Alla ber inte till samma Gud, men det är bara en som hör alla böner

Jag kan inte förneka, att jag är något, för att uttrycka det milt, förvånad över att så många svenskkyrkliga präster börjat hävda att alla religioner ber till samma Gud. Jag har också en känsla av, kan ha fel, att det här synsättet fått en stor spridning under de senaste åren och börjat utvecklas till att bli en vattendelare mellan påstådda fundamentalister och påstått reformvilliga. Som vanligt är det de ”öppna och reformvilliga” som formulerat etiketterna. Den minnesgode minns säkert hur Ewa Lindqvist Hotz fick till det i KT, när hon läste Johannesevangeliets 10:e kapitel. Det är inte lite vi fundamentalister får oss till livs. Vi har nog lite ansvar för Breiviks handlingar också.

Det var egentligen inte minnet av Ewa Lindqvist Hotz text som fick mig att börja fundera den här gången. För några dagar sedan läste jag en krönika i Dagens Seglora skriven av Helena Ekhem med rubriken Gud är större! Helena skriver:

”En liknande känsla infann sig nyligen när jag var med på middagsbön i en moské i Leicester i England. Att få vara med under bönen i en moské fyller mig med vördnad; en slags närhet och respekt för de människor som söker sig hit för att med sitt uttryck helga livet. Även om deras uttryck inte överensstämmer med mitt eget, så tänker jag att de böner som bes i moskén riktar sig till samma Gud som jag ber till.”

Visst låter det inkluderande och varmt, men blir det sant för det? Det skulle ha varit intressant att fått läsa hur imamen reagerat på tanken, att hans bön i moskén riktade sig till samma Gud som vi kristna ber till. Nu blev det tydligen ett samtal om avsaknaden av kvinnor i moskén, vilket är tråkigt. För jag anar, att imamen, med rätta, skulle ha avvisat tanken, att han riktade sina böner till Jesus. Det kan visserligen också vara så, att Helena Ekhem inte heller riktar sina böner till Jesus, utan till något abstrakt större. För är det inte så, att om vi börjar överbetona att alla ber till samma Gud, så reduceras också allas vår gudsbild? Jag ställer mig också frågande till om det verkligen innebär brist på respekt för andras tro, om vi framhåller, att centrum i den kristna tron är Jesus Kristus? Jag är övertygad om, tills någon kan överbevisa mig, att människor med annan tro inte kräver det av oss. Det är ett helt ensidigt och ombett åtagande.

Jag har försökt hantera frågan på skilda sätt. I en lekmannapredikan i Norrbo kyrka nyårsdagen efter Tsunamikatastrofen försökte jag med följande förklaring:

”Vem hörde bönen, om det bara finns en Gud och det är ju vår tro, när alla dessa tusentals och åter tusentals människor skrek ut sin vånda och bad om hjälp i dödsögonblicket? Tror någon att Jesus inte greps av medlidande och hörde allas bön och höll om varenda en och bar dem in i sin egen framtid?” Detta helt oavsett till vem alla dessa ångestfyllda böner riktade sig. Det är min fasta tro och övertygelse och samtidigt det glada budskapet jag frimodigt ska berätta om för andra. Jag förväntar mig att Svenska kyrkan stödjer mig i den uppgiften. Men visst, helt säker på det stödet är jag inte, det måste jag erkänna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jesus, Svenska Kyrkan, Bön, Moské, Imam

Ett inlägg i debatten om Kyrkans uppgift i världen

Min dagliga andakt med Charles Ringmas bok ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer” kändes osedvanligt aktuell, när jag läste dagens nummer av KT. Nu till andaktstexterna för den 8 maj.

”Älska inte världen och det som finns i världen.
Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek
i honom” (1 Johannesbrevet 2:15)

Kärleken till världen

”Det finns ingen sann kärlek till världen
förutom den kärlek med vilken Gud har älskat den
genom Jesus Kristus.” (Efterföljelse)

Vi uppmanas att älska världen innerligt. Vi
ska älska och vårda naturen. Vi ska glädjas
över och berika den kultur vi lever i. Vi ska
älska människorna, antingen de är kristna eller
inte. Men vi ska inte älska ”världsligheten”
med dess högmod och uppror mot Gud.
Kärleken till världen kan vi bara hålla fast vid
om vi låter Jesu kärlek inspirera oss och flöda
över i våra hjärtan.”

ORD ATT TÄNKA PÅ: Kristi kärlek drar oss alltid mot
världen och inte ifrån den.

Läs även andra bloggares åsikter om Folkkyrka, Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma, Daglig andakt,

Nu ligger jag väl lite pyrt till?

För några timmar sedan placerade jag Helena Edlunds blogg ”Salt och blandat” i högermarginalen på min blogg. Jag avser att följa det hon skriver mer regelbundet för att kunna göra en självständig bedömning och inte vara beroende av andras tolkningar, av det hon står för. För det finns inslag i den här historien, som jag ställer mig mycket frågande till. Kan inte förneka, att jag kände en viss bävan, när jag gjorde det. Nu kan jag, om Dagens Seglora mot förmodan skulle börja uppmärksamma min blogg, förvänta mig att innehållet i alla de 849 blogginlägg jag skrivit här på WordPress sen 19 februari 2007, är av noll och intet värde. Nu behöver Helle Klein och Mattias Irving bara hänvisa till sällskapet, om de skulle önska hävda, att jag är kvinnoprästmotståndare, homofob, islamofob eller antisemit. Om jag skulle protestera kan Klein och Irving bara svara, att jag uttryckt uppskattning för och befinner mig i sällskap med kända främlingsfientliga och allmänt antipatiska individer, för det har ju Helle Klein och Mattias Irving i sin vishet konstaterat. Ett par exempel här, och här. Jag vill också påpeka med anledning av den andra hänvisningen, att vi som skriver bloggar som tillåter kommentarer bör vara mycket aktiva i att besvara och eventuellt bemöta det vi anser vara felaktigt. Jag skulle inte ha raderat kommentaren, men bemött den hårt i sak. Jag tror att Dag Sandahl, men inte bara han, skulle vinna mycket med en sådan strategi.

Däremot är jag något tveksam till hållbarheten i ett av Mattias Irvings kommentarer i något av inläggen, att i vilket annat parti som helst skulle Dag Sandahl ha blivit utesluten efter en artikel i Dispatch International. Min tveksamhet baseras på hur Ilmar Reepalu blivit bemött i partiet eller rättare sagt inte blivit bemött för sitt agerande i Malmö. Det senaste var ju hans famösa krav på temporärt medborgarskap, som verkligen bidrog till att SD:s politik blev ett acceptabelt politiskt krav. Reepalu har fått avgå på egen begäran med hedern i behåll och Morgan Johansson som stödde kravet på temporärt medborgarskap sitter numer i Socialdemokraternas VU. Så kan det också gå!

Jag har mer på hjärtat men det får bli någon annan gång. Jag vill påminna om mitt inlägg ”Gör jag bort mig nu?” I inlägget försöker jag lite mer principiellt beskriva hur jag ser på möten med människor vars åsikter jag inte delar. Står fortfarande helt och fullt för innehållet i inlägget. Upplever inte heller att den senaste debatten gjort att jag har anledning ändra inställning till varför jag stöder Frimodig kyrka. Bakgrunden till ställningstagandet hittar ni här.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Dagens Seglora, Helle Klein, Mattias Irving, Hanna Edlund, Dag Sandahl, Ilmar Reepalu, Morgan Johansson

Glädjen att känna trygghet i min församling

I dag, efter gudstjänsten i Bjuråkers kyrka, grabbade jag tag i Lena Funge, församlingens kyrkoherde och Madde Norin, vår församlingsassistent. Jag tror nog att jag något överraskande Lena och Madde, när jag lite dramatiskt tackade dem för att de bidrar till den trygghet jag känner i församlingen. Jag berättade, att jag de senaste dagarna ofta sänt goda och tacksamma tankar för deras arbete med våra konfirmander. Trygghet är det, när jag vet, utan att ha behövt prata om saken, att jag inte riskerar att behöva höra vår kyrkoherde forcerat förklara för en journalist hur det kunde komma sig att det delats ut knullborgarmärken till församlingens konfirmander. Är också fullständigt övertygad om att församlingens ansvariga har större självkänsla, än att låta sig utvisas till korridoren av någon utomstående föreläsare. Inte ens från RFSU! Kanske allra minst RFSU.

Nog med prat. Än en gång. Tack Lena och Madde!

Läs även andra bloggares åsikter om Bjuråker-Norrbo församling, Konfirmander, RFSU, Knullborgarmärke

De debatterna i partistyrelserna skulle vara intressanta att ta del av!

Barbro Matzols skriver i senaste KT om behovet av en framtidskommission i kyrkan och det är väl möjligt att en sådan kommission skulle göra nytta. Problemet är möjligen frågan om vilka som skulle dominera en sådan kommission. Nå, jag har skrivit en hel del om partiernas destruktiva roll i Svenska Kyrkan, så jag avstår den här gången.

Däremot kan jag inte, illvillig som jag är, låta bli att kommentera Barbro Matzols något fromma förhoppning, som avslutar artikeln.

”En av utmaningarna är att inte vara ständigt reaktiv, utan att ha en egen beredskap och analys baserad i de egna rottrådarna. Att ligga steget före om man så vill. WWJD står det tryckt på armband av tyg i bjärta färger som brukar delas ut till konfirmander: What Would Jesus Do? Det är den frågan kyrkan i alla tider har att besvara.”

Visst vore det önskvärt att allt utvecklingsarbete i SvK skulle utgå från överväganden om vad Jesus skulle göra. Den utgångspunkten skulle kännas oerhört uppfriskande, men hur troligt är en sådan utveckling? Är det ens rimligt, att tänka sig att partistyrelser i sekulära partier skulle kunna föra en sådan diskussion?

Jag skulle verkligen vilja höra hur mötesordföranden vid partistyrelsemöten i S, C och SD skulle formulera propositionsordningen till beslut om: ”What Would Jesus Do?”

Skulle det bli: ”Kan partistyrelsen besluta att det är enligt Jesus vilja, att vårt parti vinner nästa kyrkoval?” Svar: Ett rungande Ja! ”Kan det noteras till protokollet att beslutet är enhälligt?” Återigen ett rungande Ja och entusiastiska applåder, ledda av ateisten Morgan Johansson!

Ett bloggtips: (S)yn för (S)ägen, av Dag Sandahl

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Framtidskommission, WWJD

Fick min misstanke snabbt bekräftad. Jag räknas inte!

Den 23 februari skrev jag ett inlägg, ”Bänknötaren, ryggraden i Svenska Kyrkan” I inlägget försöker jag visa, att det enligt min mening, finns en motsättning mellan den gudstjänstfirande församlingen och det styrande politiska etablissemanget. Efter att ha läst Dag Sandahls senaste blogginlägg ”Undervisning och mission” får jag en bekräftelse på, att jag nog inte har helt fel i min beskrivning av åtminstone en motsättning inom SvK. (Det måste också sägas, att det är helt förträffligt att få lite rapporter om vad kyrkans ledning anser som problem. Tack för rapporterna Dag!)

Jag avser inte att sammanfatta Dag Sandahls blogginlägg, den är inte på något sätt svårbegriplig. Jag nöjer mig med två korta funderingar. Jag citerar ur inlägget:

Kyrkostyrelsen undrar, ”Hur kan vi tala om tro när kyrkans ord och de kristna berättelserna inte är kända?” Frågan följs upp med: ”Trons bärare är bland annat förtroendevalda, anställda och volontärer.”

Ni ser, den Gudstjänstfirande församlingen räknas inte in bland trons bärare! Det är här en av Svenska Kyrkans stora svagheter ligger. Att bortse från den gudstjänstfirande församlingens kunskaper är ett så stort strategiskt misstag, att jag på goda grunder börjar misstänka, att det är inte är ett misstag, utan ett medvetet val. Kyrkan räknar inte med dem, som troget deltar i gudstjänster och som lyssnar till texterna och predikningarna. Lärt sig förstå liturgin och dess syfte i gudstjänsten. Säg någon annan grupp i en normal svenskkyrklig församling, som besitter likartad samlad kunskap? Om ett av kyrkans problem är bristande kunskap om kyrkans ord och de kristna berättelserna, vilket jag inte förnekar, då måste frågan ställas: Vem är mest lämpad att vara brobyggare och spridare av kunskaperna, än de som besitter kunskapen? Det är i den här gruppen både kunskapsspridarna och missionärerna finns. Visst förstår jag, att det för det styrande etablissemanget är ett stort problem, att den gudstjänstfirande församlingen inte kan kontrolleras och styras, men ändå. Det finns inga lätta projektgenvägar, utan våga istället rusta det aktiva lekfolket till att bli kunskapsspridare och missionärer. Visst kan det bli lite vildvuxet, men desto mer levande!

Det kommande kyrkovalet handlar till stora delar om just den här frågan. Vilka väljer vi att förlita oss på? För det är ett val, tro mig!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Mission, Lekfolket,

Bänknötaren, ryggraden i Svenska Kyrkan

För ett antal år sedan läste jag en beskrivning, av Kallistos Ware i hans bok ”Den ortodoxa kyrkan” av lekfolkets betydelse i den ortodoxa kyrkan. Så här står det på sidan 254: ”Bland oss skulle varken patriarker eller koncilier någonsin kunna införa en ny lära, för religionens väktare är kyrkans själva kropp, det vill säga folket (láos) självt.” Jag minns känslan av plötslig betydelse, när jag läste meningen (och fler i samma avsnitt av boken). Jag är inte bara en passiv mottagare av sanningar, när jag, mest varje söndag, nöter kyrkbänken. Jag är en del av trons väktarstyrka! Det är inte kattskit det, om jag får uttrycka mig lite vanvördigt, men med stor portion av stolthet. Visst, tro nu inte något annat, jag inser fuller väl, att så ser inte Svenska Kyrkan på min roll. Långt därifrån!

Som de flesta säkert redan vet, styrs Svenska Kyrkan inte av trons försvarare, utan vi ståtar med den märkliga ordningen att politiska partier och grupper med politisk identitet styr och ställer i kyrkan. Partiernas och de förment fristående politiska gruppernas program för kyrkan utgår inte från kyrkans tro och lära, utan programmen, vilket de politiska nomineringsgrupperna inte sticker under stol med, har den enda ambitionen att påverka Svenska Kyrkan att anta respektive organisations politiska proklamationer. Dag Sandahl berättar i sin blogg hur MP söker kandidater till sina listor, som vill påverka kyrkan i grön riktning. Jag tror inte att jag kan anklagas för att ha drabbats av någon svårartad konspirationsteori, när jag hävdar, att de politiska krafterna ser den gudstjänstfirande delen av församlingen som en möjlig och mycket farlig konkurrent om inflytandet i kyrkan. För så är det. En stark gudstjänstfirande församling är ett värn mot utomstående organisationers försök att påtvinga kyrkan förändringar, som inte har sitt ursprung i skriften, bekännelse och framförallt inte tar sin utgångspunkt i Kyrkans Herre, Jesus Kristus.

Det händer att jag får frågan om jag verkligen tror att det går att vrida utvecklingen rätt? Jag brukar svara, att mänskligt sett verkar loppet vara kört, men brukar tillägga: Vi får inte glömma, att vi inte är ensamma. Det vi inte med egna krafter förmår, där kan den helige Ande uträtta under! Det här är inga tomma och fromma förhoppningar. Det är ett löfte från Gud själv!

Allt framtida förändringsarbete i Svenska Kyrkan, som jag ser det, måste ha sin utgångspunkt i den gudstjänstfirande delen av församlingen för att återge den självförtroende och självständig handlingskraft. Det finns ingen anledning att vi hymlar med den ambitionen. I alla folkrörelser jag känner till är det alltid organisationens aktiva, som leder utvecklingen. Inte letar valberedningar kandidater till styrelser, som aldrig går på medlemsmöten! Självförtroendet kommer vi inte att få som en gåva, utan vi måste själva ta oss den rätten och självständigt utveckla församlingen. Frimodig kyrkas reservation till Kyrkomötets beslut om en ny struktur, är en bra utgångspunkt för en bred nationell mobilisering. Reservationen har den fördelen, att den i sig självt är mobiliserande. Den kräver inte någon omfattande åsiktsgemenskap. Det räcker gott med att samlas kring Kyrkans Herre.

En ytterligare fördel med reservationen från Frimodig kyrka, är att den inte låser handlingsalternativen till ”en enda väg”, utan ger möjligheter till stor lokal frihet, anpassad efter den egna förmågan och kraften. Jag är personligen mycket tilltalad av ett visionärt, ja rent av profetiskt förslag av Håkan Sunnliden. Håkan involverar alla kristna i en byggd till ett gemensamt arbete. Läs förslaget. Det ger många tankar.

Med den helige Andes hjälp och med en stor portion frimodighet kommer vi att lyckas!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Bänknötare, Kyrkovalet 2013, Kyrkomötet, Frimodig kyrka,

Finns det ens rester kvar av demokrati inom KF?

I höst är det återigen kyrkoval. Tänk vad tiden går! Om någon skulle ha glömt att det är valår, då blir vi handfast påminda av ledarskribenter i medier, som oroar sig över att Svenska Kyrkan nog saknar demokratisk legitimitet. I dag publicerade HT en ledare skriven av Anders Eklund med rubriken ”Vem bryr sig egentligen?” Jag delar helt och fullt Anders Eklunds kritik av partipolitiseringen av de kyrkliga valen. Ansluter mig helt till Eklunds avslutande förhoppning: ”Vågar man hoppas att kyrkovalet i höst blir det sista partipolitiska kyrkovalet?” Jag förstärker förhoppningen med att be en liten bön.

Jag vill något problematisera den mörka bild av bristen på demokratisk legitimitet, som Anders Eklund ger uttryck för i ledarartikeln. Han skriver: ”Trots att nära 70 procent av befolkningen tillhör Svenska kyrkan var det bara knappt 12 procent som röstade vid förra kyrkovalet. Det kan knappast betraktas som ett demokratiskt legitimt val.” Jag skulle med all säkerhet framstå som övermåttan naiv och verklighetsfrämmande om jag skulle hävda att jag är nöjd med medlemmarnas engagemang, när det gäller valaktiviteten. Jag vill bara nyansera bilden något. Jag har sen tidigt 60-tal varit aktiv i en mängd folkrörelser. Politiska, fackliga, Konsum, Hyresgästerna, idrottsrörelsen, ja uppräkningen kan göras hur lång som helst. Erfarenhet har jag och den erfarenheten säger mig, att jag aldrig varit medlem i en så aktiv demokratisk organisation som Svenska Kyrkan.

Låt mig exemplifiera mitt påstående med verksamhetsberättelsen 2011 för KF Gävleborg. KF Gävleborg anser sig vara en medlemsstyrd och demokratisk organisation. Om jag nu läst och uppfattat rätt, så redovisar KF Gävleborg 102 491 medlemmar. Av dessa dryga 100 000 medlemmarna samlades 1850, 1,8 % till distriktsstämmor. Stämmorna utsåg 71 ombud till föreningsstämman. Ombuden i sin tur utsåg en styrelse på 9 personer för föreningen. Enligt uppgift har KF Sverige drygt 3 miljoner medlemmar och jag utgår från att antalet stämmobesökare i KF Gävleborg är representativt för hela landet, då verkar det som om demokratin i organisationen helt vilar på 54 000 medlemmar. Om SvK:s låga valdeltagande innebär, att den demokratiska legitimiteten sviktar, vad ska då sägas om KF? Visst, det går att ifrågasätta om skillnaden i realiteten är stor och hur stor betydelse den har, men att det är en avsevärd skillnad går ändå inte att förneka.

Det går också att se på demokrati och delaktighet på andra sätt. Den verkligt stora skillnaden mellan SvK och andra folkrörelser är ändå kontakten med medlemmarna. Inte i någon av de folkrörelser, som jag varit och är medlem i, når ens tillnärmelsevis upp till kyrkans ambitionsnivå när det gäller medlemskontakt. I varje församling i landet kallas medlemmarna regelbundet till gudstjänst (helt rätt. De flesta kommer inte). I gudstjänsten påminns vi om och bekräftar organisationens värdegrund, i ord, sång och när vi gemensamt stämmer in i kyrkans trosbekännelse. Varje söndag och ofta ges det också möjligheter till samlingar under veckan, om någon skulle ha varit förhindrad att delta under söndagen. Så här går det till Bjuråker-Norrbo församling och vår församling är inte unik. Jag läser predikoturerna i HT! Jag vet!

Jag förstår om vän av ordning anser, att jag skönmålar situationen, men de som läser vad jag tidigare skrivit vet att jag är oroad över och också hårt kritiserat kyrkans tillkortakommanden. Ofta, mycket ofta känner jag stor ängslan över, att kyrkan inte överlever, men för mig är inte valdeltagandet det stora hotet, utan de sekulära partiernas kvävande grepp om kyrkan. Det kan också vara bra att något lite analysera från vilken nivå den nödvändiga förändringen bör ske.

I dag, när jag är på ett osedvanligt gott humör och tänker på Bjuråker-Norrbo församling, ska jag, utan att darra på rösten, våga mig på, att tillägna församlingen Runebergs avslutningsrader ur dikten Lotta Svärd:

Ty en pärla var hon på krigets stråt
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, KF Gävleborg, Bjuråker-Norrbo församling, Kyrkovalet 2013,

En vandring tar slut och genast börjar en ny

När jag 1991, efter c:a trettio års mentala och fysiska bortavaro, klev tillbaka till Svenska Kyrkan, var det naturligt att jag tog med mig hela det erfarenhetsbagage som jag samlat i min ryggsäck. Det mesta hade kretsat kring politik och facklig aktivitet. När jag, lite nyfiket, började betrakta det nya jag klivit in, så kändes det hemtamt. Där fanns socialdemokraterna, borgerlig samling, men också en märklig organisation Posk, som sa sig vara partipolitiskt obunden. Eftersom jag var organiserad socialdemokrat var det helt naturligt att mitt kyrkliga engagemang kanaliserades den vägen. Med tiden kändes det helt fel. Jag ställde mig allt oftare frågan. Är det rimligt, att en kyrka domineras av sekulära partier? Jag är ofta trögtänkt, så det tog ända fram till 2004 innan jag drog konsekvenserna av min inställning och lämnade S för att kunna stå fri i mitt kyrkliga engagemang, men fortfarande var kritiken av systemet mer av principiell natur. Jag såg inte eller ville inte se, hur i grunden partidominansen hotar hela kyrkans existens.

En ögonöppnare blev när jag läste i tidningar hur ledaren för S-gruppen, Olle Burell, motiverade varför socialdemokrater måste mobiliseras vid höstens kyrkoval. Motivet är att Stefan Löfven behöver en nationell framgång som avstamp inför valen 2014. Jag skrev i något blogginlägg, att vad Löfven behöver kanske inte är den intressanta frågan, utan vi kanske borde undra vad kyrkans Herre kan tänkas anse. En tanke slog mig härom natten. Olle Burell och S kanske anser att Stefan Löfvens och Jesus intressen sammanfaller? Nå, det får vara hur det vill med det, men jag vill påminna om att även Annie Lööf är i trängande behov av en nationell valframgång. SD torde väl också hoppas på en nationell valframgång för Jimmie Åkesson. Att partier ser kyrkan som en trampolin för egen vinning är ett hot mot kyrkans hela natur. Motsättningen är antagonistisk skulle jag ha sagt under min kommunistiska period och förordat en frontförskjutning. Det gäller att mobilisera mot partiernas dominans över kyrkan, många andra frontlinjer är av sekundär betydelse och bör inte få hindra en stridbar enighet .

Jag vill påminna om hur staten och partierna hanterade de påstådda kriserna under t ex 90-talet. Folket skulle, gudbevars, bli krismedvetet. Varje dag pumpades vi med nyheter om den ena ekonomiska krisen efter den andra. Till slut var de flesta, självfallet även jag, övertygade om det måste drastiska åtgärder för att vi som nation skall överleva! Hela krishanteringen reducerades till den enda vägens politik. Partierna sa kris, bankerna sa kris, ekonomerna sa kris och givetvis sa näringslivet också kris. Felet var inte att problem identifierades, utan felet blev att lösningen ansågs självklar. Varje försök till diskussion blev avsnoppat med ett kort – det är ju kris! Alla måste spara! Ja, ni vet.

Det kanske inte är så konstigt, att partierna fört över metoden från staten till kyrkan. De känner ju inte till några andra vägar. Under en mängd av år har vi medlemmar i kyrkan blivit matade med att det är kris. Om inte i dag, så åtminstone nästa år. För varje år begränsas antalet alternativ för att lösa krisen. Till slut finns bara en lösning. Krismedvetandet är fullständigt. Ett exempel är diskussionen och beslutet om en ny struktur för SvK. Ett nästan enigt kyrkomöte såg bara en lösning. Alla försök att diskutera alternativ eller ens små förändringar i förslaget, t ex direktval till församlingar tillbakavisades. Utan någon som helst intellektuell motivering som förklarar sambandet mellan den faktiska situationen och nödvändigheten av ”den enda möjliga vägen.” Självfallet finns det alltid alternativa vägar om vi vågar ta samtalet och för kyrkans del borde vi kanske inte glömma att vi har en mäktig allierad, den helige Ande. Vid kyrkomötet fanns en liten minoritet som reserverade sig och den minoriteten måste stärkas. En front måste öppnas med parollen: Det finns en annan väg!

”Krismedvetandet” inom kyrkan reduceras inte bara till ett begränsat antal organisatoriska och ekonomiska lösningar. Den påverkar hela vårt sett att se på vår egen identitet. Det är enkäter hit och det är enkäter dit. Svaren spretar och kyrkan försöker anpassa sig. En knepig syn på medlemmarna sprider sig, som motsvarar partiernas syn på sina väljare. Av någon outgrundlig anledning innebär krisen i staten att alla söker sig mot mitten! Partierna tappar tilltron till var och ens egen grundläggande särart. I kyrkan verkar det sprida sig en uppfattning att evangeliet nog är obegripligt för människorna. Den är exkluderande, sägs det. Vi måste bli mer inkluderande. Syndabekännelse är pedagogiskt svårt att förklara. Den förstärker bara skamkulturen. Ja ni vet. Ska inte förlänga det här avsnittet. Kan bara konstatera, att det känns lite knepigt, att varje gång jag eller många andra förordar en förstärkning kring kärnan för Kyrkan, som en lösning. Evangeliet och Jesus, då får jag känslan av bli betraktad, som fundamentalist, som inte förstår att Kyrkan är i kris! Jag förstår inte riktigt varifrån alla dessa ”reformatorer” kommer ifrån, som ska spika upp mängder av nya teser på allehanda kyrkportar!

Det finns mycket mer att skriva om, men det får bli i andra inlägg. Inlägget ska ses som en något för lång och spretig förklaring till varför jag upplever det som nödvändigt att börja en ny vandring. Varje gång i livet jag hamnat i motsvarande situationer, de som känner mig vet, att det blivit många gånger genom åren, tar jag mig en överblick och försöker se om det finns andra som vandrar i den riktningen jag vill gå. I det sökandet har jag gång på gång stött på Frimodig kyrka, som jag tydligen delar problembeskrivningen av kyrkan med. Det finns även andra krafter som försöker skapa förutsättningar till förändringar och det gläder mig, men min bestämda uppfattning är att Frimodig kyrka är mest konsekvent i sin vilja att stå emot utvecklingen.  Det kan ju inte bara vara en slump och det borde ju få konsekvenser.

Sent i går kväll, tog jag Gud i hågen, bad  Jesusbönen och anmälde jag mig som medlem i Frimodig kyrka och betalade medlemsavgiften  för 2013. Kanske en väl kort summering av ett långt inlägg, men jag känner att mer behövs inte.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Frimodig kyrka, Nomineringsgrupp, Socialdemokraterna, Olle Burell, Stefan Löfven, Centerpartiet, Annie Lööf, SD, Jimmie Åkesson, Kyrkomötet

Vi tror ock på den helige Ande…

Jag var inte beredd på känslostormen, jag drabbades av när jag läste nyheten om att Mekane Yesus bryter gemenskapen med Svenska Kyrkan. Att vara utsatt för stridiga känslor är bara förnamnet! Hela frågan blev helt plötsligt så personlig. Jag har ju ett delansvar för resultatet. Jag må ursäkta mig med att mitt ansvar här i skogarna i Hälsingland är litet, men det försvaret ger inte något moraliskt heltäckande skydd. Även små handlingar kräver sitt ansvar!

Jag var och är en del i det beslut som lett till att Mekane Yesus nu bryter med Svenska Kyrkan. Jag ansåg och anser fortfarande idag, att det är förenligt med Bibeln att bejaka och viga samkönade par. Inser också, att min uppfattning är en minoritetsuppfattning inom den världsvida kyrkan. Det har hänt vid ett par tillfällen har jag följt debatter vid kyrkomötet. Jag satt vid min dator och lyssnade in varje deklaration som avgavs (för det var ju ingen debatt) i frågan om vigsel av samkönade par och bibehållen vigselrätt. Jag minns också hur jag skickade uppmuntrande tillrop till ÖKA:s ledamöter via Eric Muhl på Facebook. Nu skulle beslutet bara baxas i hamn! Vi vet hur det gick. Glada var majoriteten och glad var jag!

Bland alla deklarationerna hördes, för den som ville lyssna, varningsröster. Dels i sakfrågan, men också varningar för konsekvenserna av beslutet, när det gällde Svenska Kyrkans relationer med andra kyrkor. Jag kan inte uttala mig om hur ledamöterna vid Kyrkomötet lyssnade till varningarna, men för min del valde jag, att helt bortse från dem. Nu när jag tänker tillbaka, kommer ett minne upp för mig. Under de 8 år jag arbetade som en mycket obehörig lärare på Tärna folkhögskola i Sala brukade jag minst en gång/termin påminna mina klasser, på tal om demokrati. ”Majoriteten må ha rätt att fatta bindande beslut även för minoriteten. Det innebär inte, att majoriteten nödvändigtvis har rätt i sak. Hur majoriteten hanterar den insikten, avgör hur demokratiskt ett samhälle är.” Borta var den insikten när jag lyssnade eller ännu värre. Jag lyssnade inte. Majoriteten och jag hade inte bara rätt att fatta beslutet. Den, och också jag, ansåg att det bara fanns ett ”rätt” beslut och allt annat var fel.

Min tanke från folkhögskolan har jag de senaste åren bytt ut mot en bättre beskrivning. Olle Sahlström berättar i sin bok ”Gå hem” att han brukade avsluta alla sina tal som LO-ombudsman med orden: ”Jag sade att det finns ingenting viktigare än att vi efter bästa förmåga lyssnar på vår egen inre röst. Att vi stannar upp och lyssnar på vad den rösten säger oss.” Helt sant, men ur det följer också att människornas inre röster inte behöver vara identiska. Min inre röst kompletteras, berikas och kanske också motsägs av andras inre röster, men vi bör, inte bara lyssna, utan också i handling vara ärliga mot våra inre röster, oavsett om den leder oss in i ensamhetens öken.

Om jag som enskild människa har svårt att hantera insikten och respektera även andra människors inre röster och inte bara mina egna, så har Svenska Kyrkan som organisation än större svårigheter. Orsakerna till det är säkert många, men jag vill fortsätta att tjata kring min delförklaring. En kyrka, som domineras av sekulära partier och representanter för allehanda sekulära ideologier, är självklart livrädda att tappa kontrollen. Tal om att visa respekt för ”inre röster” är ju bara sätt att bakbinda majoritetens rätt att besluta. Jag anser att ”den enda rätta vägens politik”, som så ofta vägleder SvK är lika feltänkt som strategin, att vi går före och andra linkar efter.  Den är feltänkt på många plan, men möjligen det viktigaste är att strategierna helt bortser från den helige Andens agerande. Om vi har rätt i sakfrågan och frimodigt samtalar, då kommer vi att få hjälp av den helige Anden. Det är ingen from förhoppning. Det är ett löfte från Gud själv!

Vore det inte läge för ett rejält koncilium inom Lutherska världsförbundet?

Läs även andra bloggares åsikter om Mekane Yesus, Svenska Kyrkan, Kyrkomöte, Gå hem