Vem kan man lita på?

De senaste dagarna, när jag följt och också deltagit i diskussionen kring Omar Mustafa, har en minnesbild av ett samtal i Bjuråkers kyrka pockat på uppmärksamhet. Så här ser minnesbilden ut. För ett par år sedan hade jag och en bekant ett samtal om att lita på människor. Jag ansåg, kanske lite cyniskt, man blir lätt så på ålderns höst, att min samtalspartner hade en alltför ljus syn på människor och inte insåg risken av att basera sin trygghet på en överdriven tillit på människor i sin omgivning. Risken är, sa jag lite förnumstigt, att du faller när du upptäcker att människor sviker. Jag, du och andra sviker och de sveken kan lämna djupa ärr i själen. Ärr som följer oss genom livet.

Vi stod vid altarringen i Bjuråkers kyrka och jag pekade mot altartavlan föreställande Jesus uppståndelse och säger: ”Människor sviker, men det finns en som aldrig sviker. Det är bara honom du kan lita på!”

Omar Mustafa har in på skinnet fått uppleva, att de han litat på i ett avgörande ögonblick sviker av skäl, som bara de själva kan förklara. För en utomstående finns bara ett ord för Veronica Palms och Olle Burells agerande. Svinaktigt! Först kastar de in Omar Mustafa, som ett okänt kort i en intern fraktionsstrid i partiet. När de sen upptäcker att de inte klarar att baxa frågan ända fram, så tar de sin hand ifrån Mustafa och säger att det är hans fel att han måste gå. Veronica Palm får det till, att det är Omar Mustafa, som svikit henne och arbetarekommunen i Stockholm!

Det är inte upplyftande att få sina cyniska fördomar bekräftade, men nog har Omar Mustafa, enligt min mening, all anledning att fundera över vilka han ska lita på i framtiden. Politiken befrämjar inte tillitsfulla vänskapsrelationer. Tvärtom skulle jag vilja påstå. Det är väl en av de lärdomarna som Mustafa får bära med sig som ärr i själen.

Läs även andra bloggares åsikter om Omar Mustafa, Veronica Palm, Olle Burell, Stockholms arbetarekommun,

En fredspristagare som lämnade blodiga fotspår när han hämtade priset!

Gårdagen, 11 september, blev en dag full av minnen. Tyvärr blir det alltför sällan, som åtminstone jag, ger mig tid, att minnas de händelser som på gott och ont bidragit till min förståelse av världen och de krafter som styr utvecklingen. Den av USA styrda kuppen i Chile den 11 september är ett sådant minne. Inte så att kuppen öppnade mina ögon, utan händelsen bekräftade det jag, sen många år, redan visste. Stor del av USA:s politik kännetecknas av den råaste statsterrorism. Ingen av de organisationer som i dag stämplas, ofta med rätta, för terrorism kan mäta sig med USA vare sig det gäller antal offer och politiskt medvetet beslutad grymhet. Min mamma brukade i min ungdom, när vi diskuterade världsläget, kort och kärnfullt hävda: ”Amerika är en gangsterstat!” Det finns egentligen inga behov av, att i ett blogginlägg kring minnet av kuppen i Chile skriva mer om den oomkullrunkeliga sanningen. Mamma gjorde en helt korrekt analys.

När jag satt där och mindes drabbades jag av melankoli, som så ofta drabbar oss gamla gubbar. Tanken slog mig. Hur länge kommer kuppen i Chile finnas som ett minne hos kommande generationer? Bäst jag satt här vid datorn med min melankoli gick jag in på Facebook och där möts jag av bilden ovan. Barnbarnet Sindre spred bilden bland sina vänner på FB! Det spred sig en känsla av värme och trygghet i kroppen. Chile kommer inte att bli bortglömd på många år än. Tack Sindre för den insikten!

När man minns kuppen i Chile är det helt omöjligt att förbigå Henry Kissinger. Det är lite märkligt när jag sökte på NE, så nämns inte Chile med ett ord i hans CV av ondska! Några månader efter den blodiga kuppen i Chile erhåller Kissinger Nobels fredspris av norska fredspriskommittén! Om det känns märkligt att Kissinger fick fredspriset, så är motiveringen än märkligare. Först bombar USA, dödar, torterar, sprider gifter över ett helt folk och när samma angripare går med på vapenvila, då belönas utrikesministern med fredspriset! Det värsta av allt. Han accepterar priset! Den vietnamesiske förhandlaren Lê Du’c Tho tackar nej till priset. Det pågick ju ett krig fortfarande, vilket tydligen undgått den norska Nobelkommittén.

Varje gång jag under de gångna åren sett gamla nyhetsbilder från utdelningen av fredpriset 1973 hör jag hur det klafsar om Kissingers skor när klampar fram i blodpölarna. Finfolket med kungligheter i spetsen applåderar entusiastiskt eller av artighet. Vad vet jag, men de applåderar helt frivilligt en blodig bödel! Det vet jag och minns!

Läs även andra bloggares åsikter om Chile, September 1973, Allende, Kupp, Statsterrorism, Kissinger, Nobels fredspris, 

Glädje, stolthet, ilska, vrede och ofta, ren och skär fröjd!

Upptäckte för en tid sedan, att det pågick en debatt om klasshat i medierna. Debatten är inte ny, men den här gången har tydligen debatten fått näring från en samtalskväll den 23 april på Dramaten i samarbete med Sveriges Radio kring klassbegreppet. Poeten Johan Jönson lär, inför en jublande och hänförd medelklasspublik, läst en dikt, som handlar om, att han i hat torkat sin herpessmittade snopp på någon snorkig överklasstants handdukar, även barnens. Jag måste säga, att det var en fjuttig hatmanifestation! Hade det varit någon stake i hatet, då skulle Jönson ha ställt frågan till den jublande medelklassen. ”Varför applåderar ni? Fattar ni inte, att det är era och era barns handdukar jag torkar min snopp på?”

Nå, det får bli en annan diskussion. Debatten i medierna har inneburit, att jag under några dagar gått omkring och funderat – hur har jag genom åren haft det med hatet och andra känslor? Nu får ni hålla i er.Det kan bli långt!

Jag börjar med att ge två litterära exempel på de sinnesstämningar jag ofta vandrat mellan. Den första får representeras av en dikt av Elmer Diktonius: Röd-Eemeli Ballad från anno 18 ur diktsamlingen ”Stark men mörk” (1930) Röd-Eemeli får ni höra i en uppläsning från YLE. Jag tror inte att behövs någon djupare förklaring varför den här dikten tilltalade mig när jag var ung och började försöka placera mig socialt i samhället och med ett begynnande politiskt intresse. Dikten lockar fram minnet av den där arga ynglingen, som var jag i tidigt 60-tal.

Det andra litterära exemplet är hämtad ur Väinö Linnas torpartrilogi ”Här under Polstjärnan.” 1959-62. I trilogin förekommer en skräddare Halme, som enträget organiserar torpare och andra jordbruksarbetare. Han undervisar, sprider kultur och försöker ingjuta, inte hat, utan stolthet hos torparna. När revolutionen närmar sig argumenterar han mot våldets väg, utan att få gehör. Han är inte i samklang med stämningarna. När så inbördeskriget bryter ut, väljer han att i solidaritet med sina vänner och kamrater ändå stå till tjänst med råd och administrativa uppgifter. När de röda lider nederlag, delar Halme nederlaget ända till avrättningen. Ju äldre jag blev desto större blev Halme i mina ögon och också efterföljansvärd. Hatet kan förklaras, men leder sällan till något konstruktivt, vare sig på det enskilda eller kollektiva planet. Om hatet dessutom beväpnar sig, ja då blir hatet enbart destruktiv.

I min släkthistoria mötte jag samma motsättning. Min morfar, som var en aktiv fackföreningskämpe i Kemi i norra Finland, drog till Norge när inbördeskriget började. Morfars motiv var, efter vad jag förstått av mammas berättelser, att han inte trodde på våld och att han inte ville skjuta på landsmän. Mormor däremot var för revolutionen och anslöt sig till det tidvis illegala kommunistpartiet, när morfar dog. Behöver jag säga, vem jag i min ungdom ansåg vara klokast, mormor eller morfar? Numer är jag helt övertygad om att skräddare Halme och morfar var de kloka och eftertänksamma. Under stor del av 50-talet hörde jag aldrig talas om marskalk Mannerheim, utan mamma sa alltid slaktaren Mannerheim. Samtidigt hade hon en sund skepticism mot Stalin. Stalin var en skurk! Hon varnade mig ofta, när jag anslöt mig till vänstern, att lyssna till stalinister. Ett råd jag klokt nog tog till mig.

När jag suttit här vid datorn och funderat, så är det bara att konstatera. Inte har klasshatet varit den dominerande känslan i mitt liv. Jag skulle kanske rent av våga hävda, att glädjen nog varit den förhärskande drivkraften i mitt politiska och fackliga engagemang. Glädjen kunde ibland kännas i hela kroppen, som t ex när jag fick höra, att Material och Transport hade haft den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås. Glädjen blev ännu större, när det uppdagades, att de mest kvalificerade yrkesarbetarna med den högsta arbetsvärderingen enbart tjänade en krona mer i timmen, än lagerarbetarna på Material och Transport. Löneutvecklingen var inte ett resultat av hat, utan av tålmodigt arbete, många diskussioner, ibland även ilskna svordomar, men ändå mest skratt. I de stunderna kände jag, som ordförande en viss stolthet.

De som följt min blogg vet att jag frånsagt mig alla lojalitet med partier och ideologier. Jag har inget behov av dem. Min kristna tro är ett fullt tillräckligt stöd för min verksamhet i världen. Det innebär inte passivitet, eftersom Jesus inte var passiv. Jag känner fortfarande en rättfärdig vrede över hur flyktingar behandlas av stat och myndigheter, vrede över hur sjuka utförsäkras, vrede över hur arbetslösa förnedras i meningslösa verksamheter av kommuner, oavsett politisk färg, av studieförbund och församlingar. Det viktiga är, att vreden inte behöver utvecklas till hat, utan i gudstjänsten/mässan bär jag fram allt, vrede och tillkortakommanden, till Jesus och kan gå ut på kyrktrappan fylld av ny kraft för arbete i världen.

Ett tidigare inlägg: Uppsagda lojaliteter,

Läs även andra bloggares åsikter om Hat, Johan Jönsson, Dramaten, Klass, Elmer Diktonius, Röd-Eemeli, Väinö Linna, Här under polstjärnan, Inbördeskrig, Asea/ABB, Jesus, Mässa, Kyrktrappan

När livet drattade omkull och lämnade en ömmande svanskota efter sig!

Den 8 januari 1952, samma dag som jag fyllde 8 år, steg jag, full av oro och ångest, mina föräldrar och min syster av tåget i Sundsvall. Vi hade nått slutmålet för resan från Jakobstad. Jag har mycket vaga minnesbilder av resan. Något vagt minns jag, att vi stannade i Kemi och firade nyår hos min morbror Heikki och moster Irja. Av själva tågresan minns jag ingenting annat än att vi fick vänta på ett tåg en natt i Vännäs.

Vi klev av, som sagt var, i Sundsvall och jag har fyra mycket klara minnen från den dagen. Pappa hade bestämt att vi skulle äta en rejäl frukost på KP-baren, nära Vängåvan på Storgatan, efter vad jag minns. Jag såg att det serverades pannkaka och beställde den rätten. Bäst som jag äter får jag en klump i munnen och upptäcker till min fasa, att det är en äckligt mjuk fläskbit! Efter mycket petande fick jag till slut i mig pannkakan. Det andra minnet, som etsat sig fast är när vi kommer hem till lägenheten på Östra Radiogatan 2 E och mamma skruvar på kranarna i köket och upptäcker att det finns både varmt och kallt vatten i köket och badrummet. Det var stort! Det tredje minnet rör också mat. Pappa hade köpt kokosbollar och jag åt och spydde som en räv! Jag mötte också Tore, som bodde en halvtrappa upp i samma hus som vi. Vi var vänner tills våra vägar skildes 1966.

Jag minns inte mycket av den andra dagen heller, då pappa följde mig till Skönsmons skola, där jag skulle börja andra terminen i första klass. Jag minns hur lärarna på skolan tyckte att jag var artig liten gosse, när jag hälsade på dem som jag lärt mig i skolan i Jakobstad. Buga med ryggen i 90 grader (något överdrivet), slå ihop klackarna och i samma rörelse ta av mig mössan! Jag minns också mitt första rejäla slagsmål. En kille i tredje klass Åke, det namnet glömmer jag aldrig, skrek åt mig en rast första veckan: ”Finnkokko!” Jag hoppade på honom som en furie och slog och slog! Jag var ju svensk! Det blev många slagsmål, men jag lärde mig, att så fort någon sa finnkokko eller finndjävel, att bestämt kliva nära och drämma till ordentligt på näsan. Ett slag på näsan gör ont och de flesta tappar sugen på att slåss efter ett slag på näsan.

Det första året i Sundsvall har jag märkligt nog, få minnen från. Jag minns känslan av: ”Vad gör jag här? Här vill jag inte vara!” Egentligen är det mycket märkligt, att jag så här 60 år efteråt inte vet varför vi flyttade från Jakobstad till Sundsvall. Vi pratade aldrig om det och på något sätt kände jag, att jag inte borde fråga. Vad jag kan minnas så arbetade pappa som kommunal/kyrkogårdsarbetare bl. a med att gräva gravar och mamma arbetade på tobaksfabriken i Jakobstad. Jag minns bara lite vagt, att pappa åkte till Sverige. Troligen 1951. Till julen samma år kommer pappa hem och det meddelas bara, att vi ska flytta till Sverige. Ett intensivt packande tar vid och det mesta sätts på tåg och familjen drar i väg med lätt packning. (Möblerna, som fraktades i kalla godsfinkor spricker sönder, när de kommer till värmen i lägenheten.)

Visst kan det ibland kännas lite märkligt, att inte veta varför. Vi flyttade och vi besökte aldrig Jakobstad. Det var en total brytning med det gamla. Orsaken till brytningen vet jag inte. Vi åkte ju lite då och då till Kemi och mammas släkt. Vi blev också svenska medborgare så fort reglerna tillät, 1957. I början på 80-talet bilade min dotter Irja och jag i Finland. Vi gjorde också en sväng till Jakobstad en eftermiddag. Jag återsåg barndomshemmet, Tobaksfabriken och barnträdgården. Vi hyrde en stuga över natten och på morgonen åkte vi till Vasa och färjan till Sundsvall.

Hur som. Med tiden blev jag en väl anpassad svensk i Sverige. Tycker väl i mörka stunder, att anpassningen kanske inte borde blivit så total.

Jag kan inte låta bli att påminna om, att Elvis och jag fyller år samtidigt! Det gav mig anledning att i ungdomsåren skrävla lite. Nåja, hyfsat mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om Jakobstad, Sundsvall, Skönsmons skola, Kemi

Vissa politiska traditioner och uppfattningar verkar var gjutna i betong

Det är inte förvånande att socialdemokraterna ansluter sig till regeringens förslag, att vidga FRA:s arbetsuppgifter och erbjuda Säpo och rikskrim dess tjänster. En politisk tradition vi medborgare kan lita på, är att socialdemokratin inte tycks ha några spärrar vad gäller övervakning av människor. Vi något äldre och gråhåriga medborgare minns alla skandaler, lögner och förnekanden när IB avslöjades. Socialdemokratin skapade en egen underrättelseorganisation (i folkmun kallad SAPO). De socialdemokratiska arbetsplatsombuden, vars uppgift var att kartlägga kommunister och misstänkta kommunister runt om på svenska arbetsplatser. Den socialdemokratiska underrättelseorganisationen samarbetade med IB. Systemet påminner om ett system i ett nära grannland till Sverige. Märkligt nog är det förvånansvärt lite kartläggning om omfattningen av den socialdemokratiska underrättelseorganisationens verksamhet. Organisationen var en ren partiangelägenhet och stod under partiledningens kontroll. (Källa för minnet: Wikipedia) Juholt  går i de stora partiledarnas fotspår, när han nu tillsammans med regeringen skapar förutsättningar för en massiv kartläggning av medborgarna i landet. Förutsättningar som Erlander och Palme bara kunde drömma om.

En fråga i denna sena timme blir ganska naturligt. Var finns arkiven? Verkar organisationen fortfarande? Den som vill kan ta del av en spännande roman, ”Borgen” av Olle Sahlström. Boken tar sin utgångspunkt just i de nämnda frågorna. Romanen bidrog till att Olle Sahlström fick sparken som ombudsman från LO.

Socialdemokraternas samarbete med den moderatledda regeringen påminner oss om en tradition, gjuten i betong, i svensk politik. Det är bara socialdemokratin som får samarbeta eller göra överenskommelser med Moderaterna. Om något parti t ex MP tar sig före och samarbetar med moderaterna blev det, före de sociala mediernas tid, en insändarstorm om svek. I dessa dagar fylls bloggosfären, Facebook och Twitter av fördömanden över sådana oerhörda tilltag. När socialdemokraterna gör samma sak, som nu med FRA, då fyller socialdemokrater sociala medier med devota hyllningar av Juholts överlägsna intellektuella kapacitet. (Jodå. jag har läst brevväxlingen.)

Självfallet skall jag inte sitta här och kasta gurkor omkring mig när jag sitter i ett växthus. Jag har också mina uppfattningar som är ristade i sten. I slutet av 60-talet hade vänstertidningen Tidsignal en talong som läsarna kunde använda och anmäla, att man var en säkerhetsrisk. Som ansvarsfull medborgare följde jag uppmaningen och skickade in namn och adress till Säpo. Ungefär vid samma tid deltog jag i en militärpolitisk debatt (det blev många debatter de åren) i Spegelsalen i Sundsvall. Vid den tidpunkten var jag krigsplacerad som plutonbefäl med sergeants grad i en norrlands skyttebataljon. Jag förstår om ni är förvånade! I mitt avslutningsanförande sa jag morskt och karskt, att jag inte låter staten avgöra vilka krig  jag ska delta i, utan jag förbehåller mig rätten att själv ta besluten om vilka krig  jag anser vara rättfärdiga krig.  Den debatten hade två mycket trevliga följder. Dels blev jag inbjuden till en efterföljande pyttipanna med snaps på officersmässen på LV5. Dels sa min kompanichef vid en krigsförbandsövning vintern 70 i Ytterhogdal, ”Holtter, du har onekligen ledaregenskaper, men blir det krig, så kommer jag att se till att du hamnar i fängsligt förvar.” Alltid trevlig när någon tar ens åsikter på allvar!

Hör upp alla dagens övervakningsmyndigheter! Jag vill meddela att jag inte ändrat uppfattning sen 60-talet. Jag är fortfarande en säkerhetsrisk och låter inte staten bestämma åt mig, om den så pekar med hela handen, vilken/vilka som är fienden. Beviset är, att jag deltar i en massanmälan mot regeringen, militärledningen och riksdagledamöter, för krigsbrott i Libyen. Här ska ingen stat komma och skriva mig på näsan vilka jag ska hata!

Vill till sist påminna om och hylla en hjälte, Bradley Manning. I motsats till Manning, har jag aldrig behövt stå upp för mina ord i handling.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om FRA-lagen, Regeringen, Socialdemokraterna, Juholt, IB, Sapo, Arbetsplatsombud, Kartläggning, Kommunister, Spegelsalen, Sundsvall, Tidsignal, Olle Sahlström, Borgen, Lv5

Möjligen kan historien kidnappas, men aldrig tas som gisslan för gott!

För några dagar sedan läste jag för minst andra gången ett mycket intressant blogginlägg av Anders Nilsson. ”När `n Verner lämnade partiet.” Inlägget vibrerar av sorg och vemod, men ändå mest av trotsig vrede.

Innan jag drar några slutsatser, vill jag ta er med till ett köksbord (tillhörde verklighetens folk på den tiden) för ungefär ett kvartssekel sedan. Jag och min dotter Irja, sitter vid köksbordet och samtalar av någon anledning om politik och varför jag tagit steget tillbaka till socialdemokratin. Under samtalets gång, som jag inte minns så mycket av, hade vi tydligen kommit in på frågan, vad som präglat mig under min uppväxt. Nå, det får vara hur det vill med det. Jag berättade för Irja en berättelse, som jag i min tur fått höra av min mamma, hennes farmor.

Berättelsen handlar om en strejk bland många andra i förra seklets början bland sågverksarbetare i Kemi i norra Finland. Morfar kommer hem från ett strejkmöte och säger till mormor. ”Fronten sviktar, så vi i styrelsen har avsagt oss strejkunderstödet.” Vid det tillfället, enligt vad mamma mindes, hade mormor och morfar minst fem barn. Det blev tolv till slut. Mormor svarade lugnt: ”Det var rätt gjort. Vi har potatis!”

När jag som bäst hämtar andan hör jag en frågande röst och ser en frågande blick med inslag, i bägge, av iskall logik: ”Menar du, att jag ska bli socialdemokrat, för att din mormor och morfar svalt?” Ni har säkert sett mängder av tecknade filmer, där en figur springer över en stupkant och fortsätter att springa tills han upptäcker att han springer i luften och med en sorgsen min försvinner ur bild. Så kände jag mig andligen efter att Irjas fråga riktigt ordentligt sjönk in. Märkligt nog hade Irja inget minne av samtalet, när jag frågade henne för någon vecka sedan. Vilket kändes lite vemodigt, eftersom hennes fråga hade en så stor och genomgripande betydelse för mig.

Med min berättelse försökte jag ockupera historien och beskriva en verklighet som inte var Irjas. Min mormors och morfars erfarenhet kunde inte förklara Irjas erfarenhet av socialdemokratin i mitten på 80-talet. För min egen del kunde inte någon, så där på direkten, se några dramatiska förändringar i min livsföring, efter samtalet. Jag lämnade Asea/ABB för ett arbete inom ABF, var partiombudsman en mycket kort tid, satt i fullmäktige, var viceordförande i Äldre- och handikappnämnden under en mandatperiod. Det rullade på.  Men under åren började jag kritiskt granska historien och hur vi inom rörelsen betraktade den.

Vi kan börja med konsum. Hur trovärdigt skulle värvningsförsöken upplevas om någon motiverade medlemskapet med en berättelse om hur de första kooperatörerna startade inköpsföreningar för att slippa vara bundna till arbetsgivarens affärer? Vad har dagens Coop med den historien att göra? Ingenting. Var och en kan utan moraliska betänkligheter handla på t ex ICA.

På en kurs för fackligt förtroendevalda, delade jag in deltagarna i ett antal grupper och gav dem uppgiften, att planera innehållet i en tänkt facklig information till ett antal unga nyanställda. Gruppredovisningarna var nästan identiska. Kollektivavtal, A-kassa, avtalspension, hemförsäkring inbakad i medlemsavgiften. De såg något förvånat på mig, när jag frågade om frihet, människovärde och stolthet. De trodde inte att ungdomar skulle vara intresserade eller eftersöka en sådan information.

Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst, men jag nöjer mig med två till. När Håkan Juholt försöker ta till vänsterretorik, blir det ett paraply över människor som står i regn. Jämför den bilden med Per-Albin Hanssons om hemmet som inte känner några styvbarn. Håkan Juholt låter styvbarnen stå i regnet med blöta fötter. En så skrämmande högeruppfattning har nog ingen partiledare före Juholt gjort sig till talesman för!

Självfallet har jag svårt att se något idémässig, politiskt eller ideologiskt samband mellan min morfars ”….vi har avsagt oss strejkunderstödet” och Juholts, som jag lite illvilligt tror mig höra, ”älskling, vi låter riksdagen stå för hyran!”

Ni som läst Anders Nilsson blogginlägg inser säkert vilken heroisk insats ´n Verner gör. Inför allas ögon frigör han historien och lämnar parti och kommunalråd kvar med ett tomt skal av en ockuperad historia. För var alldeles säkra på, att många såg fritagandet, vilket ger utrymme för något nytt. Det kan ta sin tid, men folket har tid och orkar vänta!

Jag har också en Verner, att minnas. Gustafsson, han vaktmästaren på Östra Radiogatan 2 A-E på Skönsmon i Sundsvall? Ja, just han!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Köksbord, Verklighetens folk, Socialdemokratin. Kidnappning, Gisslan, Kemi, Norra Finland, Sågverk, Strejk, Konsum, Paraply, Fackföreningsrörelsen, ABF

Det var nog lite bättre förr!

Läser i medierna att Volvo i Skövde ansåg, att tre anställda på ett bemanningsföretag, inte längre var välkomna på Volvo. De fick gå med omedelbar verkan. De hade tydligen varit illojala. Inte så att de spridit några viktiga företagshemligheter omkring sig. Nejdå, en av de anställda hade skrivit på sin statusrad på Facebook: ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Storföretagen har tydligen blivit oerhört mer känsliga än de var när jag hade anställningar inom tillverkningsindustrin.

Jag påminner mig en diskussion jag hade som fackordförande med min avdelningschef på Material och transport inom ASEA/ABB. Han ansåg, att Metall hade orimliga krav på pausutrymmen. Han kunde inte förstå behovet. Jag försökte ta det från den skämtsamma sidan och undrade om inte han och hans ledningsgrupp kände behov av att prata lite skit om underlydande över en kopp kaffe? ”Nej, det har vi verkligen inte” blev hans något ilskna svar. Jag svarade, att vi metallare däremot hade stora behov, att över en kopp kaffe, prata av oss ilskan över våra chefer. Jag tror inte att Kjell ens ett ögonblick upplevde, att vare sig jag eller de övriga metallarna var illojala. Kjell och jag blev inte ens personliga ovänner, utan vi samarbetade bra kring förändringar i metallarnas arbetsorganisation. Vilket resulterade i, att vår avdelning, under några år, hade den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås.

Innan jag hamnade på Material och transport arbetade jag på svetsverkstaden Sigfrid. Där tillverkade vi statorer till olika kraftverk bl a till de kärnkraftverk som då var under uppbyggnad. På Sigfrid hade jag inga fackliga uppdrag, utan var en mycket aktiv frifräsare. Lite då och då delade jag och andra ut flygblad utanför verkstadsportarna med kritik av kapitalismen och ASEA. När kärnkraftsdebatten tog fart, deltog jag ivrigt och med stor entusiasm i skilda aktiviteter mot kärnkraften. Under folkomröstningskampanjen stod jag, vid flertal tillfällen, på torget i Västerås och kritiserade satsningen på kärnkraft. Deltog i paneldebatter, som representant för linje tre i Västerås. Tillsammans med andra aseater bildade vi organisationen ”ASEA-anställda mot kärnkraft.” Det märkliga var, när man ser till dagens situation, att inte en enda gång fick jag höra av chefer, att jag var illojal mot ASEA. Jag blev inte ens omplacerad, utan jag fick fortsätta, att svetsa på mina statorer. Omplaceringen till Material och transport skedde på mitt initiativ några månader efter folkomröstningen.

Nu ska ingen tro, att jag var någon enstaka udda figur på ASEA vid den tiden. Vi var många och hyfsat högljudda, om jag ska uttrycka det milt. Om ASEA då skulle varit lika känsligt för kritik, som tydligen Volvo är i dag. Då skulle några hundra metallare fått vandra till Arbetsförmedlingen och på vägen anmält sig till Metalls A-kassa.

 ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Illojalt? Det är så erbarmligt barockt, att i egentligen skulle jag gråta. Vi ifrågasatte och bekämpade offentligt och ljudligt en vinstgivande produkt och fick bli kvar på företaget. I dag räcker det med en raljerande suck av glädje över att arbetsveckan snart är slut, för att en anställd skall få sparken. Det är inte lojalitet Volvo kräver, utan fullständig underkastelse. Systemet med bemanningsföretag är ett otyg och måste bekämpas. Uppgiften är fackföreningarnas, men de har tydligen, som jag uppfattar det, inte tagit uppgiften riktigt på allvar.

Har ett svagt minne av en raljerande paroll vi skanderade i någon demonstration på 70-talet. Jag låter det vara osagt i vilket sammanhang, men den vaga minnesbilden kan användas i dag. ”Vad gör Löfven? Löfven protesterar!” Eller kanske än mer ilsket raljerande: ”Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening protesterar!”

Visst kunde man få sparken även på 70-talet. Efter en ettårig AMS-utbildning till svets- och plåtmekaniker fick jag anställning, med stöd från arbetsförmedlingen, på Åslund & Co, som svetsare. Det ekonomiska stödet till företaget, för att de anställde mig och en kamrat, var ett introduktionsstöd och utgick under sex månader. Sen var det tänkt att företaget skulle tillsvidareanställa oss. Från första dagen blev det helt klart, att personkemin mellan Åslund och mig inte var den bästa. Det hela slutade med, för att göra en lång historia kort, att i slutet av 73 dök Åslund och en av de andra delägarna upp på ett, som jag och min kompis trodde var ett fackmöte och började skälla ut oss för att vara illojala och bråkmakare. Åslund spände ögonen i mig och frågade: ”Tror du att du klarar mitt jobb bättre än jag?” Jag var så ilsken, att jag bara vräkte ur mig: ” Ja, för fan! Ge mig 200 000 kr i lön, så kan jag också gå omkring och vara otrevlig och bete mig svinaktigt mot folk!”

Åslund & Co blev min sista arbetsplats i Sundsvall. Min arbetsförmedlare gav mig rådet eller löftet om man så vill. ”Sök arbete var som helst i Sverige. Kom och berätta för mig var du fått arbete, så ska jag fixa alla nödvändiga flyttbidrag.” Så blev det och någon gång på senvåren 1974 flyttade vi till Västerås och till ASEA. Där blev jag kvar till 1988. Vad som hände efter det får jag ta någon annan gång.

Källor: DN, SvD,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Volvo, Skövde, Facebook, Bemanningsföretag, ASEA, ABB, Kärnkraft, Folkomröstningen, Sigfridverkstaden, Material och Transport, Åslund & Co, Sundsvall

Vi såg det komma

Som pojke på 50-talet, bar jag ut eftermiddagstidningen Sundsvalls Posten till prenumeranter i Sundsvall. Vi var ett gäng grabbar, som samlades på Sundsvalls Posten på eftermiddagarna för att hämta vår tidningsbunt och cyklade sen till våra distrikt. Lönen var god, efter vad jag minns.

Efter några år slutade jag med tidningsutbärningen på eftermiddagarna och delade istället med mamma ett distrikt för Sundsvalls morgontidningar. Jag minns, när jag slutade, att pappa satt vid köksbordet och lite fundersamt säger till mamma: ”Undrar om inte Leopold har rätt till semesterersättning?” Efter en stunds funderande, stiger pappa upp och säger: ”Jag går till Gustafsson och frågar.” Efter, kanske en timme, kommer pappa hem och meddelar: ”Gustafsson säger, att visst ska grabben ha semesterersättning.” Dagen efter kunde jag cykla till Sundsvalls Posten och kvittera ut min semesterersättning för ett par års arbete. Säkert den förste och kanske också den siste.

Vem var då denne Gustafsson? Han var vaktmästare för bostadsrättsföreningen på Östra Radiogatan i Sundsvall. Jag minns inte så mycket av Gustafsson, annat än att han vakade över sina välskötta gräsmattor med stor intensitet. Ve den unge, som besudlade Gustafssons gräsmattor! Nu innebar det inte att vi barn var hänvisade till asfalt och betong. Icke då, omgivningarna var fulla av fria grönområden, där det gick helt förträffligt, att leka indianer och cowboys.

Om jag inte personligen minns så mycket av Gustafsson, så minns jag mycket väl, att undringen om min semesterlön, inte var den första gången pappa tog sig ett besök till Gustafsson. Gustafsson hjälpte till med deklarationen. Han gav råd och anvisningar om myndigheter och kanske det viktigaste, han förklarade det politiska skeendet. Gustafsson var en viktig och nästan alltid tillgänglig kunskapskälla och stöd för de boende i bostadsområdet. Gustafsson var socialdemokrat, mycket mer vet jag inte. Jag vet inte om han hade politiska uppdrag eller vilken ställning han hade i partiet. Det enda jag minns är hans oerhörda betydelse, som opinionsbildare för de vuxna i min barndom. ”Jag går och frågar Gustafsson!”

Jag har från till, genom åren, haft anledning att minnas och tänka på Gustafsson. Speciellt i dag, efter valresultatet, har jag mediterat hela dagen över Gustafsson, både som person och som företeelse. Vi såg det komma. Det går inte att förneka att vi åtminstone anade, att SD skulle bli invalda i Sveriges riksdag. Sturskt har bl. a Mona Sahlin hävdat, ”vi tar debatten.” Sahlin och några till ”tog debatten” och de gjorde ingen glad. Möjligen SD och Jimmie Åkesson.

Eftersom tanken inte känner några gränser, har jag under dagens meditationer flyttat hela situationen till Gustafsson och hans 50-tal. Vad skulle Gustafsson ha gjort, när han hör att partiledaren meddelar: ”Vi tar debatten!” Självklart skulle ha med stort intresse lyssnat till debatten i radio, men han skulle nog inte ha nöjt sig med det. Inte skulle han ha upplevt det meningsfullt, att trycka på opionionsknappar för att markera vem som vunnit debatten. Gustafsson skulle ”tagit debatten” på sitt sätt. Han skulle ha samtalat med människor. Lyssnat in argumenten och gett förklaringar. Rättat till felaktigheter och påvisat hur det egentligen låg till. Jag ser framför mig hur pappa kommer hem efter ett sådant samtal med Gustafsson. ”Gustafsson säger att…” Sen skulle det inte ha talats något mer om SD i vår familj och inte heller i många andras. Gustafsson skulle aldrig ha tolkat uppmaningen, ”nu tar vi debatten” så, att han måste debattera med fysiska Sverigedemokrater, utan han skulle ha samtalat med människor kring SD:s påståenden och på det sättet tagit debatten. En mycket förnuftig och effektiv metod.

Socialdemokratin säger sig vara ett folkrörelseparti, som med sina S-föreningar täcker stort sett hela landet och har en stor social kontaktyta. Hur har organisationen använts i försöken, att ta debatten och varna för Sverigedemokraterna? Med den kunskap jag har om S-föreningar, så vågar jag mig på, att sticka ut hakan och hävda, att inte var det många S-föreningar i det här landet, som tolkade Mona Sahlins uppmaning att ta debatten, att uppmaningen på något sätt berörde dem.

Kommer valnattens kraftfulla uttalande av Mona Sahlin, att ”nu är det på riktigt” leda till att partiet på alla nivåer tar tag i debatten. Som en äldre, något cynisk gubbe, tillåter jag mig att tvivla. Inte kommer många S-föreningars styrelser, att planera in några möten, där kampen mot Sverigedemokraterna i S-föreningens upptagningsområde diskuteras. Valnattsretoriken kommer att falla i glömska till nästa val, när överraskningen kanske återigen blir lika stor och Mona Sahlin säger ”nu är det verkligen på riktigt.”

Några sifferexempel för Bjuråkers S-förening att fundera över. SD:s valresultat i Friggesund-Hålsjö 5,1% och i Svågadalen 6,5%. I hela Hudiksvall ökade SD från 386 personer till 921 personer. Hur S-föreningarna lägger upp sitt arbete måste givetvis varje S-förening själv avgöra, men jag skulle vilja ge rådet. Lär av Gustafsson på Östra Radiogatan i Sundsvall! Jag är övertygad om att metoden står sig, trots att den har några år på nacken. 

Till sist. Jag vill på det allvarligaste varna för att vi i vår ångest, att vi inte klarade av debatten bättre än vi gjorde, försöker dämpa ångesten med videofilmer, som den här. Filmen spreds på Facebook före valet och som nu tydligen tagits till heders igen. Ett skäl att avstå från att visa filmen, kan ju vara att den ställer oss inför den obehagliga frågan. Hur korkade är då inte vi, som inte klarade av debatten?

Bloggtips: Valanalyser av Birger Schlaug och Ulf Bjereld.

DN1, DN2, SvD, Dagen

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Valet 2010, Mona Sahlin, Sundsvall, Östra Radiogatan, S-föreningar, Bjuråker, Hudiksvall, Sundsvalls Posten, Sverigedemokraterna,

Tacksam över att jag inte är klok och förståndig! Hoppas det håller i sig.

För drygt två timmar sedan tändes lamporna på Åkervägen igen. Jag och min fru deltog i den världsvida klimataktionen ”Earth Hour.” Enligt dagens ledare i HT skriven av Fredrik Jarl, borde jag avhållit mig från deltagande i ett så meningslöst jippo, utan betydelse för klimatet. Jarl skriver bl. a:

”Trots denna ”succé” så vet vi att den politiska signal som man hoppades att skicka inte fick någon effekt för klimatförhandlingarna i Köpenhamn. I varje fall var effekten långt ifrån tillräckligt stark och tydlig för att förhandlingarna skulle resultera i ett nytt klimatavtal. Och just nu ser det än hopplösare ut att nå fram till ett avtal.”

Av någon anledning kom jag att tänka på en dikt av Nils Ferlin, när jag läste Fredrik Jarls snusförnuftiga synpunkter. Ni vet:

”När skönheten kom till byn då var klokheten där och då hade de bara törne och galla… ”

När väl tankeslussarna öppnat sig, påminde jag mig något jag läst för många år sedan i ”Ett levande liv” skriven Ulf Nilsson:

Snäckan

När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.
En morgon skulle jag springa utefter stranden.
Anders ville följa med.
Efter 25 meter blev han trött.
Han stannade, men jag sprang vidare.
När jag vände, såg jag honom som en liten prick,
som satt och väntade på mig.
När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting.

När jag kom helt nära, såg jag vad.
Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor
i havet.

Under natten hade havet spolat upp mängder
av snäckor.

Han räddade dem tillbaka till livet.
Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också. Men…

Det var hundra snäckor på en meter och stranden var
en mil.
Så jag ville få honom att inse det menings-lösa.

Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll
att du kastar tillbaka en snäcka eller två.

Först tittade han bara på mig.
Han hade en snäcka i handen.
Sakta sträckte han upp den mot mig och sa.

För den här.
För den här spelar det roll.

Fler minnesbilder pockade på uppmärksamhet. Jag skall bara nämna två. I början av 60-talet inför en 1 maj-demonstration kom, Peter Swedenmark, jag och några andra på en fyndig, som vi tyckte, plakattext.

”Köp inte sydafrikansk frukt – den smakar blod. Texten illustrerades av en apelsin ur vilken det droppade blod. I vart fall, var jag mycket stolt över plakatet och gick med extra stuns i stegen i 1 maj-tåget. Den minnesgode minns säkert vad klokheten ansåg om allt tal om bojkott och hur meningslöst det var att demonstrera. Vi vet hur det gick. I dag är t o m Fredrik Reinfeldt stor beundrare av ”terroristen” Nelson Mandela.

1966 deltog jag i bildandet av Sundsvalls FNL-grupp. Ni må tro, att vi fick höra många ”kloka” synpunkter av den tidens ledarskribenter och andra. Ett argument som ständigt återkom var, att vad brydde sig USA om vad ett fåtal yrkesdemonstranter ansåg och hävdade? Ja, det var ingen hejd på hur naiva och okunniga vi var. Och visst, de första lördagarna vi samlade pengar, delade ut flygblad och sålde Vietnambulletinen, var väl inte alltför trevliga. Människor bokstavligen spottade på våra insamlingsbössor. Men vi vet hur det gick. Efter några år av träget arbete, lördag efter lördag på torget i Sundsvall och i mängder av andra städer i Sverige, vände opinionen och en majoritet stödde kravet, USA ut ur Vietnam.

Jag är glad över att jag vågat vara oförståndig och naiv genom åren och hoppas vid Gud, att jag aldrig blir så tråkigt klok som Fredrik Jarl.

Andra bloggar om: Hudiksvalls Tidning, Fredrik Jarl, Earth Hour, Klimat, Nils Ferlin, När skönheten kom till byn, Ulf Nilsson, Ett levande liv, Sydafrika, Nelson Mandela, Fredrik Reinfeldt, Vietnam, FNL, Sundsvall,

Tio år i Bjuråker. Innebar det något nytt eller förblev allt vid det gamla?

På våren 89 stod jag vid kyrkan i Bjuråker för första gången och efter mindre än tio minuter säger jag till min fru. ”Här vill jag bo!” Det tog lite drygt tio år innan orden blev till en verklighet. Så här tjugo år senare vet jag inte vad det var som fick mig att fatta beslutet, att vilja flytta till Bjuråker. Kan inte heller beskriva vad jag egentligen förväntade mig. Kände bara, att det med all säkerhet skulle innebära något nytt, men också något som skulle kunna vara bättre än det liv jag då levde i Västerås.

Så här tio år efter flytten inser jag hur trög förändringen ändå var. Det blev inget, på djupet ett bättre liv, starten var trög. Orsaken var varken byn eller människorna här. Jag kände att jag var välkommen och accepterad. Jag trivdes ända från vårt första kyrkkaffe dagen efter ankomsten.  Orsaken till den tröga förändringen var att jag fortsatte i gamla, kanske rent av fördjupade hjulspår. Ganska snart accepterade jag bli kassör i S-föreningen, fick anställning som ABF-ombudsman, ersättare i kommunstyrelsen, ersättare i kommundelsnämnden och ersättare i kommunrevisionen. Representerade S i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Ja, det var ingen hejd på att fortsätta som tidigare! Det gick av gammal vana.

Vid sidan av allt det här fanns musikkvällar, försök att lära sig spela durspel (resultatet blev ingen höjdare), alla möten med trevliga och levande människor. Vilket gjorde, att de politiska uppdragen kändes mest som strunt. Sommaren 1994 började det sakta vända. Till stor del på grund av yttre faktorer som sjukdomar och allmän leda. Det sista större politiska aktivitet jag gjorde var, att tillsammans med Hasse genomföra en veckolång valturné i Ljusdals olika byar i juni 2004 inför EU-valet. När året var slut hade jag inga politiska uppdrag kvar förutom kyrkofullmäktige. Jag tackade nej till att kandidera för ytterligare en period. Min anställning på ABF Ljusdal upphörde och jag betalade min sista medlemsavgift i S 2004. Sakteligen skiftade jag över aktiviteterna från politiken till kyrkan. Uppdrag som kyrkvärd, att leda cirklar och en och annan gudstjänst eller andaktsstund ersatte de tidigare politiska aktiviteterna.

Den riktigt stora förändringen kom när jag, på en resa i Luthers fotspår i september 2008, under läsning av Dietrich Bonhoeffers ”Efterföljelse” följde en tanketråd som jag inte mött tidigare. Nedanstående citat är hämtat ur inlägget ”Uppsagda lojaliteter” den 28 september 2008.

”Namnet är inget problem, men däremot själva presentationen av bloggen: Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det. Egentligen en ganska så knepig beskrivning! Allteftersom det nordtyska landskapet svischade förbi bussfönstret, desto knepigare kändes bloggpresentationen. Ju mer jag tänkte desto klarare blev det – begreppet ”kristet” behöver inget stödjeben. Kristen tro är inte en ideologi och då torde det vara fullständigt tillräckligt att säga: Funderingar kring samhällsutvecklingen ur ett kristet perspektiv, utan att något bärande försvinner. (Bloggpresentationen ändras i natt.)”

Självklart sker inga mentala resor i lufttomma rum. Inte min resa heller. Det som gjorde resan möjlig är mötet med en levande församling i Bjuråker-Norrbo. Två präster Thomas och Lena som i predikningar och samtal med lätt hand och troligtvis omedvetet lotsat mig vidare och djupare i mitt tänkande. En församling består inte bara av sina präster, utan det är en mängd människor. Jag har beskrivit vilken nåd det är att tillhöra en levande församling. Utan den andliga miljön skulle den mentala resan, om inte omöjliggjorts, så i vart fall försvårats. Måste också nämna den glädje jag känner för Saron, Elim och Betel. De är också viktiga aktörer i att skapa en andlig hemmiljö i Bjuråker-Norrbo.

När nu tio år gått till ända. Kan jag med förundran och glädje se tillbaka på de gångna åren. I dagarna har jag haft glädjen att vara delaktig i Öppen Kyrkas (ÖKA) stora framgångar i Kyrkovalet. Här finns en kraft för framtiden! Ingen dålig slutpunkt på första decenniet i Bjuråker socken!

Det kommer ett postskriptum i ett eget inlägg.

Andra intressanta bloggar om: Bjuråker, Bjuråker-Norrbo församling, Bjuråkers kyrka, ABF, Socialdemokrater, Kommunstyrelse, EU-val, Saron, Elim, Betel, Öppen Kyrka (ÖKA)