I ett läge, när det troligen bara är USA och Migrationsverket som anser att det råder fred och stabilitet i Irak, är det oerhört angeläget att med alla fredliga medel som står oss till buds försöka stoppa en orättfärdig handling.

När partier, riksdagsledamöter och rättsvårdande instanser inte klarar av eller inte vill förändra en orättfärdig politik, då är det nödvändigt att kristna och alla andra folkliga krafter enar sig och med kraft försöker få en döv statsapparat att lyssna. Heder åt alla som deltar i blockaden!

Vill avsluta med ett citat av pastor Swärd ur artikeln:

I Elimkyrkan i Stockholm där Stefan Swärd är pastor har man samlat in matkassar för att bland annat hjälpa irakiska flyktingar i Sverige. Men Stefan Swärd menar att det inte räcker.  ”Som kristna behöver vi göra mer för att hjälpa människor som har det svårt. Detta är ett konkret sätt att visa vad vi tycker.”

Stefan Swärd har förstått vad kristen solidaritet handlar om. Vi ska självfallet mätta den hungrige, men också i handling visa och protestera mot orättfärdig behandling av människor.

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Utvisningar, Migrationsverket, Märsta, Stefan Swärd

Jag vankade omkring och tänkte ut hur jag skulle förklara för vår kyrkoherde Lena Funge varför jag begär utträde ur kyrkan. Det går inte, som jag ser det, att i en liten landsortsförsamling, skicka i en utträdesblankett, så där i förbifarten. Det går ju inte att undvika att träffa Lena i olika sammanhang och uppleva hennes frågande blick eller den direkta frågan – varför nu detta?

För några dagar sedan gick jag till brevlådan för att hämta morgontidningen. I brevlådan ligger tidningen, men också ett stort vitt kuvert, från Kristna Fredsrörelsen skall det visa sig. Då slår det mig att Lena berättat att Kyrkorådet tagit beslut om att församlingen skall bli en fredsförsamling i samarbete med Kristna Fredsrörelsen. (Vad det innebär får jag berätta om i någon framtida bloggpost) I kuvertet låg ett följebrev med bl. a följande innehåll: ”Kristna Fredsrörelsen gläds över att ni valt att sträva mot att bli de saliga fredsgörarna Jesus talar om i Bergspredikan…” Jag gläder mig också!

När jag träffade Lena några dagar senare under den Ekumeniska böneveckans tredje sammankomst hos Betel i Norrberg, gick jag fram till henne och sa, säkert med något överdramatiskt tonfall, att vore det inte för Bjuråker-Norrbo församling hade jag redan lämnat Svenska Kyrkan.

Ett tidigare inlägg i samma anda, här.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristna fredsrörelsen, Bjuråker-Norrbo församling, Fredsförsamling, Ekumeniska böneveckan, Betel Norrberg

Den här gången är det en artikel i Dagen, som taggar minnet. Artikeln är en i en serie artiklar som beskriver kyrkors och kristnas påverkan av staten. Artikeln beskriver i sig korrekt diakonernas betydelse, när det gällde att påvisa hur regeringen politik slog mot utsatta och svaga grupper. Det jag känner stor tveksamhet för, är den betydelse som artikeln menar att kyrkor och SKR hade för att det skulle bli nationella massprotester. Artikeln ger inte någon rättvis beskrivning av det enorma gräsrotsarbete, av enskilda kristna, som bedrevs bl. a på Facebook. Utan det arbetet skulle manifestationerna inte ha blivit så omfattande som de blev. Om det överhuvudtaget blivit några.

Enligt min personliga uppfattning hade Charlotte Therese Björnström en stor betydelse för framväxten av gräsrotsrörelsen ”Påskupprop mot utförsäkringarna.” Jag har i ett blogginlägg kallat henne för vår tids Kata Dahlström. Hennes enormt vackra solros som utgjorde profilbilden på Facebook gjorde åtminstone mig glad varje gång jag såg och ser den. Dagligen kunde jag följa hur människor i ort efter ort anmälde in planerade aktiviteter. Det var med stor stolthet gruppen i Hudiksvall anmälde tid och plats i Hudiksvall.  Min övertygelse är, att om vi glömmer gräsrotsgruppernas betydelse för att manifestationerna blev så omfattande som det blev, då riskerar händelseutvecklingen bli obegriplig, När jag läste artikeln så slog det mig bara, att här passade en dikt ur ”Fänriks Ståls Sägner” in som hand i handske. I dikten ”De två dragonerne” beskriver Runeberg två dragoner, Stål och Lod. Lika tappra och modiga. Där den enes mod nämns, nämns också den andres. Stål blir sårad och när han kommer tillbaka är han inte längre lika hågkommen. Lod däremot har fått medalj och Lod känner viss avund. I en strid räddar Stål Lod och i diktens sista strof skriver Runeberg:

Den blev kort, så ryktet säger;
samma rykte nämner om
att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näven
steg dragonen in:
”Giv åt Stål en penning även
eller tag ock min!”

När diakonin blir ihågkommen, då bör vi minnas gräsrotsrörelsen, men också tvärtom. När gräsrotsrörelsen blir ihågkommen, då bör vi minnas diakonin.

Läs även andra bloggares åsikter om Påskuppropet, Svenska kyrkans diakoni, SKR, Charlotte Therese Björnström, Gräsrotsrörelse, Runeberg

Finansmarknaden, fackliga organisationer, företagarföreningar, villaägarföreningar, hyresgästorganisationer, pensionärsorganisationer, idrottsföreningar, jägarorganisationer, miljöorganisationer, fredsorganisationer, frimärksklubbar, bridgeklubbar, naturister, heterosexuella, homosexuella, transpersoner, hemlösa, arbetslösa, sjuka, ungdomsorganisationer, muslimska organisationer, invandrarföreningar, kulturorganisationer, hembygdsföreningar, Dellenbanans vänner, kvinnojourer, bilister, cyklister, gångtrafikanter, etc osv.

Kort sagt, är det bra att medborgarna enskilt eller kollektivt genom de organisationer de valt att vara medlemmar i försöker påverka politiker? 

För en tid skrev jag ett blogginlägg i ämnet med rubriken: Varför är det legitimt att olika ismer påverkar staten?

Läs även andra bloggares åsikter om Staten, Politiker, Påverkan

Vi klev av, som sagt var, i Sundsvall och jag har fyra mycket klara minnen från den dagen. Pappa hade bestämt att vi skulle äta en rejäl frukost på KP-baren, nära Vängåvan på Storgatan, efter vad jag minns. Jag såg att det serverades pannkaka och beställde den rätten. Bäst som jag äter får jag en klump i munnen och upptäcker till min fasa, att det är en äckligt mjuk fläskbit! Efter mycket petande fick jag till slut i mig pannkakan. Det andra minnet, som etsat sig fast är när vi kommer hem till lägenheten på Östra Radiogatan 2 E och mamma skruvar på kranarna i köket och upptäcker att det finns både varmt och kallt vatten i köket och badrummet. Det var stort! Det tredje minnet rör också mat. Pappa hade köpt kokosbollar och jag åt och spydde som en räv! Jag mötte också Tore, som bodde en halvtrappa upp i samma hus som vi. Vi var vänner tills våra vägar skildes 1966.

Jag minns inte mycket av den andra dagen heller, då pappa följde mig till Skönsmons skola, där jag skulle börja andra terminen i första klass. Jag minns hur lärarna på skolan tyckte att jag var artig liten gosse, när jag hälsade på dem som jag lärt mig i skolan i Jakobstad. Buga med ryggen i 90 grader (något överdrivet), slå ihop klackarna och i samma rörelse ta av mig mössan! Jag minns också mitt första rejäla slagsmål. En kille i tredje klass Åke, det namnet glömmer jag aldrig, skrek åt mig en rast första veckan: ”Finnkokko!” Jag hoppade på honom som en furie och slog och slog! Jag var ju svensk! Det blev många slagsmål, men jag lärde mig, att så fort någon sa finnkokko eller finndjävel, att bestämt kliva nära och drämma till ordentligt på näsan. Ett slag på näsan gör ont och de flesta tappar sugen på att slåss efter ett slag på näsan.

Det första året i Sundsvall har jag märkligt nog, få minnen från. Jag minns känslan av: ”Vad gör jag här? Här vill jag inte vara!” Egentligen är det mycket märkligt, att jag så här 60 år efteråt inte vet varför vi flyttade från Jakobstad till Sundsvall. Vi pratade aldrig om det och på något sätt kände jag, att jag inte borde fråga. Vad jag kan minnas så arbetade pappa som kommunal/kyrkogårdsarbetare bl. a med att gräva gravar och mamma arbetade på tobaksfabriken i Jakobstad. Jag minns bara lite vagt, att pappa åkte till Sverige. Troligen 1951. Till julen samma år kommer pappa hem och det meddelas bara, att vi ska flytta till Sverige. Ett intensivt packande tar vid och det mesta sätts på tåg och familjen drar i väg med lätt packning. (Möblerna, som fraktades i kalla godsfinkor spricker sönder, när de kommer till värmen i lägenheten.)

Visst kan det ibland kännas lite märkligt, att inte veta varför. Vi flyttade och vi besökte aldrig Jakobstad. Det var en total brytning med det gamla. Orsaken till brytningen vet jag inte. Vi åkte ju lite då och då till Kemi och mammas släkt. Vi blev också svenska medborgare så fort reglerna tillät, 1957. I början på 80-talet bilade min dotter Irja och jag i Finland. Vi gjorde också en sväng till Jakobstad en eftermiddag. Jag återsåg barndomshemmet, Tobaksfabriken och barnträdgården. Vi hyrde en stuga över natten och på morgonen åkte vi till Vasa och färjan till Sundsvall.

Hur som. Med tiden blev jag en väl anpassad svensk i Sverige. Tycker väl i mörka stunder, att anpassningen kanske inte borde blivit så total.

Jag kan inte låta bli att påminna om, att Elvis och jag fyller år samtidigt! Det gav mig anledning att i ungdomsåren skrävla lite. Nåja, hyfsat mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om Jakobstad, Sundsvall, Skönsmons skola, Kemi

Jag blir ytterst brydd när jag i Dagen läser: ”De ifrågasätter hennes dopintyg från Pakistan där det exempelvis saknar rätt namnunderskrift från den pakistanska kyrkan.” Hur ska det här tolkas? Från vilken källa har Migrationsmyndigheten fått en förteckning över kyrkor i Pakistan och vilka som har rätt att skriva under dopintyg i dessa kyrkor? För myndigheten hävdar väl inte att det bara finns en godkänd kyrka i Pakistan?  Har Migrationsverket ägnat sig åt illegal underrättelseverksamhet i Pakistan?

Läs även andra bloggares åsikter om Migrationsverket, Teologi, Dop, Dopintyg, Pakistan

Nå, vi gav oss inte, utan krävde överprövning av Lise Tamms beslut. Nu har vi fått svar, från Internationella åklagarkammaren, att vår begäran om överprövning inte tas upp till behandling. Bl. a med motiveringen: ”De som begärt överprövning kan inte anses ha sådan anknytning till ärendet att de har berättigat intresse att få åklagarens beslut överprövat.”

De som har rätt att begära överprövning av beslutet är de misstänkta, målsägare och tillsynsmyndighet på det område som överprövningen berör. Nog känns det demokratiskt lite knepigt, att jag som medborgare inte anses ha berättigat intresse av att få frågan om eventuellt krigsbrott begånget av landets regering, militärledning och riksdagsledamöter överprövat.

Var finns den där tillsynsmyndigheten, som har att bevaka att landets regering, militärledning och riksdagen inte begår krigsbrott?

Jag tror inte, att sista ordet är sagt i frågan.

Vid en noggrannare genomläsning inser jag att det står: ”När du ger allmosor, se då till att skattemyndigheten vet vad den högra handen gör!” 

Vi kan också helt bortse från varningen som Jesus levererar: ”När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.” Matt 6:2

Texten får inte tolkas bokstavligt. En rimlig läsart torde vara: ”När du ger allmosor kräv då frimodigt ett kvitto på gåvan!”

Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, Matteusevangeliet

Nå, med detta sagt, vill jag ge spridning åt en uppgift i Dag Sandahls blogg, som upprörde mig något oerhört i dag. I blogginlägget beskriver Sandahl hur obarmhärtigt domkapitlet i Luleå stift hanterat den sjuke och pensionerade prosten André Östlund. Ni bör läsa länkningen till Sandahls blogginlägg. Vad jag förstår anser domkapitlet i Luleå stift, att en pensionerad och sjuk prost är illojal och skadar det anseende som en präst bör ha, när han med hänvisning till sin sjukdom anhåller, vilket är hans rätt, hos kammarkollegiet om befrielse från vigselbehörigheten. Ett sådant tilltag kräver en erinran!

När jag tänker efter, så tänker jag som medlem inte skämmas, utan skammen faller med full kraft på politrukerna i domkapitlet och biskop Stiglund!

Inför det senaste kyrkomötet skrev jag ett blogginlägg: För politrukers makt bevare oss milde herre Gud! Upplever att jag inte tog till överord. Möjligen var jag något för diplomatisk.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Luleå stift, Domkapitel, Biskop Stiglund, Kammarkollegiet, Vigselbehörighet

En fråga i denna sena timme blir ganska naturligt. Var finns arkiven? Verkar organisationen fortfarande? Den som vill kan ta del av en spännande roman, ”Borgen” av Olle Sahlström. Boken tar sin utgångspunkt just i de nämnda frågorna. Romanen bidrog till att Olle Sahlström fick sparken som ombudsman från LO.

Socialdemokraternas samarbete med den moderatledda regeringen påminner oss om en tradition, gjuten i betong, i svensk politik. Det är bara socialdemokratin som får samarbeta eller göra överenskommelser med Moderaterna. Om något parti t ex MP tar sig före och samarbetar med moderaterna blev det, före de sociala mediernas tid, en insändarstorm om svek. I dessa dagar fylls bloggosfären, Facebook och Twitter av fördömanden över sådana oerhörda tilltag. När socialdemokraterna gör samma sak, som nu med FRA, då fyller socialdemokrater sociala medier med devota hyllningar av Juholts överlägsna intellektuella kapacitet. (Jodå. jag har läst brevväxlingen.)

Självfallet skall jag inte sitta här och kasta gurkor omkring mig när jag sitter i ett växthus. Jag har också mina uppfattningar som är ristade i sten. I slutet av 60-talet hade vänstertidningen Tidsignal en talong som läsarna kunde använda och anmäla, att man var en säkerhetsrisk. Som ansvarsfull medborgare följde jag uppmaningen och skickade in namn och adress till Säpo. Ungefär vid samma tid deltog jag i en militärpolitisk debatt (det blev många debatter de åren) i Spegelsalen i Sundsvall. Vid den tidpunkten var jag krigsplacerad som plutonbefäl med sergeants grad i en norrlands skyttebataljon. Jag förstår om ni är förvånade! I mitt avslutningsanförande sa jag morskt och karskt, att jag inte låter staten avgöra vilka krig  jag ska delta i, utan jag förbehåller mig rätten att själv ta besluten om vilka krig  jag anser vara rättfärdiga krig.  Den debatten hade två mycket trevliga följder. Dels blev jag inbjuden till en efterföljande pyttipanna med snaps på officersmässen på LV5. Dels sa min kompanichef vid en krigsförbandsövning vintern 70 i Ytterhogdal, ”Holtter, du har onekligen ledaregenskaper, men blir det krig, så kommer jag att se till att du hamnar i fängsligt förvar.” Alltid trevlig när någon tar ens åsikter på allvar!

Hör upp alla dagens övervakningsmyndigheter! Jag vill meddela att jag inte ändrat uppfattning sen 60-talet. Jag är fortfarande en säkerhetsrisk och låter inte staten bestämma åt mig, om den så pekar med hela handen, vilken/vilka som är fienden. Beviset är, att jag deltar i en massanmälan mot regeringen, militärledningen och riksdagledamöter, för krigsbrott i Libyen. Här ska ingen stat komma och skriva mig på näsan vilka jag ska hata!

Vill till sist påminna om och hylla en hjälte, Bradley Manning. I motsats till Manning, har jag aldrig behövt stå upp för mina ord i handling.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om FRA-lagen, Regeringen, Socialdemokraterna, Juholt, IB, Sapo, Arbetsplatsombud, Kartläggning, Kommunister, Spegelsalen, Sundsvall, Tidsignal, Olle Sahlström, Borgen, Lv5