En intressant principfråga.

Just nu finns en artikel i Dagen som handlar om en muslimsk kvinna som avstängs från det danska hemvärnet om hon vägrar att ta av sig huvudduken. Artikeln i sig har inte fått mig att sitta här vid datorn långt in på natten. Nej, det är ett antal kommentarer i anslutning till artikeln, som fått mig, att så här i nattens timmar, fundera över hur jag själv tänker och känner, när det gäller min kristna tro.

Jag upplever att en del kommentarer andas en stor ilska över att det finns troende muslimer, som hävdar att lojaliteten med nationen är underordnad Islam. Ja, hur är det med mig själv som troende kristen? Var finns mina lojaliteter?

Jag delar inte tro med muslimer, men förstår deras bevekelsegrunder. Jag delar ju dem. För självklart är lojaliteten mot min kristna tro överordnad lojaliteter med nationen. Det kan ju inte vara på något annat sätt, efter vad jag kan förstå. För det är väl så, att om min tro kolliderar med nationens intressen, då måste jag väl vara sann mot min tro och bortse från nationen?

Eller…?

Andra bloggar om: Tro, Islam, Muslimer, Kristendom, Kristna, Nationen, Lojaliteter

Jag – en samhällsfara?

Mona Sahlin säger, enligt Dagen, i ett samtal i Almedalen:

”Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.”

Inte vet jag vilka erfarenheter Mona Sahlin kan tänkas åberopa för sin, något dramatiska, varning. Jag som kristen utgår dagligen från de påbud Bibeln har vad gäller mitt och statens ansvar för ”änkor, faderlösa och invandrare” som det så ofta står i Bibeln. Jag orkar inte skriva något utförligt inlägg i frågan, det är alldeles för varmt, utan hänvisar till två inlägg jag tidigare skrivit. Inläggen är skrivna i ett inomkristligt perspektiv, men borde ändå ge underlag för en fråga till Mona Sahlin (andra som känner sig manade är också välkomna att svara.): På vilket sätt är jag en samhällsfara?

Det första inlägget jag vill hänvisa till skrevs den 20 november 2008 och har rubriken: Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land. 5Mos 15:11 

Det andra inlägget, med rubriken: Varför denna tafatthet? skrevs 23 september 2007 och var en uppmuntran till oss kristna att delta i kampen för en rättvisare värld.

Jag väntar med spänning på svaret, Mona!

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Bibeln, Fattiga, Änkor, Faderlösa, Invandrare, Fattigdomsbekämpning, Mose, GT, Gud

Är det någon som uppnått en tro så stor som ett senapskorn?

Jag funderar ofta över fenomenet, att vi kristna så gärna och ofta talar om andras synder och bristande tro. Visserligen åtföljda av klädsamma påpekanden om, att alla är vi syndare och i behov av förlåtelse. Men handen på hjärtat, visst är det ändå så, att andra är större syndare än vi och egentligen på väg mot helvetet?

I sådana stunder, när jag söker tröst i att jag i vart fall inte är lika stor syndare som min granne och att jag definitivt har starkare tro än henne, brukar jag famla efter Bibeln och läsa:

Apostlarna sade till Herren: ”Ge oss större tro.” Herren svarade: Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er. Luk 17:5

Om jag nu mot förmodan har större tro än min granne, är den ändå mindre än ett senapskorn. Än har jag inte fått den minsta lilla grästorva att plantera sig i Dellen. För att vara riktigt sanningsenlig, har jag nog inte mött någon som klarat bedriften.

Istället för att lite skadeglatt betona andras synder och bristande tro, får jag nog tacksamt inse det stora i, att jag är accepterad, förlåten trots alla dagliga tillkortakommanden och den lilla tro jag besitter. Det borde vara en källa till glädje och begrundan.

Andra bloggar om: Tro, Senapskorn, Mullbärsträd, Lukasevangeliet,

Om det nu är så enkelt, varför behövs det så många förklarande ord?

Ända sedan den där dagen 1991 då jag återvände till Kyrkan, har jag förvånats över, att jag så ofta mött det uppfodrande, men också i och för sig uppmuntrande påståendet – läs Bibeln, där finns alla svaren! De senaste veckorna har jag, i spåren av Jonas Gardells bok, mött en störtflod av skilda varianter av påståenden, att det räcker med att läsa Bibeln.

Jag har genom åren, efter fattig förmåga, försökt följa råden och läst Bibeln, men nästan varje gång jag berättar om vad jag funnit i Bibeln dyker det upp någon som säger: ”Du förstår fel! Du tolkar fel! I min Bibel står det minsann inte så! (Ibland får jag känslan av att det inte finns en enda Bibel, utan att varje kristen har sin egen.)

När dessa inledningsfraser är överstökade kommer det en störtflod av förklaringar, som skall visa att jag förstått innehållet fullständigt galet. Förklaringarna är för det mesta mångdubbelt längre än själva texten i Bibeln. Jag har haft förmånen att besöka Uppsala universitetets teologiska bibliotek. Det var inte fråga om hyllmetrar, utan det måste röra sig om hyllmil av litteratur med förklaringar och tolkningar av Bibeln.

Jag brukar se på Gudstjänster i Kanal 10 och God TV på Viasat. Det händer ofta när jag lyssnar till en predikan av t ex Ulf Ekman, att jag efter 20 – 30 minuter börjar jag bli något, milt sagt, less och går över till någon annan kanal. Efter en så där 30 minuter går jag tillbaka till Kanal 10 och döm om min förvåning – Ulf Ekman predikar fortfarande. Ulf Ekman är inte något särfall. Nästan alla predikanter jag lyssnat till tar minst lika lång tid på sig att förklara vad som står i Bibeln, som Ulf Ekman.

Om det nu skulle vara så enkelt, att en läsning av Bibeln oförmedlat gav den fulla förståelsen av innehållet. Då skulle väl biblioteket vid Uppsala universitet bestå av en enda bok? (Bortsett böcker i kyrkohistoria etc.). Inte skulle präster och pastorer behöva predika över ordet. Det torde väl räcka med att jag som kyrkvärd läser texten för den närvarande församlingen och allt skulle vara uppenbart. Prästernas utläggningar kring det upplästa skulle vara fullständigt onödiga. (Av någon outgrundlig anledning, ser jag ändå alltid med stor förväntan fram på en förklarande predikan från församlingens präster.)

Jag har allteftersom insett, att Bibeln, oavsett vad människor säger, inte så där rakt av ger ifrån sig en entydig och klar tolkning. Det finns skilda tolkningar, som det inte bara går att avfärda med ett: ”Så står det inte min Bibel.”

Jag har också upptäckt ett mycket märkligt fenomen. Jag kan ha läst en text för någon månad sen och haft en mycket bestämd tolkning av innehållet. Döm om min förvåning när jag vid en senare genomläsning förstår texten helt annorlunda. Jag brukar ibland skämtsamt säga, att under de snart 20 åren jag tillhört Kyrkan, någon byter ut Bibeln på mitt skrivbord minst fyra gånger om året.

Ibland känns det lite otryggt att tillhöra lekfolkets stora skara. Det är många dogmer vi ska ta ställning till för att inte fara vilse. När otryggheten känns riktigt tung, då brukar jag försöka intala mig själv:

Det är inte tron på läroteser som frälser. Frälsningen kommer ur tro på Jesus Kristus och då finns det, det är min fasta övertygelse, bara en utgång.

Andra bloggar om: Bibeltolkning, Bibel, Uppsala universitet, Bibliotek, Jonas Gardell, Ulf Ekman,

Kristen präktighet!

För några dagar sedan kom det en kommentar med anledning av mitt inlägg – Nu har jag hämtat den!

Kommentaren inleddes med: ”Vem bryr sig om Jonas Gardell?” I övrigt handlade kommentaren om det vanliga, att det är fullständigt onödigt att läsa Jonas Gardells bok. Jag lät mig inspireras till ett långt svar. Ett svar som i grunden var fullständigt meningslöst.

Jag kände redan när jag tröck på ”skicka kommentar” att jag missat något väsentligt. Det tog drygt ett dygn innan jag förstod den rätta betydelsen av kommentaren och svarade:

”Glömde i hastigheten att svara på frågan: “Vem bryr sig om Jonas Gardell?” Jag borde svarat – Gud bryr sig om både Jonas Gardell och mig.”

Jag upplever, att många som ”inte läst boken” ändå anser sig ha stöd för att föraktfullt, ja rent av hånfullt mena, att Jonas Gardell baserar sin Jesusbild t ex egna barndomsupplevelser. Vilket av någon anledning skulle vara otillåtet. De ser inte framför sig barnet som söker tröst i tanken på att vara älskad av Jesus som han är. En övertygelse som följer Gardell in i vuxen ålder och färgar hans Jesusbild. Så till den milda grad att han t o m för sina tankar till torgs. Vilken förmätenhet!

Nej, Jonas Gardell bör göra som vi andra rejäla kristna. Enbart luta sig mot Bibeln och inte blanda in egna erfarenheter och känslor. Jesus kärlek är en princip, inte något vi kan luta oss mot när livet känns svårt.

Det må vara mig förunnat, att jag har lite svårt med en sådan kristen präktighet. Den känns lite för övermaga i min smak. Har nog inte växt ifrån: Gud som haver barnen kär…

Andra bloggar om: Jonas Gardell, Om Jesus, Gud, Kärlek, Bloggkommentar,

Nu har jag hämtat den!

Boken som så många talar om och som så få verkar ha läst. Den fanns för avhämtning ikväll på Preemmacken i Västansjö.

Alla förstår säkert att jag avser Jonas Gardells bok ”Om Jesus.” Jag har med intresse läst mängder av inlägg i bloggosfären, insändare och debattartiklar. Många, märkligt många, av inläggen börjar med att skribenten påpekar att han/hon minsann inte läst boken och rekommenderar andra att inte heller göra det. Åtföljda av hurtfriska råd om att läsa Bibeln istället.

Nu ska jag inte hemfalla åt att recensera boken innan jag läst den. Men jag kan inte låta bli att känna en förväntning om Jonas Gardell beskriver Jesus eventuella tandlöshet lika dramatiskt som profeten Jesaja:

”Som många häpnade över honom, därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors, och hans gestalt oansenligare än andra människobarns… Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet.” Citatet är hämtad ur ”Den Jesus jag aldrig känt.” av Philip Yancey.

Yancey påpekar också i boken, att en tradition från andra århundradet framställer Jesus som puckelryggig. Under medeltiden trodde många kristna att Jesus hade haft spetälska. Så i den frågan vet jag redan på förhand, att Jonas Gardell inte vandrar på någon ny och obruten mark. Vad än Ulf Ekman hävdar.

Jag avser att parallelläsa ”Om Jesus” tillsammans med ”Jesus hemliga budskap” av Brian D. McLaren.  En bok som betytt oerhört mycket för mig det senaste året.

Jag lär inte återkomma och berätta om mina läsupplevelser den allra närmsta tiden.

Andra bloggar om: Om Jesus, Jonas Gardell, Den Jesus jag aldrig känt, Philip Yancey, Jesus hemliga budskap, Brian D. McLaren, Jesaja, Bibeln,

Manligt och kvinnligt i skapelsen

Jag har genom åren upptäckt, att nästan varje gång frågan om jämställdhet diskuteras i olika kristna sammanhang, dyker det upp farbröder (farbror har inget med ålder att göra) som med allvarstyngda miner hävdar, att kravet på jämställdhet är ett uppror mot skapelseordningen, eftersom Gud i själva skapelsen gav kvinnan och mannen skilda roller och uppgifter. 

Det händer ofta, att jag vid sådana tillfällen slår upp Bibeln och läser skapelseberättelsen. Det har blivit många gånger vid det här laget. Varje gång jag läser, kan jag bara konstatera. Jag kan inte hitta något som stöder uppfattningen att jämställdhet skulle vara ett uppror mot Gud. Ibland har jag drabbats av vankelmod och tänkt, att eftersom jag inte kan gå till originaltexterna, kanske någon nyans i berättelsen undgått mig. Vid sådana svaghetstillfällen har jag konsulterat präster. Svaren har varit entydiga, oavsett om jag frågat kvinnliga eller manliga präster. Det finns inget stöd för tanken, att jämställdhet skulle stå i motsättning till skapelseordningen, som den beskrivs i första Moseboken. 

Det verkar mer, som om dessa farbröder på fullaste allvar hävdar, att konsekvenserna av syndafallet skulle vara själva skapelsens mål. Hur kan en sådan tolkning ha fått fotfäste och varifrån får den sin näring?

Andra bloggar om: Första Moseboken, Skapelseberättelsen, Gud, Jämställdhet, Skapelseordning, Bibeln,

Det känns befriande!

Det är som jag länge anat. Att vara kristen är tydligen inte samma sak som att tro på tomten.

Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer 5 februari

Och när israeliterna såg det frågade de varandra: ”Vad är det här?” eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: ”Det är den mat som som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.” Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.” (Andra Moseboken 16:15-19)

Förlita dig inte på det förgångna

”Jag gör inte saker och ting i dag därför att jag fann dem riktiga i går, utan därför att Guds vilja pekar ut den riktningen för mig i dag.”  (Gesammelte Schriften)

”Vi kan lätt börja leva kristenlivet av gammal vana. Vi lever efter det förgångnas principer och hämtar kraft i gårdagens erfarenheter. Det är värdefullt att hämta insikt från der förgångna, men det kan inte bära upp det nuvarande. Vi behöver hela tiden ny nåd, ny inspiration och nya direktiv.”

Bön: Din nåd, o Gud, är varje morgon ny.

Andra bloggar om:  Andakt, Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma, Mose

Det finns bara en väg, (det gäller att välja den rätta)!

Jag har vid skilda tillfällen berättat om mina erfarenheter från vänstern. Hur jag alltmer mer blev tveksam till den klart uttalade principen, att det fanns hur många borgerliga vägar som helst, men bara en korrekt socialistisk. Det knepiga med principen var att den alltid gällde den egna organisationen, vilket ledde till långvariga och infekterade gräl mellan vänsterorganisationerna. För alla ansåg sig vara bärare av den enda rätta socialistiska vägen! Det kastades citat av lärofäderna och skrevs hyllmetrar av böcker som tolkade urkunderna. För mig som inte var alltför kunnig vare sig i filosofi eller politisk teori, var det bara försöka hänga med. Jag minns hur jag på ett VU-möte inom förbundet Kommunist blev anklagad för att vara ”arbetarliberal.”  Någon avvikelse skulle vi väl alla bära på.

När jag i början på 90-talet hamnade inom den kristna föreställningsvärlden, upptäckte jag rätt snart, att den mentala miljön var mycket snarlik den som vänstern burit på. Mängden av olika kyrkor, församlingar och andra sammanslutningar överglänste med råge allt vad vänstern lyckats prestera. (Visserligen under en mycket kortare tid än den kristna tidsrymden.) Trots mycket tal om ekumenik fanns det mängder av, vilket jag också rätt snart upptäckte, uttalade och outtalade motsättningar mellan alla dessa kyrkor och församlingar. Barn eller vuxendop? Andedop? Tungotal? Dogmer om Maria? Synen på Bibeln? Endast skriften eller kunde traditionen också vara giltig? För en nykristen hopade sig frågorna. Vad av allt detta var frälsningsfrågor? Jag insåg ganska snabbt att jag fortfarande bar på svagheten från vänstern. Bristande kunskaper i filosofi och nu också bristande insikter i teologi. Jag läser och lyssnar med intresse, men oftast förstår jag mycket lite, om någonting alls.

Allt oftare ställer jag mig frågan, dels å mina egna vägnar och dels å andras, hur många av alla dessa dogmer kan jag brista i kunskap om, utan att riskera min frälsning? Om jag tror på Jesus Kristus. Hans död, uppståndelse och himmelsfärd. Gäller Luthers tolkning av Paulus, ”Rättfärdiggörelse genom tron allena”, mig också? Eller måste jag också aktivt tro, att Luther har rätt i sin tolkning?

Låt mig förenkla frågan ytterligare. Hur tung måste min tro vara, för att mitt hopp om frälsning inte skall vara ett fåfängt hopp? Måste min tro väga ett ton eller räcker 1 gram? Mer kanske jag inte orkar bära eller framförallt förstå.

Tips: Två artiklar i Dagen som något lite tangerar mina funderingar: här och här.

Andra intressanta bloggar om: Vänsterns splittring, Kristen tro, Dogmer, Bibeln, Jesus Kristus, Ekumenik, Tro, Splittring