Överklassens välgörenhet är ingen framkomlig väg.

Ofta, mycket ofta, förundras jag över överklassens och makthavarnas arrogans. De verkar fullständigt strunta i hur deras handlingar kommer att tolkas av omvärlden.

Att visa upp maktens goda vilja genom att flyga in ett antal skolbarn från Ghana till en swimmingpool i Rom, för att maktens fruar skall kunna visa sin godhet och mata barn ur stora grytor och världspressen är där och förevigar. Jag undrar. Greps de inte av en känsla av förljugenhet i situationen? Kände de sig inte utnyttjade och förnedrade? Ingen skall inbilla mig att de kände att de gjorde en god och vällovlig insats.

För mig innebar bilden en förnyad bekräftelse på att de fattiga och förtryckta i världen aldrig kan förvänta sig varaktiga förbättringar och rättvisa vare sig från makten eller överklassen. Det är enbart den egna organiseringen och styrkan som kan tvinga fram förändringar. Överklassens jippon är enbart förnedrande jippon både för dem som drabbas av dem och de som av skilda anledningar blir delaktiga i aktiviteterna.

Jag kan höra hur överheten ynkligt suckar, som den alltid har gjort när underklassen organiserar sig och kräver sin rätt. ”Varför detta hat?”

Jag avslutar med ett citat ur Röda Rummet av Strindberg. Jag har gjort det förr och lär få göra det igen. Överklassens förnedrande välgörenhet är, oavsett skatteavdrag eller inte, seglivad och förändrar sig aldrig.

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

Som sagt, varför detta hat?

Händelsen beskrivs också i Dagen.

Andra intressanta bloggar om: FN, G8, Rom, Ghana, Förnedring,

Jag är förbannad!

Läser i Dagen den intressanta nyheten, att det pågår en folkomröstning på Nya Zeeland om vuxnas rätt att slå barn! Tydligen finns det en stark opinion mot landets nuvarande lagstiftning, som förbjuder barnaga.

Jag förstår inte, vare sig de känslomässiga eller förnuftsmässiga argumenten, för behovet av att slå barn i uppfostringssyfte. Jag kan höra argumenten: barn mår bra av att få gränser. Ingen tar skada av en dask i rumpan. Den man älskar agar man. Och andra snusförnuftiga plattityder.

Jag vill slå fast, att vuxnas våld mot barn skadar barnen. Än värre blir det om det fysiska våldet motiveras med den vuxnes kärlek till och omtanke om barnet. Jag kan fortfarande minnas med fasa 50-talet då alla vuxna, föräldrar, lärare men också grannar ansåg sig ha rätt att ge barn en (ofta, mycket ofta blev det fler) örfil. Med ett visst vemod minns jag min första egna teologiska tanke. Jag la till ett elfte bud, i tysthet visserligen (ville inte få en örfil), ”Du skall inte slå barn.” Inte upplevde jag, att jag teologiskt rände efter någon tidsanda. I tanken och drömmen var jag fri! Inte stödde Gud att barn blev slagna i kärlekens namn. Det var jag fullt övertygad om och är det fortfarande. Det finns inget utrymme för någon björkristeologi i Bibeln!

För länge sedan, men ändå inte så långt bort hade husbönderna rätt att aga inte bara sina barn och fruar, utan också sina underlydande. Om nu aga är bra för barn, då borde det väl vara bra också för vuxna.

Se där en fråga för en folkomröstning på Nya Zeeland och annorstädes! Jag tror inte att jag behöver skriva någon på näsan alla de goda argumenten mot fysisk bestraffning av vuxna i uppfostringssyfte. De flesta argumenten är säkert förnuftiga och bra. Argumenten borde också ha bäring, när det gäller synen på uppfostran av barn.

Andra bloggar om: Nya Zeeland, Barnaga, Folkomröstning,

Migrationsmyndigheterna travar på i ullstrumporna!

Gång på gång, gång på gång kan jag läsa i medierna hur våra migrationsmyndigheter, verk och domstolar, spottar på all medmänsklighet. Nu senast läste jag om ”Fatima” från Mellanöstern i Läsarnas Fria Tidning. I en debattartikel beskriver Åsa Brandberg ett gripande människoöde. Ett öde som tydligen inte föll Migrationsöverdomstolen på läppen. Fatima drog en nitlott i myndigheternas lotteri!

Brandberg berättar om en kvinna som blivit våldtagen, torterad av landets säkerhetspolis och är hotad till livet av sina manliga släktingar. Fatimas öde är inte något unikt, utan vanligt förekommande. Migrationsmyndigheterna borde vid det här laget ha både kompetens som känsla för fallet. Ändå verkar det på hanteringen, som om myndigheten anser att Fatima överdriver eller rent av ljuger. Migrationsverket undanhåller domstolen läkarintyg som dokumenterar tortyrskadorna, med motiveringen: ”Vi kan ju inte skicka alla papper!” Om inte detta skulle vara tillräckligt så hånar domstolen Fatima genom att fråga sig varför hon inte polisanmält det inträffade. En märklig inställning från en domstol. Varför flyr människor från diktatur och tortyr? De kan ju alltid anmäla brotten till polisen!

Jag frågar mig, varje gång jag läser liknande artiklar som den om Fatima, vad gör riksdagen? Är det inte dags för lagstiftarna att inse, att de lagar de stiftat på migrationsområdet, inte blev som de utlovade? En mer rättssäker hantering. Jag börjar starkt misstänka att riksdagen anser att Migrationsmyndigheternas tolkning av lagen är korrekt. Om så inte vore fallet, då torde de väl ändrat lagen?

Jag stärks i min övertygelse, att det behövs ett nytt påskupprop från kyrkornas sida, mot den inhumana flyktinghanteringen. Jag vädjar till ärkebiskop Anders Wejryd att ta upp frågan inom Sveriges Kristna Råd (SKR) snarast möjligt. I annat fall kan Kyrkan också misstänkas för att godkänna tolkningen av de lagar, som bl. a var ett svar på Kyrkornas kritik.

Läs debattartikeln i Läsarnas Fria Tidning! Gå med i Stödföreningen för flyktingar! (Uppgifter om pg- och bankgironummer finns i artikeln)

Andra bloggar om: Stödföreningen för flyktingar, Åsa Brandberg, Läsarnas Fria Tidning, Migrationsverket, Sveriges riksdag, Svenska kyrkan, Anders Wejryd, Sveriges Kristna Råd, Påskupprop

Ett efterföljansvärt exempel!

Ikväll behövs det inget långt argumenterande inlägg. Handlingen talar för sig själv!

Alla kan mycket enkelt stödja Assyrier Utan Gränser. Bli regelbunden givare. Information finns på Assyrier Utan Gränsers hemsida. Du kan också gå in på hemsidan varje dag och ”klicka” ditt stöd för organisationens goda arbete.

Andra bloggar om: Assyrier Utan Gränser, Nuri Kino,

Åtala Bush!

Läste tydligen Dagen dåligt igår. (och idag) Läser att Obama-administrationen inte avser att åtala dem, som beordrade, ledde och genomförde tortyren av terrormisstänkta.

Obamas förklaring känns på något sätt ihålig och omoralisk:

”Trots att användningen av metoderna är väl dokumenterad blir det inte tal om åtal för utövarna eftersom de handlade efter regeringen Bushs riktlinjer, säger Obama.”

Förklaringen kan väl till nöds accepteras eftersom det är sant, att förövarna handlade efter regeringen Bush riktlinjer. Om nu Obama anser, att det som genomfördes enligt ”riktlinjer” från regeringen innebar brott, då borde väl det rimliga vara att ställa Bush och stora delar av hans regering inför rätta.

Efter en rättegång, som visar att de riktlinjer som den tidigare administrationen genomdrev, var brottsliga och stred mot internationella konventioner, då kan också underhuggarna åtalas.

Enligt domarna från Nürnberg, om jag förstått dem rätt, kan ingen åberopa att de enbart lytt order. Detsamma torde väl också gälla ”riktlinjer.”  Om underhuggarna i USA skulle straffas och Bush går fri, då vore det en rättskandal utan dess like.

Obama kanske anser, att beslut av en president inte kan bryta mot vare sig nationell lag eller internationella konventioner? Ni vet den där patriotiska parollen: Right or wrong, my country! (Eller skall det vara My country, right or wrong?)

Andra bloggar om: USA, Bush, Obama, Tortyr, CIA, Terrorister, Mänskliga rättigheter, Internationella konventioner,

Äntligen ett erkännande!

I en kort notis i DN berättas det att USA:s representanthus tydligen i ett enhälligt uttalande hyllar apachehövdingen Geronimo för hans:

”extraordinära mod’ och hans beslutsamma försvar av sitt land, sitt folk och dess livsstil.”

Det är intressant att representanthuset erkänner att Geronimo (och många, många andra ledare för skilda indiannationer) var indragen i ett försvarskrig. Det bör ju innebära, att representanthuset också inser vilka som var angriparna. Kommer apachenationen att kompenseras på något sätt eller skall de vara nöjda med klappen på axeln för ”extraordinärt mod?”

Om vi så bara har ”indian- och cowboyfilmer” som kunskapskälla, har vi ändå en hyfsad kunskap om vad som egentligen drabbade indianerna. 

Vi vet hur det gick till. Européerna kom till Amerika. Först i små rännilar, som växte till stora floder. Indianerna började känna sig obekväma. De kände att de började trängas ut från sitt eget land. De försökte säga till inkräktarna, att det var deras land invandrarna tog. Vi vet svaren indianerna fick. ”Bevisa äganderätten” eller ”Vi har köpt det från era hövdingar. Se här de undertecknade handlingarna.” Om indianerna inte godvilligt accepterade tingens ordning, föstes de med våld bort.

Européerna och deras ättlingar trängde sig allt längre in i det ”jungfruliga landet.” Indianerna började känna sig något pressade, för att uttrycka det milt. Många hävdade att de måste sätta sig till motvärn mot utvecklingen. Det skulle vara förödande att stillatigande acceptera att de ”vita” bosättarna bara tog över. Förhandlingslösningar avlöste varandra och ”fredspipor röktes”, men utvecklingen var obönhörlig. Indianerna trängdes undan eller rent av förflyttades till reservat, utan utvecklingsmöjligheter.

Och nu händer det som skildras i mängder av filmer: En grupp soldater, cowboys eller jägare rider intet ont anande i landskapet, nästan som på en oskyldig utflykt. Plötsligt ser de en hotfull rökpelare och de rider dit. De får se ett nedbrunnet stockhus och döda nybyggare. Händelsen leder till att förövarna givetvis måste bestraffas. Antingen är det hämndlystna nybyggare som tar upp förföljandet eller så kommer kavalleriet till undsättning. Så skildrades händelserna. Orsaken till krigen var alltid indianernas påstått oprovocerade angrepp på ”fredliga” nybyggare.  ”Indianexperter” uttalade sig om indianernas primitivitet, grymhet och opålitlighet. Krav på hårda tag och ett slut på daltandet restes.  

Vi vet resultatet. Indianerna besegrades och föstes tillbaka till ännu mindre och ogästvänligare reservat. Reservat, där indianerna var fullständigt rättslösa och i händerna på myndigheternas godtycke. Jag kan inte förneka, och vill det inte heller, att mycket av den förståelse av världen jag har, baseras på de känslomässiga erfarenheter alla dessa indianfilmer gav. 

Det känns gott, att min ungdoms hjälte Geronimo, får erkännandet att ha lett ett hjältemodigt och rättfärdigt försvarskrig. Det innebär ju samtidigt, att representanthuset erkänner att apacheindianernas kamp fördes mot en övermäktig och ondsint fiende.

Andra intressanta bloggar om: Representanthuset, USA, Apacheindianer, Geronimo, Indianreservat, Nybyggare, Kavalleriet, Försvarskrig

Vilket märkligt förbud mot historiska paralleller.

Jag har under de senaste dagarna ofta återkommit till en artikel i Dagen.  I artikeln beskrivs hur en utställning om Gaza på stadsbiblioteket i Norrköping stoppats med motiveringen att den var antisemitisk. Det främsta skälet till bedömningen är tydligen, att utställningsansvariga dragit paralleller mellan händelserna i Gaza och förintelsen.

Jag kan inte uttala mig om utställningen är antisemitisk eller inte. Jag har inte tagit del av hur utställningen beskriver händelserna i Gaza. Det som fått mig att återkomma till artikeln är hänvisningen till en mycket märklig EU-bestämmelse, som skäl att stoppa utställningen.

- Det är helt legitimt att kritisera staten Israel. Men det är enligt EU inte tillåtet att jämföra staten Israels agerande och Förintelsen, säger Bengt Cete till Norrköpings tidning.

Hur ska en sådan bestämmelse egentligen tolkas? Innebär bestämmelsen att EU hävdar att Israel, vare sig i dag eller i en okänd framtid, aldrig kan tänkas begå brott mot mänskligheten av liknande dimensioner, som Tysklands brott mot judar, romer, slaver, homosexuella och förståndshandikappade? Jag skulle inte, trots mina bristfälliga historiska kunskaper, våga mig på ett sådant antagande. Bestämmelsen är fullständigt orimlig.

Det är val i Israel i dag. Mycket tyder på att en av segrarna mycket väl kan vara Avigdor Lieberman och hans parti Yisrael Beiteinul (Israel vårt hem). Partiet kan rent av bli representerade i en kommande israelisk regering. Inga EU-bestämmelser i världen kan förhindra mig att varna för de konsekvenser Avigdor Liebermans politik kan leda till. Inte heller kommer jag att avstå att använda mig av de historiska paralleller, som bäst underbygger varningarna.

Lieberman och hans parti har under många år argumenterat för en ren judisk stat. En stat där palestinier inte har hemortsrätt. Partiet förordar att palestinierna skall förmås eller tvingas lämna landet. Med hårda särbestämmelser skall palestiniernas medborgarskap kunna ifrågasättas. Vi vet av historiska erfarenheter vad en sådan politik har som sin yttersta konsekvens. Tyskland försökte förmå judarna att flytta. Politiken misslyckades. Dels för att judarna i allmänhet inte var benägna att flytta, dels för att de omgivande länderna däribland, skam till sägandes Sverige, inte tog emot judiska flyktingar. Vi vet resultatet. Vi har facit. Är det en helt orimlig tanke, att Liebermans politik mycket väl kan leda till fysisk eliminering av landets arabiska minoriteter?

Här var och var i massmedieflödet har det förekommit uppgifter om att Lieberman förordat användandet av kärnvapen i Gaza. Här behövs inga hårdragna historiska paralleller. Det Lieberman ser framför sig, öppet och klart, är en förintelse av de 1,5 miljoner palestinier som bor i Gaza, med mycket små möjligheter att ta sig därifrån.

Nu säger säkert vän av ordning, att jag målar fan på väggen. Lieberman kommer inte att få det inflytandet på Israels politik, att hans visioner skulle förverkligas. Det är i sig fullt möjligt, men låt mig vara så ohemul, att jag påminner om en liten demagog med löjlig mustasch. Ingen tog honom på allvar, men vi vet hur det slutade.

Det som verkligen manar till eftertanke, är att inget av de partier som slåss om makten tar avstånd från Lieberman. Ingen av blocken säger klart och tydligt: Vi regerar inte med stöd av eller i samma regering som Lieberman och hans Yisrael Beiteinul. Istället verkar det nästan självklart att alla de tre partiledarna, Benjamin Netanyahu, Tzipi Livni och Ehud Barak, med ambitioner att bli regeringsbildare, anser att det är moraliskt fullt legitimt att söka stöd hos Avigdor Lieberman.

Inte vet jag om mitt inlägg bryter mot någon EU-bestämmelse, men det bekymrar mig inte. Däremot är det lite bekymmersamt, att EU anser sig ha befogenheter och kompetens att uttala sig om vilka historiska paralleller som kan godkännas. Vi vaknar kanske en dag och upptäcker att Avigdor Lieberman är statsminister i Israel.

Andra intressanta bloggar om: Israel, valet, Avigdor Lieberman, Benjamin Netanyahu, Tzipi Livni, Ehud Barak, Förintelsen, Gaza, Kärnvapen, Västbanken, Palestinier, Palestina, Tyskland, Judar, Romer, Slaver, Homosexuella, Förståndshandikappade, Sverige, Norrköping, Bengt Cete (MP)

Män är djur!

Jag är övertygad om att många minns den upprörda stämningen i maj 2005. Då hade Ireen von Wachenfeldt ordförande i Roks uttalat de berömda orden i TV: ”Män är djur – tycker inte du det?” Den storm uttalandet väckte gav nästan intrycket av att vi för en kort tid bara hade en TV-kanal, som på den gamla goda tiden. Tidningsartiklar, intervjuer, avståndstaganden och framförallt moraliskt upprörda män följde på varandra som på parad.

Jag förstod inte då och förstår fortfarande inte den moraliska upprördheten. I ett slag försvann själva grunden för Ireen von Wachenfeldts åsikt, att män i förfärande omfattning misshandlar kvinnor i Sverige. (En rapport bland många.)

I en artikel i SvD beskriver Sanna Rayman sina känslor efter att ha lyssnat till Palmepristagaren Denis Mukweges vittnesmål från östra Kongo. Där har 500000 kvinnor våldtagits. Inte i första hand av sexuell lust, utan som en kallt kalkylerad krigsstrategi för etnisk rensning och för att krossa sociala bystrukturer.

Kvinnorna lemlästas på det mest bestialiska och utstuderade sätt. De får inte dö efter att de t ex blivit skjutna i underlivet, det är en del av den militära strategin. Efter övergreppet drabbas de utsatta kvinnorna av social utstötning, vilket får till resultat att byn socialt sönderfaller och att människor flyttar från området. Strategin har lyckats och manar till fortsatt användning!

Metoden att använda sig av sexualiserat våld är, enligt rapporter från Kristna Fredsrörelsen, tydligen mycket vanligt i klasskonflikterna i Latinamerika. Målet med våldtäkterna är att slå sönder solidariteten och tysta oppositionella rörelser. Läs fredsobservatör i Chiapas, Mexiko Lisa Blomqvists rapport: Kvinnor utsatta för sexuell tortyr låter sig inte tystas.(En av många likartade rapporter från Latinamerika.)

Ämnet är outtömligt. Överallt, i alla kulturer och sociala skikt förekommer det våld mot kvinnor. Målen och motiven kan skifta, men det är kvinnorna som drabbas. Och det är bara att erkänna, att det är män som står för våldet.

Kan vi män, så där rakt av neka till, utan att rodna, att män är djur?

Två tidigare inlägg i ämnet kan ni hitta här och här.

Andra intressanta bloggar om: Kongo, Denis Mukwege, Våldtäkter, Militär strategi, Sexualiserat våld, Klasskonflikter, Latinamerika, Chiapas, Mexiko, Ireen von Wachenfeldt, Roks, Kristna Fredsrörelsen,

En ambassadör representerar alltid sitt land!

Jag skulle inte ha deltagit i en minneskväll för Förintelsens offer, där Israels ambassadör var en av talarna.

En ambassadör representerar i alla lägen sitt land och den politik som landet för. En sammankomst där Israels ambassadör deltar, är ett tydligt politiskt ställningstagande av arrangörerna. Ambassadör Benny Dagan är en representant i Sverige för Israels krigföring mot det palestinska folket. Det är inte så att han ibland representerar något annat. Att vara ambassadör är en heltidssyssla – dygnet runt.

Om jag läst artikeln i Dagen rätt, vilket jag är hyfsat säker på att jag gjort, började demonstrationen först när ambassadör Benny Dagan började sitt anförande. Demonstranterna avvisades, men några blev tydligen kvar och kunde protestera när Dagan avslutade sitt anförande.

Rubriken för artikeln har ingen täckning i själva beskrivningen av händelseförloppet. Vad jag kan se så ”stormades” inte mötet av vare sig antiisraelsiska eller andra grupper. De blivande demonstranterna satt tydligen stilla och lyssnade till tal av riksdagsledamoten Cecilia Wikström (FP) och Franz T Cohn. Många av demonstranterna kanske var lika rörda som Elisabeth Sandlund. Vad vet vi?

Det är fullt möjligt att diskutera det kloka i att välja en minnestund för Förintelsens offer för protester mot Israels orättfärdiga politik mot palestinierna. Jag vet inte om jag skulle ha deltagit. Däremot är det fullt legitimt att rikta sina protester mot officiella representanter för Israel. Vem skulle vi annars rikta kritik mot?

Andra bloggar om: Förintelsen, Minnesstund, Livets Ord, Israel, Ambassadör, Benny Dagan, Palestina, Franz T Cohn, Cecilia Wikström (FP), Elisabeth Sandlund,

Har inget nytt att tillföra

… men känner ändå att jag vill ansluta mig till alla dem, som protesterar mot att Domkyrkoförsamlingen i Luleå ställer in fackeltåg och minnesgudstjänst i anslutning till Förintelsens minnesdag den 27 januari.

Motivet till beslutet är ihåligt. En minnesgudstjänst för förintelsens offer får inte kopplas ihop med staten Israel. Jag har märkt genom åren att det utvecklats en märklig kålsuparteori. En teori som vill förminska betydelsen av Förintelsen, med hänvisningar till vad staten Israel gör. Förintelsens minnesdag är inte en hyllning till staten Israel. Det måste vi klara av att inse och också förklara!  

Minnesdagen är också, enligt min uppfattning, en påminnelse om vilka och vad som bidrog till förintelsen. Minnesdagen ger oss anledning till att påminna oss vår egen historia, med rasism och antisemitism som en bärande ideologi i de flesta nationer i Europa. Sverige var inget undantag. Rasism och antisemitism fanns öppet eller latent i de flesta organisationer. Även inom Svenska Kyrkan.

Till sist: Jag hoppas att komminister Bo Nordin är felciterad i Dagen, när det i artikeln skrivs att: ”Det som händer i Gaza läger sordin över firandet.” Möjligen lägger jag en annan betydelse i ordet ”fira” än vad Bo Nordin gör, men jag upplever inte att vi ”firar” Förintelsen. Vi minns den, i sorg över vad mänsklig ondska kan ställa till med.

För min del blir inte sorgen mindre av att jag ser tidigare mönster upprepas, men med andra förtecken.

Andra bloggar om: Förintelsens minnesdag, Domkyrkoförsamlingen i Luleå, Fackeltåg, Minnesgudstjänst,