Vem är jag, egentligen? Kanske en falukorv?

Jag har de senaste åren, med alltmer stigande ångest, blivit uppmärksammad på en obehaglig sanning. Det har startats en ny religion i Sverige, med den mycket skrämmande, men mycket slagkraftiga trosbekännelsen. ”Du är vad du äter!”

Bort med alla bortförklaringar om social bakgrund, var jag är född och vart jag flyttade eller om jag blev mobbad i skolan! Det som danat mig är korven på Skogaholms sirapslimpa, mammas köttbullar stekta i smör och stuvade makaroner kokta i standardmjölk. För att inte tala om mammas gigantiska vetebrödsskivor, alltid tillsammans med ett par glas av denna ständigt flödande standardmjölk!

Det går inte att förklara vem jag är eller blev, med att hänvisa till politiska aktiviteter och demonstrationer mot vare sig imperialism, krig, förtryck eller rasism. Livserfarenheter har ingen betydelse. Det är bara försök, att dölja pizzor, hamburgare och för att inte tala om de där korvarna med mos och sötsliskig hemlagad senap och ketchup till, med en konstlad överbyggnad. Vi får inte heller glömma allt rödvin, som kännetecknade umgänget i våra, förment världsförbättrande kretsar. Vi ser resultatet! En knubbig kropp, som knappt har styrfart, när den rör sig!

Här trodde jag, att all läsning av böcker vidgade mina vyer, att jag såg samband och som bidrog till, att göra mig till en bättre, och kanske också en kunnigare, människa! Vilken oerhörd förnekelse! Hur mycket godis fanns i alla de skålar, som stod på borden bredvid sofforna där böckerna lästes? Hur många rundor per 100 sidor till kylskåpet blev det varje sen läskväll?

Jag inser också, att jag levt på en livslögn, som medlem i Svenska Kyrkan, de senaste 20 åren. Det var inte gemenskapen med Gud jag sökte, utan det var kyrkkaffet med bullar och kakor (säkert bakade med smör!) som drog och som hållit mig kvar. Den nya religionen har skoningslöst avslöjat alla skönmålande bortförklaringar, med sin stenhårda trosbekännelse – ”Du är vad du äter!” I den trosbekännelsen finns inget hopp om förskoning, förlåtelse eller nåd, att hitta! Bara total underkastelse!

Jag hör redan hur kyrkoherden i Bjuråker-Norrbo församling, Lena Funge kommer att avsluta sitt griftetal. ”Här vilar nu stoftet av Leo. Han ville kanske väl, men vi, hans vänner får inse. Han misslyckades i sitt uppsåt. Han blev till sist alla de pizzor, hamburgare, gräddsåsen, smöret, standardmjölken, bakelserna och konjaken till kaffet, som han så ihärdigt stoppade i sig under sin levnad.”

Över hela akten svävar Anna Skippers hånleende ande!

Läs även andra bloggares åsikter om Du är vad du äter, Anna Skipper,

Det är dom små, små detaljerna som gör det!

Den 25 augusti 2004 gjorde jag formellt sett min sista arbetsdag på ABF Ljusdal. Den dagen sjukskrevs jag och den sjukskrivningen förbyttes till sjukersättning någon gång 2006.

I slutet av 2004 fick jag en kallelse till en informationsträff på försäkringskassan i Ljusdal. Sådana kallelser är det inte rådligt att nonchalera så jag tog bilen och åkte till Ljusdal. Tillsammans med 11 andra hamnade jag i ett litet rum med bord. Vi bjöds på kaffe och en kaka. Vi fick dricka ur kaffet innan informationen tog vid. Det var tur det, för risken var nog stor att någon skulle ha satt kaffet i vrångstrupen, när vi fick ta del av informationen.

Informatören gjorde klart för oss, att försäkringskassan inte bedömde vår sjukdom, utan enbart vår arbetsförmåga. Hela arbetsmarknaden i landet utgjorde grunden, när arbetsförmågan avgjordes. Oavsett vad läkaren hade skrivit i sjukintyget, så var försäkringskassan, som tog beslutet om den sjuke skulle få 100-, 75-, 50- eller 25%-ig sjukpenning. De som satt runt bordet ställde oroliga frågor, om det var tänkt att de kanske skulle bli tvungna att flytta dit jobben fanns? Vad hände med familjen? Informatören lugnade oss, ingen skulle bli tvungen att flytta. Det var helt upp till den sjukskrivne. Nej, försäkringskassan kunde inte anvisa var jobben fanns, inte ens vilka arbetsuppgifter det gällde. Han lugnade en kvinna, som tydligen fyllt 62 år, att hon inte behövde vara orolig. Jaha, tänkte jag som bara hade någon månad kvar tills jag skulle fylla 61 år. ”Här gäller det tydligen att hålla ut i drygt ett år!”

När jag, efter mötet, gick till parkeringen, slog det mig. Snart kommer försäkringskassan att inse, att alla som kan ta sig till försäkringskassan på egen hand, bevisligen har, åtminstone rester kvar av en arbetsförmåga. Jag hade ju åkt drygt 3 mil till Ljusdal. Suttit i drygt en timme i en trång lokal med dålig ventilation och ändå orkat ta till mig information. På det en hemresa på drygt 3 mil till Kyrkbyn i Bjuråker. Det är inte kattskit till arbetsförmåga! Under resan som tog ca en halv timme, hann jag tänka mycket. Hur välfärdssystemen urholkats. Tänkte på alla de arbetslösa människor som förnedrades på datortek, där de fick lära sig att skriva jobbansökningar och skriva presentationer av sig själva. Hur människor tvingades att söka arbeten, de inte hade, varken kompetens eller utbildning för. Enbart för att inte bli utstämplade ur A-kassan. Förnedringen var satt i system.

Minnena gick tillbaka till 80-talet, då Metall drev frågan om det goda arbetet och hur jag skrivit ett diskussionsmaterial om en demokratisk arbetsorganisation till verkstadsklubben på ASEA. På fackliga kurser berättade gästföreläsare från Stockholm, att nu var folkhemmets grund klar. Nu gällde det att börja bygga den andra våningen. Av bygget blev det inte mycket. Armeringsjärnen hade inte ens kommit på plats, när vi upptäckte att vi var på väg ner till folkhemmets källarvåning. På resan hem mognade beslutet, att 2004 skulle bli det sista året jag betalade medlemsavgift till partiet. Så blev det och så har förblivit.

Det var först, när jag hörde Juholt på sin första presskonferens i TV, jag riktigt på djupet förstod vad jag upplevt 2004. Vi var inte alls på väg ner i källaren. Folkhemmet skulle bli mer friluftsinriktat. En del står i solen, andra står med blöta fötter i regn med ett paraply som skydd. Enligt vad jag förstod skulle inte sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer och andra utsatta grupper ha makten över paraplyet. Hur var det Juholt sa? ”Vi som står i solen skall hålla ett paraply över dem som står i regn.” 

Självklart är det så, att folket i solen vet bäst, hur stort paraplyn skall vara och därför bör ha beslutanderätten över hur stort paraply de orkar bära.

Här visar Juholt hur stort den tänkta paraplyn skall vara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ljusdal, Arbetsförmåga, Folkhemmet, Det goda arbetet, Metall, ASEA, Juholt, Paraply

Är det här ett exempel på det där som kallas en vinn vinn-situation?

När jag läste DN-artikeln om hur svenskar köpt njurar av fattiga människor, fick jag två bilder i huvudet, som förföljt mig t o m i sömnen. Bägge bilderna är förfärliga.

I den ena bilden möts två individer. En fattig, men stolt pakistansk bonde i behov av pengar möter en rik svensk i behov av en njure. Affären genomförs och bägge skiljs tillfredställda (nåja) och går åt varsitt håll. Svensken försöker dölja sitt dåliga samvete med att det ändå var en vinn vinn-situation mellan två fria individer.

Den andra bilden, som ändå är den troligaste. Två individer möts. Den ena med en njure på lager möter en rik svensk i behov av en njure. Det blir affär av och bägge skiljs med en handskakning, som det anstår två världsvana individer, som vet hur gott uppförande ser ut.

Hur ser vinn vinn-situationen ut i det här fallet? Jo, bägge parter slipper se den som blivit berövad sin njure!  I artikeln åskådliggörs den inställningen:

 ”En av de svenska organköparna berättar för SR:s Vetenskapsradion att han tröttnade på att stå i kö och åkte till Pakistan för att köpa en njure.”

Vi kommer säkert, vad tiden lider, få läsa påståenden om de lyckliga njurförsäljarna och att vi som protesterar bara är diktaturkramare, som vill förhindra individers fria val.

Till sist vill jag i Jonathan Swifts anda ge ett anspråkslöst förslag till staten. Vore det inte på sin plats, att socialkontoren, när de undersöker sökandes behov av försörjningsstöd också kontrollerade statusen på deras njurar? Om klienten har friska njurar, då bör klienten uppmanas att sälja sin ena njure, innan det kan bli tal om försörjningsstöd!

Förslaget har, enligt mitt förmenande, många goda sidor. Tänk vilka positiva effekter det skulle ha klimatet, när rika slipper kuska världen runt och söka njurar! Egna inhemska njurar skulle också ge positiva effekter på tillväxten, för att inte säga, hur gynnsamt det skulle vara för den kommunala budgeten! Även för den enskilde klienten skulle förslaget innebära stora fördelar. Tänk er, att slippa vara en passiv bidragstagare och istället stolt kunna bidra till statens välstånd!

Är jag bitter? Inte då! Jag är ända in i märgen förbannad!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Organköp, Njure, Pakistan, Jonathan Swift, Ett anspråkslöst förslag

Är det en ny politisk trend vi ser växa fram?

De som läser min blogg, minns säkert att jag för några dagar sedan var smått upprörd över, att riksdagsmän startat en insamling av sovsäckar till hemlösa. Min ilska och upprördhet består, när jag ser hur välgörenhetstanken tydligen sprider sig bland våra politiskt förtroendevalda.

Läser i Dagen att 52 av 61 ledamöter i Borlänge kommunfullmäktige beslutat att skänka sina mötesarvoden till Ria. De 52 ledamöterna hoppas kunna rädda nykterhetsorganisationens sommarverksamhet bland socialt utslagna och hemlösa personer. Rias föreståndare Birgitta Ekström är glad över gåvan. Fullt förståeligt, 38 000 kronor är ju inte direkt kattskit för en fattig organisation.

Vad är det som orsakat, att Rias sommarverksamhet blivit hotat? Har Ria drabbats av en naturkatastrof, som kräver snabba ekonomiska insatser? I någon mån kan det väl sägas att Ria drabbats av en naturkraft. Kommunens socialnämnd har minskat anslaget till Ria med 50 000 kronor. I socialnämnden är säkert många av kommunfullmäktiges ledamöter representerade. Nämnden sänker Rias bidrag med 50 000 kronor och fullmäktiges ledamöter samlar in 38 000 kronor.

Inte vet jag om ledamöterna förväntar sig jubel och applåder för sin insats, men jag anser, att hela hanteringen är en skam. Mig veterligen utgör 52 ledamöter med råge en kvalificerad majoritet över 61 ledamöter. Varför accepterar den majoriteten att en minoritet beslutat sig för att ekonomiskt hota en socialt viktig verksamhet? Att så uppenbart inte bruka den makt man har, kan bara kallas för grovt maktmissbruk.

Maktmissbruket i Borlänge drabbar, som i riksdagens sovsäcksinsamling, de mest utsatta i samhället. De får lita till maktens, minst sagt osäkra, privata vilja till välgörenhet.

Andra bloggar om: Borlänge, Kommunfullmäktige, Socialnämnd, Insamling, Ria, Välgörenhet, Maktmissbruk,

Det är patetiskt!

S:ta Clara kyrka i Stockholm har tagit ett mycket vällovligt initiativ och öppnat kyrkan för hemlösa. Det är inte svårt att inse behovet, när man läser av termometern varje morgon och ser i TV hur snön vräker ned.

S:ta Claras initiativ innebär också en kritik mot kommun och stat, som inte klarar av att ge värme och skydd åt alla sina medborgare, utan förlitar sig på att andra tar det ansvaret.

Det är med både ilska och förvåning vi kan läsa i tidningarna att riksdagsmän tagit initiativet till en insamling av sovsäckar bland sina kollegor. Jag frågar mig. Har inte riksdagen makt att göra något åt hemlösheten? Istället för att bidra till en lösning på problemet, så genomför man en insamling av sovsäckar! Upplever riksdagsledamöterna, att hemlösheten är en plötsligt uppkommen naturkatastrof?

Förstår de inte hur förnedrande det är för de hemlösa, att se maktens representanter ägnar sig åt personlig välgörenhet, istället för att använda sin makt och lösa problemet. Det finns bara ett ord att beskriva en sådan inställning. Den är föraktfull!

Andra bloggar om: Hemlöshet, S:ta Clara kyrka, Riksdagsmän, Välgörenhet, Sovsäckar

Offer för stridiga känslor

Har lämnat förintelsens minnesdag med 12 minuter. Jag har, säkert likt många andra, ägnat dagen åt att se dokumentärer på TV. Filmer som på olika sätt och med skilda infallsvinklar beskrivit vad som hände under de där svarta åren i Europas historia. Jag har också läst Eric Silvers bok ”Hjältar i det tysta.” Den boken läser jag ofta, när svartsynen vill gripa tag och försänka mig i ett förlamande svårmod. Boken visar på att godheten mot alla odds ändå fanns då och med all säkerhet finns även i dag.  

När jag under dagen pendlat mellan olika känslolägen, så har den förhärskande känslan ändå varit ilska. En ilska som tydligen bara blir starkare ju äldre jag blir. Orsaken till ilskan är, att jag alltmer ser hur förståelsen för orsakerna till Förintelsen minskar. De flesta kan relativt väl beskriva vad som hände. De flesta tar också avstånd från grymheterna i Tyskland och håller fullt ut med om att det inte får hända igen. Men är det tillräckligt? Jag anser inte det. För att vi ska kunna bidra till att det aldrig händer igen, måste vi förstå hur det kom sig att det en gång tilläts hända.

Jag har en obehaglig känsla av att Förintelsen beskrivs som en obegriplig ondska, som dyker upp i historien, utan några som helst orsakssammanhang i dåtidens Tyskland eller Europa. Det är viktigt för förståelsen att inse, att Förintelsen inte skedde i några lufttomma rum, vare sig i Tyskland eller Europa. Det fanns både en ideologiska, som ekonomiska förklaringar till att Hitler och hans parti fick makten. Utan sådana förklaringar blir hela händelsekedjan fullständigt obegriplig. I mina mest mörka stunder får jag en känsla av, att Förintelsen beskrivs som onda handlingar gjorda av män i uniformer och som pratade engelska med en lustig brytning.

Orsakssambanden var lite mer komplicerade än så. Låt mig bara med ett exempel visa på att stödet för Hitler inte bara utgjordes av halvgalna SS-soldater. I t ex Sverige kunde teologen Odeberg, skriva: ”fariséerna – det vill säga judarna – kan tyckas mänskliga, men är egentligen mer lika dresserade apor än människor.” Citatet har jag hämtat ur boken ”Bibeltolkningens bakgator – Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid.” av Jesper Svartvik. Jag rekommenderar boken varmt. Den ger goda kunskaper om i vilken mylla antisemitismen och vurmen för Hitler frodades i.

Så gick tankar i går och jag tänkte, hur kan det komma sig att vi återigen får uppleva hur liknande krafter växer sig allt starkare i Europa, men även i Sverige. För visst är det väl så, att om växande politiska krafter anser att muslimerna är för många i Sverige och Europa, då är lägren och folkfördrivningen nära?

Ett passande tidigare inlägg. En tänkvärd debattartikel hämtad från SvD.

Rättelse: Jag vill göra läsarna av inlägget uppmärksammad på att citatet, som jag tillskriver Odeberg, är felaktigt. Den inskjutna satsen ”det vill säga judarna” är ett tillägg som författaren lagt till. Svartvik skall inte lastas, utan det är jag som läste slarvigt!

Andra bloggar om: Minnesdag av Förintelsen, Hjältar i det tysta, Eric Silver, Bibeltolkningens bakgator, Jesper Svartvik, Tyskland, Hitler, Odeberg,

Det här kan väl ändå inte vara sant?

Jag gjorde ett sista svep i nyhetsflödet innan jag skulle uppsöka sängen. Då stöter jag på följande nyhet i SvD och nu kommer jag inte att somna på ett bra tag.

Visserligen borde jag vara luttrad vid det här laget. Svenska myndigheter har säregna tolkningar om det mesta. Apatiska barn är inte särskilt ömmande fall, utan kan avvisas till osäker framtid i andra länder. Misshandlade barn utvisas tillsammans med pappan som misshandlat dem. Homosexuella utvisas trots dödshot med uppmaningen att leva lite diskreta. Myndigheter som kan avgöra om människors religionsbyten är trovärdiga. Ja listan kan göras oläsligt lång och jag skulle ändå säkert missa mängder av fall där myndigheten drivit fullständigt orimliga ståndpunkter. Tyvärr ofta med framgång. Orättfärdiga segrar har säkert ofta firats med tårta hos våra myndigheter.

Nu läser jag i SvD att Försäkringskassan med stöd av länsrätt och kammarrätt anser, att ett skadestånd som en kvinna fått från den tyska staten för det tvångsarbete nazisterna tvingade henne att utföra i ett ghetto, är att anse som ”ersättning eller pension för frivilligt arbete.” Instanserna ansåg det rimligt att sänka kvinnans pension och sno åt sig 43 000 kronor av de 80 000 kronor kvinnan fått i skadestånd.

Varken Försäkringskassan eller länsrätt och kammarrätt kan hävda, vilket myndigheter ofta gör, att de bara följde lagen. Glädjande nog har tydligen regeringsrätten gett kvinnan rätt och underkänt de lägre instansernas bedömning, men den gnagande frågan kvarstår. Hur kunde Försäkringskassan, länsrätt och kammarrätt se tvångsarbete i ett ghetto, som ”frivilligt?” Har de inte sett en enda dokumentär från andra världskriget? Sov alla dessa tjänstemän och höga jurister sig genom skoltidens historielektioner? Här har tydligen den ”Historiska sanningsmyndigheten” en stor uppgift att ta sig an, att täta till kunskapsluckor hos våra juridiska myndigheter.

Jag går och lägger mig och drar täcket över huvudet och hoppas att jag rids av maran! I morgon existerar inte nyheten?!

Ytterligare artiklar i ämnet här och här.

Andra bloggar om: Länsrätt, Kammarrätt, Regeringsrätt, Ghetto, Tvångsarbete, Tyskland, Skadestånd, Försäkringskassan

Plundrare i katastrofens spår!

Jag säger ofta: ”Det finns då folk till allting!”, när jag läser om eller stöter på märkliga mänskliga beteenden.

Vi matas varje dag med nyheter om plundring i katastrofens Haiti. Vi lyssnar till berättelser om hur människor självuppoffrande arbetar för att rädda skadade ur ruinerna, samtidigt som andra passar på att plundra och på olika sätt försvåra räddningsarbetet. Vid varje katastrof ser vi samma mönster.

Mönstret går också igen här i Sverige. Kyrkor, Röda Korset, Läkare utan gränser, Rädda Barnen och mängder av andra organisationer samlar in pengar, sänder hjälppersonal och materiel till katastrofområdena. Samtidigt passar människor på att lura till sig pengar för egen del. Den plundringen skiljer sig inte, vare sig moraliskt eller i praktiken, från den plundring som sker på plats. Varje krona som dessa plundrare lurar åt sig är en krona som stjäls från de skadade, bostadslösa och hungriga i Haiti.

Andra bloggar om: Haiti, Plundrare, Katastrofer, Svenska Kyrkan, Röda Korset, Läkare utan gränser, Rädda Barnen,

Jag hade en dröm eller var det en mardröm?

I den här värmen är det inte konstigt, att allsköns tankar snurrar i huvudet, oavsett om man är vaken eller sover. I morse vaknade jag, alldeles blöt av svett, till en tanke som måste varit rester från en dröm.

Jag såg framför mig hur pastor Fred Phelps tillsammans med den innersta kärnan i Westboro Baptist Church satt och studerade Bibeln. Samtidigt, i Stockholm, studerade Christer Sturmark, Björn Ulvaeus och Morgan Johansson också Bibeln. Som på en given signal slår bägge grupperna igen sina Biblar och konstaterar förnöjt:

GUD HATAR BÖGAR!

Pastor Phelps leder sin lilla församling på ett korståg mot homosexualitet och homosexuella. Församlingen demonstrerar utanför rättssalar där hatbrott mot homosexuella behandlas och försvarar förövarna. När de hinner demonstrerar de också vid militärbegravningar när stupade homosexuella soldater begravs.

Sturmark, Ulvaeus och Johansson går ut i en egen kampanj där de påtalar att en Gud som hatar homosexuella inte kan finnas. Därför är det enda logiska att vara ateist. Med stort allvar varnar de för att låta troende människor, som alla hatar homosexuella, påverka samhällsutvecklingen.

I drömmen ser jag hur pastor Phelps och hans församling och Sturmark, Ulvaeus och Johansson dansar en makaber dans tillsammans. Jag försöker desperat bryta dansen, men de dansande vänder sig mot mig och ropar unisont:

”Lägg dig inte i något du inte förstår! Vi har läst Bibeln från pärm till pärm. Vi vet vad som står där och vi vet också hur det ska tolkas! Förövrigt är du ingen riktig kristen!”

Med förnöjsamma och självgoda miner fortsätter dansen och jag vaknar och tänker: Gudsigförbarme vad varmt det är!

Andra bloggar om: Fred Phelps, Westboro Baptist Church, Christer Sturmark, Björn Ulvaeus, Humanisterna, Homosexualitet, Gud, Bibeln, Morgan Johansson,

Varför köpte jag min första dator?

Så är man där igen!

Min bloggbild här på wordpress försvann en dag och nu har jag försökt få dit en ny bild. Jag försöker och försöker. Svär en harang och försöker igen. Gör precis som instruktionerna säger. Får uppmuntrande bekräftelser, att snart kommer bloggbilden att synas överallt inom wordpress.

Inte har jag sett någon bild än, trots att jag hållit på några dagar nu!

Tänkte passa på att byta bild på Kyrkpressen också. Nu sitter jag här med två misslyckanden! När jag försöker plocka fram bilden jag vill använda, får jag hela tiden upp ett dansande fruntimmer, som jag definitivt inte har bland mina sparade bilder. Mypictr, släng er i väggen! 

Här sitter jag nu. Frustrerad och förmår mig inte skriva alla de där briljanta inläggen jag har i huvudet. Helt upptagen med, att gång på gång gå på pumpen i mina fruktlösa försök, att få in två ynka bloggbilder i mina bloggar!

I morgon åker jag till Hudik och införskaffar mig en rejäl anteckningsbok med hårda pärmar, i vilken jag skriver ner mina tankar.

I datorn kan jag lägga patiens. Kungen är lätt och bra. Den har funkat oklanderligt i alla mina datorer. Har aldrig behövt ominstallera den. Inte heller har den oförklarligt bara försvunnit. Passar mig helt utmärkt!

Andra bloggar om: Dator, Blogg, Bloggbilder, WordPress, Kyrkpressen, Patiens, Kungen,