Tio år i Bjuråker. Innebar det något nytt eller förblev allt vid det gamla?

På våren 89 stod jag vid kyrkan i Bjuråker för första gången och efter mindre än tio minuter säger jag till min fru. ”Här vill jag bo!” Det tog lite drygt tio år innan orden blev till en verklighet. Så här tjugo år senare vet jag inte vad det var som fick mig att fatta beslutet, att vilja flytta till Bjuråker. Kan inte heller beskriva vad jag egentligen förväntade mig. Kände bara, att det med all säkerhet skulle innebära något nytt, men också något som skulle kunna vara bättre än det liv jag då levde i Västerås.

Så här tio år efter flytten inser jag hur trög förändringen ändå var. Det blev inget, på djupet ett bättre liv, starten var trög. Orsaken var varken byn eller människorna här. Jag kände att jag var välkommen och accepterad. Jag trivdes ända från vårt första kyrkkaffe dagen efter ankomsten.  Orsaken till den tröga förändringen var att jag fortsatte i gamla, kanske rent av fördjupade hjulspår. Ganska snart accepterade jag bli kassör i S-föreningen, fick anställning som ABF-ombudsman, ersättare i kommunstyrelsen, ersättare i kommundelsnämnden och ersättare i kommunrevisionen. Representerade S i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Ja, det var ingen hejd på att fortsätta som tidigare! Det gick av gammal vana.

Vid sidan av allt det här fanns musikkvällar, försök att lära sig spela durspel (resultatet blev ingen höjdare), alla möten med trevliga och levande människor. Vilket gjorde, att de politiska uppdragen kändes mest som strunt. Sommaren 1994 började det sakta vända. Till stor del på grund av yttre faktorer som sjukdomar och allmän leda. Det sista större politiska aktivitet jag gjorde var, att tillsammans med Hasse genomföra en veckolång valturné i Ljusdals olika byar i juni 2004 inför EU-valet. När året var slut hade jag inga politiska uppdrag kvar förutom kyrkofullmäktige. Jag tackade nej till att kandidera för ytterligare en period. Min anställning på ABF Ljusdal upphörde och jag betalade min sista medlemsavgift i S 2004. Sakteligen skiftade jag över aktiviteterna från politiken till kyrkan. Uppdrag som kyrkvärd, att leda cirklar och en och annan gudstjänst eller andaktsstund ersatte de tidigare politiska aktiviteterna.

Den riktigt stora förändringen kom när jag, på en resa i Luthers fotspår i september 2008, under läsning av Dietrich Bonhoeffers ”Efterföljelse” följde en tanketråd som jag inte mött tidigare. Nedanstående citat är hämtat ur inlägget ”Uppsagda lojaliteter” den 28 september 2008.

”Namnet är inget problem, men däremot själva presentationen av bloggen: Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det. Egentligen en ganska så knepig beskrivning! Allteftersom det nordtyska landskapet svischade förbi bussfönstret, desto knepigare kändes bloggpresentationen. Ju mer jag tänkte desto klarare blev det – begreppet ”kristet” behöver inget stödjeben. Kristen tro är inte en ideologi och då torde det vara fullständigt tillräckligt att säga: Funderingar kring samhällsutvecklingen ur ett kristet perspektiv, utan att något bärande försvinner. (Bloggpresentationen ändras i natt.)”

Självklart sker inga mentala resor i lufttomma rum. Inte min resa heller. Det som gjorde resan möjlig är mötet med en levande församling i Bjuråker-Norrbo. Två präster Thomas och Lena som i predikningar och samtal med lätt hand och troligtvis omedvetet lotsat mig vidare och djupare i mitt tänkande. En församling består inte bara av sina präster, utan det är en mängd människor. Jag har beskrivit vilken nåd det är att tillhöra en levande församling. Utan den andliga miljön skulle den mentala resan, om inte omöjliggjorts, så i vart fall försvårats. Måste också nämna den glädje jag känner för Saron, Elim och Betel. De är också viktiga aktörer i att skapa en andlig hemmiljö i Bjuråker-Norrbo.

När nu tio år gått till ända. Kan jag med förundran och glädje se tillbaka på de gångna åren. I dagarna har jag haft glädjen att vara delaktig i Öppen Kyrkas (ÖKA) stora framgångar i Kyrkovalet. Här finns en kraft för framtiden! Ingen dålig slutpunkt på första decenniet i Bjuråker socken!

Det kommer ett postskriptum i ett eget inlägg.

Andra intressanta bloggar om: Bjuråker, Bjuråker-Norrbo församling, Bjuråkers kyrka, ABF, Socialdemokrater, Kommunstyrelse, EU-val, Saron, Elim, Betel, Öppen Kyrka (ÖKA)

Det här var väl ett trevligt beslut?

Regeringsrätten har beslutat att Jan-Olov får heta Madeleine. Ett beslut som inte borde vara stötande för någon. För det är ju märkligt att myndigheter har haft rätten, att avgöra vad människor skall heta.

Jag hoppas, att Dagen i glädjeyra skrivit fel. Regeringsrätten har väl inte enbart fastslagit, att män får ta kvinnonamn? Beslutet gäller väl också kvinnor? Ja inte att de får ta kvinnonamn, utan att de får ta mansnamn.

Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar, att vi slutar prata om kvinno- och mansnamn i Sverige.

Andra bloggar om: Regeringsrätten, Kvinnonamn, Mansnamn

Befrielsekampen tar sig alltmer absurda uttryck!

Det händer, när jag surfar runt på Sverigedemokratiska och andra främlingsfientliga bloggar, att jag får mig till livs att muslimer håller på att ta över landet, om de inte redan gjort det.

Sverigedemokrater och andra sägs föra den goda befrielsekampen, som bara vi ”politiskt korrekta” inte vill se eller erkänna.

Läser i SvD att det tydligen är en god kampform att slänga in grishuvuden på mosképlatsen vid Ramberget i Göteborg. Visst kan jag förstå, att alla dessa svartbruna krafter känner sig provocerade av att muslimer existerar och också vill ta seden dit de kommer och praktisera den religionsfrihet som sen långliga tider existerar i Sverige.

Jag har vid olika tillfällen påpekat att jag har något svårt, för att utrycka det milt, att riktigt förstå vad alla dessa främlingsfientliga krafter menar när de säger sig värna om svenskheten.

Är inte religionsfriheten en mycket väsentlig del av vår demokratiska tradition?

Andra bloggar om: Muslimer, Moské, Religionsfrihet, Sverigedemokrater, Främlingsfientlighet, Grishuvuden,

Nio år i Bjuråker!

Idag för nio år sedan kom vi med flyttbilarna till Kyrkbyn i Bjuråker.

Det går faktiskt att adoptera sig en hembygd!

Kultur, sedvänjor och identiteter i ständig förändring.

Under de snart nio år jag bott i Kyrkbyn i Bjuråker har jag förvånats över den strida ström av häften som dokumenterar byarna i Bjuråker socken. Nästan varje år finns en ny skrift att köpa. Alla dessa deltagare i studiecirklar som dokumenterar sina byar i ord och bild utför en kulturgärning av oskattbart värde. I varje häfte jag genom åren har läst har jag fått insikter om hur kultur, sedvänjor och identiteter förändras över tid. Dokumentationerna andas ofta en oro över att byarna skall försvinna och falla i glömska.

Häromdagen, när jag köpte den nyutsläppta häftet från min egen by, ”Från dåtid till nutid i Kyrkbyn och Tå – en resa i tiden genom byarna två!” fastnade intresset vid rubriken: ”Seder och bruk.”  Där kunde jag läsa:

”Som påpekats tidigare hade man i gamla bondesamhället stor koll på släkt och grannar. Föräldrarna utsåg tidigt eventuella giftaskandidater till sina barn. Ända in på 1900-talet var det för det mesta föräldrarna, som bestämde, vem dottern (eller sonen) skulle gifta sig med. Det skulle helst vara någon inom samma rang och status. Bonddöttrar fick inte gifta sig med en dräng till exempel.”

Jag har fått berättat, av mycket trovärdiga vittnen, att arrangerade äktenskap, ofta med inslag av tvång, förekom ända in på 1930-talet. Företeelsen är bara ett par, tre generationer bort! Vem vet, det kanske förekommer än i denna dag?

Under samma rubrik, om seder och bruk, berättas också, att 1922 användes den sista svarta brudklänningen i Bjuråker. I häftet finns en bild från ett bröllop i Tå 1907 och skulle man inte se bruden, kunde bilden för en sentida betraktare lika gärna handla om en begravning. Det står helt klart, att skulle man vara finklädd i Bjuråker i början på 1900-talet, då gällde svart. Gärna i form av frack och långklänning. En klädkod som bara är ett par, tre generationer bort. Nu gäller andra klädkoder, både vid bröllop och begravningar.

Byahäftet för Kyrkbyn och Tå väcker många frågor. När och varför ändras till synes fasta kulturmönster? När vi betraktar en utveckling några år bakåt i tiden, då inser vi, att förändringar sker enormt fort. Jag hade för drygt ett år sedan en diskussion med någon här på bloggen om vår matkultur. Jag hävdade att pizza och kebab är genuina svenska maträtter. Min opponent hävdade, att jag hade fel och påstod att bara mat som farfar hade ätit var svenska maträtter. Jag svarade att jag äter pizza och kebab, då torde de rätterna vara svenska för mina barnbarn. Idag kan det vara svårt att få i barn kornmjölsklubba med fläsk och vitsås!

Det finns politiska krafter som anser att det är möjligt att infånga en, säger en, kulturell identitet och sätta den i bur och påstå med darr på rösten – detta är den sanna svenska kulturen. Alla de som tror, att kulturell identitet är lättfångad borde läsa ett antal hembygdsskrifter. Sanningen blir kanske något mer svårflörtad efter sådana läsningar.

Andra intressanta bloggar om: Bjuråker, Tå, Bjuråkers hembygdsförening, Kyrkbyn, Arrangerade äktenskap, Kultur, sedvänjor, Bröllop

Visst är det väl lite patetiskt?

Tidigt på morgonen den 8 januari 1952, samma dag som jag fyllde 8 år, steg jag, mamma, pappa och min syster av tåget i Sundsvall. Efter en lång resa från Jakobstad hade vi kommit till den stad som för mig blivit min hemstad. 1957 blev vi svenska medborgare.

Kan någon förstå, att jag fortfarande blir själaglad när Finland vinner över Sverige i ishockey?

Läs andra intressanta bloggar om: Ishockey, VM, Finland, Sverige, Jakobstad, Sundsvall

Upp till bevis!

Ser i tidningarna att Sverigedemokraterna avser att besluta om ett kommunalpolitiskt program och planerar en stor kampanj mot invandring och mångkultur.

Efter valet var det mycket ståhej bland partierna om att nu minsann skulle de ta debatten med Sverigedemokraterna. Inte blev det mycket av den debatten. Några halvt misslyckade debatter i TV och  de ”etablerade” partierna slog sig till ro. Inte vet jag vad de hoppas på. Att Sverigedemokraterna skall upplösas i tomma intet?

Jag skrev efter valet, att inte vinner vi debatter mot SD i TV, utan ”debatten” vinner vi bland människorna. Upp till bevis, socialdemokrater, miljöpartister, vänsterpartister, moderater, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater!

Gå ut till människorna och förklarar varför det är bra med modersmålsundervisning. Att Sverige har allt att vinna i en globaliserad värld, ju fler språk som talas i landet. Här har Sverige möjligheter att till en mycket låg kostnad få medborgare som kan flera språk än bara svenska och engelska. Den tillgången vill ett inskränkt och okunnigt parti, bara kasta på sophögen.

Partierna kan ju också samtidigt passa på och berätta, att ett mångkulturellt Sverige har större förutsättningar att klara sig i den globala konkurrensen. Tänk vilken fördel det vore för t ex svenskt näringsliv att ha tillgång till både språklig och kulturell kompetens, när de ska försöka etablera sig runt om i världen. Den potentiella resursen vill Sverigedemokraterna lättvindigt bara förslösa bort.

När det gäller krav på åsiktsregistrering och kunskapstester om ”vår kulturhistoria” vore det önskvärt om journalister som är bra på mediedrev, ständigt skulle pressa Jimmie Åkesson och andra SD-företrädare vad de egentligen menar med kulturhistoria och det kulturella arvet. De flesta tidningar har väl åtminstone en liten kulturredaktion kvar, med kompetens i kulturfrågor, som kan formulera t ex 100 testfrågor som Åkesson och andra SD-företrädare skall svara på. Låt dem inte komma undan! Kräver man något av andra, då bör man själv utan svårigheter klara av uppgiften.

Jag hoppas verkligen att SvK betackar sig för Sverigedemokraternas ”stöd”, när de vill, ”tvinga samtliga skolor att ordna kristna, traditionella skolavslutningar.”  På alla nivåer måste SvK klart och tydligt säga: till kyrkan kommer man inte av tvång, utan frivilligt och i glädje!

Jag avslutar mitt alltför långa inlägg med att citera ur DN:

”Utanför Medborgarhuset demonstrerar vid lunchtid ett femtontal ungdomar från Ung Vänster i Kungsbacka, Varberg och Halmstad. De påpekar stillsamt för sverigedemokraterna att uppbyggnaden av sd:s hyllade folkhem, demokratiseringen och uppbyggnaden av välfärdsstaten, inte var nationalisters förtjänst, utan socialismens, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna – alla med utländska influenser.”

Jag ska inte, under resten av året, tänka en enda kritisk tanke om Ung Vänster!

Bakgrundsartiklar: DN, SDS, SDS

Vad är det vi firar? Är det grisen?

Jag brukar inte reagera alltför våldsamt, när skolor t ex avstår från skolavslutningar i kyrkan. Traditioner ändras allt eftersom och ändringarna kan komma snabbt, ibland mycket överraskande. Det går säkert att hitta andra och lika värdiga former för skolavslutningar, som i kyrkan. Vilket också skett under årtionden runt om i landet.

Däremot blir det tveksamt, när rektorer och andra myndighetspersoner medvetet undanhåller barn kunskaper. Enligt en förskolerektor i Filipstad är det rätt att undanhålla barnen viktig kunskap, när det gäller julen. Jag utgår från att det kommer att firas jul även på förskolorna i Filipstad, men hur kommer det julfirandet att se ut? Inga tomtar? Inga änglar? Väl utvalda, ickekristna julsånger? Inget Lucia?

 Pepparkakor, lussebullar och ett litet julbord? Barnen upplever hur stämningen trissas upp alltmer under förvintern och börjar säkert undra – vad är nu allt detta? De kanske rent av frågar förskoleläraren: ”Varför firar vi jul?” Ska barnen i det läget få uppleva den besvärade tystnaden, när personalen försöker sig på en krystad förklaring om att vuxenvärlden vill glädja barnen en gång året med julklappar och godis. Mycket trovärdigt! Barnen kommer att upptäcka att den förklaringen är ett lika stort båg som tomten!

Förskolan sägs ha såväl pedagogiska som kunskapsmässiga mål. På vilket sätt anser förskoleförvaltningen i Filipstad att de uppfyller de målen, när de undanhåller barnen viktig kunskap om varför vi firar jul? Det är alltid god pedagogik att försöka gestalta den kunskap man vill ge. Därför är ett besök vid en julkrubba bättre än en föreläsning när det gäller förskolebarn. Att det besöket sker i en kyrka ger kunskapen en ytterligare dimension.

Den andra av julens helgedomar, köpcentret, behöver inte förskolan göra något studiebesök på. Det brukar föräldrarna klara av på ett helt förträffligt sätt. 

Måste avsluta med en uppmaning till de tokdårar som mordhotar. Sluta genast med sådana dumheter! Det går att visa sitt allvar utan hotelser och överord!

Vad är nu detta?

Råkade läsa bloggen Helsinki – Stockholm och fick mig till livs, att en fotbollsdomare förbjudit ett tjejlag att tala finska under en match! Jag gick genast till den anvisade länken och ta mig tusan, uppgiften stämde!

Finns det någon paragraf i Fotbollförbundets regelsamling som säger, att på svenska fotbollsplaner pratas det svenska? Om så är fallet, finns det undantag för landskamper som spelas i Sverige?

Nationaldagsfirande i Bjuråker

Nationaldagen firades i hela Sverige och givetvis också i Bjuråker. Jag och min fru deltog i ett stillsamt firande av nationaldagen på vår forngård. Firandet bestod i en kort andakt, utdelning av stipendium och som avslutning kaffe, som alltid är ett måste, när något skall firas i Sverige.

Under andakten lästes två texter ur Bibeln:

”Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss.” (Apg 17:26-27)

”Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg till din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos19:15-18) ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.” (3 Mos19:33-34)

I en kort reflektion påpekade komminister Lena Funge att nationaldagen inte tillhör någon eller några politiska riktningar, utan nationaldagen tillhör alla. Påpekandet är motiverad, när vi som bor i landsbygden, ser vad som händer i Stockholm. Det är ju fler politiska demonstrationer och möten än under 1 maj!

Jag ansluter mig till alla dem som hävdar att midsommarafton  av hävd är vår nationaldag. Då samlas alla, infödda som invandrade, till dans kring midsommarstången. Vi sjunger och skuttar till ”Små grodorna” och ”Räven raskar” gör raketen och barnen får glass. På kvällen äter vi sill, tar en nubbe (nåja för en del blir det fler och ibland för många) och sjunger Evert Taubes sånger. Vi slipper det fruktansvärda pekoralet som av någon, för mig, outgrundlig anledning blivit vår nationalsång.