Jag köper inte det gula bandet!

I en ledare i dagens SvD uppmanas vi att stödja våra svenska soldater i Afghanistan genom att köpa gula bandet. Jag kommer inte att följa uppmaningen. Jag har många skäl för mitt ställningstagande, men det viktigaste är, att jag inte stödjer våra soldater i Afghanistan med mitt eventuella köp av ett gult band. Det gula bandet markerar enbart ett stöd för statsmaktens beslut att delta i kriget i Afghanistan. Det är ju inte soldaterna, som beslutat om eller är ansvariga för krigsinsatsen i Afghanistan.

Varje regering, som beslutat sig för att delta i ett krig med egna soldater försöker avvärja kritiken mot deltagandet, med att kritikerna inte stödjer det egna landets stridande soldater.  SvD:s ledarskribent hemfaller åt liknande argumentering, när han skriver: ”Stöd våra soldater. Att köpa och bära det hjälper veteranförbunden direkt, men signalerar också deltagande. Sverige står inte utanför.”

Tydligare kan det inte sägas. Köp det gula bandet och stöd Sveriges krig i Afghanistan! Ett krig utan klart uttalade mål. Ett krig där Sverige stödjer en korrupt regering och än korruptare president, som enbart genom valfusk klarat av att behålla makten. En president och regering som godkänt lagar, att det att tillåtet att svälta kvinnor, som nekar sin man samlag.

Det bästa stödet jag i dag kan ge våra svenska soldater i Afghanistan är, att uppmana den svenska regeringen att ta hem soldaterna från Afghanistan. Jag kommer också att stödja veteranförbundet, när de blir tvungna att kräva bättre sjukvårdsinsatser för hemvändande soldater. Hys inga förhoppningar om att sådana krav inte kommer att bli nödvändiga. Regeringens sjukförsäkringssystem är inte gjord för att hantera psykiskt och fysiskt skadade soldater från krigszoner.

Andra intressanta bloggar om: Afghanistan, Veteranförbundet, Gula bandet, Sverige, Krig, Karzai, Korruption, Valfusk, Sjukförsäkringssystem,

Vilka åtgärder planerar Sabuni?

När jag vill spärra upp ögonen i mild förvåning, går jag ofta till Dagen. Nästan varje dag hittar jag något att ställa frågor kring. Sent i går läste jag en kort artikel, där Integrationsministern Sabuni sägs vilja minska de kristnas inflytande i politiken. När jag läste den korta ingressen, såg jag säkert ut som en fågelholk i ansiktet. När jag klickat mig till artikeln, slätades inte ansiktsdragen ut. Tvärtom, jag blev till råga på allt totalt förstummad. Jag satt vid datorn och läste artikeln ett antal gånger och tänkte: ”Vad menar människan egentligen?” Jag har varit en aktiv samhällsmedborgare sen början på 60-talet och kan inte, hur jag än försöker, påminna mig att de kristna skulle ha haft ett stort inflytande i politiken. Nu efter snart 50 år säger en minister, att de kristnas inflytande måste minskas. Vän av ordning frågar sig: Från vad, till vad?

Sabuni skyltar öppet med en förvånansvärd okunnighet när jag i artikeln läser: 

Nyamko Sabuni gav exempel på frågor där hon ansåg det är bra att kristnas inflytande begränsas, som till exempel i synen på abort, jämställdhetsområdet och HBT-frågor.

- Annars skulle utvecklingen backa flera tusen år tillbaka, menade hon.

Jag undrar i mitt stilla sinne. Följer inte ministern samhällsutvecklingen i våra medier? Hur kan det ha undgått Sabuni, att Svenska Kyrkan med mycket stor majoritet beslutade, den 22 oktober 2009, att godkänna vigsel av samkönade par? Jag förväntar mig inte att vare sig ministrar eller andra skall hålla sig underrättade om vad alla kristna samfund tar för beslut. Det kan ändå inte anses ohemult, att förvänta sig, att en minister håller sig underrättad om vad den ojämförligt största kristna samfundet i Sverige har för inställning i olika samhällsfrågor.

Artikeln ger inga svar på vilka åtgärder Sabuni och regeringen är beredda att ta till för att begränsa de kristnas inflytande i samhället. Det enda jag hittills har sett, är massutvisningar av kristna till Irak. Där varken regeringen eller ockupationsmakten kan eller vill skydda dem. Jag rekommenderar en läsning av Nuri Kinos blogginlägg här och här. Men ändå, jag har svårt att tro, att Sabuni anser att massdeportationer av kristna irakier är tillräckligt för att minska de kristnas inflytande i Sverige. Jag väntar med spänd förväntan på att Sabuni ska säga B, när hon nu har sagt A.

När jag satt där i natten och funderade, så slog det mig. Det är knepiga fiendebilder våra ministrar målar upp. För en tid sedan gjorde Hägglund sig till försvarare av ”verklighetens folk” och målade upp hur detta folk lider under förtrycket av en ”kulturelit” som förmenar folket att njuta av Blondinbellas glitterbilder.

Nu kommer Sabuni och pekar ut kristna som en hotbild. Bilden backas inte upp av någon bevisning, utan vi får nöja oss med att Sabuni säger att vi kristna har för stort inflytande.

Det slår mig att SD och Jimmie Åkesson under flera år använt sig av en liknande ”bevisföring.” Det sägs, utan några som helst bevis, att islam hotar vår kultur och sedvänjor. Ja, rent av muslimer håller på att ta över Sverige. En del sympatisörer till SD går så långt att de hävdar, att så redan har skett.

Så här långt i tänkandet stängde jag av datorn och gick till sängs.

Andra intressanta bloggar om: Integrationsminister, Sabuni, Folkpartiet, Kristna, Svenska Kyrkan, Regeringen, Irak, Kristna flyktingar, Massdeportationer, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, Islam, Muslimer

Det här blir underkänt Tobias Billgren!

Vi har en ”Historisk Sanningsmyndighet” i Sverige, som har till uppgift att visa svenska folket vikten att lära av historien. Myndigheten är i laga ordning beslutad av riksdagen och borde väga tungt, när regeringsledamöter uttalar sig.

Jag undrar vad har migrationsministern Tobias Billgren tagit till sig av ”Historiska sanningsmyndighetens” uppmaning, att lära sig av historien, när man kan höra och läsa följande uttalanden (dokumenterade här):

 ”Jag kan ju bara säga att från regeringens håll så tycker vi naturligtvis inte att det är bra att människor struntar i de fattade besluten som myndigheterna har kommit fram till. När man har fått avslag på sin asylansökan så ska man åka hem.”

Det låter sig sägas, men om den asylsökande inte har något hem att återvända till? Vad hjälper det då, att myndigheten beslutat i frågan? Beslutet innebär ju inte att orsaken till rädslan försvinner. Sen kan Tobias Billgren tycka att den asylsökande ”struntar” lite så där obstinat i myndighetens beslut.

”Det blir inga tillfälliga lagar, det blir inga amnestier. Vi ska ha ett system där människor respekterar domstolsbeslut och där vi tar ett ansvar för hela systemet. Att komma på nytt med något som fungerade så dåligt som den tillfälliga lagen gjorde, är inte seriöst, det är oansvarigt, säger migrationsminister Tobias Billström.”

Här får alla som inte frivilligt återvänder hem höra att de inte respekterar domstolsbeslut. Det kommer regeringen inte att tolerera! Jag kan riktigt se och höra hur Tobias Billgren spänner bröstmusklerna och visar beslutskraft, men förändras verkligheten av brösttoner och domstolsutslag? Påminner inte Billgren uttalanden lite om det hans företrädare Barbro Holmbergs uttalanden om humanitär katastrof, när amnesti kom på tal.

Den som önskar fördjupning kan följa Nuri Kino här och här. Det ger en förklaring till varför människor på flykt ”struntar i fattade beslut”

Andra bloggar om: Tobias Billgren, Gömda flyktingar, Migrationsmyndigheten, Barbro Holmberg, Nuri Kino

Några, kanske lite väl illvilliga, funderingar om nyhetsvärdering.

Medierna är fulla av informationer kring Bodströms gigantiska arbetsförmåga. Jag kan inte avgöra om Bodström bör klandras för att han tidsmässigt missköter sitt uppdrag. För att vara riktigt ärlig – det har jag ingen kunskap om. Däremot anser jag, att Bodström mycket väl kan kritiseras för en hel del politiska missgrepp. Det är märkligt att frånvaron från omröstningar tydligen är moraliskt mer intressant för medierna att gräva i, än att t ex tvinga fram fakta om Bodströms roll i utvisningen av två egyptier. Där har Kalla Fakta inte grävt fram någonting, utan det är tydligen fullt accepterat, att Anna Lind körde över både Göran Persson och Thomas Bodström. Tro´t den som vill!

När jag läst alla de moraliserande artiklarna i tidningarna, har det slagit mig hur lindrigt socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österberg klarat sig. Det är sist och slutligen han som godkänner frånvaron från omröstningar. Om Bodström fått lov av S-gruppen att vara frånvarande, då har någon ledamot från det borgerliga blocket fått avstå att delta i omröstningar. Nu får kanske de också ståta med frånvaro från omröstningar i artiklar i lokalpressen, trots att de kanske varit närvarande i riksdagshuset.

Det är också anmärkningsvärt att pressen så där rakt av anammat påståendet, att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Det finns inget som tyder på att en riksdagsman, hur flitig han/hon än är, kan eller skall fylla sin dag med riksdagsarbete. Alla de riksdagsmän jag på olika sätt lärt känna genom åren, har mängder av uppdrag vid sidan av sitt riksdagsarbete. Många sitter i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige. Är entusiastiska förtroendevalda i idrottsföreningar och givetvis också på olika nivåer inom respektive parti. Ja, det är ingen hejd på uppdrag och engagemang bland våra riksdagsledamöter! I de allra flesta fall ska de också hedras för att de orkar.

Jag är övertygad om att det just nu sitter en hel del riksdagsmän runt om i landet och är lite oroliga över vad tidningarna hemmavid ska hitta i sina granskningar. Har redan sett i lokaltidningar, att de kontrollerat ”sina” riksdagsledamöters närvaro vid omröstningar. Snart kommer artiklar som kartlägger de förtroendevaldas alla sidouppdrag. Nu räcker det inte för riksdagsledamöterna att flitigt skriva motioner, kunna redovisa interpellationer, enkla frågor och mängder av debattinlägg. Nu ska de också redovisa hur få sidouppdrag de har. Samtidigt ska de också visa, att de minsann inte tappat kontakten med verkligheten och sin bakgrund!

Tredje statsmakten framstår alltmer patetisk!

Andra bloggar om: Thomas Bodström, Sven-Erik Österberg, Socialdemokraterna, Riksdagen, Anna Lind, Göran Persson

Alltid dessa förbehåll!

I medierna berättas den glädjande nyheten att EU:s miljöministrar är eniga om ett att sänka EU:s utsläpp med 30 %, men man hinner inte ens känna en ilning av glädje, för i samma andetag kommer förbehållet från Carlgren: ”Om övriga världen bara lägger de bud som krävs.”

Är det så här ett framgångsrikt ordförandeskap ska marknadsföras? Ska den svenska regeringen hävda att de lyckades ena EU, men tyvärr, andra länder är orsaken till att målen inte kunde uppfyllas?

Nog hade det varit mer upplyftande om Carlgren kunnat meddela världen, att EU:s miljöministrar enats om att ensidigt sänka EU:s utsläpp med 30 %. Det hade varit ett exempel på ett framgångsrikt ordförandeskap!

Då hade också, det något självgoda, leendet på bilder från presskonferensen varit acceptabla!

Andra bloggar om: EU, Ordförandeskap, Miljöministrar, Utsläppsmål, Regeringen, Andreas Carlgren

En efterlysning!

Jag har den senaste tiden med stort intresse surfat runt på olika tidningars kultur- och nyhetssidor för att se om Göran Hägglund på något sätt försökt belägga sina uppgifter om att teaterregissörerna och krönikörerna (observera den bestämda formen) hävdar, att svenska folket ska skämmas för att de är inskränkta.

Enligt DN sa Göran Hägglund följande i sitt tal i Almedalen: 

– Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen, sade Hägglund provocerande.

Trots att jag varit flitig i mitt sökande efter belägg för påståendet, kan det ju hända att jag ändå missat något viktigt klargörande. Därför efterlyser jag här i bloggosfären om någon sett några försök från Göran Hägglund att belägga sina påståenden?

Eller kan jag med gott samvete säga, att Göran Hägglund pratade strunt?

Andra bloggar om: Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Almedalen, Kulturvänstern

Vad är det Göran Hägglund kritiserar eller pratar han bara strunt?

Det händer ibland att jag inte riktigt att kan släppa en fråga så där vind för våg. Jag vrider och vänder och försöker förstå.  Jag har funderat mycket över Göran Hägglunds uttalande om hur krönikörer och teaterregissörer spottar på vanligt folk och deras liv.

Enligt DN hävdade Göran Hägglund:

– Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen, sade Hägglund provocerande.

Eftersom Göran Hägglund i sitt tal inte gav några exempel på vare sig krönikörer eller teaterregissörer som anklagar vanligt folk för att vara inskränkta. Istället för att diskutera så där i största allmänhet, gick jag till Dramatens presentation av höstens program. Tänkte att det som är gjort kan inte göras ogjort. Därför kanske Göran Hägglund kan varna för de föreställningar och regissörer på Dramaten som hävdar att ”verklighetens folk” skall skämmas.

Don Carlos – en kronprins av Spanien av Friedrich Schiller. Regi: Staffan Valdemar Holm.

Killinggänget på Dramaten. Regi Tomas Alfredsson.

Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Regi Stefan Larsson.

Tango – på jakt efter kärlekens mysterium. Richard Wolf sjunger Carlos Gardel. Regi Richard Wolf

Muntra fruarna i Windsor av William Shakespeare. Regi John Caird.

Final av Victoria Benedictsson och Axel Lundegård. Regi Hilda Hellwig

Höstsonaten av Ingmar Bergman. Regi Stefan Larsson.

Gäckanden av Marie-Louise Ekman. Regi Marie-Louise Ekman och Gösta Ekman

Jag kunde göra listan längre om jag också tog med Dramatens samarbete med riksteatern. Listan på föreställningar på Dramaten borde räcka som inspiration för Göran Hägglund att ta fram de föreställningar runt om i Sverige där teaterregissörer spottar på vanligt folk. Uppgiften torde vara enkel för ser man till innehållet i citatet verkar det inte vara fråga om någon enstaka regissör, utan en majoritet. Bevisbördan ligger hos Göran Hägglund i annat fall tror jag att han chansade att ingen skulle kontrollera det han sagt. Joseph McCarthy brukade klappa på sin portfölj och hävda: I have proof! Det sägs att det enda han hade i porföljen var en flaska wiskey!

Okey, Göran Hägglund upp till bevis! Jag är nog inte den enda som ivrigt väntar på listan. För det kan ju inte vara så illa att du har en tom portfölj?

Andra bloggar om: Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Almedalen, Dramaten, Teaterföreställningar, Riksteatern,

Jag – en samhällsfara?

Mona Sahlin säger, enligt Dagen, i ett samtal i Almedalen:

”Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.”

Inte vet jag vilka erfarenheter Mona Sahlin kan tänkas åberopa för sin, något dramatiska, varning. Jag som kristen utgår dagligen från de påbud Bibeln har vad gäller mitt och statens ansvar för ”änkor, faderlösa och invandrare” som det så ofta står i Bibeln. Jag orkar inte skriva något utförligt inlägg i frågan, det är alldeles för varmt, utan hänvisar till två inlägg jag tidigare skrivit. Inläggen är skrivna i ett inomkristligt perspektiv, men borde ändå ge underlag för en fråga till Mona Sahlin (andra som känner sig manade är också välkomna att svara.): På vilket sätt är jag en samhällsfara?

Det första inlägget jag vill hänvisa till skrevs den 20 november 2008 och har rubriken: Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land. 5Mos 15:11 

Det andra inlägget, med rubriken: Varför denna tafatthet? skrevs 23 september 2007 och var en uppmuntran till oss kristna att delta i kampen för en rättvisare värld.

Jag väntar med spänning på svaret, Mona!

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Bibeln, Fattiga, Änkor, Faderlösa, Invandrare, Fattigdomsbekämpning, Mose, GT, Gud

Är det inte dags för ett nytt påskupprop?

Under 2005 deltog 25 medlemskyrkor inom Sveriges kristna råd i en namninsamlingskampanj för en human asylpolitik med bl. a krav på amnesti för de apatiska flyktingbarnen. Kampanjen kom att gå under namnet påskuppropet. Kampanjen samlade in över 157 000 namnunderskrifter.

Den minnesgode kan säkert påminna sig om den dåvarande regeringens reaktioner på kyrkornas kampanj. Den dåvarande S-regeringen såg inte alltför välvilligt på kampanjen. Migrationsministern Barbro Holmberg hävdade att kyrkornas krav skulle innebära en humanitär katastrof. Ministrar, tjänstemän och utsedda utredare försökte på olika sätt göra det troligt, att de apatiska barnen inte existerade. De var manipulerade av föräldrarna. Folkhälsoministern Morgan Johansson mästrade ilsket ärkebiskop KG Hammar och påtalade det orimliga i att kyrkor ägnade sig åt politik. Kyrkorna skulle inte, enligt Morgan Johansson, försöka påverka politiken, utan snällt hålla sig inom kyrkportarna!

Med stora förväntningar om en rättssäker och mer humanitär hantering, inrättades migrationsdomstolar och en migrationsöverdomstol. Hela det regelverket har nu varit i kraft under ett antal år och det börjar bli dags att lite smått utvärdera resultatet av alla åtgärder. Och vad ser vi då?

En myndighet som anser sig mer kompetent än FN och alla internationella och inhemska människorättsorganisationer. Myndigheten kan avgöra i vilka länder det råder inbördeskrig. Vilka länder som garanterar en rättssäker hantering av återbördade flyktingar. En myndighet som anser sig ha rätten att under förnedrande former massutvisa människor ur landet.

Vi ser en myndighet, som beslutar om utvisning av ensamma barn till länder där de går ett mycket ovisst öde till mötes. Ofta finns ingen nära anhörig (i och för sig inte någon avlägsen heller) som tar emot barnen. Myndigheten anser att FN-konventionen om Barnets rätt inte behöver beaktas när den fattar beslut om utvisning av barn. Barn återbördas till misshandlande pappor och utvisas tillsammans med dem till en mycket osäker (är den så osäker?) tillvaro.

Nu senast kan vi läsa i Dagen hur barnläkarföreningen påtalar att Migrationsverket och Migrationsdomstolen struntar i läkarintyg, som kan vara relevanta i utvisningsärenden. Myndigheten anser sig tydligen också, bland många andra kompetenser, vara kompetent att avgöra om läkarintyg har relevans eller inte. Är det kanske dags att underställa Socialstyrelsen under Migrationsverket?

Jag upplever, att det mesta av statens beslut blivit halvmesyrer och motsvarar inte på långa vägar de krav, som kyrkorna ställde i påskuppropet 2005. Jag vill uppmana ärkebiskop Anders Wejryd att ta upp frågan om en ny kampanj för en humanare flyktingpolitik i SKR. Gärna med tyngdpunkten lagd på barnens situation och med krav på att FN-konventionen om Barnets rätt, tillförs lagstiftningen.

För min del kommer det här vara en av mina stora hjärtefrågor för min personliga valrörelse för Öppen Kyrka - en kyrka för alla(ÖKA), här i norra Hälsingland.

Andra intressanta bloggar om: Påskupprop, Sveriges kristna råd, SKR, Utvisning av ensamma barn, KG Hammar, Barbro Holmberg, Morgan Johansson, Kyrkovalet 2009, Öppen kyrka e en kyrka för alla(ÖKA), ÖKA, Hälsingland, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Barnläkarföreningen

Nu är jag väl ändå helt oresonlig?

Jag känner, ju mer jag tänker på händelserna i Norge, att jag låter mig fångas av fullständigt hädiska tankar. Ja kanske, rent av populistiska!

Till en början blev väl jag också något upprörd över, att ministrar i en demokrati, kanske blivit övervakade av någon sorts säkerhetstjänst. Men ju mer jag tänkte på saken, desto mer osäker blir jag. Statsmakten i de flesta länder i världen, även så i Sverige, hävdar att tryggheten och demokratin kräver en mycket omfattande övervakning av medborgarna. Övervakningen måste vara bred och omfatta alla.

Det kanske är så, men det slog mig. Vad tror sig staten hitta om de har fullständig kontroll över mina förehavanden här i Bjuråkers socken? Hur stor är sannolikheten att de hittar grov brottslighet eller terrorism om de kontrollerar all min internetanvändning, kontrollerar min e-post, lagrar alla mina mobilsamtal (även de där jag inte lyckades nå någon mottagare), alla meddelanden från Facebook om att något hänt på mitt konto? Jag vågar mig på en gissning. Alla kontrollinsatser kommer att visa sig fullständig meningslösa. För att kontroller skall stå i någon rimlig proposition till insatserna måste det finnas en välgrundad misstanke om brott.

Det är nu fallet i Norge blir intressant. Var är sannolikheten störst, att hitta avsiktliga eller oavsiktliga grova brott mot tryggheten och demokratin?Bland invånarna i Bjuråkers socken eller i regeringskansliet? Vilka har tillgång till känslig information? Personal på departementen eller jag i Bjuråker? (Visserligen kan jag ha tillgång till känslig information om mina grannar, men det torde röra sig om något som säkerhetstjänsten inte har något intresse av.)

Låt mig påminna om den olagliga utvisningen av två egyptier. När händelsen avslöjades vidtog ett makabert skådespel. Plötsligt kunde vi medborgare få ett intryck av att framträdande regeringsledamöter och tjänstemän drabbats av plötslig senilitet. Ingen mindes något. Och mindes det något så var det, att de inte varit inblandade i beslutet, som ingen mindes. Till slut började minnet återvända och de flesta mindes mycket tydlig, att det nog var den döda utrikesministern som fattat alla beslut bakom ryggen på både stats- och justitieministern. Här kan det ha varit befogat med lite lagring av mobil- och datatrafik, som stöd för klena minnen.

Till sist. I ett antal TV-program har det hävdats, av vad jag kan förstå, på goda grunder, att inga större vapenaffärer i världen sker utan att omfattande mutor är inblandade. Sverige, Norge och USA har den senaste tiden varit indragna i en mycket omfattande flygplansaffär. Kan vi, så där rakt av, utgå från att den här affären är undantaget som bekräftar regeln om omfattande mutor? Hur troligt är det, att en eventuell sanningen uppdagas av att mina mobilsamtal från Kyrkbyn i Bjuråker lagras, en längre eller kortare tid? Är sannolikheten inte något större om lagring av mobil- och datatrafik skulle ske på annat håll i samhällskroppen?

Andra intressanta bloggar om: Norge, Säkerhetstjänsten, Avlyssning, Regering, Utvisning, Vapenaffärer, Mutor,