Tänk om jag haft oturen, att dö i tron att Stefan Löfven är världens frälsare!

24 november, 2013

Ett sådant oturligt öde skulle ha inneburit att jag på domens dag på frågan: ”Vad gjorde du för Guds rikes utbredning under ditt liv?” Blivit tvungen att svara: ”Jag lyfte på arslet och bidrog till att Svenska kyrkan gav Stefan Löfven en nationell valframgång inför supervalåret 2014!”

Nu undrar säkert vän av ordning: Varför sådana bisarra tankar en helt vanlig domsöndag? Bara lugn, det ska jag förklara. Igår deltog jag på en bibelstudiedag i EFS-kyrkan i Njutånger. Under lunchen bad vår vägledare för dagen, Hans Lindholm, att jag efter lunchen skulle berätta om min väg till tro. Jag gjorde som Hans bad mig om. Jag avstår att dra själva berättelsen, för det har ni hört så många gånger nu, men jag berättar gärna om de intressanta erfarenheterna jag gjorde, när jag efter 30 års mentala frånvaro återvänder till kyrkan. Trots fem präster i Badelunda församling fick jag överhuvudtaget ingen vägledning att förstå den kyrka jag återvände till och inga förklaringar till kyrkans tro. Jag fick känslan att det förväntades inget av mig och än mindre av kyrkan. Känslan var densamma, som när jag blev medlem i Unga Örnar. Det rullade på. Inte behövde jag ändra vare sig inställning, förståelse eller tro. Det räckte gott att jag var socialdemokrat.

I dag fortsatte samtalet, men nu med Martin, pastor i Betelförsamlingen i Norrberg. Under samtalet slog det mig, att om jag bott kvar i Västerås, då kan jag tänka mig, att jag dött i tron, att himmelriket är ett socialdemokratiskt paradis och Jesus bara en tankekonstruktion! Domsöndagen ger verkligen anledning till reflektion!

Tänk vilken nåd jag fick uppleva, att få Guds kallelse att bosätta mig i Bjuråker! Här tillfrisknade jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Varifrån kommer alla dessa självutnämnda etikettexperter åt invandrare från?

7 mars, 2013

Jag minns fortfarande den förvåning jag ibland kände, när jag i början på 50-talet, som nyinflyttad från Finland råkade säga till skolkamrater på Skönsmons skola, att ”så här gör man inte i Finland” och möttes av, ”Flytta tillbaka då om det var bättre där!” Det tog ett antal år innan jag förstod, att det inte var mina kamraters spontana reaktion på etikettsbrottet, utan de hade lärt sig av sina föräldrar hur en invandrare borde bete sig. Med tiden lärde jag mig att undvika sådana jämförelser. Delvis på grund av att minnesbilden hur det hade varit i Finland, av naturliga skäl, bleknade.

Att jag med tiden slapp höra att jag förbrutit mig mot etikettsreglerna, att inte vilja ta seden dit jag kom, innebar inte att själva företeelsen försvunnit. I nästan varje diskussion eller samtal, dyker dessa självutnämnda etikettsexperter upp med sitt: ”Invandrarna måste inse att de ska ta seden dit de kommer!” ofta åtföljd av ”Det får vi svenskar göra, när vi åker till andra länder.” Det sista ledet är nog inte helt sann. När jag ser på bilder av svenska turister i Turkiet eller Egypten eller tar del av berättelser, blir jag något förvånad över de kläd- och dryckesseder som turisterna tydligen varit tvungna att anpassa sig till!

Jag har många gånger funderat vad dessa etikettsexperter av invandrares beteenden egentligen menar. Hur många år ska en invandrare med uppehållstillstånd bo i Sverige innan hon fullt ut får försöka påverka samhället politiskt, kulturellt eller moraliskt? 1 år? 10 år eller aldrig? Har etikettsexperterna också något förslag på vilka seder en person med utrikesbakgrund alltid måste anpassa sig till? Trots att jag inte är någon etikettsexpert, har jag ändå haft anledning att fundera över vad jag anser vara viktiga svenska seder, som jag vill förmedla till människor från andra länder.

När jag vandrar tillbaka i mina minnen, så är det ett som ständigt återkommer. I alla politiska samtal jag genom åren haft med flyktingar från t ex Chile, ett ständigt råd jag gav på mina lektioner på invandrarlinjen på Tärna folkhögskola i Sala och senast till kvotflyktingar från Afghanistan som landade i Ljusdal för några år sedan och kommunen uppdrog åt ABF Ljusdal att ansvara för introduktionsmånaden. Upplägget i alla dessa samtal var/är ungefär så här. Jag börjar med att berätta hur genomorganiserat Sverige är. Så fort vi identifierar ett problem eller delar något intresse med varandra. Vips så skapar vi en organisation kring intresset eller problemet. Vi utser styrelser, utser protokollsjusterare och revisorer och sen söker vi pengar från kommunen. Jag gör det med stor stolthet, trots den raljerande tonen och uppmanar invandrare att ta till sig seden, att i ord, talad eller skriftligt, formulera krav och önskningar, att organisera sig kring kraven eller aktiviteten och att med stöd av organisationen försöka påverka samhället. Enligt min uppfattning är formulerandet av önskemål, organisering kring önskemålen och den kollektiva ansträngningen att försöka påverka samhället, en av de viktigaste sederna i Sverige. Det finns inte heller någon karenstid för rätten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Den rätten infaller redan dag 1!   Det backar jag inte ett steg ifrån!

Alla håller inte med, men upplever ändå, att på ett principiellt plan delar nog de flesta min uppfattning, men… Inte helt ändå. Det finns ändå något som skaver. Det kan väl inte gälla vilka krav som helst eller…? Låt mig ta ett exempel, som jag lite då och då mött på skilda sociala medier. Frågan om fläskkött i skolmatsalarna. Vi vet att stora grupper av invandrare inte äter fläsk och har önskemål om alternativ, när fläsk serveras i skolan. Önskemålet är rimligt enligt min uppfattning, men det är många som anser önskemålet vara orimligt. ”I Sverige äter vi fläsk!” Det är bara att rätta in sig i ledet och anpassa sig till den svenska seden! Men stopp och belägg! Är fläsk – eller köttätande för den delen en entydig svensk sed? I Sverige har vi en växande rörelse som avstår från att äta kött, av skilda skäl. Vegetarianer och veganer har, vad jag vet, lyckats påverka skolorna att alltid erbjuda ett vegetariskt alternativ i sina matsalar. Mitt barnbarn som är vegetarian har aldrig, vad jag vet, mötts med ilsket ”I Sverige äter vi kött!” Hans matvanor anses vara en helt naturlig del av svensk sed och så är det ju.

Jag kan inte se att det ska finnas restriktioner på vilka krav eller önskemål människor med invandrarbakgrund ska ha rätt att ställa eller organisera sig kring. Jag skulle gärna vilja få veta vilka krav det i så fall skulle kunna tänkas vara fråga om. Självfallet är det också så, att jag inte behöver acceptera alla krav och har också rätten att argumentera emot, men då inte mot att kravet ställs utan mot själva kravet. Sverigedemokraterna har mängder av krav som jag rent av aktivt bekämpar, men jag tror inte någon kan hitta ett enda inlägg, där jag ifrågasatt SD:s rätt att ställa kraven.

För säkerhets skull, för att ingen ska missförstå eller att jag ska hamna i en felaktig diskussion. När vi formulerar krav, organiserar oss kring krav och aktivt försöker påverka samhället, då skall det givetvis ske under fredliga former och utan hot om våld. Hela det demokratiska uppbygget av Sverige, förutom små våldsromantiska strömningar, har baserats på ickevåld. Det är bara att gå till läggen! Ickevåldet som strategi är en övergripande svensk sed. Den inställningen backar jag inte heller ett enda steg från.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Tiden den går, men gubbstötarna, de står stilla!

10 oktober, 2012

Tommy Engstrand rycker ut till försvar av den gamle kompisen Bo Hansson och hävdar, att Bosse minsann inte är rasist, det kan Engstrand i egen hög person intyga. Engstrand hugger till med det något patetiska försvaret, att han och andra gamla ”uvar” en gång i sin barndom lärt sig spela nigger, säga neger, negerboll och negerkyssar. Det är tydligen inte helt lätt att bryta med invanda mönster. Först nu inser Engstrand, mer än ett halvsekel efter inlärandet, att det inte är lämpligt att säga ”svarting.” Det är då för väl, att Engstrand innan han dör, inser att den något föraktfulla inställningen mot andra, inte längre är gångbar. En sen insikt är också en insikt.  Bo Hansson däremot, berättar troskyldigt i intervjuer i SvD. ”För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning, säger Hansson.” Jag vet inte hur många gånger jag under de senaste 30 åren, försökt förklara för människor i min generation, att det inte kan anses tillhöra de mänskliga rättigheterna, att i Sverige säga det man en gång trodde tillhörde det svenska språket, oavsett hur människor upplever det vi vräker ur oss.

När jag hör gubbarnas försvar, vill jag mycket fritt citera en av Hasse Alfredssons gubbar: Gammal man gör så gott han kan, men dansar fan så illa. Hela kroppen rister den, men huvudet, den står stilla.

DN, DN2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879 (1)

21 maj, 2012

Den 14 april skrev jag ett inlägg ”Tänk så det kan bli!” Trots att Sundsvallsstrejken inte var huvudsyftet med inlägget, utan strejken fick vara en jämförande bakgrund till min kritik av hur ABF i Sundsvall utnyttjar oavlönat arbete, mot betalning från staten, i sin verksamhet. Utan att det egentligen var meningen väcktes mitt gamla intresse för frågan om vilken betydelse väckelsen hade haft under strejken. I en kommentar till inlägget berättar regissören till spelet om strejken 1997, Anders Nilsson om sina diskussioner med spelets författare Sture Karlsson kring frikyrkornas roll i strejken. Anders Nilsson ansåg att frikyrkorna spelat en större roll än vad Sture Karlsson ville medge. Den som läser mitt inlägg med någorlunda kritiska ögon inser snabbt, att jag nog såg på strejken med liknande glasögon som Sture Karlsson. Strejken speglas i den senare historiska utvecklingen och inte i vad som i realiteten skedde. Dessvärre är inte ovanstående inlägg en tillfällig försyndelse, utan alla de inlägg där jag behandlat Sundsvallsstrejken har samma ideologiserande innehåll.

Nog om detta! Nu var jag fast besluten, att få någon rätsida på det jag möjligen anat mitt i allt ideologiserande. Jag surfade runt för att hitta någon som mer utförligt skrivit något om väckelsen i Sundsvallsområdet vid tiden för strejken. Jag fick napp! På Fryksdalens Antikvariat hittade jag för 125 kr + porto en avhandling, ”Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879″ skriven av fil.dr Tage Larsson. Antikvariaten är oerhört viktiga kulturinstitutioner! Avhandlingen är skriven 1972 och utgiven på Gummessons förlag. Larsson har genom studier i rättegångsprotokoll, protokoll från polisförhör, tidningsartiklar, medlemsmartiklar etc kunnat ge, vad jag kan förstå, en gedigen faktabaserad redogörelse över skeendet. Från strejkens bakgrund till dess epilog.

Jag planerar att skriva några inlägg med anledning av Tage Larssons framställning. I det här första inlägget tänker jag, kanske lite inkonsekvent, behandla det rättsliga efterspelet. Jag kan ändå redan nu avslöja, att både landshövding Treffenberg och den konservativa pressen sökte förklaringar till strejken hos de frikyrkliga. Treffenberg ansåg inte att strejken orsakats av eller inspirerats av socialistisk propaganda.

När jag läser om det rättsliga efterspelet, blir jag minst sagt förvånad. Alla förhör, som Treffenberg genomförde efter att militären omringat Skarpskyttelägret, ledde till 8 anhållna. Rättegången vid Njurunda häradsrätt ledde till frikännande domar för samtliga utom två. De dömdes för brott mot annans frihet till böter. Mot de två strejkledarna, Boström och Bäckström fördes ingen talan vare sig från någon enskild eller åklagaren, men de skulle stå till svars vid Sköns tingslag, men där dök ingen målsägande upp, så Boström och Bäckström släpptes ur häktet. Till en senare rättegång uteblev, enligt Boström, åklagaren. En viktig slutsats, efter rättegångarna i häradsrätter, är att rätterna inte behandlade själva strejken, utan smärre förbrytelser, som ledde till fällande domar i två fall.

Det här något futtiga utfallet föll givetvis inte alla på läppen, utan domarna överklagades till hovrätten av kronolänsman Ödlund och James Dickson och Comp. I bägge överklaganden framhålls, kortfattat, att häradsrätterna behandlat frågan helt fel. Istället för att se varje brott som unikt, som drabbat en enskild målsägare, borde brotten ha satts i sitt sammanhang. I själva strejken som var organiserad och där varje liten del ingick i en större helhet. Själva strejken och alla händelser borde ses som brott som faller under allmänt åtal. Dickson och Comp anser också att det är sågverksägarna som är de egentliga målsägandena och inte de som drabbats av brotten. Bägge överklaganden vill att strejkledarna Boström och Bäckström åtalas för sina ledande roller i strejken.

Hovrätten beslutar att besvärsskrivelserna skall skickas till berörda arbetare, för yttrande. De får hjälp med formuleringarna. I sammanfattning: De förnekar att det funnits en plan för strejken. De förnekar, att de funnits ledare, när strejken väl brutit ut. De anklagade anser också att strejk i sig inte är förbjudet och hänvisar till att det tidigare strejkats årligen vid sågverken med gott resultat. ”De hade lett till godvilliga överenskommelser om högre avlöning.” De påpekar också att ingen någonsin har förklarat dessa arbetsnedläggelser för olagliga och detsamma gällde även den stora strejken. Ingen av parterna har ansett den vara olaglig. De åtalade hävdar att de har strejkrätt. De åtalade hävdade också att om det eventuellt begåtts lagstridiga handlingar under strejken, så kan anklagelser för dessa brott enbart riktas mot dem som begått brotten och då är brottsoffren de enda rättmätiga målsägandena, inte sågverken.

För att göra en lång historia kort. Resultatet av besvärsskrivelsen till hovrätten blir, att hovrätten lämnar besvärsskrivelserna helt utan åtgärd. Hovrättens utlåtande innebar, helt uppenbart, att den ansåg att strejk är tillåtet och att de drabbade arbetsgivarna inte var målsägande, när eventuella brottsliga handlingar i samband med strejker skulle bedömas. Se där. En fördom faller som en sten! Domstolarna, åtminstone under 1800-talets senare del, stod tydligen självständiga mot den ekonomiska makten.

Under strejkenvar det tre personer, som blev mer framträdande än andra. De flesta ansåg, vad jag kan förstå, dem som ledare. Det var Boström och Backström. De var bägge medlemmar i Brödraföreningen med Waldenström som lärofader. Den som kompletterade ledartrion var Wikberg, som vad jag vet inte tillhörde någon frikyrka. Bland de häktade var tydligen två, som var ”baptistiskt sinnade.” Vad det nu innebär.

I nästa inlägg beskriver jag frikyrkornas ställning i Sundsvallsområdet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


I Sverige äter vi fläsk!

10 december, 2011

Ända från barndomen har jag hört om språkstrider i Finland. ”I Finland talar vi finska!” lär ha varit den stora samlande parollen. Det berättades i familjen, att det var i spåren av någon sådan kampanj, som ledde till att farfar bytte sitt sonnamn till det något förfinskade norska namnet Holtter. Jag tror inte att de här språkkampanjerna någonsin var statligt sanktionerade än mindre påbjudna av staten.

Läget var radikalt annorlunda i Sverige. Staten och myndigheter påbjöd, att finsktalande barn i norra Sverige inte fick, med risk för för hugg och slag, prata finska ens på rasterna. Samma öde drabbade även de samiska barnen. De som fick statens uppgift, att se till att försvenskningen blev lyckad, var givetvis lärarna. Om någon lärare motsatte sig arbetsuppgiften av samvetsskäl vet jag inte. Skulle någon ha hävdat något sådant skulle säkert någon vän av ordning, de har funnits i alla tider, rusat till och påtalat, att det staten beordrat någon att göra, då är det bara att lyda, om det så kräver att slå barn till svenskhet. I dessa yttersta av tider, försöker människor desperat återuppliva Meänkieli och samiska dialekter, som undertrycktes av en brutal statsapparat.

Läser i Dagen om en modern uppföljare till att leva upp till en förment svensk enhetskultur. I Sverige äter vi fläsk och därför kan självklart inte Arbetsförmedling acceptera att muslimer går en kockutbildning, utan att äta fläsk. Vilken oerhörd tanke! Men vänta nu! Hur blir det med alla vegetarianer och veganer? Får de gå kockutbildningar enligt Arbetsförmedlingen? De som inte äter kött överhuvudtaget. Jag får hoppas att mitt yngsta barnbarn inte planerar att bli kock, vegetarian som han är.

Men, återigen, vänta nu! Det kanske är så, att arbetsförmedlingen anser, att äta fläsk är en del av en svensk enhetskultur och det måste alla muslimer acceptera och också aktivt anamma? I den föreställningen kanske det inte finns plats för vegetarianer eller veganer. De existerar helt enkelt inte för arbetsförmedlingen?

Nu väntar jag bara på att vän av samhällsordningen skall komma rusande, och påpeka, att tårdrypande berättelser inte ändrar något i sak. Här är det fråga om en myndighet som i demokratisk anda beslutat, att anställda inom myndigheten, ska se till att muslimska kockar måste äta fläsk! Då har de bara att lyda. Hur skulle det i annat fall bli i samhället? Kaos!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,


20 år sedan. Tänk vad tiden går!

27 november, 2011

Första advent 1991 hände det märkliga, att jag vaknade som den sekulära icketroende individ som var jag och gick till sängs samma kväll, som en troende kristen, som nu var mitt jag! Så har efteråt kan jag tycka, att det är lite märkligt, att jag inte upplevde några himlastormande känslor. Jag grubblade inte ens, utan somnade lugnt och stilla.

Jag har berättat det förr. Där satt jag med min DN och läste. Höjer blicken och tittar på min fru över tidningskanten och hör mig säga: ”Ska vi gå till kyrkan i dag?” Sagt och gjort! Vi travar väg till Tomaskyrkan i Skiljebo, Västerås. Den promenaden till en gudstjänst var nog den första på 30 år. Om man bortser från något enstaka dop och min pappas begravning i början på 80-talet. Det kändes lite främmande och minst sagt ovant. Efter gudstjänsten hamnade Gun, min fru och jag i ett samtal med Ingemar Andersson, en präst i Badelunda församling och då hör jag mig säga till Ingemar: ”Hur gör jag, om jag vill återvända till Kyrkan?” ”Om du är döpt är det är lika enkelt, som när du lämnade kyrkan. Skicka in en lapp till pastorsexpeditionen.” Så kan det gå, när den heliga Anden knackar en lite uppfordrande på axeln!

Givetvis har det hänt en hel del under de senaste åren, men utvärderingen sparar jag till i morgon. I dag ska jag ta på mig vit skjorta, slips, kavaj och stetsonhatten och åka till Norrbo kyrka. Lyssna till kören, sjunga psalmer, ta till mig dagens texter och höra Lena Funge predika. Efter gudstjänsten ska jag dricka kyrkkaffe, som centerkvinnorna bjuder på och bara känna en stilla glädje!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Eid al-Fitr är en mycket levande svensk högtid!

2 september, 2011

Jag vet, påpekandet låter lite överlägset besserwizzeraktigt och det kanske också är min avsikt? Vet inte riktigt. Reaktionerna på Peter Weiderud debattartikel i SvD att göra Eid al-Fitr till en nationell helgdag, var förväntade och de kom med blixtens hastighet. Kent Ekeroth (SD) anklagade Peter Weiderud för att vilja bygga parallella samhällen. Nu är det inte egentligen inte fråga om vad Peter Weiderud, Kent Ekeroth, eller för den delen, jag önskar oss för samhällsutveckling. Verkligheten finns där oss förutan. En mycket stor andel av Sveriges befolkning firar Eid al-Fitr. Det som skiljer Peter Weiderud och mig från Kent Ekeroth är, att varken Weiderud eller jag ser det omfattande firandet av Eid al-Fitr som ett hot. Jag för min del ser firandet som en del av den svenska kulturen.

Jag lämnar Ekeroth därhän och koncentrerar mig på Peter Weideruds förslag, för de är ur en mängd synpunkter, något märkliga. Hur jag än läser debattartikeln, får jag intrycket, att Peter menar att en helgdag innebär, att de som har anställning har rätt till ledighet. En sådan rättighet existerar inte. En allmän helgdag garanterar enbart, att den anställde har rätt till OB-tillägg. Under min barndom i Sundsvall firade vår familj julafton flera år i rad efter kl.22. Min pappa hade eftermiddagskift på en processindustri, Gränges Aluminium. Jag har stått ett par somrar i porten på samma industri och avundsjukt sett lövade bilar åka till olika midsommarfiranden. Själv hade jag nattskift och försökte trösta mig med att jag hade ett hyfsat skifttillägg. Så de som enligt Weiderud är tvungna att sjukskriva sig (vilket inte är att rekommendera) för att kunna delta i firandet av Eid al-Fitr, kanske inte skulle få någon förbättring. Det beror ju sig på vilket arbete de har.

Det här är i sig inget argument mot att göra Eid al-Fitr till en allmän helgdag. Det är nog mer ett argument mot tanken om helgbank. Om staten skulle besluta om en sådan bank, då är väl tanken att det innebär en lagstadgad rätt för anställda att besluta om när de vill vara lediga. Det skulle innebära enorma problem på arbetsmarknaden. Den friheten existerar ju inte, som sagt, idag. Vilket är fullständigt rimligt. Då är det bättre att hålla fast vid förslaget om att göra Eid al-Fitr till en nationell helgdag, som omfattar alla. Ett beslut som Sverige nog inte är moget för ännu. Jag anser det också helt uteslutet, att vi skulle kvitta nya helgdagar med att minska på nuvarande helgdagar.

Jag minns hur illa jag mådde och fortfarande mår av att annandag pingst växlades mot en helt meningslös nationaldag. Inte blev illamåendet mindre av att vi redan har en nationaldag som samlar alla och där vi dessutom slipper sjunga pekoralet ”Du gamla fria.” Jag tänker på midsommarafton! En glädje mitt i bedrövelsen är att Bjuråker-Norrbo församling framhärdar med gudstjänster annandag pingst.

Den enda långsiktigt framkomliga vägen, om vi verkligen vill det, är att plädera för att Eid al-Fitr blir en helt ny nationell helgdag. Det har vi råd med. Ett sådant beslut skulle ju omfatta alla, med de begränsningar till ledighet, som skilda arbetsuppgifter kräver. Fördelen är också, att alla oavsett tro eller icketro, delar helgdagar. Det skulle bidra till ökad samhörighet i samhället, vilket en helgbank inte gör. 

Till sist vill jag dela med mig av ett nyhetsbrev från Kairos Palestine med förslag om hur kristna bör förhålla sig till muslimer, Ramadan och Eid al-Fitr. Ursäkta svenskan. Det är inte jag. Det är Google!

Dagen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Det blir allt svårare att avgöra vad alla traditioner i juni egentligen innebär!

14 juni, 2011

I dessa skolavslutningstider har åtminstone jag, som säkert många uppmärksammat, haft lite svårt att orientera mig i alla utsagor om hur traditionerna sett ut och hur länge de varit i kraft. Undras om det är någon som kan reda ut begreppen? I Dagen beskrivs en situation, som som blir allt vanligare. Två präster gör helt skilda bedömningar av vad Kyrkans traditionella roll på skolavslutningar egentligen inneburit. Den här frågeställningen håller på att få digniteten av en tradition inom Kyrkan, om jag får skämta till det en aning.

Mikael Landgren, präst i Smögen, stänger kyrkan för skolavslutningar enligt Skolverkets regler. Skolan flyttar avslutningen till Smögengården. Ett litet påpekande vill jag ändå göra. Ofta sägs att skolavslutningar, i alla tider, skett i kyrkan. I Smögen innebär ”alla tider” tydligen 18 år.

Eva Östlund församlingens kyrkoherde gör en helt annan bedömning, än Landgren och avser att delta i skolavslutningen i Kungshamns kyrka och det utan bön och också utan välsignelse får jag väl förmoda. Östlund hänvisar till traditionen med skolavslutningar i kyrkan. Jag hoppas hon inte menar att skolavslutningarna av tradition inte innehållit bön. Det ter sig helt osannolikt.

Jag för min del, och det är väl ingen överraskning, delar Landgrens uppfattning. En skolavslutning i kyrkan utan Gud, utan bön och välsignelsen är ingen skolavslutning i kyrkan. Vill också påpeka, att när gäller välsignelsen, så har den över 3000 år på nacken! Här kan man tala om tradition! Vad är väl Smögenskolans 18 år mot det? Vad återstår om man tar bort allt det Kyrkan står för i kyrkan? Då återstår bara, enligt mitt sätt att förstå, att hålla ett välmenande tal, som vem som helst kan hålla. T o m Christer Sturmark, om han är beredd att följa Skolverkets regler och inte nämna att Gud inte finns.

Jag vill hänvisa till mitt inlägg, Låt inte Kyrkan reduceras till att enbart vara en lokal! I inlägget har jag ett förslag, som blir allt mer realistisk och kanske också helt nödvändig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Låt inte Kyrkan reduceras till att enbart vara en lokal!

30 maj, 2011

Nu fylls tidningar, radio och TV av en av de stora diskussionerna under året. Skolavslutning i kyrkan eller inte? Den andra stora frågan, som kanske mest sprids i sociala medier, är antydningarna, att skolor runt om i landet förbjuder barnen att sjunga nationalsången. Bägge frågorna tas på stort allvar av dem som deltar i diskussionerna. Den om förbudet mot nationalsången i våra skolor är en vandringssägen och skall inte tas på allvar. Diskussionen om skolavslutning i kyrkan är däremot en levande realitet.

I den samhälleliga diskussionen luftas mängder av teorier som stöd för de olika ståndpunkterna. En av det vanligaste är påståendet, att skolavslutning i kyrkan representera en lång tradition. Hur lång den traditionen är, förblir oftast något oklart. Jag är 67 år och har inte upplevt en skolavslutning i kyrkan. Mina skolavslutningar skedde under högtidliga former i klassrummet med bl. a blommor i hållaren för bläckhornet. Det som med säkerhet kan sägas är, att traditionen med skolavslutningar i kyrkan inte är allomfattande. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om traditionen. En tradition som däremot var heltäckande var morgonbönen/morgonsamlingarna. Jag minns så väl hur vi började varje dag på Skönsmons skola i Sundsvall med att sjunga en psalm och läraren läste en bön. En av mina favoritpsalmer då och är fortfarande ”Morgon mellan fjällen.” Traditionen med morgonbön/morgonsamling försvann utan större protester och ändå hade traditionen varit kraft i över 100 år! Tror, utan att kunna belägga det, att bristen på protester berodde på att en majoritet av medborgarna ansåg morgonbönen/morgonsamlingarna vara alltför kristna.

Jag är övertygad om att diskussionen om skolavslutningar sker i kraftfältet mellan tradition och tro. Min övertygelse är, efter mängder av samtal med människor som förfäktar skolavslutningar i kyrkan, att de inte kämpar för det kristna innehållet i avslutningen, utan de tilltalas av den högtidliga inramningen. Att jag inte är helt i ogjort väder, bekräftas av att det nästan inte hörs några protester när myndigheter inskränker på det ”kyrkliga” i skolavslutningarna. Bilden förstärks, när jag lite varstans läser om präster som beklagar sig. De har tagit bort välsignelser, böner och Gud i sina sommartal till barnen och ändå är inte skolmyndigheterna nöjda! Andra präster, heder åt dem, protesterar mot att vara vitklädda pittoreska gäster i sin egen kyrka. Alltfler börjar ifrågasätta sitt deltagande i skolavslutningarna.

Jag blev mycket glad när jag i Dagen kunde läsa att kyrkorådet i Ramnäs församling sagt nej till en sekulär skolavslutning i kyrkan. I Ramnäs planerar föräldraföreningen och församlingen en skolavslutning i kyrkan efter själva skolavslutningen. Den vägen är att föredra än att församlingen är tvungen att acceptera skolans upplägg. Något som församlingen i Surahammar borde ha tagit till sig, istället för att passivt hyra ut kyrkan till skolan.

Om jag varit ärkebiskop när läste om kyrkorådet i Ramnäs, skulle jag ha utropat ”jag har en plan!” Nu är jag inte ärkebiskop, så jag får väl utropa. ”jag har en vision!” Visionen är en förhoppning, att Svenska Kyrkans församlingar, i god tid före skolavslutningarna 2012 rätar på ryggen och slutar upp att känna sig utestängda och missförstådda. Istället bör de kontakta skolorna inom sina församlingsgränser och frimodigt berätta, att från och med nu är skolavslutningarna helt skolans ansvarsområde. Skolorna får själv svara för formerna och innehåll. Kyrkan å sin sida avser att i anslutning till skolornas avslutningar anordna skolavslutningsandakter för barn, föräldrar och andra anhöriga. Innehållet i andakterna är något som församlingarna helt och fullt själva beslutar över. Fördelarna med en ordning där skolan ansvarar för sin egen avslutning, vilken är en del av skolans arbete och församlingen tar ansvar för det som tillhör Kyrkans ansvarsområde, skulle vara betydande. Både skolan och församlingen skulle slippa den förnedrande situationen, att försöka anpassa sig till en ordning där en enighet inte är möjlig. Min bestämda uppfattning är, att kravet från statsmakten på ett sekulärt innehåll på skolavslutningarna och Kyrkans självklara mål att vara Kyrka inte är möjliga att förena.

En situation där skolan tar ansvar för sin verksamhet och Kyrkan för sin borde vara möjlig att uppnå med bibehållen respekt från bägge parter. Staten bör vara sekulär och Svenska Kyrkan bör vara en kristen Kyrka som förmedlar evangelium!

Vad hjälper det en Kyrka, om hon vinner alla skolavslutningar till kyrkan, men förlorar sin själ? Svårare än så är det inte!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Om talesättet, att ett gott skratt förlänger livet, stämmer, då har humanister lyckats förlänga mitt liv med minst tre månader!

23 december, 2010

Läste sent i tisdagskväll en Brännpunktsartikel skriven av Patrik Lindenfors och Christer Sturmark. Det var inte innehållet i debattartikeln som lockade till skratt, utan själva tonfallet av upphetsning. De utlovar ett glatt julevangelium. Det finns ingen kristen jultradition att förstå!

 Artikelförfattarna anser sig ha upptäckt en gigantisk PR-kupp, iscensatt av kyrkliga marknadsavdelningar. Artikelförfattarnas tes är, efter vad jag kan förstå, att vi minsann inte firar Jesus födelse den 25 december. Likt författaren av Da Vinci Koden har artikelförfattarna botaniserat i Katolska encyklopedin och upptäckt att Kyrkans marknadsföringsavdelning häckat på en hemlighet, de inte velat sprida till kyrkans medlemmar. Den mörka hemligheten är, att vi inte vet när Jesus är född! Med tiden utvecklades skilda traditioner inom Kyrkan för firande av Jesus födelse. En sådan situation kunde Kyrkan självklart inte i längden leva med och nu tar några ”potentater”, som artikelförfattarna något föraktfullt döper dem till (jag personligen föredrar att säga Kyrkan), tag i frågan och beslutar att Kyrkan skall fira Jesus födelse den 25 december.

Lindefors och Sturmark berättar, att i Rom firades Saturnaliafestivalen i slutet av december och den 25 december firades Natalis Invicti – den obesegrades födelsedag.  Jag uppfattar att artikelförfattarna anser Kyrkans beslut att förlägga firandet till den 25 december, vara stöld och bedrägeri. Jag förstår inte den moraliska upprördheten. När de första kristna hävdade sitt trotsiga, Kristus är Herre! Var det en enorm utmaning i en kultur, där kejsaren ansågs vara Gud. Några hundra år senare kunde en triumfatorisk kyrka med auktoritet hävda, att Jesus var den som besegrat döden, hade uppstått och var uppstigen till himlen. Det var inte några ”potentaters” påhitt, utan hela Kyrkans tro. I det perspektivet var fullständigt naturligt att fira Jesus födelse den 25 december. Jag förstår inte det underförstådda kravet, att alla världens kyrkor skulle inleda firandet av Jesus födelse, med ett påpekande att vi inte vet när Jesus är född.

När sen kristendomen spred sig och kom till våra breddgrader, skulle det ha varit fullständigt absurt om Kyrkan, av respekt för befintliga nordiska jultraditioner, skulle bytt dag för firandet av Jesus födelse. Det naturliga var att inlemma firandet av solens ankomst, med att samtidigt fira att Gud stigit ner till oss och visat det himmelska hoppet för oss människor.

Under ca 1 600 år har kristenheten firat Jesus födelse den 25 december. Firandet sker överallt, där det finns kristna. Det är inget märkligt att hävda, att vi inte kan förstå vårt traditionella julfirande, utan att nämna Jesus. Jag ser framför mig när skolan skall undervisa eleverna om julen och dess traditioner och tar sin utgångspunkt i förkristen tid. Läraren skulle berätta om solen, mörker, mat etc, osv. Till slut skulle någon elev, det är jag övertygad om, fråga om advent, krubban, de vise männen, herdarna, Maria, Josef och Jesusbarnet. Eleven, som är en vaken och kunnig elev fortsätter att fråga om midnattsmässan och julottan. Bara för att nämna några jultraditioner.

Då skall tydligen läraren, om jag förstått Lindefors och Sturmark rätt, säga: ” jag har ett glatt budskap till er elever. Jesus är inte född den 25 december!  Det finns inga kristna jultraditioner. Det är något som kristna PR-byråer och marknadsförare försökt inbilla oss i 1600 år!” 

Det är inte ofta jag haft anledning att instämmande muttra med skolminister Jan Björklund, men i den här frågan har han mer rätt än både Lindenfors och Sturmark. Självfallet går det inte att förstå vårt julfirande, om inte den 1600-åriga kristna påverkan på firandet inte nämns. Och än viktigare, att den bars upp av en majoritet troende kristna i vårt land. Det bärande elementet i den traditionen är firandet av Jesus födelse och det oerhörda att Gud blev människa! Runt det firandet har skilda seder och bruk utvecklats. Ibland har de berikat den kristna traditionen, men ibland solkat ner traditionen. Behöver bara nämna köphysterin.

Riktigt patetiskt blir det när artikelförfattarna sturskt lovar, att berätta julens historia och merparten av innehållet handlar om hur kristenheten agerat för att göra julen till något annat än en årstidsbunden fest. Det är då en enorm tur att Lindenfors och Sturmark inte är historielärare

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare