskussionssammanhang jag i övrigt möter begreppen.

När jag försvarade religionsfriheten i Schweiz och protesterade mot minaretförbudet, blev jag hopbuntad med grupper som tydligen grät politiskt korrekta tårar. Skriver eller talar jag om jämställdhet, dyker också anklagelsen, förr eller senare, om att jag är politiskt korrekt upp. Detsamma gäller om jag tar upp förtryck, fattigdom, rättvisa, kvinnliga präster eller vigsel av samkönade par.

När jag kommit så här långt upptäcker jag ett nytt område där jag nog också kommer att bli anklagad för att vara politiskt korrekt. Läser i SvD att föreningen Djurens rätt kräver förbud fällfångst av lodjur. Jag är helt för ett sådant förbud!

Nå, det får vara hur det vill med frågan om politisk korrekthet. En preliminär slutsats dock. Vi politiskt korrekta pajasar verkar ha det roligare i tillvaron än de surmulna politiskt inkorrekta.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare