Tio år i Bjuråker. Innebar det något nytt eller förblev allt vid det gamla?

På våren 89 stod jag vid kyrkan i Bjuråker för första gången och efter mindre än tio minuter säger jag till min fru. ”Här vill jag bo!” Det tog lite drygt tio år innan orden blev till en verklighet. Så här tjugo år senare vet jag inte vad det var som fick mig att fatta beslutet, att vilja flytta till Bjuråker. Kan inte heller beskriva vad jag egentligen förväntade mig. Kände bara, att det med all säkerhet skulle innebära något nytt, men också något som skulle kunna vara bättre än det liv jag då levde i Västerås.

Så här tio år efter flytten inser jag hur trög förändringen ändå var. Det blev inget, på djupet ett bättre liv, starten var trög. Orsaken var varken byn eller människorna här. Jag kände att jag var välkommen och accepterad. Jag trivdes ända från vårt första kyrkkaffe dagen efter ankomsten.  Orsaken till den tröga förändringen var att jag fortsatte i gamla, kanske rent av fördjupade hjulspår. Ganska snart accepterade jag bli kassör i S-föreningen, fick anställning som ABF-ombudsman, ersättare i kommunstyrelsen, ersättare i kommundelsnämnden och ersättare i kommunrevisionen. Representerade S i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Ja, det var ingen hejd på att fortsätta som tidigare! Det gick av gammal vana.

Vid sidan av allt det här fanns musikkvällar, försök att lära sig spela durspel (resultatet blev ingen höjdare), alla möten med trevliga och levande människor. Vilket gjorde, att de politiska uppdragen kändes mest som strunt. Sommaren 1994 började det sakta vända. Till stor del på grund av yttre faktorer som sjukdomar och allmän leda. Det sista större politiska aktivitet jag gjorde var, att tillsammans med Hasse genomföra en veckolång valturné i Ljusdals olika byar i juni 2004 inför EU-valet. När året var slut hade jag inga politiska uppdrag kvar förutom kyrkofullmäktige. Jag tackade nej till att kandidera för ytterligare en period. Min anställning på ABF Ljusdal upphörde och jag betalade min sista medlemsavgift i S 2004. Sakteligen skiftade jag över aktiviteterna från politiken till kyrkan. Uppdrag som kyrkvärd, att leda cirklar och en och annan gudstjänst eller andaktsstund ersatte de tidigare politiska aktiviteterna.

Den riktigt stora förändringen kom när jag, på en resa i Luthers fotspår i september 2008, under läsning av Dietrich Bonhoeffers ”Efterföljelse” följde en tanketråd som jag inte mött tidigare. Nedanstående citat är hämtat ur inlägget ”Uppsagda lojaliteter” den 28 september 2008.

”Namnet är inget problem, men däremot själva presentationen av bloggen: Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det. Egentligen en ganska så knepig beskrivning! Allteftersom det nordtyska landskapet svischade förbi bussfönstret, desto knepigare kändes bloggpresentationen. Ju mer jag tänkte desto klarare blev det – begreppet ”kristet” behöver inget stödjeben. Kristen tro är inte en ideologi och då torde det vara fullständigt tillräckligt att säga: Funderingar kring samhällsutvecklingen ur ett kristet perspektiv, utan att något bärande försvinner. (Bloggpresentationen ändras i natt.)”

Självklart sker inga mentala resor i lufttomma rum. Inte min resa heller. Det som gjorde resan möjlig är mötet med en levande församling i Bjuråker-Norrbo. Två präster Thomas och Lena som i predikningar och samtal med lätt hand och troligtvis omedvetet lotsat mig vidare och djupare i mitt tänkande. En församling består inte bara av sina präster, utan det är en mängd människor. Jag har beskrivit vilken nåd det är att tillhöra en levande församling. Utan den andliga miljön skulle den mentala resan, om inte omöjliggjorts, så i vart fall försvårats. Måste också nämna den glädje jag känner för Saron, Elim och Betel. De är också viktiga aktörer i att skapa en andlig hemmiljö i Bjuråker-Norrbo.

När nu tio år gått till ända. Kan jag med förundran och glädje se tillbaka på de gångna åren. I dagarna har jag haft glädjen att vara delaktig i Öppen Kyrkas (ÖKA) stora framgångar i Kyrkovalet. Här finns en kraft för framtiden! Ingen dålig slutpunkt på första decenniet i Bjuråker socken!

Det kommer ett postskriptum i ett eget inlägg.

Andra intressanta bloggar om: Bjuråker, Bjuråker-Norrbo församling, Bjuråkers kyrka, ABF, Socialdemokrater, Kommunstyrelse, EU-val, Saron, Elim, Betel, Öppen Kyrka (ÖKA)

Ibland tar sig klasskampen något bisarra former.

Läser i Metro, att Venezuelas president Chavez sägs ha uttalat sig, att golf är en sport för borgare och inte bara det, utan till yttermeravisso en sport för lata borgare.

Jag vill självklart inte ifrågasätta Chavez rätt att tycka vad han vill om golf, både som sport och som motion. Inte heller är det meningsfullt att diskutera golfarnas personligheter. Det jag möjligen kan ställa mig frågande till är, vilket samband det finns mellan golfarnas lättja och stängningen av golfbanor? Förväntas det att de lata borgarna ska bli mer energiska?

Eftersom jag bara hittat uppgiften i Metro är jag av naturliga skäl något avvaktande till sanningshalten. Det har lite smak av tidningsanka. Det lär väl visa sig med tiden.

Artikeln fick mig att minnas mina korta år som golfmotionär och de reaktioner jag mötte när jag berättade för mina vänner att jag börjat spela golf. Det var riktigt gulligt att höra, välavlönade socialdemokrater med villor, sommarstugor, segelbåtar, husvagnar, snöskotrar, fyrhjulingar, vapenskåp och nyligen genomgångna studiecirklar i vin-, öl- och whiskykunskap, manifestera sin proletära klassbakgrund med ett föraktfullt – moderatbandy!

Det enda som saknades var Internationalen med knuten näve, men den hördes i bakgrunden som ett sakta nynnande.

Andra bloggar om: Venezuela, Hugo Chavez, Golf, Moderatbandy,

Vikten av att välja rätt ord!

Stor del av gårdagen ägnade mig åt att försöka hitta orden som på bästa sätt skulle förklara hur jag kände mig på Hiroshimadagen den 6 augusti 2009. Hur jag än försökte fick jag inte till det. Orden kändes tomma och konstruerade. Jag fortsatte med lika lite framgång i dag.

Mitt i mina fruktlösa ansträngningar slog det mig. Varför sitter jag här och stånkar när de rätta orden både är sagda och nedskrivna? Lättad klickade jag mig till, som så ofta förr, Birger Schlaug. Jag visste att han skulle tala vid ett möte i Örebro och han hade lovat att publicera talet på sin blogg. Mycket riktigt där fanns den!

Birger Schlaug hade också hittat ordet jag sökte: Avrättats!

För det var ju det bomberna över Hiroshima och Nagasaki handlade om – ren och skär avrättning!

Det går inte heller att förtiga att bomberna bar med sig kyrklig välsignelse när de föll över intet ont anande människor. Bomberna bidrog med all säkerhet till att staden på berget mörklades. En mörkläggning vars konsekvenser vi fortfarande lever med.

Andra bloggar om: Hiroshima, Nagasaki, Atombomb, USA, Birger Schlaug

En del minnen kan 68:orna vara stolta över!

Påminns i SvD om ett 40-årsjubileum!

Behovet av tomteprotester och köpbojkotter är lika stor under årets jul som det var 1968.

Behovet av av den breda samlingen mot kommersialism är också lika stort i år som det var 1968. Jenny Leonardz skriver:

”Det etablerade samhället ­visste inte riktigt hur de skulle hantera den brokiga skaran av studenter, politiska aktivister, kristna radikaler, hembygdsföreningsfolk, pensionärer, skolungdomar, ­syföreningsdamer och hemlösa. Det hela var ju trots allt behjärtansvärt.”

Att en sådan enhet skall växa fram igen är en nåd att stilla bedja om!

Andra bloggar om: Alternativ Jul, Tomteprotester, Kommersialism, 1968

”Råttan i pizzan” i ny tappning?

När jag i början av 60-talet var ordförande för skolklubben SSU Fraternitas på Sundsvalls högre allmänna läroverk, hamnade jag anmärkningsvärt ofta i våldsamma diskussioner om det oerhörda fusket i våra socialförsäkringssystem. Det är så här i efterhand nästan lustigt att påminna sig det stora allvaret och upprördheten hos företrädare för Konservativ skolungdom, när de berättade om alla fall av fusk som de minsann ”kände till.” Det lustiga var att de överhuvudtaget inte umgicks i kretsar där t ex socialbidrag förekom. De enda fuskare de möjligen träffade på var sina skattefuskande pappor.

För några år sedan var Alf Svensson ”modig” och nästan hjälteförklarad av en samlad borgerlighet, när han hävdade att det fuskades med våra socialförsäkringssystem. Tänk att våga utmana det politiskt korrekta! Fusket sades vara så omfattande att den riskerade legitimiteten för systemen. Alla försök till sans och måtta, möttes av hånfulla påståenden att vi inte, av politiskt egenintresse, ville erkänna att fusk förekom.

Vi har under de senaste åren matats med den ena larmrapporten efter den andra om den oerhörda omfattningen av fusket. Regeringen har med olika ”kraftfulla” beslut försökt sätta stopp för det stora fusket. Allt med den goda föresatsen att stärka ”legitimiteten” för vårt sociala försäkringssystem.

Nu börjar det så sakteligen dyka upp nya uppgifter. Uppgifter som inte bekräftar eller stödjer allianspartiernas larmrapporter. Idag kan vi läsa i DN:s nätupplaga ”Föräldrar mer ärliga än väntat” Se där en stor nyhet! Det var nog bara regeringspartierna som trodde annorlunda. Människor vet varför vi har ett socialt försäkringssystem. Legitimiteten för välfärdsmodellen är mycket stort och det måste hårt betonas, vi är ärliga och inga fuskare. Förstår inte varför alliansregeringen så ofta förtalar både människor och system. 

Men det är klart, om man som Maud Olofsson ser oss som hjälplösa fågelungar, som kräver att bli matade, då är också föraktfulla fördomar lätta att till sig. Vi andra vet in på skinnet, att det inte räcker med att vara en flitig bäver, utan vi måste springa runt som förgiftade råttor för att få livet någorlunda drägligt.

Får ändå säga, att det känns lite skönt att kunna konstatera: Jag var politiskt korrekt i början på 60-talet och den korrektheten håller fortfarande.

Andra bloggar om: Fusk, socialförsäkringssytemet, Maud Olofsson, Alliansregeringen, Fördomar, Politiskt korrekt,

Vilka minnen som dyker upp!

Det är knepigt hur hjärnan arbetar. Läste på SvD:s ledarsida hur Per Gudmundson hånar ett medborgarförslag i Tyresö från en alkoholiserad kvinna. Kvinnan föreslår tydligen att kommunen ska skapa en mötesplats genom att ställa ut bänkar under tak på en avskild plats.

Giftet riktigt dryper ur Gudmundsons penna, förlåt tangenter. 

Samhällets barn har så länge berövats möjligheten att ta ansvar själva att de förutsätter att någon annan ska ta det åt dem. I själva verket är önskemålet rent logiskt. Varför skulle inte kommunen kunna skaka fram några reserverade parkbänkar – under tak – när den står för allt annat?

Nå, vad har det här med hjärnan att göra? Jo, jag läste artikeln i morse och har väl omedvetet gått och tänkt på den hela dagen. För en stund sen dök en minnesbild upp. Någon gång på 80-talet deltog jag på en 3-veckors kurs på LO-skolan i Örenäs. Deltagarna kom från olika fackförbund och jag var ensam Metallare.

Ni vet hur det är på kurser. Alla baserar sina åsikter i diskussioner i egna erfarenheter. Under första veckan hade jag kanske lite för ivrigt skrävlat om hur ”vi på ASEA gjorde.” Under fredagen, före lunch, ställer sig en kursdeltagare från Träindustriarbetarförbundet upp och berättar att på hans sågverk fick de kämpa en daglig kamp för att kollektivavtalet skall gälla. Han blänger mycket ilsket på mig och avfyrar:

”Det är ingen konst att skita, när arslet är fullt”

Jag var, Per Gudmundson, något mindre karsk och självgod efter den beska sanningen!

På förekommen anledning

Har, efter att läst kommentarer kring Nobelpriset till Al Gore i tidningsartiklar, insändare och på olika bloggar, att det kan finnas fog för att plocka fram ett gammalt inlägg, som jag skrev för knappt ett år sedan i den numer raderade ”Leos blogg” på Aftonbladet.

Håll till godo!

Ska vi tävla om vem som är radikalast?

”Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” Matt 11:18-19

Nå varför nu detta? Jo, det förekommer ofta i debatter och i andra sammanhang, att människor som på olika sätt arbetar mot svält och förtryck, för en bättre miljö eller en fördjupad demokrati, blir anklagade att inte leva som man lär. Anklagelsen kommer ofta från motståndare till själva idén, som frågan egentligen gäller, men de säger det inte. Det är ett sätt att försöka blanda bort korten, att få människor att fundera över fel saker. Huvudsyftet med anklagelsen är att människor inte ska ta samhällsfrågorna på allvar, utan förbli passiva.

Om vi istället gör som Johannes, klär oss i säck och aska. Försöker undvika de värsta inslagen av konsumtionshysteri. Köper kläder på på second-handbutiker, försöker handla ekologiskt eller rättvisemärkt. Åker kollektivt eller är medlemmar i någon bilpool. Kanske rent av deltar i någon demonstration vid sidan om de offentligt utlysta. Då är vi illa ute! Då är vi extremister, medelklassidealister, proffsdemonstranter och har troligtvis aldrig sett ett verkstadsgolv.

Jag har personlig erfarenhet av bägge inställningarna. I ungdomsåren blev jag beskylld för hela skalan av avvikelser, utom möjligen medelklassidealist. Jag var ju ändå fabriksarbetare i tredje generation. När jag blev äldre och fick nya perspektiv på vad som var viktigt, kom synpunkterna: Har du köpt bil? Bor du i kedjehus!? Har du kostym och slips!? I alla frågor låg en underliggande fråga gömd – har du svikit dina ideal? Frågan i sig kan vara berättigad och jag kunde ärligt säga: inte ligger idealen i kläderna, boendet eller bilen. Det var och är lite andra frågor jag brinner för.

Det här skulle man väl kunna rycka på axlarna åt och på ett personligt plan gör jag det också. Men tyvärr, påverkas även vi som är delaktiga i en bred rörelse för en bättre och rättfärdig värld av värderingarna. Vi kan börja bedöma varandra efter klädsel, matvanor och boende. Vi börjar tävla om vem som är radikalast eller mest övertygad. När det blir så har motståndarna lyckats.

Låt oss inse, att de unga demonstranterna mot främlingsfientlighet tillhör samma rörelse som syjuntetanterna runt om i landet, som samlar in massor av pengar till de utsatta i världen. Samma rörelse som den propre läkarfamiljen som gömmer flyktingar eller nunnor som ställer sig i vägen för polisen, när de vill storma in och kontrollera att inga illegala flyktingar gömmer sig i klostret. Jag började förstå att det är så, när jag och många andra demonstrerade mot USA-ambassadörens besök i Sundsvall tidigt 70-tal. Där satt vi ungdomar, långhåriga med säckiga kläder, framför skällande hundar och en skrälldus med poliser. Då klev två äldre män fram, i kostym och slips, och satte sig på trottoaren med oss andra! Radikaliteten sitter inte i klädern. Det är handlingarna som räknas – ingenting annat.

Tänk att jag ändå inte hade så fel!

Jag minns den förvåning jag kände när jag vid dryga 30 år upptäckte, att jag hade minnen som sträckte sig ett par decennier tillbaka i tiden! Det var en märklig upplevelse. I dag får jag vara glad att jag överhuvudtaget minns.

Det är inte så illa som det låter, men ibland måste minnet få sig en puff. Dagens puff är en artikel i SvD: Fransk- iransk träta trappas upp. Det trätan handlar om är huruvida Iran ämnar bygga kärnkraftverk eller bygga upp en kärnvapenarsenal. Sittande här i Bjuråker är det svårt att riktigt bilda sig en uppfattning. Inte blir det lättare när jag så i grunden misstror dem som anklagar.

Det får vara som det vill med den saken. Artikeln fick mig att minnas alla de debatter i Västerås, som jag deltog i inför folkomröstningen om kärnkraft. På debattmöte efter debattmöte fick jag tampas med ingenjörer från ASEA-Atom som företrädde linje 1 och 2. Åhörarna var väl oftast lite negativa till linje 3, om jag inte ska använda överord.

Speciellt ett argument, som jag använde mig av i debatterna lockade fram storgarvet hos mina meddebattörer och som oftast fortplantade sig till åhörarna, var argumentet att en ohämmad global kärnkraftsexpansion också skulle bidra till att kärnvapenspridningen underlättades. Jag kan fortfarande höra skratten över ett så löjligt och fullständigt befängt påstående! Jag framhärdade, trots att jag kanske innerst inne blev lite osäker.

De senaste månaderna har jag mitt i allvaret skrockat lite för mig själv och lite skrytsamt tänkt: ”Ni skrattade ni, men jag hade inte så fel i allafall!”

Är det slumpen som styr, eller…?

Tidigare ikväll fick jag i en kommentar en uppmaning från Peter Green: ”Kan du inte skriva en rad om hur du kom till tro med alla dessa erfarenheter i bagaget?” Erfarenheterna Peter talar om är de jag fick när jag var aktiv inom vänstern under 60 och 70-talen. Ja det pågick in på 80-talet. Jag lovade och nu till svaret! Den blir lite längre än en rad.

Jag vill inleda med att nämna tre omständigheter som med all säkerhet har betydelse för hur jag kom till tro och hur jag hanterat erfarenheterna från ett hyfsat långt politiskt engagemang.

Barn får ju ofta frågan från vuxna: ”Vad ska du bli när du blir stor?” Då svarar barn snällt och säger: ”Brandsoldat. Pilot. Flygvärdinna.” Enligt mina föräldrar brukade jag svara: ”Präst!” Jag minns det inte själv, utan det har berättats för mig, men tanken att bli präst var självklar till ett par år efter konfirmationen. Då släppte jag tanken, till min konfirmationsprästs stora besvikelse.

I mitten på 60-talet lovade jag mig själv, dyrt och heligt att när jag dog, det inte skulle kunna stå i någon dödsruna: ”Leo Holtter har varit en trogen partimedlem under hela sitt liv och alltid lojalt stött partilinjen.” Varje gång jag läste en sådan dödsruna i Ny Dag, ryste jag av obehag! Alltid lojalt stött partilinjen – vilken absurditet!

Det andra löftet jag gav mig själv i mitten på 60-talet var att aldrig, aldrig skulle jag bete mig på sådant sätt, att en arbetsgivare skulle kunna säga om mig, att Leo Holtter har varit en duktig och plikttrogen arbetare. Bara tanken fick nackhåren att resa sig av obehag.

Jag lämnde Kyrkan 71. Jag upplevde att medlemsskapet inte fyllde någon funktion och behovet av Gud kändes inte akut på något sätt. Åren gick och jag strävade på i politiken och facket. Lämnade sektvänstern och blev aktiv i VPK några år. Gick tillbaka till socialdemokratin 86 efter 20 års frånvaro. Var medlem och aktiv till 2004. Numer helt oorganiserad politiskt. Jag kan också lugnt säga – mina ungdomslöften har jag levt upp till. Inga minnesord om lojal partimedlem eller plikttrogen arbetare är möjliga! 

1991 den första advent sitter jag vid mitt köksbord och dricker kaffe och läser DN. Klockan är runt 10. Jag lyfter blicken och hör mig själv säga till min fru: ”Ska vi gå till Kyrkan?” Jag kan ta gift på, att jag inte hade den blekaste aning om vad jag tänkte säga,  i ögonblicket när jag lyfte blicken! Sagt och gjort. Vi gick till Tomaskyrkan i Västerås och deltog i gudstjänsten. Efter Gudstjänsten träffar min fru en av församlingens präster, Ingemar Andersson, som hon träffat på en begravning. Jag lyssnar på deras samtal en stund och avbryter med en fråga: ”Hur gör man, när man vill komma tillbaka till kyrkan?” Återigen, orden kom före tanken! 

På den vägen är det! Det jag tog med mig av negativa erfarenheter från 68-rörelsen innebar, att jag var fast besluten att inte hemfalla åt dogmatism. Inte utgå från att just jag alltid har rätt. Inte ta med mig den knepiga tanken från sektvänstern, att det finns hur många borgerliga alternativ som helst, men bara en sann socialistisk väg. Jag tror inte och kommer aldrig tro, att det bara finns en väg till himlen. Det kan inte jag bestämma, utan det bestämmer Jesus och han är mycket generösare än jag. Jag är också mycket försiktig med lojalitetsförklaringar till organisationen kyrkan. Jag försöker vara ärlig och säga min uppfattning, i mina samtal med andra människor, oavsett om de är kristna eller inte. Försöker så långt det är möjligt att visa respekt för andras uppfattningar utan att bli utslätad. Inte ropa på den teologiska ordningspolisen, när någon gör en vildsint bibeltolkning, hur felaktig jag än anser den vara. Jag tar ett samtal eller diskussion istället. Ni förstår nog att jag tänker på ”skandalen” i domkyrkoförsamlingen i Stockholm.

Vägen till tro var odramatisk och kändes fullständigt naturlig. Det var som om jag aldrig varit borta. Eller som jag sa i en lekmannapredikan förra året – ”Gläd er med mig. Jag var förlorad och nu är jag återfunnen!”

Jag – en slapp och halvfet 68:a!

Göran Skytte har en fantastisk och avundsvärd förmåga att på något sätt, lite grötmyndigt, alltid kritisera andras eventuella   tillkortakommanden och själv framstå som förnuftets banerförare. Det finns nästan ett Jan Myrdalskt drag hos Skytte. Ni vet, jag- har- alltid- haft -rätt- och -därför- är- min- kritik- alltid- berättigad – syndromet! Nu senast kan vi läsa Göran Skyttes oomkullrunkeliga sanningar om 68 – vänstern. Den ledde tydligen bara till slapphet och egoism. Det är säkert också 68 – ornas fel att svenska folket är galna nog, som Skytte påstod för en tid sedan i en Svd-artikel, att inte uppskatta alliansregeringen efter förtjänst.

Visst kan man så här i efterhand kritisera oss inom 68 – vänstern för både det ena och det andra. Visst finns det en hel del, att så här i efterhand skratta åt, men det finns ännu mer vi kan minnas med stolthet. I motsats till Skytte kan jag säga – jag vet för jag var där. (Vad Skytte gjorde på en del av våra möten vet jag inte, för vi hade inte som vana att släppa in åhörare)

 Jag var aldrig någon centralgestalt inom vänstern, men kunde ändå följa och kanske också delvis påverka utvecklingen, när jag var vice ordförande i De förenade FNL-gruppernas första förbundsstyrelse. Jag såg hur stalinisterna agerade bakom kulisserna för att ta och befästa kontrollen över Vietnamrörelsen. Som ledamot av förbundsstyrelsen i Vänsterns ungdomsförbund, kunde jag på nära håll följa hur andra stalinisterna manövrerade sig till en dominerande ställning i förbundet. Jag var som ledamot av VU i förbundet Kommunist med om att ge organisationen dödsstöten, när jag tillsammans med andra drev igenom att vi skulle vara en Leninistisk organisation. Ser vi 68 – orna enbart i det perspektivet, då framstår vi så här i efterhand, med stor rätt, som fullständigt stolliga.

När man ser en del minnesprogram från den tiden, kan vän av ordning fråga sig varför en ung brevbärare i Stockholm 65-66 kunde känna sig attraherad av  de något vildvuxna Vietnamaktivisterna? Varför attraktionen höll i sig, när brevbäraren blev fabriksarbetare vid smältungnarna på Gränges Alluminium i hemstaden Sundsvall? Attraktionen var lika stark efter flytt till Västerås och anställning som svetsare på ASEA. (Svetsade bl a på stora kärnkraftstatorer!)

Det finns säkert många förklaringar, men för mig var det en stor insikt, att det inte bara går att kräva fred i största allmänhet, utan att det gällde också att fråga sig på vems villkor? Insikten bidrog också till min förståelse av skillnaden mellan välgörenhet och rättvis fördelning. Jag känner stor saknad efter de här insikterna, när jag följer debatten kring de internationella frågorna i dag. Vi ställer alltför sällan frågan – fred på vems villkor? Därför framstår också skeendet som fullständigt kaotisk och oförklarlig.

Jag minns, när jag fick min första Kvinnobulletin i handen! Det kändes spännande, omskakande och minst sagt lite hotfullt! Det mötet med den begynnande kvinnofrigörelsen vill jag för mitt liv aldrig glömma. Efter den konfrontationen kan jag aldrig mer försvara de traditionella könsrollerna. Jag blev väl inte en bättre far eller mer jämställd äkta man, men alla mina försvarsmurar föll. Jag insåg att jag hade annat ansvar och andra skyldigheter som far, än att bara bidra till försörjningen. Jag kan ibland sakna den tiden, när jag läser artiklar om att jämställdheten skulle vara ett exempel på socialdemokratisk statsstyrd social ingenjörskonst. Det är en falsk historieskrivning. Den blir inte mindre falsk för att den upprepas gång på gång som en sanning.

Men den viktigaste orsaken till att jag höll fast vid en vänsterståndpunkt var ändå mina erfarenheter som arbetare och ibland som facklig förtroendevald inom den privata sektorn. Det är säkert många som minns diskussioner om och förslag till alternativ produktion. Kritiken av ackordslönesystemet. Kritiken mot bilindustrins löpande band kan väl ingen ha glömt? Hela arbetsmiljödiskussionen, där t ex farorna med kvinnors ”pillgöra” genomlystes. Visst måste väl någon, trots att Skytte inte gör det, minnas TV-program där kvinnor med hjälp av mitellor lyfte armarna? För oss i Metall ledde det till program om det ”Goda arbetet.” Lokalt på min arbetsplats innebar det att vi breddade arbetsinnehållet, förde ner ansvar ”till golvet” och minskade behovet av arbetsledare. Centralt gjordes många andra försök t ex en bilfabrik, utan löpande band. Som sagt idérikdeomen var stor och entusiasmen var större. Utvecklingen nådde sin topp under 80-talet, men då hade Skytte och många andra redan tappat intresset för frågan. Idag när jag läser om ”slimmade” organisationer, hårt arbetstempo, arbetskador och allt prat om utanförskap, har jag  lust att dra ett täcke över huvudet och bara lägga mig ner och dö!

Enligt Skytte är arvet efter 68, ”att folk lärde sjukskriva sig och leva på andra, utan att var sjuk.” En fantastisk förnekelse av ”mitellorna”.  Det skulle, enligt Skytte, vara Grupp 8 – feministernas fel att ordet ”fitta” är tilltalsordet på landets skolgårdar. Förstå det sambandet den som kan! 

Göran Skytte hånar i sin artikel Klas Eklund för ”karriärvägen” Trotskist – politisk sakkunnig på finansdepartementet – chefsekonom på SEB. Kan till viss del hålla med om att det känns lite märkligt, men om man jämför med Skyttes livsväg från Hoola Bandoola Band till att på SvD:s ledarsida sparka på och håna sjuka och samtidigt lisma för överheten, känns ändå Eklunds väg som mer hedervärd!