Det är fullbordat!

Vägen till Gud, som var blockerad av synden, är nu öppen för alla som vågar tro! Vi, som kanske inte har den starkaste tron eller kanske inte ens vågar tro. Vi får luta oss mot Billing, när han skriver i psalm 272 vers 10:

O Jesus, den frid som vi alla/ begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,/ så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,/din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.

Jag känner inte den mannen!

I kvällens passionsandakt i Bjuråkers kyrka var jag med Petrus på gården till översteprästens palats. Jag hörde hur Petrus förnekade all kännedom om Jesus. ”Jag känner inte den mannen.” Inte bara en gång, utan tre gånger. Den trefaldiga förnekelsen fick Petrus att gå ut från gården och gråta bittert.

Kvällens tankar kring passionsandaktens innehåll fick mig att undra. Hur många gånger har inte jag förnekat all kännedom om den mannen? Och det i mindre dramatiska situationer än den Petrus var i.

Kvällens insikt fick mig inte att gråta, vilket den kanske borde gjort. Det är så lätt att i skämtsamma ord förminska sin tro och öppet eller antydningsvis, göra en konspiratorisk blinkning till sin omgivning. Ta inte min tro på alltför stort allvar!

Hoppas jag, med Jesus hjälp, får ett större mod, som Petrus fick.

Det är väl inte jag, herre?

Är hemkommen efter årets första passionsandakt i Bjuråkers kyrka. Under mycket enkla former samlas vi under tre kvällar i kyrkan. Sjunger en psalm. Läser någon bön och framförallt läser stilla veckans texter. I år är det Matteusserien som gäller. Andaktsstunden avslutas med Herrens bön och välsignelsen.

Medan Jesus och lärjungarna äter säger Jesus: ”Sannerligen, en av er skall förråda mig.” Efter det starka tillkännagivandet sker något, till synes, mycket märkligt. Istället för att lärjungarna bedyrar sin oskuld säger de, var och en, enligt Matteus: Det är väl inte jag, herre?

När jag som bäst funderar över lärjungarnas något märkliga fråga, förflyttas jag till lärjungeskaran och hör hur jag tillsammans med de andra ängsligt frågar: Det är väl inte jag? Väntar med stor ängslan på svaret, för jag inser i ett ögonblick av klarsyn, att möjligheten till förräderi är bottenlöst djup. Den finns där som en ständig möjlighet!

Herre Jesus Kristus, Guds son förbarma dig över mig!

I morgon går vi till Getsemane.

En frontförskjutning är nog av nöden!

Jag är inte säker på att jag till alla delar förstår vad alla strider inom Svenska Kyrkan handlar om, men är ändå övertygad om att jag bör göra en frontförskjutning. De tidigare stridsfronter, där jag engagerat mig, verkar totalt ha spelat ut sin roll. Det kanske är lite övermaga av mig att ge mig in i debatten, när jag allvarligt överväger att desertera till en helt annan kyrklig tradition. Men det skulle kännas fel, så länge jag finns kvar i SvK, låta andra ta striden och själv sitta bredvid och titta på. Det skulle kännas okristligt fegt.

Jag blev något förvånad, när Helle Klein, med en elefants lätta fotarbete i en porslinsbutik, försökte döda all meningsfull diskussion om Svenska Kyrkans identitet genom att jämställa den debatten med händelserna på Utöja. Inte blev förvåningen mindre av en debattartikel, ”Kyrkan skyddar flörten med främlingsfientlighet” i SvD skriven av Susanne Wigorts Yngvesson. Susanne Wigorts Yngvesson må vara lektor i etik, men då ingår tydligen inte debattetik i ämnet. Det ska bli intressant, nu när jag avser fortsätta identitetsdebatten, att få höra hur Helle Klein och Seglora smedja lyckas visa, att jag tillhör de främlingsfientliga krafterna i SvK. Jag är idel öra!

Jag är övertygad om att vi som anser, att SvK är något suddig i konturerna och saknar självkänsla, inte är ute i ogjort väder. Det finns mycket av ett försiktigt tassande kring svåra frågor, med förhoppningar att människorna inte ska ställa dem. För då blir det alldeles för obehagligt. Jag tänker bara nämna ett exempel på den kyrkliga tafattheten. För några veckor sedan diskuterades det mycket kring dopfrågan. Många präster upplevde det tydligen oerhört stressigt, att behöva besvara frågan om vad som händer med barnen som inte blir döpta. Frågan kan kanske vara svår att besvara, men att det skulle innebära, att Kyrkan skulle förminska betydelsen av dopet, för att tillfredsställa dem som inte avser att döpa sina barn, är steget lite väl långt. (För en tid sedan skrev jag ett inlägg om en tanke som slog mig under en Gudstjänst i Bjuråkers kyrka. Kan bara säga att vi har spännande gudstjänster/mässor i Bjuråker-Norrbo församling! Testa gärna.)

Jag inser allt tydligare, att jag måste söka nya sammanhang inom Kyrkan. Jag kommer att i framtiden leta efter och delta i enhet kring bl. a följande frågor:

Gudstjänsten i centrum för församlingens arbete. Visst ska gudstjänsterna förnyas, men då alltid med Jesus i centrum. Gärna med Rolf Larssons bok ”Fest vid paradisets port” som inspiration. Gudstjänsten ska ha ett klart centrum i Kyrkans Herre, Jesus Kristus. Församlingen ska veta, att när prästen uttalar förlåtelseorden, så gör hon/han det på uppdrag av en, i gudstjänsten, närvarande Jesus.

Församlingens diakonala arbete skall kännetecknas av att ”göra tro.” Det kristna kärleksbudskapet är inte bara ord, hur profetiska de än är. Det profetiska anslaget är kärlekshandlingar.

Alla goda krafter bör snarast samla oss och ta strid mot det föreliggande förslaget till en framtida struktur för Kyrkans organisering. Trots alla vackra ord, så motverkar förslaget en sund församlingsutveckling.

Till sist vill jag nämna, att det är av nöden att att ta strid för en totalt ny beslutsstruktur för Kyrkan. Partiernas destruktiva inflytande på Kyrkans inre liv ser vi i, hur sekulära krafter påverkar Kyrkan, vilket t ex konflikten med Seglora smedja i grunden handlar om. Men det är ändå hela konstruktionen med nomineringsgrupper, som måste förändras. Konstruktionen bidrar inte till enheten utan bara till splittring.

Jag återkommer i framtiden, men nu får det vara nog för den här gången, men innan jag trycker på publicera vill jag uppmana alla att läsa det blogginlägg, som inspirerat mig till att skriva inlägget. Det är inte första gången Sofia Lilly Jönsson stått för tankeinspiration, men den här gången kändes det mer in på skinnet, än tidigare. Läs alltså: Seglora smedja, igen. Botanisera i alla länkhänvisningar.

KT

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Helle Klein, Seglora smedja, Utöja, Strukturutredningen, Svenska Kyrkan, Bjuråker-Norrbo församling,

Bekymmersrynkan i pannan djupnar!

Läser i Kyrkans Tidning (KT) att valfriheten präglar förslaget till ny kyrkohandbok. Så har då valfrihetsrevolutionen nått kyrkan också. Som det står i artikeln: ”Fler moment i mässan/gudstjänsten föreslås vara fakultativa (valfria), däribland syndabekännelsen vilket har väckt kritik på en del håll.” Vilka andra moment, som också är valfria vågar jag inte ens tänka på, men lär med all säkerhet få anledning att återkomma till i framtiden.

Kyrkoherde Fredrik Lidé i Vantör säger så här i KT: ”Att syndabekännelsen blir ett sådant valfritt moment är bra, samtidigt måste den så ofta som möjligt finnas med. Men kyrkan har här ett pedagogiskt problem, hur talar vi om synden?”  Jag upplever det lite skrämmande, som lekman, att kyrkan efter 2000 års erfarenhet har pedagogiska problem med att tala om synden. Synden är ju ingenting perifert i Jesu förkunnelse, om jag så får säga.

Jag skulle vilja i all enkelhet ge Lidé ett råd. Mina erfarenheter, som politiskt och fackligt aktiv, förtroendevald politiker, lärare eller chef, har lärt mig att det bästa är alltid, att säga som det är. Jag vill med utgångspunkt ur verkligheten beskriva hur jag tänker. För ett antal veckor sedan satt jag tittade på Uppdrag granskning. Programmet beskrev hur förtvivlade köpare blivit lurade att köpa hus med mögel, otäta skorstenar och läckande tak. En av orsakerna till att de blev lurade, var ett omoraliskt samarbete mellan mäklare och besiktningsmän. Mitt i programmet hör jag hur en anonym besiktningsman bekräftar, att mäklare inte drar sig för att kräva förskönande besiktningsrapporter. Rösten berättar: Har besiktningsmannen skrivit en ärlig rapport, kan mäklaren säga att han inte kan sälja huset med en sån rapport till grund och föreslår att besiktningsmannen gör justeringar i rapporten. ”Går man inte med på ändringarna får man inga nya uppdrag.”

När jag sitter här och skriver så slår det mig, att situationen är klassisk. B pekar på ormen/mäklaren och säger: ”Det var ormen som tvingade mig.” Jag ska inte dra likheterna längre, utan konstaterar att B inser, att det han gjort är fel, men han har också ett försvar för handlingen, som han anser vara hållbart.

Nu får vi tänka oss att B en söndag går till den närbelägna kyrkan. Kyrkan tillhör en församling som valt bort syndabekännelsen och B sitter där och deltar kanske i psalmsången. Utan syndabekännelse ingen förlåtelse på Jesu Kristi uppdrag. B går ut på kyrktrappan och känner sig väl till mods. Han är ju älskad, det hörde han och det måste väl också innebära att hans handlingar är godkända? Väl?

B kanske istället gått till en kyrka där syndabekännelsen fortfarande är ett moment i gudstjänsten. B kanske väljer, att reagera som många vänner och ovänner med viss ilska sagt till mig. ”Vad då synder? Jag har väl aldrig syndat!” Då ”tar” inte förlåtelsen eftersom B anser, att han inte behöver någon förlåtelse. Nästa söndag är B återigen i kyrkan, men den här gången kanske det slår honom under syndabekännelsen, att han skrivit en alltför skönmålande besiktningsrapport, som han nog ångrar. Syndaförlåtelsen ”tar.” B står på kyrktrappan och känner sig lättad och lovar dyrt och heligt att aldrig mer skriva skönmålande besiktningsrapporter.

Nu händer det som så ofta händer, som vi alla känner igen, redan på måndag klarar inte B att stå mot kravet från mäklaren om en mild besiktningsrapport. Nästa söndag känner B ånger för två synder, dels en falsk besiktningsrapport och dels ett brutet löfte. Återigen får han höra att prästen säger på Jesu Kristi uppdrag att hans synder är förlåtna. Och så här kan det fortgå tills B går i pension och förlåtelsen är lika kraftfull och giltig varje gång!

Nu får vi tänka oss, att B känner att han måste få någon rätsida på situationen och stämmer ett möte med en av församlingarnas präster, för ett själavårdande samtal. Han berättar hur det ligger till, ärligt och sanningsenligt, i det läget hoppas jag och tror, att ingen präst i SvK på grund av ”pedagogiska skäl” börjar förminska B:s upplevelser, utan jag vill tro att alla präster bekräftar till B, att han handlat fel. Samtalet fortsätter och tillsammans hittar de säkert en lösning på B:s problem, som gör att han kan bryta med ett felaktigt beteende. Hur lösningen ser ut vet jag inte. Det var ju ändå ett själavårdande samtal och det får vi respektera.

Ett sista påpekande. Märk väl, hela processen fortskred utan att B en enda gång fick höra, att han inte var älskad av Gud och förlåten. Frågan om synd, skuld och förlåtelse syftar ju inte till att banka ner oss i en dypöl, utan målet är upprättelse, människovärde och frihet.

Är det här verkligen ett stort pedagogiskt problem?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Synd, skuld, Syndabekännelse Svenska Kyrkan, Kyrkohandbok, Valfrihet

En tanke dök upp helt oförhappandes!

Jag deltog, som så många gånger förr, i söndagsmässan i Bjuråkers kyrka tidigare i dag. Temat var ”Vaksamhet och väntan.” Jag vet inte när tanken dök upp. Det kan ha varit när Lena Funge predikade, men lika gärna under själva trosbekännelsen.

Jag fick en känsla av tacksamhet, att Paulus på det första kyrkomötet, den som beskrivs i Apostlagärningarna, inte sa till de andra deltagarna: ”Bröder, jag har upptäckt att den moderna människan inte kan förstå det här med korsfästelsen av Guds son, än mindre uppståndelsen och himmelsfärden. Människorna har också lite svårt att riktigt acceptera, att Jesus skall komma tillbaka en dag. Vi får inte göra läran för komplicerad för vanligt folk! Vi måste förenkla!”

Jag har burit med mig känslan av tacksamhet hela dagen!

Läs även andra bloggares åsikter om Söndagsmässa, Bjuråkers kyrka, Vaksamhet och väntan, Paulus, Apostlagärningarna

En angenäm fundering att ha med sig in i sömnen!

De som läser mina statusrader på Facebook vet, att jag den senaste tiden ägnat mig åt studier av den Ortodoxa kyrkans teologi. Det har varit en spännande tid och jag ser fram mot ytterligare studier. Har för en stund sedan avslutat ”Trons mysterium” av Hilarion Alfejev. I sista kapitlet redovisar Hilarion, efter vad jag kan förstå, mycket ingående, diskussionen inom den ortodoxa kyrkan kring frågan, om allmän frälsning är möjlig. En mycket spännande läsning, eftersom jag genom åren inte uteslutit den möjligheten. Jag ska citera stycke, där metropoliten Hilarion gör en sammanfattning. Den ”Isak” som stycket inleds med är Isak Syriern, en andlig författare på 600-talet:

”Enligt Isak kommer Gehennas plågor att upphöra och dödsriket kommer att förintas, djävulens verk kommer att få ett slut och det ondas makt kommer att övervinnas. Men Gehennas slut är ett mysterium bortom människans fattningsförmåga. Isaks åsikter går utöver det som finns tydligt definierat i kyrkans dogmer.

Vi kan alltså se att det finns en viss enighet bland flera kyrkofäder rörande allmän frälsning, men det finns ingen enighet rörande när och hur den kommer att äga rum. Vår översikt över ämnet har visat att det finns en heretisk föreställning om allmän frälsning, men det finns också en ortodox tolkning. Det vore heresi att insistera på nödvändigheten av frälsning för alla som ett tvång för både Gud och människor, men det är inte en heresi att tro på möjligheten till frälsning för alla och fortsätta be och hoppas på den. Johannes Klimakos delar denna övertygelse med Paulus, Gregorius av Nyssa, Maximos Bekännaren och Isak Syriern, när han skriver: ”Det är inte omöjligt att alla blir frälsta och försonade med Gud”

Just så! Det är inte omöjligt! Det är min fasta tro och övertygelse!

Läs även andra bloggares åsikter om Ortodoxa kyrkan, Hilarion Alfejev, Allmän frälsning, Gehenna

Minnen, utan förvarning finns de plötsligt bara där!

Under eftermiddagen gjorde jag ett besök på Kyrkpressens bloggportal, som förövrigt snart ska släckas ner och ersättas av städslade bloggare. När jag strosade runt och läste blogginlägg och kommentarer, fastnade jag för: ”Så åligger det också varje Jesu lärjunge att följa den lag som Gud givit genom Mose. En kristen har inte rätt att bryta mot tex. de två tavlornas budord.” 

När jag läste meningarna förflyttades jag i minnet till andra halvan av 80-talet, till 1:a Bjurhovdagången i Västerås och ett samtal med Lasse Tuomala. Lasse var Jehovas Vittne och med jämna mellanrum träffades vi och samtalade. Vid tidpunkten för samtalen var jag närmast ateist och mycket politiskt aktiv. En kväll gled samtalet in på krig och andra fasor. Jag minns så väl hur Lasse såg mig i ögonen och säger: ”Jag och alla Jehovas Vittnen är trygga i vetskapen, att vad som än händer kommer vi aldrig att bli dödade av ett Vittne. Kan du med samma trygghet, i händelse av krig, säga, att du aldrig kommer att bli dödad av en socialdemokrat?” Det var bara att hålla med och säga, att en sådan tillit till socialdemokrater hade jag inte. Där, i det samtalet, började en lång och mödosam intellektuell och känslomässig utveckling mot ickevåld och pacifism.

Så långt minnesbilden från 80-talet. Idag träffas Joel och jag med jämna mellanrum över en kopp kaffe här i Kyrkbyn i Bjuråker. Vi samtalar med våra biblar i handen, som vi ivrigt bläddrar i. Nu slår mig tanken med hyfsad styrka. Skulle jag, nu när jag är kristen, kunna säga till Joel med hänvisning till mitt samtal med Lasse, att jag nu delar tryggheten med Jehovas Vittnen, ingen kristen kommer någonsin att döda mig i händelse av krig? Jag inser snabbt, att det vore en omöjlighet, att sanningsenligt hävda en sådan tillit.

Det är bara, att skamset erkänna. Vi kristna tror på budorden, men vi lever inte efter dem. I den senaste söndagens mässa i Bjuråkers kyrka, hade jag som mitt sista uppdrag som kyrkvärd, uppgiften att läsa söndagens episteltext, hämtad ur Jakobsbrevet. Bl. a läste jag: ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste…Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör.” (Jakobsbrevet 1:22-25)Varifrån kommer uppfattningen, att vi i vår missionsuppgift, inte behöver leva vår tro?

Läs även andra bloggares åsikter om Budorden, Jehovas Vittnen, Icke våld, Pacifism, Jakobsbreven, Bjuråkers kyrka,

En hyllning till alla bärare av en folklig vardagstro inom Kyrkan!

För en tid sedan höll jag på och förberedde en lektion till en träff med församlingens vuxenkonfirmander. Ämnet för lektionen var skilda tolkningstraditioner av Bibeln. Ett mycket spännande ämne. Jag upplevde att jag fått till en bra struktur för lektionen, med en bra sammanfattning som jag hittat hos Lars Lindberg i hans bok ”Ny skapelse.” I boken säger Lindberg, i en diskussion om hur sann Bibeln är: Jag vill föreslå ett annat sätt att förstå saken, nämligen att Bibeln genom den heliga Anden blir Guds ord.”

När jag som bäst arbetade och kanske började bli förnöjsamt självgod, läste jag ett blogginlägg i kyrkpressen.fi med titeln ”En summering” skriven av Hillevi Holmberg. I diktens form sammanfattar hon sitt kristna liv och det finns ett tonfall av trots i dikten mot anklagelser om irrläror. Inlägget av Hillevi påverkade mina lektionsförberedelser. Jag insåg att Hillevis inlägg, och den efterföljande diskussionen, på något sätt inte fick naturlig plats i min planerade lektion. Hillevi representerar en helt egen kategori i hur Bibeln tolkats. Jag kallar den, folklig vardagstro. Den är inte ny, men oftast helt förbisedd i våra kyrkor. Det finns säkert bättre benämningar än det, men jag kommer inte på något just nu.

I den efterföljande diskussionen illustreras motsättningen nästan övertydligt. Hillevi skriver: ”Tänk på hur Jesus agerade. Mot människor som minsann inte ansågs vara rättläriga” Fel, fel säger Hermanni Pihlajamaa och citerar Luther: ”Förbannad den kärlek som sker på bekostnad av läran. Hög tid för Hillevi att bli reformerad.” Ja, det sista lär väl inte vara ett citat av Luther. Fel, fel säger Martin Kantola och skriver: ”så vill jag att du tar en titt i din Bibel igen. Jesus var MYCKET tydlig i sin undervisning. Allt annat än att var och en får tro lite som den vill…”

Påpekandet att Jesus var tydlig i sin undervisning är inget svar på Hillevis påstående. Det blir istället lite av goddag yxskaft över svaret. I evangelierna kan vi läsa mycket om Jesus undervisning. T ex i Bergspredikan skildrad av Matteus uppmanar Jesus sina åhörare: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Självklart ska vi ta till oss den undervisningen, men vi kan också i Bibeln läsa hur Jesus levde sin egen undervisning. Här har Hillevi helt rätt. Undervisningen handlar inte i första hand om vilka rätta åsikter vi ska omfatta. Det finns hur många exempel som helst i evangelierna, som visar att Hillevi, och många med henne, gjort en viktig iakttagelse. Hon kan med gott samvete hänvisa till Jesus eget exempel. Uppräkningen skulle bli orimligt lång om jag tog upp alla exempel, där Jesus helar, botar och upprättar. Ingenstans läser vi att de han hjälper skulle ha lyssnat till Jesus undervisning än mindre levt enligt undervisningen. Det Hillevi säger är att vi helt enkelt bör följa Jesus exempel i våra möten med våra medmänniskor. Det är ju i handlingen, som Jesus visar hur hans undervisning skall förstås. Det är också handlingarna som leder människor till tro.

I dagarna har en utredning, Medlem 2010, presenterats. Utredningen ger en ögonblicksbild av hur situationen är för Svenska Kyrkan. Min övertygelse är att vi i alltför stor utsträckning förlitar oss på att organisatoriska förändringar och letande efter förnyelser som radikalt förbättrar vår situation. Jag vill i all enkelhet föreslå, att Kyrkan anstränger sig och tar hjälp av alla de systrar och bröder till Hillevi Holmberg, som finns i vår Kyrka. De är många. Jag har mött dem. Första steget kan ju vara att visa dem att de är sedda och att Kyrkan behöver deras hjälp. Det är de som har kontakten med människorna i församlingen och utanför. De skulle kunna bli en del av den stabila grund som Kyrkan så väl behöver.

Tack Hillevi för den inspiration du gett mig. Ditt inlägg kanske är det förväntade bönesvaret jag efterlyste söndagen före pingst. Så här skrev jag:

I dag är det söndagen före pingst och jag deltog i gudstjänsten i Bjuråkers kyrka och som så ofta förr, en tanke slog mig. Alla kristna i Sverige bör tillbringa den kommanden veckan i bön och väntan. Vi är ju lovade att en hjälpare skall komma. Om vi stillar oss kanske vi får svaret på hur vi ska gå vidare. Vi kanske får ett språk, som alla människor i Sverige kan förstå. Det har hänt förr. Varför inte en gång till?

”Språket” vi väntar på, kanske är det enkla, av många ansedd som naiv, som Hillevi pekar på. Jag vill tro det och kommer också försöka leva i framtiden i enlighet med den övertygelsen.

KT, Dagen

Läs även andra bloggares åsikter om Bibeln, Jesus, Bergspredikan, Svenska Kyrkan, Medlem 2010

Har jag sagt A, får jag väl i konsekvensens namn också säga B

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg: Är det verkligen så att vi män hindras vara män i kyrkan? Bakgrunden till inlägget var en diskussion i Dagen med anledning av en bok skriven av David Murrow, ”Varför män hatar att gå i kyrkan.”  Artiklarna i Dagen försöker visa på några orsaker till varför män inte vill aktivera sig i kyrkan. Orsakerna kan sammanfattas med att män saknar utmaningar, prestationsförväntningar, kamp och lidande. De vill också gärna samlas i mansgrupper. Jag tog fasta på de skilda förklaringarna och tänkte: ”Okey då, jag föreslår ett antal aktivitetsområden, där det finns både utmaningar, förväntningar på prestation, kamp och kanske också i sin förlängning lidande och ser vad det leder till.” Ni kan läsa förslagen i inlägget jag länkat till. Jag står för förslagen och är också beredd att delta i en sådan mansgrupp(er) i vår församling i Bjuråker-Norrbo, men också i vår grannförsamling i Delsbo.

Så långt det sagda A:et. Nu ska jag försöka mig på B:et också.

Jag vill först som sist säga, att jag inte anser, att mina förslag på något sätt skulle vara maskulina i sig. Tvärtom, på alla de områden jag föreslår, möter den eventuella mansgruppen, mängder av aktiva kvinnor, men också män. Som på skilda sätt tar sig an de utmaningar, som vi kristna och våra församlingar ställs inför. Jag vill också med bestämdhet varna för handlingar, som jag läste om för några år sedan i Sydsvenskan. Artikeln berättade om en manlig gräsrotsrörelse i Danmark och de anmärkningsvärda råd rörelsen företrädare gav kristna män i Sverige:

En man som kommer till kyrkan tror kanske att han har kommit till Gud, men han kommer till en syförening full med kvinnor som pratar och pratar, säger Frank Rechter. Den mannen bör slå näven i bordet och säga: kom låt oss bygga en barnkrubba i stället för att prata. Om kyrkan blir en plats för handling kommer männen dit, säger predikanten.

Min tanke med mansgrupper är inte att det skulle saknas handling inom Kyrkan. Det sker mängder av handlingar, men det stora problemet är männens ovilja eller rädsla att ansluta sig. Den trenden kan bara brytas genom att vi män ansluter oss och deltar i handlingarna och inte bara sitter och väntar. På vadå? Godot?

Till sist. Jag vet av egen erfarenhet, att det är så lätt drömma om stora ting och en vilja att utföra berömvärda handlingar. Jag vet inte om det här är en egenskap som drabbar oss män, men jag upplever det hos mig och många andra män jag mött under årens gång. Med tiden upptäcker de flesta av oss, att det inte blev som vi drömt om. Upptäckten kan vara och är deprimerande och kan leda tillhandlingsförlamning. Här vill jag citera Dietrich Bonhoeffer, som kanske kan hjälpa både kvinnor och män, att få en realistisk syn på vad våra handlingar ytterst bygger på. Citatet är hämtad ur ”Efterföljelse”

”…och ta sitt kors…” Det framgår redan från början att det bara är frågan om att lyfta upp det. Det är ingalunda frågan om att ge sig iväg och försöka hitta ett eget kors med ett passande lidande på. Jesus säger att det redan finns ett kors som är avpassat för var och en: ”och ta sitt kors”, ett kors som Gud har valt och mätt ut. 

Alla ni gubbs, som väntar på det ädla korset. Sluta vänta! Det korset existerar inte, utan böj er ner och plocka upp korset, som ligger vid era fötter och börja handla! Då startar en spännande resa, som ingen av oss vet var den slutar.

Undras om inte den här boken kunde vara en bra startpunkt för en mansgrupp i församlingen? 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Män i kyrkan, Efterföljelse, Dietrich Bonhoeffer, David Murrow, Dagen