En patetiskt liten skara med groteskt självförtroende

I går kunde den som var intresserad ta del av en mycket intressant ledare i HT skriven av Anders Eklund. Ledaren hade rubriken ”Folkrörelser utan både folk och rörelse.” Jag citerar ur artikeln lite sifferuppgifter, som till stor del ligger till grund för mitt fortsatta funderande:

”Dagens Samhälle redovisade nyligen en undersökning som visar att 300 000 medlemmar försvunnit från partierna bara under de senaste 20 åren. Största medlemsraset har Centern med minus 67 procent, tätt följt av Socialdemokraterna och Moderaterna, båda med minus 62 procent. Störst ras i antal medlemmar har S som rasat från 262 000 medlemmar 1992 till dagens 99 000. Borta är alltså 163 000 medlemmar? På 20 år.” Ledarskribenten påpekar också att bara 3 % av medborgarna är medlemmar i något av de 8 riksdagspartierna. Det går att dra många slutsatser av medlemsraset, men det intressanta är att partierna inte verkar dra några slutsatser, utan går på som ingenting har hänt. Jag har alltid befunnit mig, under de 50 år jag varit politiskt aktiv medborgare, organisatoriskt och ideologiskt inom arbetarrörelsen i vid mening. Det kändes märkligt, när jag slutgiltigt lämnade det organiserade partipolitiken 2005, att uppleva hur ideologin inom både LO-facken och partiet utgick från att ingenting grundläggande ändrats sen arbetarrörelsens barndom. Rörelsens hela ideologiska skolning utgår från att det finns en rak och obruten utvecklingslinje från tiden med den explositionsartade egenorganiseringen inom den tidiga arbetarrörelsen till dagens situation. Skolningen av nya medlemmar, de förekommer, utgår ideologiskt som en sanning, att dagens parti är samma parti, som det som bildades 1889. Möjligen kan väl sägas, att ett är sig likt. Partivänstern Stockholm tillät inte P A Hansson att skriva i Stockholms Tidningen. De ansåg att Per-Albin tillhörde högern inom partiet, vilket till partiets lycka säkert var sant. Den uppgiften hittar man inte i någon officiell partiskrift eller skolningsmaterial. Ett parti eller rörelse som håller sig med en ideologisk verklighetsbild, som inte utgår från verkligheten i sin omgivning, får stora svårigheter att bli en mobiliserande och samhällsförändrande kraft. Istället fortsätter partiet och rörelsen att identifiera sig med sin historia och ser och förstår inte människors oro över samhällsutvecklingen här och nu. 

Från att ha varit en kraft mitt i en samhällsomdaning, med ett antal kraftbälten som fackföreningsrörelsen, ABF, folkhögskolor, Konsum, OK, Folksam för att ta några exempel. Till det styrkebältet måste också partiets interna organisation räknas. Partiet hade hängivna medlemmar, som på olika sätt förde ut och också kunde förklara partiets politik. Jag skrev för ett antal år sedan om Gustafsson, min barndoms vaktmästare på Radiogatan i Skönsmon, Sundsvall: ”Vi såg det komma.”  Var finns Gustafsson av idag? Återigen, partiet har behållit sina S-föreningar, men numer är deras roll reducerad till att nominera människor till kandidatlistor i olika val och vara basen för interna maktstrider i de lokala arbetarekommunerna, men den ideologiska bilden är att S-föreningarna fortfarande spelar en ingripande roll i sina stadsdelar eller byar.

Trots alla samhälleliga och organisatoriska förändringar, fortsätter socialdemokratin odla verklighetsbilden, att ingenting har förändrats i grunden. Med ett groteskt självförtroende tror de sig klara av att med 99 000 medlemmar rekrytera politiskt förtroendevalda till kommuner, landsting, riksdag, kommittéer och nämnder. Ja inte bara det, de 99000 skall också räcka till att förse LO-facken med tillräckligt antal duktiga förtroendevalda, så att de även i framtiden ska kunna kontrollera LO ideologiskt och politiskt. Jag tycker mig se, att socialdemokratin alltmer fått släppa inflytandet i KF, Folksam, HSB och andra organisationer, som rörelsen varit med om att bygga upp. I vart fall orkar inte de socialdemokratiska förtroendevalda bibehålla företagens karaktär av att vara demokratiska motkrafter i en för övrigt kapitalistisk omgivning. Men ändå, den stora utmaningen för socialdemokratins självbild är ändå den bristande sociala förankringen.  99000 medlemmar är inte en tillräcklig bas att vare sig fånga upp folkliga strömningar av missnöje eller att organisera motståndet mot missnöjets orsaker. Inte blir det heller lättare så länge partiet inte ser problemen, utan tror sig ha både organisatorisk och politisk kraft, att fortsätta som tidigare. 99000 medlemmar, där de flesta är passiva ska räcka till mycket!

Jag kan inte låta bli, att påminna om, att socialdemokratin också har ambitionen och viljan att med 99000 medlemmar i ryggen få än större makt över Svenska Kyrkan än de redan har. Nu är det inte längre frågan om ett groteskt självförtroende, utan en monumental självgodhet på gränsen till hybris!

Läs även andra bloggares åsikter om Folkrörelser, Partier, Socialdemokratin, Centern, Moderaterna, Medlemsras, LO, Svenska Kyrkan

Möjligen kan historien kidnappas, men aldrig tas som gisslan för gott!

För några dagar sedan läste jag för minst andra gången ett mycket intressant blogginlägg av Anders Nilsson. ”När `n Verner lämnade partiet.” Inlägget vibrerar av sorg och vemod, men ändå mest av trotsig vrede.

Innan jag drar några slutsatser, vill jag ta er med till ett köksbord (tillhörde verklighetens folk på den tiden) för ungefär ett kvartssekel sedan. Jag och min dotter Irja, sitter vid köksbordet och samtalar av någon anledning om politik och varför jag tagit steget tillbaka till socialdemokratin. Under samtalets gång, som jag inte minns så mycket av, hade vi tydligen kommit in på frågan, vad som präglat mig under min uppväxt. Nå, det får vara hur det vill med det. Jag berättade för Irja en berättelse, som jag i min tur fått höra av min mamma, hennes farmor.

Berättelsen handlar om en strejk bland många andra i förra seklets början bland sågverksarbetare i Kemi i norra Finland. Morfar kommer hem från ett strejkmöte och säger till mormor. ”Fronten sviktar, så vi i styrelsen har avsagt oss strejkunderstödet.” Vid det tillfället, enligt vad mamma mindes, hade mormor och morfar minst fem barn. Det blev tolv till slut. Mormor svarade lugnt: ”Det var rätt gjort. Vi har potatis!”

När jag som bäst hämtar andan hör jag en frågande röst och ser en frågande blick med inslag, i bägge, av iskall logik: ”Menar du, att jag ska bli socialdemokrat, för att din mormor och morfar svalt?” Ni har säkert sett mängder av tecknade filmer, där en figur springer över en stupkant och fortsätter att springa tills han upptäcker att han springer i luften och med en sorgsen min försvinner ur bild. Så kände jag mig andligen efter att Irjas fråga riktigt ordentligt sjönk in. Märkligt nog hade Irja inget minne av samtalet, när jag frågade henne för någon vecka sedan. Vilket kändes lite vemodigt, eftersom hennes fråga hade en så stor och genomgripande betydelse för mig.

Med min berättelse försökte jag ockupera historien och beskriva en verklighet som inte var Irjas. Min mormors och morfars erfarenhet kunde inte förklara Irjas erfarenhet av socialdemokratin i mitten på 80-talet. För min egen del kunde inte någon, så där på direkten, se några dramatiska förändringar i min livsföring, efter samtalet. Jag lämnade Asea/ABB för ett arbete inom ABF, var partiombudsman en mycket kort tid, satt i fullmäktige, var viceordförande i Äldre- och handikappnämnden under en mandatperiod. Det rullade på.  Men under åren började jag kritiskt granska historien och hur vi inom rörelsen betraktade den.

Vi kan börja med konsum. Hur trovärdigt skulle värvningsförsöken upplevas om någon motiverade medlemskapet med en berättelse om hur de första kooperatörerna startade inköpsföreningar för att slippa vara bundna till arbetsgivarens affärer? Vad har dagens Coop med den historien att göra? Ingenting. Var och en kan utan moraliska betänkligheter handla på t ex ICA.

På en kurs för fackligt förtroendevalda, delade jag in deltagarna i ett antal grupper och gav dem uppgiften, att planera innehållet i en tänkt facklig information till ett antal unga nyanställda. Gruppredovisningarna var nästan identiska. Kollektivavtal, A-kassa, avtalspension, hemförsäkring inbakad i medlemsavgiften. De såg något förvånat på mig, när jag frågade om frihet, människovärde och stolthet. De trodde inte att ungdomar skulle vara intresserade eller eftersöka en sådan information.

Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst, men jag nöjer mig med två till. När Håkan Juholt försöker ta till vänsterretorik, blir det ett paraply över människor som står i regn. Jämför den bilden med Per-Albin Hanssons om hemmet som inte känner några styvbarn. Håkan Juholt låter styvbarnen stå i regnet med blöta fötter. En så skrämmande högeruppfattning har nog ingen partiledare före Juholt gjort sig till talesman för!

Självfallet har jag svårt att se något idémässig, politiskt eller ideologiskt samband mellan min morfars ”….vi har avsagt oss strejkunderstödet” och Juholts, som jag lite illvilligt tror mig höra, ”älskling, vi låter riksdagen stå för hyran!”

Ni som läst Anders Nilsson blogginlägg inser säkert vilken heroisk insats ´n Verner gör. Inför allas ögon frigör han historien och lämnar parti och kommunalråd kvar med ett tomt skal av en ockuperad historia. För var alldeles säkra på, att många såg fritagandet, vilket ger utrymme för något nytt. Det kan ta sin tid, men folket har tid och orkar vänta!

Jag har också en Verner, att minnas. Gustafsson, han vaktmästaren på Östra Radiogatan 2 A-E på Skönsmon i Sundsvall? Ja, just han!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Köksbord, Verklighetens folk, Socialdemokratin. Kidnappning, Gisslan, Kemi, Norra Finland, Sågverk, Strejk, Konsum, Paraply, Fackföreningsrörelsen, ABF

Är det kanske dags att återanvända gamla ideal?

”Det är ingen tillfällighet att initiativet till den första fackföreningen i Holmsund, avd 80 av transportarbetarförbundet, togs av en nykterhetsman, hamnarbetaren Axel Arnberg. Och Holmsunds ledande socialdemokrater under 20. och 30-talen rekryterades till stor del ur logen.” Ambjörnssson, Logen 880 Skärgårdsblomman ur antologin ”Den Dolda Historien.” 

”Nära hälften av kärntruppens medlemmar såväl 1900 som 1908 var eller hade varit anslutna till övriga folkrörelseorganisationer främst nykterhetsorganisationer. I än högre grad gäller detta styrelsens medlemmar.” Torgny Börjesson: Metall 20 – fackföreningen och människan. 

Har under senare år haft många anledningar att fundera över frågan om nykterhetens roll i uppbygget av folkrörelserna och folkhemmet. I dag fick en artikel i Dagen mig att återigen börja reflektera över nykterhet och dagens glorifiering av alkoholbruket.

Jag har inga rötter i frikyrkorörelsen, men däremot är mina rötter starkt rotade i arbetarrörelsen.  Det var ingen tillfällighet att arbetarrörelsens pionjärer ofta hade nykterheten som en personlig livshållning. De såg hur en förödande alkoholkultur undergrävde samhörighet, moral, bildning och kultur. Familjer levde i misär på grund av alkoholism, oftast hos mannen. Det är bara att gå till de historiska samlingarna, så får man sig till livs att det inte främst var av moralistiska skäl, som kampen mot alkoholen bedrevs. Det var i högsta grad en fråga om överlevnad.

Det är bara att inse, att generationerna efter våra pionjärer dåligt förvaltat arvet. Bara under den tidsperiod som jag själv kan överblicka, har alkoholkulturen fått ett stadigt grepp om alla nivåer av de folkrörelser jag personligen har erfarenhet av. Skam till sägandes är jag givetvis också en del av alkoholliberalismen, på ett personligt plan men också i min roll som folkbildare. Utan att blinka har jag som ABF-ombudsman ansett det som folkbildning att lära sig att uppskattande dricka vin. Möjligen fanns det en förvriden jämlikhetstanke bakom. Även arbetare skall väl ha rätt att lära sig att uppskatta vin som har smak av svettig hästsadel.

Det är bara att inse att vi, som idag kan betrakta hur våra barnbarn har det, måste gripas av förskräckelse. Vilken samhällsutveckling är vi medansvariga till?  När Nationalteatern i slutet på 70-talet sjöng: ”Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma?” såg vi det komma, men vi förmådde inte hejda utvecklingen. Vad värre var – vi förstod inte ens utvecklingen. Vi fortsatte med vår drogkultur, som om den var en del av våra mänskliga rättigheter.

Vi ser resultatet, men jag ser också motkrafterna. Det är inte i första hand äldre medelålders tanter och farbröder i min ålder som kommer vara kraften, som på något avgörande sätt bidrar till förändringen. Det är ungdomarna själva som börjat förändringsarbetet. Om jag förstått det jag läser rätt, växer nykterhetsrörelsen igen. Ungdomarna ger liv åt gamla organisationer. Gör aktioner. Avslöjar att regler inte följs och kanske framför allt, de lär sig! Ur organiseringen, aktiviteterna och kunskapsprocessen kanske vi ser nya folkrörelser växa fram med en ungdomlig nykterhetsrörelse som bas. För vi får inte glömma, det var inte i första hand medelålders gubbar som drev fram våra idag något överåriga folkrörelser. Det var unga människor! Ofta långt under 30 år.

Det vi kan göra är att åtminstone våga se problemet, att det är vår förfärande alkoholkultur, som bidragit till utvecklingen. En kultur som inte bara har ramlat på ungdomen från ovan, utan de har sett och lärt sig av goda läromästare.