När det gäller aga av barn i ”uppfostringssyfte” är jag okristligt oförsonlig!

23 januari, 2014

Läser i DN om ett par från Malaysia, som sitter häktade för att de i ”uppfostringssyfte agat sina barn. Hur uppfostringen gått till står det inte i artikeln, men den har i vart fall pågått mellan juni 2011 och in i december 2013. I artikeln kan vi också läsa att upprördheten är stor i Malaysia. Där finns tydligen, till stor skam för landet, inget förbud mot barnaga i ”uppfostringssyfte”. I civiliserade länder borde förbud mot misshandel av barn vara förbjudet. Malaysia är inget civiliserat land!

Jag har skrivit många gånger om mina känslor inför aga av barn. Varje gång jag läser eller hör talas om att barn blir agade störtar minnen från barndomen över mig. Jag minns hur lärare hotade, luggade eller slog mina kamrater. Och det var inte vid enstaka tillfällen. Jag mådde fysiskt illa varje gång det hände. Jag fick inga örfilar, för jag var en feg och rädd liten skit Jag satt stilla och lyssnade på läraren och försökte svara rätt på alla frågor han gav. Vilket lyckades över förväntan, vilket i sin tur kunde leda till slagsmål på rasterna. Vuxenvåldet på lektionerna ledde till våld på rasterna, men då var jag inte rädd. I slagsmål med jämbördiga fick man ju slå tillbaka. Vilket jag också gjorde!

Skolagan förbjöds 1958 (?), men agan i ”uppfostringssyfte” i hemmen var tillåten i många år till. Där blir minnena alltför personliga, så jag avstår att skriva om det. Jag känner med det malaysiska parets barn. De behöver inte ta skada av den aga de fysiskt fått uppleva. Troligen kommer någon av barnen att som vuxen förneka att de varit utsatta för aga som barn. Det är åtminstone min erfarenhet, när jag pratar om frågan med mina generationskamrater. De kan inte minnas att de blivit agade i skolan eller i hemmen. Och om de minns, så förminskar de upplevelserna eller tar på sig skulden för att de blivit agade. Ja, vilken försvarsstrategi som är bäst. Att glömma eller minnas, det låter jag vara osagt. Eller så är det så, att vi inte väljer. Det blir som det blir.

Jag hoppas i det aktuella fallet, att föräldrarna inte frikänns på grund av kulturella skäl. Jag kräver inte hårda straff, men en påföljd måste det bli. Tror att barnen skulle känna en tillfredsställelse att få uppleva att det finns en vuxenvärld som står på deras sida. Oavsett hur de kommer att minnas i vuxen ålder, så är deras minne helt kristallklart just nu, som barn.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Kräver verkligen Gud, att föräldrar ska slå sina barn med plankor?

17 januari, 2011

För en tid sedan hade jag anledning att skriva ett blogginlägg om barnaga. Jag skrev blogginlägget i viss affekt. För det är bara så, att varje gång jag läser eller hör talas om aga i uppfostringssyfte, blir jag det rädda barnet jag en gång var. Rädd för fysisk bestraffning. Rädd för den förnedring och hjälplöshet jag då kände. Eller rättare sagt, fortfarande känner. Jag reagerar inte mot barnmisshandel av några principiella skäl. I varje barn som utsätts för den ”kärleksfulla” hanteringen, möter jag mig själv!

Läser i Dagen, att föräldrarna i Värmland, som Dagen tidigare berättat om, överklagar fängelsedomen. Det har de givetvis rätt att göra. Möjligheten att överklaga är ju del av vår rättssäkerhet. Det intressanta är att föräldrarna inte förnekar de faktiska omständigheterna, utan hänvisar dels till att Guds lag står över Svea rikes lag och dels till att hovrätten för Västra Sverige tydligen i en dom slagit fast, att misshandel av barn i uppfostringssyfte, är en förmildrande omständighet.

Förklaringarna får mina tankar att gå i två helt skilda riktningar.

Det står ingenstans i Dagen-artiklarna, att föräldrarna tillhör någon församling. Det står bara att de är troende. Men om, vilket ändå är troligt, de tillhör en församling, skulle jag vilja att församlingen lyssnade på Stefans Swärds tankar kring församlingstukt. Jag hoppas, att församlingen som föräldrarna eventuellt tillhör, tar ett eller så många samtal det kan tänkas kräva, med föräldrarna och förklarar, att de missförstått Guds vilja. Om församlingen och dess pastorer inte gör det, då är de delaktiga i misshandeln av barnen och missbruk av Guds namn.

Den andra tanken som slår mig, är att det är lite märkligt att ledamöter i en hovrätt, tolkar förbudet att aga barn så, att det är en förmildrande omständighet om misshandeln sker i uppfostrande syfte. Jag kan upplysa domarna i hovrätten, att de gör lika ont i barnet, både fysiskt och psykiskt, oavsett föräldrarnas skäl till att slå barnen. Kroppen som får slagen av klädborstar, plankor eller händer, känner ingen skillnad på slagen. Det gör bara ont och är kränkande. Jag anser det nödvändigt att justitieministern Beatrice Ask ser över lagstiftningen och föreslår riksdagen besluta om ett förtydligande av lagen, så att våra rättsinstanser inser att förbudet mot barnaga inte innehåller några undantag. Ett sådant beslut i riksdagen kräver inga utredningar, utan innebär bara en bekräftelse av befintlig lag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,


Jag är så oerhört glad ikväll!

21 juli, 2010

Satt här vid datorn i en tryckande hetta och kände mig lätt irriterad. Jag har svårt för sommarhettan, den får mig lätt ur balans. Inspirerad av irritationen hade jag strukturen klar för ett inlägg om Afghanistan. Inlägget skulle inte bli nådig mot den förda politiken. Det kan ni vara säkra på!

Jag gjorde en sista runda bland tidningarna och plötsligt sveper en sval vind genom rummet och irritationen bara rinner av. Jag ser med ljus blick på tillvaron och hyser ett plötsligt hopp om både länder och människor!

Läser i DN:

”Justitieminister Lazhar Bouony sade dock att det handlar om att förhindra våld mot barn och uppmuntra relationer baserade på ömsesidig respekt, dialog och förståelse.”

Lazhar Bouony är justitieminister i Tunisien, som alldeles nyligen tagit ett beslut som förbjuder barnaga i landet! Varje gång jag möter nyheten att ett nytt land tagit beslut mot barnaga, bleknar alla minnen från barndomen, då lärare, föräldrar och grannar ansåg sig ha rätten att misshandla barn. Har jag tur tar tillräckligt många länder beslut, innan jag dör, som förbjuder barnaga, att alla onda barndomsminnen begravts i den dy där de hör hemma.  

Då kändes allt fullständigt hopplöst, men det fanns hopp. Vi barn var inte helt utelämnade. Det fanns en annan vuxenvärld, som agerade för en annan ordning. En vuxenvärld som resonerade som Tunisiens justitieminister: ”att förhindra våld mot barn och uppmuntra relationer baserad på ömsesidig respekt, dialog och förståelse.” Vilket också ledde till resultat! Vi fick förbud mot barnaga. Inte bara i Sverige, utan också i många andra länder. Och nu har Tunisien sällat sig till de civiliserade ländernas skara.

Kan inte låta bli den något elaka kommentaren: Belgien och Frankrike finns inte med bland de länder som förbjuder barnaga. De har väl fullt upp med att värja sig mot hotet från burkaklädda kvinnor!

Självklart innebär inte ett förbud, att all misshandel av barn, så där i ett slag försvinner. Det vet vi av erfarenheterna i Sverige. Jag har tidigare skrivit ett inlägg i den frågan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare