Jag hade en dröm eller var det en mardröm?

I den här värmen är det inte konstigt, att allsköns tankar snurrar i huvudet, oavsett om man är vaken eller sover. I morse vaknade jag, alldeles blöt av svett, till en tanke som måste varit rester från en dröm.

Jag såg framför mig hur pastor Fred Phelps tillsammans med den innersta kärnan i Westboro Baptist Church satt och studerade Bibeln. Samtidigt, i Stockholm, studerade Christer Sturmark, Björn Ulvaeus och Morgan Johansson också Bibeln. Som på en given signal slår bägge grupperna igen sina Biblar och konstaterar förnöjt:

GUD HATAR BÖGAR!

Pastor Phelps leder sin lilla församling på ett korståg mot homosexualitet och homosexuella. Församlingen demonstrerar utanför rättssalar där hatbrott mot homosexuella behandlas och försvarar förövarna. När de hinner demonstrerar de också vid militärbegravningar när stupade homosexuella soldater begravs.

Sturmark, Ulvaeus och Johansson går ut i en egen kampanj där de påtalar att en Gud som hatar homosexuella inte kan finnas. Därför är det enda logiska att vara ateist. Med stort allvar varnar de för att låta troende människor, som alla hatar homosexuella, påverka samhällsutvecklingen.

I drömmen ser jag hur pastor Phelps och hans församling och Sturmark, Ulvaeus och Johansson dansar en makaber dans tillsammans. Jag försöker desperat bryta dansen, men de dansande vänder sig mot mig och ropar unisont:

”Lägg dig inte i något du inte förstår! Vi har läst Bibeln från pärm till pärm. Vi vet vad som står där och vi vet också hur det ska tolkas! Förövrigt är du ingen riktig kristen!”

Med förnöjsamma och självgoda miner fortsätter dansen och jag vaknar och tänker: Gudsigförbarme vad varmt det är!

Andra bloggar om: Fred Phelps, Westboro Baptist Church, Christer Sturmark, Björn Ulvaeus, Humanisterna, Homosexualitet, Gud, Bibeln, Morgan Johansson,

Varför köpte jag min första dator?

Så är man där igen!

Min bloggbild här på wordpress försvann en dag och nu har jag försökt få dit en ny bild. Jag försöker och försöker. Svär en harang och försöker igen. Gör precis som instruktionerna säger. Får uppmuntrande bekräftelser, att snart kommer bloggbilden att synas överallt inom wordpress.

Inte har jag sett någon bild än, trots att jag hållit på några dagar nu!

Tänkte passa på att byta bild på Kyrkpressen också. Nu sitter jag här med två misslyckanden! När jag försöker plocka fram bilden jag vill använda, får jag hela tiden upp ett dansande fruntimmer, som jag definitivt inte har bland mina sparade bilder. Mypictr, släng er i väggen! 

Här sitter jag nu. Frustrerad och förmår mig inte skriva alla de där briljanta inläggen jag har i huvudet. Helt upptagen med, att gång på gång gå på pumpen i mina fruktlösa försök, att få in två ynka bloggbilder i mina bloggar!

I morgon åker jag till Hudik och införskaffar mig en rejäl anteckningsbok med hårda pärmar, i vilken jag skriver ner mina tankar.

I datorn kan jag lägga patiens. Kungen är lätt och bra. Den har funkat oklanderligt i alla mina datorer. Har aldrig behövt ominstallera den. Inte heller har den oförklarligt bara försvunnit. Passar mig helt utmärkt!

Andra bloggar om: Dator, Blogg, Bloggbilder, WordPress, Kyrkpressen, Patiens, Kungen,

En radikalitet på villovägar.

Läser i DN och Dagen, att Antifascistisk Aktion i Uppsala, på affischer erbjuder människor en belöning på fem hundra kronor och ett knogjärn om de misshandlar en påstådd namngiven nazist. Uppgifterna i Dagen och DN bekräftas på Afa:s hemsida. Om man har ett mycket grovhugget sinne för humor, kan uppmaningen möjligen ses som ett skämt. Nu har jag inte den humorn och därför tar jag uppmaningen att misshandla en nazist på fullaste allvar. Jag upplever att den radikalitet och antinazism som Afa anser sig stå för på många sätt motverkar sitt syfte.

Det kan inte strategiskt vara någon lyckad idé, att skärpa de sociala och politiska motsättningar och tro att det i sig leder till ett radikalare politiskt klimat. Under 60- och 70-talet upplevde vi inom vänstern skilda radikala grupper som anammat sådana idéströmningar. Ingen av dessa grupper lyckades radikalisera samhällsklimatet.

Afa kan inte med någon trovärdighet hävda att de ägnar sig åt självförsvar, när de själva söker konflikten. Att i affischer uppmana människor att misshandla namngivna personer, kan inte med bästa vilja i världen kallas för självförsvar. Afa söker striden och trappar upp konflikten av skäl som jag vare sig förstår eller kan acceptera.

Jag tror inte heller, på goda historiska grunder, att slagfältet mot nazismen är gator och torg. Tysklands kommunistiska parti på 20- och 30-talet tog striden mot nazismen och SA på gatorna, när kampen för demokrati och mot nazismen fördes på helt andra arenor. När Hitler och hans Nationalsocialistiska parti tog makten, raderades, en av världens starkaste kommunistpartier utanför Sovjetunionen, bort över en natt. De fick dyrt betala för sitt strategiska misstag! Och det säger jag inte med någon skadeglädje!

Att redan i kampens initialskede hävda. att det inte finns någon annan väg att gå än våldets, är också något vanskligt. Hur vet Afa det? Har de försökt och vad var resultatet? Det måste väl ändå finnas någon erfarenhet, som vi andra inte ser, de baserar sin strategi på? För min personliga del känner jag mig inte trygg med sådana livvakter, utan vill å det bestämdaste avtacka mig för sådant skydd, som Afa erbjuder.

Jag är övertygad om, att det finns effektivare vägar att välja i försvaret av demokrati och frihet!

Andra intressanta bloggar om: Afa, Uppsala, Nazism, Antinazism, Våld, Misshandel, Knogjärn, Belöning, Affischer