Bönens hemlighet

”Guds namn, Guds rike, Guds vilja måste vara
det främsta syftet med bönen. Det är naturligtvis
inte så att Gud behöver våra böner, men det är genom
dem som lärjungarna får del av de himmelens skatter
som de ber om.” (Efterföljelse)

Om vi bara ber om det som vi behöver eller önskar oss,
utvecklas vi till trångsynta och själviska människor.
Om vi ber om Guds rikes tillväxt dras vi in i det rikets
angelägenheter och verkligheter. Då börjar livet avspegla
dessa nya värderingar. Förändrar vi bönens fokus och
inriktning, förändras även värderingar och livsstil.

ORD ATT TÄNKA PÅ: Bönen förändrar inte Gud – den förändrar oss.

Andakten är hämtad ur ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer.” av Charles Ringma

Läs även andra bloggares åsikter om Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma, Daglig andakt,

Jesus sade: ” om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

När Evelyn i sin predikan över texten påpekade, att liknelsen visar på Guds sanna natur, kunde jag av egen erfarenhet bekräftande nicka och tänka. Så är det! Gud ger inte upp, utan söker oss ständigt oavsett hur oansenliga eller syndiga vi är i våra egna och i andras ögon.

Inte blir glädjen mindre av att få höra Jesus säga att Guds änglar gladde sig, när jag så äntligen, efter drygt 20 års frånvaro, tillsammans med min fru paltade mig iväg till Tomaskyrkan i Västerås. I den stunden kände jag nog mer bävan och förvåning, än en känsla av att jag hade jublande änglar, som följde mig till kyrkan. Något måste ändå ha gett mig modet, att dagen efter på ABF, frimodigt säga till mina arbetskamrater: ”Jag har sökt mig tillbaka till kyrkan.” Några höjda ögonbryn blev det allt.

I dag blev jag påmind om glädjen att vara ett upphittat mynt, men också få det bekräftat i Evelyns predikan, att det inte skedde av en slump. Gud ville det!

Läs även andra bloggares åsikter om Borttappat mynt, Jesus, Änglar

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Jag kan inte, hur gärna jag än skulle vilja, förneka att jag varit passiv och kanske inte heller alltid velat se det sluttande planet vi befinner oss på. Vill inte tro, att jag fegat ur, men säker är jag inte. Det kan vara så enkelt. En frustrerande tanke!

Abortfrågan är också ett bra exempel på, det har Schlaug rätt i, hur omärklig det sluttande planet är. Vi som var med och anslöt oss till kvinnorörelsens krav på fri abort och att det skulle vara kvinnorna som hade kontrollen om beslutet. I den striden segrade kvinnorörelsen och vi fick den abortlagstiftning, som fortfarande i det stora hela är giltig. Det som däremot inte längre är giltig är de argument som förekom i debatten innan beslutet togs. Vi som förespråkade den fria aborten var oftast mycket tydliga med att vi inte såg aborter som något i sig bra. Tvärtom, vi ville inte se någon ökning av aborter och vi var mycket tydliga med att aborter inte fick utvecklas till en preventivmetod bland andra. Här ser jag en mycket märklig åsiktsförskjutning. Jag ser i tidningar, i debattartiklar och på många andra arenor, att det talas om abortmotståndare och abortförespråkare. Det som förvånat mig är att de som försvarar dagens abortlagstiftning inte reagerar kraftfullt mot att bli kallade abortförespråkare. För så var det inte tänkt. Vi förespråkade inte abort! Vi ansåg, och här mitt minne mycket tydlig, att det kunde finnas goda skäl för kvinnor att söka abort. Jag skriver det en gång till. Ingen seriös debattör förespråkade abort för 40 år sedan!

Jag kan inte minnas, men här är jag inte helt säker, att frågan om när livet börjar, var något stort diskussionsämne. Den frågan hade i egentlig mening ingen påverkan på stödet till kvinnor som ansågs ha skäl till att söka abort. Ni vet, våldtäktsoffer, incest, fattigdom eller andra sociala problem. Minns att abort inte skulle vara en alternativ preventivmetod. När jag började blogga, (kan det ha varit 2006?) upptäckte jag att frågan om när livet börjar hade blivit mycket viktig. Genom alla år som ateistisk socialist hade det varit helt självklart för mig, att livet börjar vid befruktningen. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Kan det vara så att frågan om när livet börjar, blir viktig när vi började acceptera att bli kallade abortförespråkare? (Här får jag, om jag orkar och hinner, ägna mig åt lite undersökande verksamhet.)

Nu är vi här i dagens situation, den som Birger Schlaug skriver om. ”Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets.” Jag har väntat på en kraftfull reaktion från alla oss, som argumenterade för den abortlagstiftning vi har i dag, men jag har väntat förgäves. Tigandet är öronbedövande! Det vi 20-30 år sedan ansåg för moraliskt helt otänkbart, att staten skulle tillåta selektiva aborter enbart på grund av det var tekniskt möjligt, är en vardagshändelse i dag. Om jag förstått utvecklingen i Danmark rätt, så föds där nästan inga barn med Downs syndrom längre. Orsaken är, vad jag förstår, att staten mycket aktivt uppmuntrar havande kvinnor att testa fostret och det har gett ett för staten glädjande resultat. Sverige har inte kommit lika långt, men var så säkra, det kommer! Sverige har ju historiska erfarenheter av att försöka förbättra folkstammen. Det är inte helt otroligt, att de som är betydligt yngre än jag kan få uppleva tragedin att Hudiksvalls stolthet Glada Hudik-teatern får läggas ned på grund av brist på skådespelare. För att inte tala om hur dagens skådespelare kommer att känna sig, när de inser att de egentligen inte är önskvärda, trots alla vackra ord på högtidsdagar och stående ovationer för lyckade teaterföreställningar.

Är det inte läge, att vi sätter klackarna i marken och säger nej till utvecklingen? Det kanske inte stoppar utvecklingen, men hellre ett misslyckande än att vi fortsätter att leva med en livslögn och passivt leds, likt får, in i ett människofientligt samhälle.

Men visst har hänt att jag reagerat!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Selektiv abort, Abortförespråkare, Downs syndrom, Glada Hudik-teatern,

”Vem ska avgöra om jag har den rätta tron eller den rätta intensiteten i min tro? Är jag för ljum i min tro för att få företräda kyrkan? Jag är medlem, alltså är jag valbar. En utveckling där andra ska bedöma min tro kommer jag att bekämpa så länge jag har kraft att göra motstånd.”

Varje gång jag möter argumenten som Bosse Larsson med stor känsla förmedlar blir jag något brydd. Vem eller vilka riktar sig Larsson till? Vilka är det som hävdar att enbart de med ”rätt tro” skulle vara valbara? Jag är övertygad om att Bosse Larsson sammanblandar, medvetet eller omedvetet, en kritik av att sekulära partier styr kyrkan och att det också skulle innebära en kritik av enskilda socialdemokraters tro. Jag förstår inte riktigt hur den uppfattningen kan ha uppstått. Den förekommer ju inte i debatten om sekulära partiers önskan att styra SvK. Med den kännedom jag har av de nomineringsgrupper som kritiserar att politiska partier styr kyrkan kan jag inte hitta att de också kritiserar eller gör bedömningar om enskilda socialdemokraters intensitet i tron eller om deras tro är rätt. Det skulle vara intressant att få några belägg för sådana inställningar.

Det som däremot förekommer, åtminstone för min del, är kritiken att  partiernas engagemang i kyrkan innebär att kyrkans aktiva medlemmar inte blir sedda, vilket strider helt mot hela folkrörelsetanken. Det som bär eller burit alla folkrörelser är ju de aktiva medlemmarna. Låt mig ta ett, kanske något övertydligt, exempel.

Jag flyttade från Sundsvall till Västerås 1974 och fick anställning på ASEA. Självfallet var jag medlem i Metall och en mycket aktiv medlem dessutom. Inte var det många medlemsmöten jag missade! Jag deltog i studiecirklar, rådslagsgrupper och inte minst i skilda fritidsaktiviteter som månadsdanser och liknande.  Efter nästan tio år, som trogen och aktiv medlem av ASEA:s verkstadsklubb blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp som ordförande för en av verkstadsklubbens grupper, Material och transport. Jag tackade ja och blev också vald. De som nominerade och valde var medlemmarna på Material och transport. Jag var inte nominerad av något parti eller organisation och valberedningen skulle nog ha upplevt det som mycket märkligt om någon krävt, att de skulle föreslå någon till ordförande, som aldrig deltagit på något fackmöte eller i övrigt var okänd. Ännu märkligare skulle nog metallmedlemmarna ha upplevt det, om de som satt i styrelsen aldrig deltog i fackets medlemsmöten eller andra av facket anordnade aktiviteter. Det som fungerar inom LO och andra stora fackförbund. Varför skulle det vara så orimligt att det också skulle fungera inom SvK? Vad är det som gör att Svenska kyrkan skall styras av andra principer än hela det övriga folkrörelsesverige? Principen att det är organisationens aktiva medlemmar som bär upp organisationen.

Jag skulle vilja ge ett råd till Bosse Larsson och andra socialdemokrater att sluta villkora sitt engagemang i kyrkan, utan istället anknyta till den praxis de säkert är vana vid i de folkrörelseorganisationer de är aktiva i. De kommer att upptäcka, som jag gjort, att inte sitter andra gudstjänstbesökare eller deltagare vid kyrkkaffet och misstänksamt bedömer intensiteten i någons tro. Det aktiva kyrkfolket är vidsyntare än så. Som jag skriver i rubriken. Kyrkfolket välkomnar alla. Arbetare och bönder, lärda och mindre lärda, kvinnor och män och då är inte politiker borträknade. Det aktiva kyrkfolket räds inte heller skilda åsikter, för kyrkfolket är ingen enhetlig grupp, utan består av olika nyanser som berikar enheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Nomineringsgrupper, Socialdemokraterna

Den efterföljande diskussionen har dels handlat om skilda hälsningstraditioner i allmänhet och dels om religiöst motiverade hälsningstraditioner. För mig är frågan på ett plan enkel. Folk får hälsa som de vill, det är inte en fråga där jag bör styra. Men samtidigt får jag nog säga, att det är en ytterst märklig uppfattning, att inte kunna handhälsa på en kvinna för att hon anses oren. Då får handlingen, att inte ta en kvinna i hand vid en hälsning, en djupare innebörd, än bara vara en kulturellt betingad hälsningstradition. Eftersom jag är erkänt misstänksam av mig, ställer jag mig direkt frågan. Vilka andra handlingar, i kontakter med kvinnor, kan tänkas påverkas av värderingen, att kvinnor är orena? Det här kanske ger en fingervisning om varför det existerar en muslimsk kvinnokamp i Sverige och runt om i världen?

Nu har jag ställt frågan och min ståndpunkt är nog, att värderingen, att inte kunna handhälsa på kvinnor för att de är orena, bör och ska kritiseras.

Alla delar inte min uppfattning: http://dagensseglora.se/2013/06/05/pinsamt-enogd-handslagsdebatt/

Andra uppfattningar är jag klart påverkad av: http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/%C3%A4r_det_verkligen_s%C3%A5_komplext

Läs även andra bloggares åsikter om Trollhättan, Handhälsning, Oren, Islam

I väntan på gästinläggen kan jag ge några exempel på hur åtminstone Socialdemokraterna stadgemässigt ser på förtroendeuppdraget inom kyrkan. Jag gör det med anledning av ett debattinlägg ”Politiker behövs i Svenska kyrkan” i KT, skriven av Bosse Larsson. Han skriver bl. a följande: ”Ingen sätter mig i ledband i mitt uppdrag som ordförande i kyrkofullmäktige och vice ordförande i kyrkorådet i Brännkyrka församling.” Med de erfarenheter jag har av politiskt arbete i kommunala församlingar, så förstår helt och fullt vad Bosse Larsson säger. Jag skulle vilja peka på partistadgan, som åtminstone sätter staket för Bosse Larssons och andra partiföreträdares agerande inom SvK.

Under rubriken allmänna regler i socialdemokraternas partistadga står följande att läsa:

”1. Partimedlem som innehar europaparlaments-, riks- eller kommunalpolitiska uppdrag eller uppdrag inom Svenska kyrkan ska genom uppdragen medverka i genomförandet av socialdemokratins program fastställda av partikongress, distriktskongress eller arbetarekomunmöte.” Vilka är det som fastställer programmen? Jo, det är hela partiet, med hela den stora variationen av medlemmar. På annat sätt kan det inte heller vara, eftersom det är hela partiet som ställer upp i alla val. Även i kyrkovalet.

Ett ytterligare staket i stadgan för alla som har ett förtroendeuppdrag på partiet mandat:

Under rubriken Skyldigheter står bl. a följande:

Skyldighet att upprätthålla en fast och obruten kontakt med partiorganisationen, till exempel genom att regelbundet delta i mötesverksamheten.

Skyldighet att fortlöpande informera partiorganisationerna om utvecklingen inom det område som förtroendeuppdraget omfattar.


I vardagslag är det nog ingen som tänker på stadgans formuleringar, men om det skulle formeras skilda uppfattningar mellan kyrkofullmäktigegruppe och partiorganisationen, då plockas nog ledbanden fram. Om inte förr så vid nästa val.

Jag ska avsluta med en berättelse ur verkligheten hur religionsfriheten kan te sig inom socialdemokratin. Exemplet är hämtat från Ljusdal i norra Hälsingland. ”Jo, lite skadeglad är jag nog.”


Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkovalet 2013, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna

Så här sa ärkebiskop KG Hammar, med instämmande från de övriga biskoparna, vid kyrkomötet 1999:

[...] Vi tycker att det vore väldigt illa med direkta val över det lokala planet. Vi tror inte på det. [...] Det gemensamma skälet är att direktval lokalt och indirekt val i övriga nivåer ger bättre uttryck för vad vår kyrka är för någonting. Det är det här med teckenkaraktären som kommer tillbaka igen.

Ju mer avlägsna människor i vårt samhälle är från vår kyrka, desto viktigare är det att vi använder alla till buds stående medel att uttrycka vad vår kyrka är för någonting. Det kan man bland annat göra med valsystem [...] Dessutom ger ett direktval lokalt uttryck för att det är där människors engagemang och närhet osv. är förutsatt i vår kyrka, i första hand. Som en information.”

Det har flutit mängder av vatten under broarna, sen beslutet togs och systemet direkta val på alla nivåer kvarstår. Eller är verkligen så? Beslöt inte det senaste kyrkomötet med stor majoritet om en ny beslutsstruktur för Svenska Kyrkan? Jomenvisst är det så! Kyrkomötet beslöt om indirekta val till en stor del av landets församlingar!

Kyrkomötets majoritet kan sägas vara mycket konsekvent över tid i sina ställningstaganden. Den politiska makten får det inte ruckas på!

Som sagt. Vad säger dagens biskopar?

Här kan ni ta del av Frimodig kyrkas reservation till beslutet vid kyrkomötet 2012. Förövrigt den enda inlämnade reservationen mot beslutet. Något att tänka på till kyrkovalet i höst. Det gjorde jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Kyrkovalet 2013, KG Hammar

Jag står på berget och ser över fjärden.
Båtarna vilar på sommarens yta.
”Vi är sömngångare. Månar på drift.”
Så säger de vita seglen.

”Vi smyger genom ett sovande hus.
Vi skjuter sakta upp dörrarna.
Vi lutar oss mot friheten.”
Så säger de vita seglen.

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
”Vi är skingrade nu. Ingens följe.”
Så säger de vita seglen.

Ur Tomas Tranströmers diktsamling ”Den halvfärdiga himlen”

Endast Guds ord

”Det kommer alltid att vara så, att det klokaste lärjungen kan göra är att endast hålla sig till Guds ord.” (Efterföljelse)

”Vi kan göra alltsammans mycket svårt för oss. Vi kan till och med fördunkla den goda nyheten. Vi kan göra den till föremål för historisk forskning eller till ett ämne för filosofisk eller etisk avhandling – istället för till ett ord som vänder sig till oss och utmanar oss att tro vad det säger och leva efter det. Det svåra med Bibeln är inte så mycket att förstå den som att leva efter den.”

ORD ATT TÄNKA PÅ: Lärjungen vill höra Mästarens ord. Och eftersom han älskar Mästaren och är älskad av honom, finner han det rimligt att tro
Mästarens ord och leva efter dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Andakt, Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma

Alldeles nyss råkade jag läsa Dagbladet och stötte på en artikel om att socialnämndens ordförande i Sundsvall, Else Ammor (M), hävdar att hon utsatts för trakasserier och hot. Hon menar, vad jag förstår, att det är moderater som ligger bakom hoten och ryktesspridningen, att Ammor skulle vara psykiskt sjuk. Moderaterna har uttryckt att de inte har förtroende för Else Ammor längre och uppmanar henne att lämna uppdraget som socialnämndens ordförande.

Jag har full förståelse för att Else Ammor känner sig illa behandlad och att hon mår dåligt, men ändå. Går det verkligen att sjukskriva sig på det här sättet? Artikelförfattaren Arne Åkerlund skriver: ”I dag sjukskrev sig Else Ammor på obestämd tid.” Här har jag under flera år läst om hårdare sjukskrivningsregler. Läst om hur människor kastas ut ur försäkringen och hänvisas till Arbetsförmedlingen, trots allvarliga, ibland livshotande sjukdomar. För ett antal år sedan deltog jag i en demonstration på Gågatan i Hudiksvall mot omänskliga sjukförsäkringsbestämmelser. Det var inte bara i Hudiksvall som det demonstrerades, utan runt om i hela landet.

Då känns det märkligt, att Else Ammor kan sjukskriva sig på obestämd tid. Har jag missat något nytt riksdagsbeslut i frågan? Eller är det så, att politiskt förtroendevalda har egna särbestämmelser? För när jag tänker efter, är det nog inte första gången jag mött påståendet, att en politiker sjukskriver sig när det stormar kring uppdraget.

Läs även andra bloggares åsikter om Sundsvall, Socialnämnden, Else Ammor