Vad är det här för struntprat?

Läste en kort notis i Dagen att friskolor riskerar att gå i kaputten. Jag är inte direkt förvånad, utan har nog väntat mig att det skulle ske förr eller senare.

Däremot är det mycket förvånande att läsa: ”De elever som går i ett friskolegymnasium har inte automatiskt rätt till en plats i det kommunala gymnasiet.”

Vad är det här för struntprat!? En friskola finansieras med kommunala medel. Styrs och kontrolleras av myndighet. Självklart är en friskola en del av den kommunala verksamheten och ansvaret. Om en skola inte klarar ekonomin och konkar, då får väl kommunen rycka in och ta ansvaret för driften. Elever kan väl inte avstängas från rätten till undervisning bara för att de råkat välja fel kommunal utförare?

Eller kommer vi att få läsa att gamla inte har automatisk rätt till en plats i det ”kommunal äldreboendet” om den alternativa utföraren hamnat i ekonomiskt obestånd?

Alla fristående alternativ som finansieras med skattemedel är kommunala verksamheter och inget annat. Det spelar ingen roll om det är skolor, fritidsgårdar, förskolor, vårdcentraler, äldreboenden. Verksamheterna skall kontrolleras av kommunen och kommunen kan aldrig hävda att ansvaret för missförhållanden ligger hos någon annan dem.

Visst kan det kännas svårt att behöva sitta med Svarte Petter, men så är det och så måste det vara. Om en utförare inte klarar av verksamheten, då är det kommunens ansvar att se till att brukarna går skadeslösa.

Andra bloggar om: Friskolor, Konkurs, Kommunalt ansvar, Kommunal verksamhet, Kommunalt finansierad,

Förstår kalenderbitare historiska skeenden bäst?

Den historiska sanningsmyndigheten, Forum för levande historia, har ställt till det igen! Det senaste är, att de har ställt ett antal frågor om förintelsen till lärare och tydligen upptäckt förfärande kunskapsluckor. Jag har nu i några dagar läst och begrundat - vilken kunskapssyn Historiska sanningsmyndigheten egentligen bekänner sig till?

Det frågebatteri som myndigheten bett lärarna svara på, kan inte på något sätt sägas öka vår förståelse av Förintelsen. Om en lärare t ex säger till sina elever att 81 – 100 % av Europas judiska barn dog under Förintelsen, så reagerar barnen med avsky och utropar som vi andra - Det är ju vedervärdigt! Det får aldrig hända igen! Läraren kan i lärarrummet förnöjsamt berätta för kollegor, att barnen minsann förstått Förintelsens fasor och helt säkert är vaccinerade för tid och evighet mot sådana excesser! Det läraren och Historiska sanningsmyndigheten inte vill se, är att det samtidigt finns människor som tänker: Javisst, synd bara att de inte lyckades utrota alla judar i Europa! De finns också mer ”moderna” krafter som hittat andra grupper att hata.

En viktig insikt, som våra elever på olika nivåer bör lära sig, är att nazisterna inte började med att säga, att judarna borde utrotas i förintelseläger. Nej, de hade en helt annan strategi. T ex spred de aktivt den historiska lögnen att Tyskland minsann inte förlorat kriget, utan landet fått en dolkstöt i ryggen. Vilka var det som hållit i dolken, enligt nazisterna? Främst judar. Judar i form av kapitalister och kommunister. Den andra kraften, som hållit i dolken var en dekadent demokrati i form av käbblande partier och konfliktskapande fackföreningar. Här kunde myndigheten ställt frågan: ”Finns det politiska krafter idag i Sverige och Europa, som hittat en syndabock till alla våra problem?” Det skulle ha varit intressant att se vad lärarna svarat.

Innan den nazistiska statsledningen med full kraft kunde ge sig på judarna, romerna, homosexuella, förståndshandikappade, bara för att nämna några grupper, var de tvungna att avliva demokratin. Vilket var fixat 1933/34. Först då kunde Hitler och hans parti med full kraft börja ägna sig åt problemet med judar, romer, förståndshandikappade och andra för partiet misshagliga grupper. En av de första åtgärderna statsledningen i Tyskland vidtog var införandet av en diskriminerande äktenskapslagstiftning för judar. Judarna fråntogs rätten till medborgarskap. Judarna förbjöds att äga och driva företag. Ett av målen med åtgärderna var att pressa ut judarna ur landet. Till stora delar en helt misslyckad strategi. En fråga – när begärde Sverige att Tyskland skulle stämpla in ett ”J” i judarnas pass. I Historiska sanningsmyndighetens anda, ställer jag inte följdfrågan - varför önskade Sverige ett sådant ”J” i de judiska passen?

När alla rimliga vägar, att lyckas med målet, ett judefritt Tyskland och efter krigsutbrottet ett judefritt Europa, uttömts. Då återstod bara den fysiska elimineringen. Att skjuta alla judar var ett alltför omständligt och tidsödande hantverk. Byråkrater fick i uppgift att lösa judefrågan och de tog sig an uppgiften. Olika lösningar togs fram och förkastades. Till slut enades man sig kring det industriella massdödandet på ett antal väl valda platser i Europa. Jag kan rekommendera: ”Auschwitz och det moderna samhället” av Zygmunt Bauman, som på ett förtjänstfullt sätt visar hur det moderna samhället avhumaniserar och byråkratiserar även djupt mänskliga frågeställningar. Frågan om liv och död blir ett byråkratiskt problem att hitta lösningar på. ”Vad gör vi åt problemet med råttorna i städerna?” blir likvärdigt med ”Vad gör vi åt problemet med judarna?” Allt har en byråkratisk lösning!

En historisk förståelse av Förintelsen kräver också en insikt om hur samtiden reagerade på påståenden om Förintelsen. När blev det så att säga, inte ett brott mot etiketten, att påstå att Tyskland avsåg att förinta judarna? 1936 ansågs det med all säkerhet som en förolämpning mot och en svartmålning av en kulturnation, att påstå något så oerhört! Tyskland som t o m fått äran att anordna ett OS! Förintelse – fy usch så vulgärt! Fortfarande 1938 var tydligen Tyskland en kulturnation, att Sverige inte ansåg att judarna hade skyddsbehov och krävde av Tyskland att alla judar skulle ha ett ”J” stämplat i passen. Syftet med kravet var inte att underlätta judarnas inpassering till Sverige, utan att myndigheten kunde avvisa dem direkt vid gränsen.

Hur lyder etiketten idag, när det gäller granskning av partier som påstår att den ena eller andra gruppen är för stor i Sverige och utgör ett hot mot den svenska särarten? Bryter jag mot vett och etikett, när jag hävdar att historien lär oss att sådana idéer sist och slutligen leder till fysisk eliminering av det påstådda problemet?

Jag har barnbarn på olika nivåer inom skolsystemet och inte blir att jag alltför bekymrad om deras lärare missar någon procentsats eller definitionen på något läger. Däremot är jag ytterst bekymrad över, att skolan inte tillräckligt lägger sig vinn om, att beskriva hur situationen med Förintelsen kunde uppstå. Och svara på frågan, när borde tyskarna och omvärlden ha förstått, att den tyska statsledningen var beredd att fysiskt eliminera judar, romer, homosexuella och personer med förståndshandikapp. Och kanske än viktigare hur avslöjar vi mörkkrafterna av idag?

Men det är klart kalenderbitarfrågor passar bäst det betygssystem, som partierna verkar överens om att införa. Men säg inte att kalenderbitare förstår historia!

Andra intressanta bloggar om: Forum för levande historia, Förintelsen, Kunskapsluckor, Lärare, Tyskland, Nazismen, Hitler, Judar, Romer, Homosexuella, Förståndshandikappade, Kunskapssyn, Historiska kunskaper, Flyktingar, J-stämpel i passen, Zygmunt Bauman, Auschwitz och det moderna samhället, Betyg, Kalenderbitare

Tankarna, de flyger och far!

Varje gång jag läser eller hör om Tibblegymnasiet i Täby drabbas jag av intressanta associationskedjor. I dag har tankarna återigen fått ströva fritt och visst har det blivit några tankefynd. 

Jag minns en TV-intervju med Alexander Solsjenitsyn efter återkomsten till hemlandet efter en mångårig påtvingad exil i USA. Sovjetunionen var ett minne blott och Solsjenitsyn hade valt att ta sig in i Ryssland, så att säga, bakvägen. Vid ankomsten till Moskva (eller var det S:t Petersburg) kunde han med stor förvåning berätta om de intressanta, men också upprörande iakttagelser han gjort under sin resa genom Ryssland. Alla statliga egendomar hade på något obegripligt sätt blivit privatiserade. I svenskt språkbruk heter det nog, blivit avknoppade? Solsjenitsyn var upprörd över stölden av allmän egendom och frågade sig, med vilken rätt stölden motiverats och vilka tjuvarna var? Sanningen bakom privatiseringen i Ryssland belystes tyvärr alldeles för lite i västliga medier, men vi vet att delar av stöldgodset hamnade i Engelska fotbollslag.

Ungefär samtidigt som jag såg intervjun med Solsjenitsyn i TV, läste jag, i någon tidning, en intervju med en facklig aktivist i östra Tyskland. (källhänvisningarna är minst lika vaga som minnesbilderna) Den fackliga aktivsten gav en hyfsad bild av vilka som var tjuvarna i östra Tyskland. Troligtvis samma tjuvar som i Ryssland. Han berättade med viss bitterhet, att under kommunismen blev han förföljd och fängslad för att han verkade för en fri fackförening. Nu efter kommunismens fall kunde han berätta, är han fortfarande förföljd av kommunister. Nu äger de företagen, där han försöker organisera fackligt motstånd!

Från privatiseringarna i forna Sovjetunionen och östtyskland flyger tankarna till de milsvida skogarna i Norrland. Nu är det 1800-tal och de stora sågverken och skogsbolagen med de fina adliga ägarna stjäl böndernas skog och berikar sig något så enormt. Företeelsen benämndes Baggböleri, vilket vi fick lära oss i skolan i Sundsvall. Den bondeägda skogen var inte tillräckligt privat för den tidens rövarbaroner, som på inget sätt skilde sig från oligarkerna i dagens Ryssland. Det är många förmögenheter som grundat sig och fortfarande grundar sig på stöld och bedrägerier.

I tankarna sluter sig kedjan. Inser, att i Täbys moderater förenas, forna tiders baggböleri och den kommunistiska modellen av privatisering, förlåt avknoppning.

Ett råd till alla offentligt anställda. Låt er inte luras av moderaternas förföriska toner om avknoppning och med antydningar om snabba klipp vid försäljning till stora multinationella företag. Det som är politiskt möjligt är inte alltid moraliskt försvarbart.

Hoppas medierna närmarkerar moderata förtroendevalda i Täby.

Läs andra intressanta bloggar om: Tibble, Täby, Moderaterna, Friskola, Solsjenitsyn, Ryssland, Östtyskland, Baggböleri, Rövarbaroner, Oligarker, Privatisering, Avknoppning

Det här var bra, Björklund!

Jag har ofta och glatt, och med all rätt, kritiserat Björklund. Därför är det mig ett nöje att idag kunna leverera lite beröm också. Läser i Svd (har också hört nyheten ett flertal gånger i radio) att Björklund vill se en fördubbling av skolsköterskor och kuratorer i skolan.

Är helt övertygad om att en sådan utveckling skulle betyda mer för ordning och reda, men också för kunskapsutvecklingen i våra skolor, än alla olika förslag på betyg och nationella prov.

Fortsätt så, Björklund!

Andra bloggar om: Jan Björklund, Folkpartiet, Skolsköterskor, Skolkuratorer, Skola

Valfrihetsrevolutionen når nya höjder!

Jag minns argumenten för valfriheten inom offentlig verksamhet. Föräldrar skulle få välja förskola eller skola för sina barn. Reformen skulle öka brukarnas makt. Ingen skulle längre vara hänvisade till det kommunala monopolet, utan nu skulle kommunal, kooperativ och privata alternativ konkurrera med varandra. Verksamheterna skulle bli tvungna att bokstavligt stå på tå inför oss, maktberusade och frihetslängtande, medborgare. Var det något som inte passade, då kunde förskolan eller skolan känna sig blåst på våra pengar. Ja friheten skulle bli oändlig!

Läser i SvD att Österåker (och kanske också andra kommuner) utvecklat valfriheten till nya nivåer. Varför stanna vid att bara föräldrarna har valfrihet? Är det inte rimligt att också utförarna har en valfrihet? Det kan väl ändå inte anses rimligt, att föräldrarna kan tvinga sina barn på vilken förskola som helst? Det är väl ingen valfrihet. Det är diktatur!

Nu har valfriheten fått mer rimliga proportioner i Österåker. Föräldrarna önskar och förskolorna väljer. Då blir det mer ordning och reda i beslutsstrukturen. I motsats till den valfrihetsanarki, där föräldrarna ensidigt har rätten att välja.

Alla som kräver att Österåker och eventuellt andra kommuner återgår till den ursprungliga definitionen på valfrihet är bara bakåtsträvare och naiva valfrihetsfundamentalister.

Andra bloggar om: Österåker, Valfrihet, Förskola, Demokrati, Diktatur

Hur ska det här tolkas?

Ibland är jag glad över att jag inte dricker kaffe när jag surfar runt och läser olika tidningar. Idag skulle risken ha varit stor att jag hällt kaffe över tangenterna i pur förvåning. I stort sett varje dag besöker jag SvD och har t o m berömt tidningen för att ofta ha intressanta och tänkvärda artiklar. I dag måste jag ändå säga, att nog har Claes Arvidsson skrivit en intressant artikel, men vad är det han förordar? Har delar av artikeln av misstag raderats?

Claes Arvidsson skriver lite kort om skolbränder i Frankrike och Danmark och följer upp med statistik från Sverige. Antalet skolbränder verkar ha ökat de senaste åren. Jag har ingen anledning att ifrågasätta de av Arvidsson redovisade siffrorna. Däremot är de slutsatser Arvidsson drar fullt möjliga att både ifrågasätta och diskutera. Han skriver:

”Alla bränder är inte anlagda men en stor del är det. Av dessa är nästan alla anlagda av elever på den nedbrunna skolan. Skol­ledarnas ordförande Lars Flodin vill möta problemet med mer ­personal och mer fritids­aktiviteter (har vi hört det förrut…). Samtidigt är sambandet mellan allmän röra i skolan och brand­frekvensen klarlagd.

Den enkla lösningen är avskräckande kamera­övervakning, men mer ordning i skolan är en bättre lösning för att dessutom fånga upp ungdomar på glid.”

Nu till frågan i rubriken. Vad är det Claes Arvidsson säger? Jag tror mig förstå, att han anser att det är något löjeväckande, att kräva mer personal och mer fritidsaktiviteter. Krav på ”avskräckande kameraövervakning” utdöms som en alltför enkel lösning. (En uppfattning som jag helt och fullt delar.)

Claes Arvidsson förordar istället mer ordning i skolan, som en bättre lösning. Det är nu jag undrar om en väsentlig del av artikeln försvunnit i samband med redigeringen. För Arvidsson beskriver inte hur den bättre ordningen skall uppstå. Ordningen kan, vad jag förstår, uppstå utan fler personal och bättre fritidsaktiviteter. Är det något kraftfullt beslut från riksdagen som saknas? Jag måste säga att t o m Björklund framstår som mer realistisk, med sina krav på betyg från sexan och betygsliknande omdömen redan i ettan, som lösning på skolans ordningsproblem.

Det börjar bli tröttsamt att läsa om alla enkla lösningar på skolans problem som florerar i debatten. Det är ju inte så att vi är hänvisade till löst tyckande om skolan. Det finns kunskap att hämta för den som vill. Jag för min del önskar återigen rekommendera Hans Lagerbergs, Lärarna - Om utövarna av en svår konst, utgiven på Ordfront. I boken belyser Hans Lagerberg tre väsentliga frågor i dagens skoldebatt. Självklart, när det gäller en bok om lärare, behandlar Lagerberg pedagogikens betydelse ur en mängd aspekter. Boken förordar inte en pedagogisk metod som räddningen för alla problem, utan visar på mångfalden av metoder.

Hans Lagerberg beskriver också ordningens betydelse för kunskapsprocessen, men ger inga enkla lösningar. Det finns många metoder, men det viktigaste är, vad jag kan förstå, att det är en process där ömsesidig tillit och respekt är mycket viktigt. Ordning är ingenting som bara kommenderas fram.

Lärarna – Om utövarna av en svår konst kan också vara till hjälp när vi som aktiva medborgare skall bedöma larmrapporterna om lärarutbildningen. För självfallet är det så att skolans pedagogiska mål påverkar innehållet i lärarutbildningen. Det som avgör innehållet i utbildningen är givetvis beroende av den kunskap skolan har att leverera. 

Andra bloggar om: Skola, Skolbränder, Frankrike, Danmark, Övervakningskameror, Hans Lagerberg, Lärare, Undervisning, Pedagogik, Ordfront, Claes Arvidsson

Stjäl skolan barnens pengar?

Det händer ofta, när jag stöter på rapporter om samhällsföreteelser, att jag häpet ställer mig frågan – förekommer det här verkligen fortfarande? Nu på morgonen fick jag ögonen på en notis i Dagen med rubriken, BO: förbjud kollektiv bestraffning i skolan. Den första frågan jag ställde mig var som sagt – förekommer verkligen kollektiv bestraffning fortfarande? Börjar så sakteligen inse att Björklund har rätt. Problemen inom skolan är tydligen gigantiska. Vi måste införa betyg redan från första klass. Annars kommer vi inte till rätta med problemen!

I artikeln kan jag läsa:

Enligt en undersökning BO gjort uppger nära hälften av eleverna att de har blivit bestraffade för något som andra har gjort i skolan. De har erfarenhet av kvarsittning, indragen rast, indragna förmåner, pengar tagna från klasskassan, kollektiv utskällning och av att datasalar, bibliotek och kaféer har stängts av.

Jag ställer mig nu oroligt frågan om alla köp av lotter, fröpåsar, kakor och godislådor där pengarna skall gå till en klasskassa, som i slutändan skall finansiera t ex en skolresa inte, enligt skolan, tillhör eleverna, utan skolan? Det skulle vara intressant att få höra en juridisk förklaring till varför en klasskassa skall gottgöra någon enskilds förbrytelser.

Det skulle också vara intressant att få höra en pedagogisk motivering till varför en skola använder sig av kollektiva bestraffningar och stöld ur klasskassor. Skall bestraffningarna åskådliggöra samhällelig rättspraxis?

Har tydligen anledning att ansluta mig till ytterligare en proteströrelse. (Det har blivit många genom åren)

Förbjud kollektiv bestraffning i skolan! 

Andra bloggar om: BO, klasskassor, kollektiv bestraffning, stöld, pedagogik, kunskap, Björklund,

Ingen spontan reaktion!

När jag läste Maciej Zarembas artikelserie ”Först kränkt vinner” för första gången blev jag misstänksam, men bestämde mig för att avvakta och inte ge efter för den första impulsen att bara såga artikelserien. Jag ställde mig bl.a frågan vad är det som den först kränkta egentligen vinner? Ja, inte är det någon form av upprättelse om jag läst och förstått artiklarna rätt.

Det händer relativt ofta när jag diskuterar t ex främlingsfientlighet, att jag möter argument i olika varianter som ”Man vågar ju inte flagga med Svenska flaggan, för då blir man beskylld för att vara rasist! I Sverige förbjuder skolor att eleverna sjunger nationalsången på nationaldagen av rädsla för att bli kallade främlingsfientliga!” Det intressanta är att jag nästan aldrig får några konkreta besked om var eller vilka som kallar människor för rasister för att de flaggar med svenska flaggan. Det är en allmän, ”Alla vet-sanning”. Ett förnekande av ”sanningen” visar bara att jag är ”politisk korrekt.”

Zarembas argument för tesen att ”Först kränkt vinner” har den fördelen att den kan kontrolleras och därmed också ifrågasättas med rationella argument. Det Zaremba möjligen lyckas visa, är att anmälningarna till olika ombudsmän har ökat. Däremot är Zaremba mycket ovillig att med siffror visa hur många anmälningar leder till åtal och fällande domar. 

Det som däremot är svårt att ta ställning till är Zarembas påstående, att det ökade antalet anmälningar, lett till att landet befolkas av lärare, som av rädsla för anmälningar hukar och inte vågar undervisa som de vill. Zaremba hänvisar till en mängd brev, som tydligen bekräftar bilden av rädda lärare. Jag kan givetvis varken säga bu eller bä om den uppgiften. Men frågor kan jag ändå ställa. Var finns dessa lärare? Har de själva blivit anmälda av någon elev? Om inte, har de erfarenheter från anmälningar på sin egen skola eller är det något de läst eller hört om? Har de anmält missförhållandena till sitt fack och/eller arbetsgivare? Har anmälningsfrekvensen lett till sjukskrivningar eller åtgärder från arbetsmiljömyndigheter? Eller känner sig brevskrivarna enbart kränkta i största allmänhet av den allmänna tidsandan? Frågorna är många och tills jag får svar, lutar jag, lite illvilligt, åt att Zaremba använder sig av McCarthys kända taktik. Hur var det han sa ”I have proof!” och klappade på portföljen. Riktigt lustigt blir det när Zaremba tar till psykologiska argument om den svenska folksjälen. Vi vågar tydligen inte bli arga, utan vi blir surmulet kränkta istället.

Jag kan inte heller förstå varför det skulle vara upprörande att människor som känner sig förfördelade utnyttjar den rätt lagen ger dem, att anmäla. Det kan väl inte heller anses ohemult att anmälningar skall utredas. Inte heller ser jag det som något konstigt att myndigheterna informerar om att det är olagligt att diskriminera på grund av t ex sexuell läggning eller funktionshinder. Det är väl bra att människor anmäler och får sin sak prövad. Prövningarna kan ju leda till att lagstiftningen utvecklas och förbättras. En sådan utveckling har vi ju sett när det gäller våld mot kvinnor.

För att inlägget inte skall bli alltför långt så rekommenderar jag alla att ta del av Åsa Linderborgs debattartikel. Hon är mycket kunnigare än jag och hon formulerar sig definitivt med större spänst.

Andra bloggar om: Zaremba, kränkt, DO, HO, diskriminering, Åsa Linderborg

Jag blir så trött!

Nu har återigen Jan Björklund tillsammans med Nyamko Sabuni visat handlingskraft! I DN berättar de för oss medborgare att nu skall de bli bättring! Det skall ställas krav på utbildningen, men främst på dem som skall utbildas! Nu skall invandrare äntligen få lära sig svenska och det skall ske på tre år! Genom nationella prov skall statsmakten kunna kontrollera att de verkligen lärt sig. Om inte, får de som straff gå till den kommunala vuxenutbildningen

Jag blir så trött på att makthavare tror att de kan ändra på verkligheten genom att till synes agera kraftfullt, men som egentligen bara är magiska besvärjelser.

Jag ställer mig frågan – vad är viktigast, att människor lär sig eller att det ska ske på en bestämd tid? Har alla invandrare en likartad bakgrund? Enligt min erfarenhet av arbete bland invandrare måste varje individ bedömas för sig. För en del kanske utbildningen tar 2 år för andra tar det kanske 5 år. Det förhållandet kommer inte statsmakten förbi, vare sig det gäller skolbarn eller vuxna invandrare som skall lära sig svenska.

Nationella prov är ingen pedagogisk genväg till kunskap, oavsett hur många gånger alliansregeringens företrädare upprepar det missförståndet. Prov, nationella eller lokala, kan i bästa fall mäta vad som uppnåtts, men bidrar inte på något sätt till själva kunskapsutvecklingen.

Lite mer flum i skolan vore önskvärt!

Läser i dagens SvD om en undersökning om hur det står till med de politiska kunskaperna hos svenska folket. Ett intressant och tankeväckande resultat är att undersökningen tydligen visar, att studenterna på våra universitet har sämre politiska kunskaper än befolkningen i övrigt.

I artikeln nämns olika förklaringar bl. a påpekar samhällsvetaren Henrik Oscarsson:  ”Det har blivit lättare att välja bort nyheter och samhällsprogram. Man ser hellre Antikrundan än senaste nytt i nyhetsväg.” Det är så sant som det är sagt. Jag väljer ofta bort nyheterna på TV. Det händer väl ibland att jag ser nyheterna på Rapport, Aktuellt och TV4 och inser att jag inte förstått någonting överhuvudtaget. Skulle min världsbild basera sig på TV-nyheterna, kunde jag lika gärna gå genom livet med en papperspåse över huvudet.

För min del lär jag mig bättre förstå hur företagsamhet och ekonomi funkar, genom att slå över till Plus och Sverker Olofsson, än alla ekonominyheter i Aktuellt. Har alltför ofta hört de där obegripliga besvärjelserna från ekonomiprästerna på landets banker: ”Ha is i magen! Aktiekurserna går upp och ner! Tänk på att aktiesparande är ett långsiktigt sparande!”

Artikeln förmedlar inte bara en mörk bild, utan det finns också ett mycket hoppfullt förslag till lösning på problemet med bristande politiska kunskaper. ”Allt handlar om att kommunicera med hjälp av värdering, på eller av, rätt eller fel, ingenting handlar om att utveckla gestaltningsförmågan. Men om man lär sig om människan genom litteraturen får man redskap till intellektuell vidareutveckling och då skulle kunskapsluckorna inom såväl politik som andra områden se helt annorlunda ut, säger Leif Asheimer som även vill återinföra speciella lågstadielärare i grundskolan, införa tematisk undervisning med utgångspunkt från litteraturen inom alla discipliner på högskolor och universitet, samt höja statusen för lärare.”

Artikel slutar med de tänkvärda meningarna: ”Bildning är central för vår utveckling och demokrati. Slösar vi med det är vi illa ute.” Tyvärr så tror jag inte på att förslaget kommer att genomföras. Björklund kommer bara att fnysa åt ”flummet” och konstatera att bildning kan man inte ge betygsliknande omdömen om redan i första klass. Här gäller kunskapsskolan!!

För min del avslutar jag inlägget med en dikt, Gruvan av Elmer Diktonius ur diktsamlingen Taggiga lågor från 1924. Dikten har haft stor betydelse för min förståelse av de förtrycktas vrede och desperation.

Gruvan

En skock svarta mänskor vid ingången.
De stirrar på några magra lik.
Ingen talar
men hatet dansar över deras huvud
som blodröda taggiga lågor.

Då skriker en nervöst:
Vi lever i mörker och gör deras ljus!
Vi fryser och producerar deras värme!
Vi hungrar och bakar deras bröd!
Vårt benmjöl göder deras åkrar!
Bröder – det måste bli ett slut på det här!

Och liken och hatet och orden gör dem galna.
Och de springer mot maskingevären.
Och de skjuts alla ned.
Och de sparkas i en grop.
Och deras kamrater går ned i gruvan så tyst.
Men över deras huvud dansar
blodröda taggiga lågor.