Ingen demonstration i år heller

Det är bara att inse, att jag sen ett antal år etablerat en personlig tradition, att inte delta i något 1 maj-tåg. En del av den nya tradition är, att jag varje 1 maj reflekterar över mitt beslut och på det sättet skapat en egen liten 1 maj-bubbla, där jag går med min slitna kavaj, som en mantel av strålande ljus.

Skälen för beslutet att avstå från 1 maj-tågen är många. Ett av de viktigaste är nog att jag mer och mer upplevde det märkliga i att jag skulle demonstrera för ett speciellt parti och dess politik, oavsett om det är Socialdemokraternas tåg, Vänsterpartiets tåg eller Röd Front. Kraven i de olika tågen är partiernas egna dagsaktuella krav och inte klassens långsiktiga som i arbetarrörelsens barndom. 8 timmar arbete, 8 timmar fritid och 8 timmar sömn.

I vilket tåg finns kravet på arbetstidsförkortning, som ett av de bärande kraven? I vilket tåg manifesteras kraften och viljan hos fackföreningarna, att försvara sina medlemmar från att utnyttjas i förnedrande arbetsmarknadsåtgärder som t ex Fas 3? I vilket tåg finns kritiken av socialdemokratiska och vänsterstyrda kommuner, som låter människor städa trappor och röja sly utan lön, med motiveringen att arbetsuppgifterna inte är ordinarie arbetsuppgifter? I vilket av tågen finns en grundläggande kritik av den orimliga vurmen för en oändlig ekonomisk tillväxt, som i allt snabbare takt ödelägger vår planet? Kort sagt, i vilket tåg står det goda livet i centrum?

Klassens och människors krav är konkreta och tar inte i första hand ställning till vilket tåg är socialistisk, mer socialistisk eller mest socialistisk. De beskrivningarna är tomma och innehållslösa. Ändå hävdar, i olika grad, de flesta riktningarna Lenins tes, att jag som arbetare på egen hand inte kan uppnå annat ett enkelt och simpelt fackligt medvetande. Det krävs partier som höjer vårt medvetande. Nu när jag börjar närma mig åldern då jag trött och skumögd sitter på en parkbänk och matar duvor, känns det lite skämmigt att inse, att ingen av de där socialistiska teorierna inneburit, att arbetarklassen i vid mening, fått någon makt.

Det får vara hursom. Solen skiner och idag byter jag min svarta stetson mot sommarens vita! Vilket också är en icke oväsentlig 1 maj-tradition! Jag avslutar dagens fundering, som tidigare år, med en dikt av Birger Norman. Dikten förklarar den sinnesstämning jag kände 2007 då min nya 1 maj-tradition började. Sinnesstämningen kvarstår och så gör också diktens budskap:

1 maj

Bestig din smärtas berg och se
förlorade riken, förlorade drömmar
Mest förlorad är freden

Vi stod vid korsvägen, skiljevägen
Professorerna kom till oss
och våra kamrater ministrarna
De lade på oss ett ansvar
som var för gammalt och för tidigt
och som ledde oss undan ansvaret

Genom medvetandet om klassen
fanns ett medvetande om världen
och ett medvetande om människan
Vi övergav det trängre medvetande
som begärde vår trohet
och förlorade alla våra vägar   

 Intet blod må utkrävas
Förräderiet var redan berett i våra hjärtan

Bloggtips: Här

Läs även andra bloggares åsikter om 1 maj, Demonstrationståg, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Röd Front, Lenin, Fas 3, Arbetstidsförkortning, Ekonomisk tillväxt

En patetiskt liten skara med groteskt självförtroende

I går kunde den som var intresserad ta del av en mycket intressant ledare i HT skriven av Anders Eklund. Ledaren hade rubriken ”Folkrörelser utan både folk och rörelse.” Jag citerar ur artikeln lite sifferuppgifter, som till stor del ligger till grund för mitt fortsatta funderande:

”Dagens Samhälle redovisade nyligen en undersökning som visar att 300 000 medlemmar försvunnit från partierna bara under de senaste 20 åren. Största medlemsraset har Centern med minus 67 procent, tätt följt av Socialdemokraterna och Moderaterna, båda med minus 62 procent. Störst ras i antal medlemmar har S som rasat från 262 000 medlemmar 1992 till dagens 99 000. Borta är alltså 163 000 medlemmar? På 20 år.” Ledarskribenten påpekar också att bara 3 % av medborgarna är medlemmar i något av de 8 riksdagspartierna. Det går att dra många slutsatser av medlemsraset, men det intressanta är att partierna inte verkar dra några slutsatser, utan går på som ingenting har hänt. Jag har alltid befunnit mig, under de 50 år jag varit politiskt aktiv medborgare, organisatoriskt och ideologiskt inom arbetarrörelsen i vid mening. Det kändes märkligt, när jag slutgiltigt lämnade det organiserade partipolitiken 2005, att uppleva hur ideologin inom både LO-facken och partiet utgick från att ingenting grundläggande ändrats sen arbetarrörelsens barndom. Rörelsens hela ideologiska skolning utgår från att det finns en rak och obruten utvecklingslinje från tiden med den explositionsartade egenorganiseringen inom den tidiga arbetarrörelsen till dagens situation. Skolningen av nya medlemmar, de förekommer, utgår ideologiskt som en sanning, att dagens parti är samma parti, som det som bildades 1889. Möjligen kan väl sägas, att ett är sig likt. Partivänstern Stockholm tillät inte P A Hansson att skriva i Stockholms Tidningen. De ansåg att Per-Albin tillhörde högern inom partiet, vilket till partiets lycka säkert var sant. Den uppgiften hittar man inte i någon officiell partiskrift eller skolningsmaterial. Ett parti eller rörelse som håller sig med en ideologisk verklighetsbild, som inte utgår från verkligheten i sin omgivning, får stora svårigheter att bli en mobiliserande och samhällsförändrande kraft. Istället fortsätter partiet och rörelsen att identifiera sig med sin historia och ser och förstår inte människors oro över samhällsutvecklingen här och nu. 

Från att ha varit en kraft mitt i en samhällsomdaning, med ett antal kraftbälten som fackföreningsrörelsen, ABF, folkhögskolor, Konsum, OK, Folksam för att ta några exempel. Till det styrkebältet måste också partiets interna organisation räknas. Partiet hade hängivna medlemmar, som på olika sätt förde ut och också kunde förklara partiets politik. Jag skrev för ett antal år sedan om Gustafsson, min barndoms vaktmästare på Radiogatan i Skönsmon, Sundsvall: ”Vi såg det komma.”  Var finns Gustafsson av idag? Återigen, partiet har behållit sina S-föreningar, men numer är deras roll reducerad till att nominera människor till kandidatlistor i olika val och vara basen för interna maktstrider i de lokala arbetarekommunerna, men den ideologiska bilden är att S-föreningarna fortfarande spelar en ingripande roll i sina stadsdelar eller byar.

Trots alla samhälleliga och organisatoriska förändringar, fortsätter socialdemokratin odla verklighetsbilden, att ingenting har förändrats i grunden. Med ett groteskt självförtroende tror de sig klara av att med 99 000 medlemmar rekrytera politiskt förtroendevalda till kommuner, landsting, riksdag, kommittéer och nämnder. Ja inte bara det, de 99000 skall också räcka till att förse LO-facken med tillräckligt antal duktiga förtroendevalda, så att de även i framtiden ska kunna kontrollera LO ideologiskt och politiskt. Jag tycker mig se, att socialdemokratin alltmer fått släppa inflytandet i KF, Folksam, HSB och andra organisationer, som rörelsen varit med om att bygga upp. I vart fall orkar inte de socialdemokratiska förtroendevalda bibehålla företagens karaktär av att vara demokratiska motkrafter i en för övrigt kapitalistisk omgivning. Men ändå, den stora utmaningen för socialdemokratins självbild är ändå den bristande sociala förankringen.  99000 medlemmar är inte en tillräcklig bas att vare sig fånga upp folkliga strömningar av missnöje eller att organisera motståndet mot missnöjets orsaker. Inte blir det heller lättare så länge partiet inte ser problemen, utan tror sig ha både organisatorisk och politisk kraft, att fortsätta som tidigare. 99000 medlemmar, där de flesta är passiva ska räcka till mycket!

Jag kan inte låta bli, att påminna om, att socialdemokratin också har ambitionen och viljan att med 99000 medlemmar i ryggen få än större makt över Svenska Kyrkan än de redan har. Nu är det inte längre frågan om ett groteskt självförtroende, utan en monumental självgodhet på gränsen till hybris!

Läs även andra bloggares åsikter om Folkrörelser, Partier, Socialdemokratin, Centern, Moderaterna, Medlemsras, LO, Svenska Kyrkan

Det är lätt att förstå Nalin Pekguls upprördhet

När jag läser Nalin Pekguls debattartikel i DN, i vilken hon kommenterar debatten kring Islamiska förbundet och organisationens agerande. Läs artikeln, den ger insikter, men också många nya infallsvinklar.

Om jag mot förmodan, nu på gamla dar skulle emigrera till något land med en helt annan majoritetskultur än den svenska, då skulle jag givetvis söka en kyrka snarlik den som jag är van vid här i Bjuråker-Norrbo. I övrigt skulle jag försöka orientera mig i politik, kultur och hur staten är uppbyggd. Kort sagt försöka bli så integrerad som möjligt, som en snart 70-åring hinner med innan han dör.

Tänk er då min förvåning, när jag upptäcker, att min identitet reducerats till att enbart vara kristen och att den kristna identiteten bestäms i samtal mellan en enda kristen organisation och statliga institutioner, landets dominerande trossamfund och det övriga civila organisationslivet. Om jag skulle protestera och säga, att den där kristna organisationen inte representerar mig och mina åsikter, vore det inte märkligt om jag av de ivriga samtalspartnerna nästan skulle betraktas som okunnig och uppmuntra till kristofobiska strömningar i landet?

Nå, det här ett tänkt och mycket osannolikt scenario för min del, men för Nalin Pekgul är det en realitet. Hon erkänns inte vara troende muslim, utan hon måste påminna oss om, att hon på sin tid var den första muslimen i Sveriges riksdag. Till råga på allt har hon också varit adjungerad Socialdemokraternas högsta ledning, som ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Nalin Pekgul säger med stor kraft att Islamiska förbundet inte representerar henne och inte heller majoriteten av muslimer i landet. Lyssnar Peter Weiderud och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet på vad Pekgul säger? Det verkar inte så, utan de förbehåller sig rätten att avgöra vem som är riktig muslim och dit räknas tydligen inte Nalin Pekgul. Hon får vara glad om hon inte blir betraktad som islamofob. Peter Weiderud, däremot stoltserar med att han minsann också haft samma kontakter som Islamiska förbundet och det är ju sant. (Kan inte låta bli en personlig och kanske en illvillig fråga till Seglora Smedja. När får vi läsa en ledare med rubriken ”Var går gränsen, Socialdemokrater för tro och solidaritet?”) Peter Weiderud skriver också: ”Här finns möjligheter att återta det stora förtroende vi haft hos Sveriges praktiserande muslimer.” Sug på den karamellen Nalin Pekgul, du räknas säkert inte till de praktiserande muslimerna! Trösta dig med, att med den snäva definition på praktiserande som Peter Weiderud gör sig tolks för, så finns det inte många praktiserande kristna medlemmar i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Jag har vissa insikter efter ett antal år som medlem i Broderskap och ett år som distriktsordförande i Västmanland.

Det som ställer till det för många socialdemokrater och vilket de har svårt att förklara, om nu viljan skulle finnas, som jag på goda grunder upplever inte finns. Nalin Pekgul hänvisar inte enbart till skrivna texter eller samtal i slutna mötesrum. Hon hänvisar till en verklighet hon upplevt och ser. Hon skriver i sin debattartikel: ”Det hade kunnat betyda en hel del om Omar Mustafa i sin kamp för jämställdhet tydligt hade tagit avstånd från hån och trakasserier som drabbar muslimska kvinnor i Tensta och Rinkeby som inte bär slöja eller som tar sig ton i det offentliga rummet. Men det har han hittills inte gjort.” Helt rätt! En inställning som inte resulterar i en handling, blir bara en inställning utan praktiskt värde. Om verkligheten är så, som Nalin Pekgul och många andra med stora erfarenheter av samma verklighet hävdar, då är det ju märkligt att företrädare för Islamska förbundet och Unga muslimer inte tar täten och försvarar kvinnor mot trakasserier för att de inte klär sig rätt. Jag må vara illvillig, men jag tolkar passiviteten, som ett accepterande av trakasserierna eller som Nalin Pekgul också visar i debattartikeln att medlemmar i Islamska förbundet deltar i verksamheten. Islamistiska organisationer har en förkärlek att vilja visa sin tro genom att kontrollera kvinnors klädsel, sexuella aktiviteter, krav på underordning och helst vara osynlig i det offentliga rummet. Det här gäller inte enbart islamister, utan liknande inställningar finns t ex också hos ortodoxa judar i Israel. Självklart får människor leva sin tro, men att påtvinga andra sitt levnadssätt är fel och måste med kraft motarbetas. Det är det som är den stora poängen med Nalin Pekguls debattartikel. Väl så!

När jag skrivit de tidigare artiklar i ämnet och också nu när jag är på väg att avsluta det här inlägget har jag slagits av att jag nog hamnat i en tvåfrontsstrid. Genom åren har jag mött, främst från främlingsfientliga krafter, men också från andra, att det pågår en islamisering i många av våra förorter och det sker inte av en slump, utan det visar på islams rätta natur. Jag har ofta, oftast utan resultat, protesterat och hävdat att islam inte kan definieras så enkelt, utan islam är större än så. När jag skrivit eller i diskussioner hävdat ståndpunkten, har jag ofta haft personer som Nalin Pekgul i tankarna. I dagarna upplever jag, till min stora förvåning och sorg, att så många som jag sett som allierade i striden mot de främlingsfientliga krafternas argumentation, verkar ha en liknande ståndpunkt om vad som kännetecknar en sann praktiserande muslim.

Tvåfrontsstrid eller inte. Jag backar inte steg från det som är sant och rätt! Tro inte något annat!

Läs även andra bloggares åsikter om Tensta, Nalin Pekgul, Peter Weiderud, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Islamiska förbundet, Unga muslimer

Lögnen får aldrig bli vår kampmetod!

Jag har de senaste dagarna på Facebook läst otaliga varningar om att polisen i Göteborg ägnar sig åt REVA-kontroller. Upplysningarna avslutas med SPRID! Alldeles nyss läste jag hos Kristen opinion, att dessa varningar enbart är rykten. Kristen opinion hänvisar också till GP, där polisen förnekar att det pågår sådana kontroller, som ryktena påstår.

Självklart är det svårt för mig att här i Bjuråker avgöra vad som är sant i alla lägen, utan måste förlita mig på att uppgifter som sprids är sanna. Om det visar sig att människor sprider falska rykten, då blir jag och säkert många med mig osäkra och kanske slutar att lyssna. Vilket inte gagnar beredskapen att skydda och stötta utsatta människor i nöd.

Det är sanningen som gör oss fria. Inte rykten eller lögner!

Läs även andra bloggares åsikter om REVA, Göteborg, ID-kontroller

Varifrån kommer alla dessa självutnämnda etikettexperter åt invandrare från?

Jag minns fortfarande den förvåning jag ibland kände, när jag i början på 50-talet, som nyinflyttad från Finland råkade säga till skolkamrater på Skönsmons skola, att ”så här gör man inte i Finland” och möttes av, ”Flytta tillbaka då om det var bättre där!” Det tog ett antal år innan jag förstod, att det inte var mina kamraters spontana reaktion på etikettsbrottet, utan de hade lärt sig av sina föräldrar hur en invandrare borde bete sig. Med tiden lärde jag mig att undvika sådana jämförelser. Delvis på grund av att minnesbilden hur det hade varit i Finland, av naturliga skäl, bleknade.

Att jag med tiden slapp höra att jag förbrutit mig mot etikettsreglerna, att inte vilja ta seden dit jag kom, innebar inte att själva företeelsen försvunnit. I nästan varje diskussion eller samtal, dyker dessa självutnämnda etikettsexperter upp med sitt: ”Invandrarna måste inse att de ska ta seden dit de kommer!” ofta åtföljd av ”Det får vi svenskar göra, när vi åker till andra länder.” Det sista ledet är nog inte helt sann. När jag ser på bilder av svenska turister i Turkiet eller Egypten eller tar del av berättelser, blir jag något förvånad över de kläd- och dryckesseder som turisterna tydligen varit tvungna att anpassa sig till!

Jag har många gånger funderat vad dessa etikettsexperter av invandrares beteenden egentligen menar. Hur många år ska en invandrare med uppehållstillstånd bo i Sverige innan hon fullt ut får försöka påverka samhället politiskt, kulturellt eller moraliskt? 1 år? 10 år eller aldrig? Har etikettsexperterna också något förslag på vilka seder en person med utrikesbakgrund alltid måste anpassa sig till? Trots att jag inte är någon etikettsexpert, har jag ändå haft anledning att fundera över vad jag anser vara viktiga svenska seder, som jag vill förmedla till människor från andra länder.

När jag vandrar tillbaka i mina minnen, så är det ett som ständigt återkommer. I alla politiska samtal jag genom åren haft med flyktingar från t ex Chile, ett ständigt råd jag gav på mina lektioner på invandrarlinjen på Tärna folkhögskola i Sala och senast till kvotflyktingar från Afghanistan som landade i Ljusdal för några år sedan och kommunen uppdrog åt ABF Ljusdal att ansvara för introduktionsmånaden. Upplägget i alla dessa samtal var/är ungefär så här. Jag börjar med att berätta hur genomorganiserat Sverige är. Så fort vi identifierar ett problem eller delar något intresse med varandra. Vips så skapar vi en organisation kring intresset eller problemet. Vi utser styrelser, utser protokollsjusterare och revisorer och sen söker vi pengar från kommunen. Jag gör det med stor stolthet, trots den raljerande tonen och uppmanar invandrare att ta till sig seden, att i ord, talad eller skriftligt, formulera krav och önskningar, att organisera sig kring kraven eller aktiviteten och att med stöd av organisationen försöka påverka samhället. Enligt min uppfattning är formulerandet av önskemål, organisering kring önskemålen och den kollektiva ansträngningen att försöka påverka samhället, en av de viktigaste sederna i Sverige. Det finns inte heller någon karenstid för rätten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Den rätten infaller redan dag 1!   Det backar jag inte ett steg ifrån!

Alla håller inte med, men upplever ändå, att på ett principiellt plan delar nog de flesta min uppfattning, men… Inte helt ändå. Det finns ändå något som skaver. Det kan väl inte gälla vilka krav som helst eller…? Låt mig ta ett exempel, som jag lite då och då mött på skilda sociala medier. Frågan om fläskkött i skolmatsalarna. Vi vet att stora grupper av invandrare inte äter fläsk och har önskemål om alternativ, när fläsk serveras i skolan. Önskemålet är rimligt enligt min uppfattning, men det är många som anser önskemålet vara orimligt. ”I Sverige äter vi fläsk!” Det är bara att rätta in sig i ledet och anpassa sig till den svenska seden! Men stopp och belägg! Är fläsk – eller köttätande för den delen en entydig svensk sed? I Sverige har vi en växande rörelse som avstår från att äta kött, av skilda skäl. Vegetarianer och veganer har, vad jag vet, lyckats påverka skolorna att alltid erbjuda ett vegetariskt alternativ i sina matsalar. Mitt barnbarn som är vegetarian har aldrig, vad jag vet, mötts med ilsket ”I Sverige äter vi kött!” Hans matvanor anses vara en helt naturlig del av svensk sed och så är det ju.

Jag kan inte se att det ska finnas restriktioner på vilka krav eller önskemål människor med invandrarbakgrund ska ha rätt att ställa eller organisera sig kring. Jag skulle gärna vilja få veta vilka krav det i så fall skulle kunna tänkas vara fråga om. Självfallet är det också så, att jag inte behöver acceptera alla krav och har också rätten att argumentera emot, men då inte mot att kravet ställs utan mot själva kravet. Sverigedemokraterna har mängder av krav som jag rent av aktivt bekämpar, men jag tror inte någon kan hitta ett enda inlägg, där jag ifrågasatt SD:s rätt att ställa kraven.

För säkerhets skull, för att ingen ska missförstå eller att jag ska hamna i en felaktig diskussion. När vi formulerar krav, organiserar oss kring krav och aktivt försöker påverka samhället, då skall det givetvis ske under fredliga former och utan hot om våld. Hela det demokratiska uppbygget av Sverige, förutom små våldsromantiska strömningar, har baserats på ickevåld. Det är bara att gå till läggen! Ickevåldet som strategi är en övergripande svensk sed. Den inställningen backar jag inte heller ett enda steg från.

Läs även andra bloggares åsikter om Etikett, Invandrare, Svenska seder, Demokrati, Ickevåld, Matkultur

Hur gör vi med diktaturens vänner?

Som aktiv medborgare och kristen blir jag dagligen påmind om krav, som jag anser moraliskt helt rimliga och värda allt stöd. Ett sådant krav är förbud mot vapenexport till diktaturer. På Diakoniabloggen kräver Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg i en väl underbyggd artikel: Totalförbjud vapenexport till icke-demokratier. Det är bara att ansluta sig till kravet och kräva av riksdagen ett beslut i den riktningen, vilket inte blir lätt, eftersom det just i vapenexportfrågan finns en fullständigt kompakt blocköverskridande enighet om den svenska vapenexportens förträfflighet. Egentligen är det märkligt att uppleva, i vilka frågor partierna blir så eniga om! Syftet med blocköverskridande överenskommelser lär ju vara, att de ska stå sig oavsett vad medborgarna sagt i allmänna val. De stora partierna anser i sin visdom, att viktiga frågor som vapenexport, det ska inte den okunniga populasen uttala sig om. Den tänker så kortsiktigt. Vapen dödar, vilket enligt Reinfeldt och Löfven är att göra det alltför enkelt för sig. Hur skall det gå med regionalpolitiken om inte Sverige säljer vapen? Krav på restriktioner för vapenexporten innebär ju arbetslöshet, vilket miljömuppar och idealistiska fredsaktivister aldrig brytt sig om.

När jag gått några varv och småsurat över den fullständigt orimliga svenska vapenexporten, dyker en gammal tanke upp. Diktaturer står ju inte där helt isolerade. De har ju vänner och allierade. Vad gör vi med dem? Saudiarabiens främsta vän är ju USA, som på skilda sätt och i stor omfattning förser diktaturen med vapen. Smittas inte den förmenta demokratin av vänskapen? Kan vi sälja vapen till USA? Svaret måste bli, enligt förmenande, ett klart nej! Drar jag åt skruven ytterligare ett snäpp, går det inte att undvika frågan om Sveriges vänskapliga kontakter med allehanda diktaturer. Jag minns den upprördhet jag kände, när Sverige gick med i kriget mot Libyen. Då blev Saudiarabien plötsligt en av Sveriges allierade i kriget. Saudiarabien pumpade in vapen och legoknektar in i landet och svenska Jas-plan skyddade angriparen. Kan någon påminna sig några rapporter från mediernas utrikeskorrespondenter, att det förhöll sig så?

Jag har ställt frågan tidigare och ställer den nu igen. Är Sverige verkligen ett sådant land, som vapenindustrin bör sälja vapen till?

Läs även andra bloggares åsikter om Diakonia, Vapenexport, Saudiarabien, Libyen, Löfven, Reinfeldt,

I vilken verklighet lever Dagens Seglora?

De som följer Dagens Seglora någorlunda regelbundet har säkert uppfattat att tidningens redaktörer uppmanar Svenska Kyrkan att upphöra med att vara så passiv i kampen mot den växande främlingsfientligheten i landet. Ett par exempel: Den 9 januari i år skriver Mattias Irving i en artikel med rubriken ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad” följande:

”Svenska kyrkan riskerar idag att bli ytterligare en av de där tysta personerna på skolgården, de som såg mobbningen av den där som såg annorlunda ut, men som inget sade, som aldrig ryckte in. De som inte ville sprida dålig stämning i klassen. Samtidigt storsatsar LO på att utbilda sina förtroendevalda i antirasism. Så kan en folkrörelse också agera.”

Den 11 december 2012 skriver Helle Klein i en ledare med rubriken, ”Tigandets tid måste vara förbi” följande:

”Tankesmedjan Seglora smedja har länge förvånats över den kyrkliga aningslösheten och passiviteten inför den framväxande främlingsfientligheten. Medan fackföreningsrörelsen utbildar sina förtroendevalda i antirasism tillsammans med tidskriften Expo har Svenska kyrkan alltför länge passivt betraktat hur Sverigedemokraterna har använt kyrkan som en plattform i en normaliseringskampanj som går ut på att göra främlingsfientligheten salongsfähig.”

Det hjärtat är fullt av, vill munnen tala, men jag ska försöka hålla mig till enbart tre frågeställningar. Självklart är det så att Svenska Kyrkan kan, bör och skall göra mer än den gör. I det har jag inga svårigheter att hålla med både Mattias Irving och Helle Klein. Det jag ställer mig frågande till, är den positiva hänvisningen till LO. Är det verkligen så att fackföreningsrörelsen är aktiv i kampen mot främlingsfientligheten och kyrkan är passiv? Det är definitivt inte min bild av verkligheten. Nu är det så för väl, att en av Dagens Segloras krönikörer Olle Sahlström på ett helt utmärkt sätt beskriver en verklighet baserad på historisk kunskap och egna personliga erfarenheter, som jag också delar. Fördelningen av år med arbete på fabriker och arbete som funktionär är de omvända. Olle Sahlström skriver:

”Jag bär med mig en erfarenhet från tio år av arbete på fabriker och längre tid än så som ombudsman på LO. Och jag glömmer inte valet 1991 då Ny demokrati kom in i riksdagen med ett rejält ”drag under galoscherna”. Vi ombudsmän skulle valarbeta, vi ville prata om löner, arbetsmiljö och annat, men vi kom tillbaka till LO-Borgen med uppspärrade ögon över hur utbredd främlingsfientligheten var på arbetsplatserna. Man skulle kunna tänka att då satte Rörelsen ner foten och ”tog debatten” där den hörde hemma – På jobbet, i de lokala fackföreningarna. Men så blev det inte. LO med sina fackförbund blundade för det som låg på den egna farstukvisten och brände sitt ideologiska krut på Ny Demokrati med högtravande retorik. Och sköt på så sätt det svåra ifrån sig. Och under åren som följde skulle bland andra moderater och socialdemokrater genomföra mycket av Ny Demokratis politik.” Läs för alla allan del hela Olles krönika. Oavsett att Olle och jag delar erfarenheterna har Olle bredare kunskaper än jag i ämnet.

Den erfarenhet Olle Sahlström beskriver ligger drygt 20 år bort i tiden och vän av ordning undrar. Vad har LO och fackföreningsrörelsen gjort under alla dessa år för att förtjäna att utropas till föredöme för Kyrkan i kampen mot främlingsfientligheten? Det känns lite patetiskt, att lite utbildning av förtroendevalda nästan ett kvartssekel senare utropas till något efterföljansvärt. Satsningen har alla kännetecken av en omvändelse under galgen. Främlingsfientligheten har ju förstärkts avsevärt i medlemsleden.

Utan att börja upphöja Svenska Kyrkan eller den breda kristna rörelsen till skyarna, så måste det ändå sägas att nog har kristenheten i förhållande till LO och fackföreningsrörelsen varit ett under av aktivism. Låt mig nämna kampen för en humanitär flyktingpolitik. Var fanns LO när kyrkorna samlade i namn mot den fullständigt omänskliga hanteringen av de apatiska barnen? Jag följer hyfsat väl insändardebatterna kring flyktingpolitik och främlingsfientlighet i både lokalpress, riksmedier och bloggosfären och upplever inte, att vare sig LO:s ombudsmän eller andra förtroendevalda utgör någon kraftfull röst i debatten. Däremot kryllar det av kristna röster. Vid utvisningar försöker kristna, både pastorer och lekfolk med sina kroppar stoppa skändligheterna. Jag ser också med stor glädje de aktiviteter som kyrkans församlingar här i Hudiksvall bedriver bland nyanlända flyktingar.  LO-ombudsmännen är osynliga. Ofta är rörelsens folk legalister, som anser att statens beslut skall följas, oavsett konsekvenserna i mänskligt lidande. Men ändå, jag personligen och givetvis också kyrkans aktiva är alldeles för passiva och borde göra mer. Inte tu tal om saken. Så länge nöd och förtryck existerar finns alltid mer att göra och ger också anledning till bön om förlåtelse för våra enskilda och kollektiva tillkortakommanden.

Trots att inlägget redan är för långt, måste jag ändå beröra Heller Kleins märkliga analys om att Svenska Kyrkan alltför länge passivt tillåtit SD att använda kyrkan som plattform. En analys bör väl förklara ett skeende? Dess orsak och verkan? Helle Klein påstår utan att förklara. För hur var det nu? När Svenska Kyrkan fick ett ändrat förhållande till staten, ville riksdagens partier ändå fortsätta att kontrollera kyrkan. De såg till att SvK inte fick vara en folkrörelse, än mindre en kyrka. Riksdagen beslöt att SvK organisatoriskt skulle jämställas med statsapparatens kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdag. Formen för val blev identisk med statens och skulle ske i direktval till alla tre nivåer. Helle Klein får bita i det sura äpplet och acceptera, att det är S, C och alla de där politiskt ideologiska grupperna Fria liberaler, Borgerligt alternativ, Vänsterpartister, Miljöpartister, Kristdemokrater, eller vad de heter, som ger legitimitet åt SD i Svenska Kyrkan. (Jag har väl åsikten att Kyrkans biskopar var något mesiga och eftergivna i förändringsdiskussionen, men det är en annan fråga.)

I en folkrörelseorganisation (jag är inte nöjd med begreppet. Ge mig ett bättre!) skulle den här situationen inte uppstå, men nu är kyrkan beroende av att enskildas aktivitet i organisationer utanför SvK avgör vilka förtroendevalda SvK erhåller. De partipolitiskt obundna grupperna agerar givetvis efter samma regler som de politiska, men de kan med gott samvete hävda, att härtill är vi nödda och tvungna. Åtminstone två, Frimodig kyrka och Posk, driver linjen, att valen skall ske på ett helt annat sätt, med basen i församlingarna. Skillnaden är att Frimodig kyrka driver frågan med större kraft än Posk. ÖKA, efter vad jag lärde mig inse under de år jag var medlem där, accepterar fullt ut valordningen.

Nå detta om detta. Jag är övertygad om, att alla förstår att jag inte är imponerad av Dagens Segloras ideologiska förklaringsmodell. Den ökar inte förståelsen och därför ger den varken mod eller kraft till någon djupgående förändring.

Att ta åt sig äran Annika Borg

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Dagens Seglora, Helle Klein, Mattias Irving, Olle Sahlström, S, C, SD, LO, Svenska Kyrkan

Okristligt oförsonlig?

I morse när jag öppnade HT, så drabbades jag, för femtioelfte gången, av känslan av total oförsonlighet. Där var hon igen, med bild och allt! Den förre ministern Barbro Holmberg är landshövding i Gävleborgs län och figurerar alltsomoftast i länets tidningar så även idag, vilket inte i sig är något konstigt. Det ingår ju i hennes uppgifter att representera och synas.

Varje gång jag ser henne i tidningen krullar sig nackhåren av olust. Jag minns, och säkert också många andra, hennes agerande i fallen med de apatiska barnen. Staten med Barbro Holmbergs stöd, utvisade det ena apatiska barnet efter det andra. Inte bara det, utan genom riggade utredningar baktalade staten utsatta barn och föräldrar. Barbro Holmberg var inte ensam, det fanns många andra som bidrog till misstänkliggörandet, men hon var ansvarig minister.

Min oförsonlighet är riktad direkt mot person och inte mot handlingarna. De var och är värda kritik. De kan inte bortförklaras, men det behöver kanske inte innebära en livslång antipati mot personen Barbro Holmberg. Det är nog hög tid att jag börjar bearbeta känslorna.

Läs även andra bloggares åsikter om Barbro Holmberg, Apatiska barnen, Gävleborg, Landshövding

När blir frågan aktuell på ett kyrkomöte?

Barbro Matzols frågar i veckans KT: ”Vill Centern ha månggifte?” Visst är det en intressant fråga, som Matzols ställer, men jag har för min del funderat de senaste veckorna, när blir det här en fråga för Svenska Kyrkan?

Det har under en längre tid pågått en diskussion, lite i det fördolda, i politiska ungdomsförbund, men också i partier, att det skulle vara diskriminering, att förneka människor rätten, att gifta sig med fler än en. Nu har Centern i ett programförslag väckt frågan och troligtvis kommer den avslås, senast på kongressen, men frågan är väckt och kommer med all säkerhet att växa i betydelse. Partierna har i grunden inga som helst motargument att ta till, när frågan når kampanjstyrka, utan de kommer att ansluta sig till ståndpunkten. För tänk efter, vilka moraliska, etiska eller praktiska skäl kan den politiska sfären mobilisera mot förslag om månggifte? Vi vet också av erfarenhet, att det de politiska partierna anser, vill de av någon anledning att Svenska Kyrkan också ska stödja. (Personligen förstår jag inte behovet, men så är det.)

Processen mot ett politiskt beslut kan gå snabbt och det är ingen vågad gissning att tro, att Svenska Kyrkan kanske redan till kyrkovalet 2017 har blivit tvungen att ta ställning till frågan om månggifte. Om 2017 känns för tidigt, då är frågan med all säkerhet aktuell till kyrkovalet 2021. (Det kan ju också bli så, att beslutet tas på kyrkomötet året före valet 2021. Stora frågor får inte bli valfrågor.) Därför vore det önskvärt om kyrkan inte andäktigt väntar på vad partierna ska säga, utan tog bladet från munnen och uttalade sin uppfattning om månggifte redan nu. Jag är, möjligen något överkonspiratorisk, säker på att det idag sitter mängder av präster och biskopar med våta fingrar i luften och försöker ana sig till vartåt det lutar. (Jag anar vilka det är, men avstår att namnge någon. Det skulle leda diskussionen vilse.) Ta ner eventuella fingrar, statens beslut är på sikt given!

Som en del av lekfolket, men ändå en del av det allmänna prästadömet, skulle jag önska att läronämnden och biskopsmöten tog sig an frågan och motiverade varför Svenska Kyrkan, oavsett statliga beslut, bara kan viga eller välsigna enskilda par. Månggifte ryms inte och kommer inte att rymmas inom den kyrkliga vigselordningen. Motivet bör vara så entydigt formulerad, att den håller över tid. Enligt mitt enkla förstånd, skall frågan inte behöva dras i långbänk, utan kyrkan borde kunna formulera en gedigen teologisk ståndpunkt, som lekfolket kan få stöd av i den framtida diskussionen. Det kan väl inte ses som ett orimligt önskemål?

Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Månggifte, Kyrkomöte, Läronämnden

Årets valappell 2012. Socialdemokrater, lyft era arslen och gör Löfven glad!

Den senaste tiden har jag, här och var, blivit påmind om en artikel i Dalatidningen. Jag tror inte att jag missförstått något, utan jag anser att jag i rubriken väl fångat andemeningen i artikeln. Två citat ur artikeln:

”Bokbord och affischer är ingen bra taktik för det kan gynna även andra partier som påminns om att det är kyrkoval. I stället satsar vi på en valrörelse ”under radarn”, genom att uppmana S-sympatisörer att lyfta på arslet och gå och rösta. Det handlar inte om att försöka omvända C-, M-, eller KD-sympatisörer för det går helt enkelt inte, säger Olle Burell.”

”Det är viktigt för Socialdemokraterna att få en valframgång på nationell nivå, inte minst för Stefan Löfven.”

Det är ju inte vem som helst som uttalar sig, utan Olle Burell, ledamot i kyrkostyrelsen och också gruppledare för socialdemokraterna på kyrkomötet. Det intressanta med Burells anförande är, att han så skamlöst visar vad som är viktigt med socialdemokraternas engagemang i Svenska Kyrkan, den ohöljda partinyttan. Ingenting om mission, diakoni, gudstjänst och undervisning, kyrkans huvuduppgifter. Istället prat om att Löfven behöver en valframgång på nationell nivå. Ställer ens Löfven upp i valet? Vilken nytta eller glädje har kyrkan av, att Löfven blir glad? Kyrkans förtroendevalda borde väl vara mer intresserade av vad kyrkans Herre kan tänkas anse.

Alla vi, som inte är intresserade av om Löfven blir glad eller ledsen över valresultatet i höst, bör vara glada att Burell slant med tungan, när journalisten fortfarande fanns i lokalen. Låt oss se till, att socialdemokraterna inte får möjligheter till en valrörelse ”under radarn.” Låt oss under hela året visa att vi ser dem och genom frågor påminna om kyrkans huvuduppgifter, men också fråga om varför de ser kyrkovalet som första steget i trestegsraketen, kyrkoval, EU-val och riksdagsval?

Svenska Kyrkan måste, genom sina medlemmar, klart markera, att vi inte vill vara studsmatta för partiers egennyttiga ambitioner. Det finns på stifts- och riksplanet tre fullgoda alternativ att rösta på. Posk, Frimodig kyrka och ÖKA. Lokalt i Bjuråker-Norrbo församling är valet än lättare. Kyrkans framtid i Bjuråker-Norrbo får självfallet min röst i år också.

Ett gott och spännande valår på er alla!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkovalet 2013, Socialdemokraterna, Olle Burell, Löfven,