Alldeles nyss bestämde jag mig. Jag kryssar Evin Cetin på söndag!

Jag har haft stora svårigheter att bestämma mig för hur jag ska rösta i parlamentsvalet till EU. Jag har vacklat mellan Evin Cetin och Isabella Lövin de senaste veckorna. Tidigt i tankeprocessen föll en av mina verkliga favoriter, Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ, bort. Skam till sägandes av rent taktiska skäl. Jag gjorde bedömningen att partiet inte skulle ha några rimliga möjligheter att nå 4 %.

När jag nu slutligen fastnat för, att jag ska kryssa Evin Cetin. Innebär det inte, att jag anser Isabella Lövin vara en dålig kandidat. Inte alls. Hon kommer med all säkerhet inte sitta och värma en stol i Bryssel.

Jag upplever, att Evin Cetin tidigt bestämde sig för att inte enbart representera ett parti, utan hon ville representera och ge röst åt något mycket mer. Cetins valkampanj gör ”Pizza-Sverige” tydligt. Den finns och saknar röst. Det avgjorde det slutgiltiga beslutet. Skulle kampanjen lyckas och Evin Cetin bli invald på den framtoning hon valt, skulle det innebära ett stort lyft för integrationen i Sverige.

Den möjligheten gjorde, att jag till sist bortsåg från att ett kryss för Evin Cetin också indirekt är en röst för Marita Ulvskog. Om Evin Cetin inte skulle bli invald, skulle jag inte uppleva att min röst är bortkastad. Jag kommer att lägga min röst med en pirrig förväntan och det var det länge sedan jag kände! Det kan vara något nytt på gång! Huka er partistrateger!

Evin Cetins kampanjlåt (hämtad på bloggen HBT – Sossen)

Egentligen riktigt roligt att vara en frifräsig intresserad medborgare och inte vara bunden av partilojaliteter.

Andra intressanta bloggar om: Evin Cetin, EU, Parlamentsval, Pizza-Sverige, Socialdemokraterna, Marita Ulvskog, Isabella Lövin, Miljöpartiet, Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, Integration,

Jag vet, det är kontrafaktiskt, men hur skulle utvecklingen blivit om…?

Hur var det nu? I januari 2006 vann Hamas parlamentsvalet i de palestinska områdena. Hamas fick 76 av parlamentets 132 platser. De flesta minns säkert också att valet, av politiska bedömre, ansågs som föredömligt demokratiska och med ett mycket högt valdeltagandetagande. Jag kan inte heller påminna mig några anklagelser om valfusk, utan alla de som på olika sätt bevakat valet intygade, att valet gått fullständigt rätt till. Palestinierna visade att de kunde hantera demokratiska val väl så bra, som de flesta europeiska länder kan.

Jag har ofta funderat över hur utvecklingen blivit om omvärlden (läs EU och USA) hanterat situationen på annat sätt än de gjorde. Om de, visserligen med höjda ögonbryn, godkänt och accepterat valresultatet och erkänt Hamas legitimitet och etablerat normala diplomatiska kontakter med en Hamasledd regering. Det är ju den sedvanliga och accepterade formen länder emellan. Vi kan ju också bara undra hur det skulle blivit om samma omvärld inte betraktat utlovat ekonomiskt stöd till palestinierna och dess legitima ledare, som subsidier till enskilda organisationer, som för ögonblicket åtnjuter våra regeringars välvilja. Vi får inte heller glömma att Hamas vid den tidpunkten upprätthållit en ettårig, ensidigt utlyst, vapenvila.

Jag är fullt medveten om att mina funderingar är kontrafaktiska. Som historieintresserad har jag lärt mig, det meningslösa i att spekulera i hur en utveckling skulle ha blivit ”om något gjorts på annat sätt.” En utveckling har en inre logik och orsak och verkan kan ofta bara analyseras i efterhand. Ändå händer det från och till att jag tar fram det kontrafaktiska ”om” och unnar mig att spekulera.

Mina, idag kontrafaktiska, funderingar fanns ju som alternativ för tre år sedan. Regeringarna inom t ex EU förkastade alla tankar att etablera normala diplomatiska kontakter med en Hamasledd regering, som naiva och farliga. Politiska analytiker satt med rynkade i pannor i TV och hävdade att det  bara skulle uppmuntra Hamas att tillgripa våld. Vapenvilan var bara ett spel för gallerierna.

Vi ser resultatet av det ”realistiska” politiska valet! Kunde den alternativa vägen ha lett till ett sämre resultat?

Rubriken på inlägget kunde också ha varit: Välja fritt är stort, att välja rätt är större!

Andra intressanta bloggar om: Palestina, Hamas, Israel, Parlamentsval, Demokratiska val, Kontrafaktisk historieanalys, Vapenvila, USA, EU,

Ska vi dra det en gång till?

A/ Har du hört att kristna hatar homosexuella?

B/ ????

A/ Har du inte hört talas om pastor Phelps i USA?
      han och hans församling demonstrerar vid rättegångar
      och begravningar och påstår att ”God hates fags!”

B/ Du kan väl ändå inte påstå att alla…

A/ Är inte pastor Phelps kristen?

B/ Jo, men…

A/ Jamen, då så!

Eller så här

A/ Är det inte hemskt att muslimerna hotar EU?

B/ ????

A/ Har du inte läst SvD, DN eller Sydsvenskan?

B/ Visst har jag läst, men det sägs väl inget om att muslimerna
      hotar EU. Det påstås att Usama bin Ladin och al-Qaida hotar EU.

A/ Är inte Usama bin Ladin muslim?

B/ Jo, men…

A/ Jamen, då så! 

Andra bloggar om: Usama bin Ladin, al-Qaida, EU, Phelps, homosexuella, islam, muslimer, kristna

Folkomröstning? Självklart!

”Demokrati tar tid. När EU:s 27 ledare natten till fredagen blev klara med det som nu lär komma att kallas Lissabonfördraget har processen att stöpa om
EU:s beslutsformer pågått i sju år. Efter ett utdraget toppmöte i Nice kom de dåvarande 15 EU-ländernas ledare överens om de regler som nu gäller, och i samma stund medgav de att dessa inte skulle fungera med EU:s östutvidgning.” Skriver DN något snusförnuftigt på ledarplats idag.

Vi kan riktigt se hur statsministrar och högre tjänstemän åkt med veckade pannor mellan Bryssel och medlemsländernas huvudstäder för att i demokratisk anda ena sig om en fördragstext. Bilden är säkert sann på just den nivån, men jag frågar mig, hur  har medborgarna under alla dessa sju år varit delaktiga i beslutsprocessen? Eftersom jag är så erbarmligt dålig på engelska, tyska, franska och polska vet jag inte hur diskussionerna varit i de övriga medlemsländerna, men svenska det kan jag både läsa och förstå. Därför är det inga överord, när jag säger att det demokratiska samtalet om fördraget och EU överhuvudtaget varit fullständigt obefintlig under alla dessa sju år.

Jag bör väl berätta att jag tillhör den mycket lilla skara i Sverige som i grunden är federalist, men jag känner samma frustration som den mest rabiate EU-motståndare. Det enda vi medborgare får oss till livs är att det senaste fördraget är mindre långt gående än det föregående förslaget, som i sin tur efter långa nattmanglingar resulterat i så simpla skrivningar, att inte behövde medborgarna ta ställning till dem i en folkomröstning. 

Det är bara att konstatera att inget parti har någon EU-politik. I det påståendet inbegriper jag också Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Ett nej till EU är inte tillräckligt för att konstituera en politik. Centerpartiet talade för några år sedan om ett ”smalare men vassare EU” och om jag förstår medierapporteringen rätt så anser centerledningen att det föreslagna fördraget är väl anpassat till Centerns målsättning. Tro´t den som vill! Den socialdemokratiska ledningen hoppas väl att beslutet tas nu, för då slipper de den frågan i valrörelsen. För det lär väl inte undgått någon att det enda skälet till varför vi överhuvudtaget haft folkomröstningar i EU-frågor är att S är splittrade i frågan och då har det varit god valtaktik, att hänvisa till en folkomröstning. En fiffig, men kortsiktig taktik. Partiet har ingen EU-politik, än mindre en vision. Partiledningen ansluter sig alltid till den senaste överenskommelsen från de slutna rummen.

Det är inte medborgarnas fel att de inte blivit delaktiga i utvecklingsprocessen, det är partiernas fel, ingen nämnd och ingen glömd. Av demokratiska anständighetsskäl är det rimligt att partierna efterfrågar medborgarnas åsikt i frågan. Är förändringarna så små och obetydliga som de flesta partier påstår, då lär det väl inte vara några svårigheter att baxa förslaget till en seger i en folkomröstning.

Jag minns hur jag inför en annan folkomröstning var med och bildade föreningen – ASEA-anställda mot kärnkraft. Vem vill hänga med på föreningen – Federalister mot fördraget?

Andra intressanta artiklar i ämnet: SvD, SvD, Sydsvenskan

EU och spriten!

Kan inte låta bli att något lite kommentera, att det tydligen blivit tillåtet att privatimportera alkoholhaltiga drycker över nätet. Det finns en skrälldus med artiklar i tidningarna som ur olika aspekter analyserar konsekvenserna av beslutet. Jag vill hänvisa till en artikel av Niklas Ekdal, Frihet med förhinder, i DN. Den är så där lagom allsidig.

Kan inte låta bli och dela med mig av ett minne från en debatt i Tärnsjö jag deltog i, när det begav sig. Jag argumenterade för ja till medlemskap i EU i debatten och hade det svettigt. Sala/Heby var kompakta nej-fästen. Debatten gick hyfsat, blev inte utbuad, men jag kände att jag inte hade vunnit över någon till att rösta ja i den kommande folkomröstningen.

I slutet av debatten bad mötesordföranden oss debattörer att visa på något argument från motståndarsidan som vi ansåg ha tyngd. Jag påpekade att om alkoholpolitiken vore den enda fråga jag skulle ta hänsyn till, då skulle jag rösta nej. Jag trodde då och har väl inte ändrat uppfattning, att det skulle bli svårt för oss i Sverige att i längden hålla fast vid vår mycket framgångsrika alkoholpolitik.

Efter debatten kom en gubbe fram till mig och sa: Det är då konstigt att du är emot det enda som är bra med EU.

Att blanda äpplen och päron!

I dag kan den som är intresserad få en utmärkt lektion i politisk retorik när den är som sämst. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Karin Granbom angriper i en debattartikel i SvD Miljöpartiets miljöpolitik, som de hävdar saknar all trovärdighet eftersom Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna EU.

Jag har ända sedan folkomröstningen om medlemskapet i EU ansett att Miljöpartiet har fel i sin syn på EU. Under samma tid har jag också ansett att Miljöpartiet haft den bästa analysen av av den totala miljöproblematiken i Sverige och globalt. Miljöpartiet har respekterat och respekterar resultatet av folkomröstningen och arbetar aktivt och konstruktivt inom EU för en bra miljöpolitik. Jag kan inte se de problem Hamilton och Granbom lyfter fram. Vore det inte bättre att kritisera och analysera Miljöpartiets förslag inom klimatområdet istället för att lite föraktfullt kalla dem för klimatpredikningar?

Som partipolitiskt oorganiserad, men aktiv och intresserad medborgare måste jag kunna ha många bollar i luften, när jag skall ta ställning i olika frågor. Jag är för medlemskapet i EU. En uppfattning som jag delar med de flesta partier i riksdagen.  Jag har en syn på miljöfrågor, som i många stycken sammanfaller med Miljöpartiets.

Om jag vid det senaste valet skulle ha omfattat Hamiltons och Granboms logik, borde jag ha röstat på något EU-vänligt parti. Vad kunde det fått för konsekvenser? Jo, att jag kunde ha röstat på Folkpartiet som vill bygga ut kärnkraften, att jag kunde ha röstat på Kristdemokraterna som ville sänka priset på bensin eller på Moderata samlingspartiet, vars partiledare i valrörelsen menade att miljöfrågorna inte var så viktiga. Jag är övertygad om  att dessa partiers eventuella EU-vänlighet inte skulle ha kompenserat deras minst sagt urusla miljöpolitik.

I det senaste valet röstade jag för första gången på Miljöpartiet främst på grund av partiets miljöpolitik. Om EU-medlemskapet blir en stor valfråga, får jag kanske ompröva mitt ställningstagande, men tills dess upplever jag inte att Miljöpartiets klimatpolitik bara är fromma predikningar. Inte heller är ett partis eventuella EU-vänlighet någon garanti för en bra miljöpolitik.

Det mesta är säkert redan sagt!

Jag vet inte hur många bloggar jag besökt i dag som handlat om Mona Sahlins installations tal. Tror inte att jag kan tillföra någon ny och unik analys, men det hjärtat är fullt av, talar munnen. Talet var skickligt upplagt och det är jag inte förvånad över. Det är inte heller förvånande att det inte fanns mycket av konkreta förslag på åtgärder. Installationstal är ju i första hand till för att med stora penseldrag ange en färdriktning och bidra till god stämning i partiet. Jag ska bara lite kort kommentera tre frågor i Mona Sahlins tal, som jag upplever som viktiga och som kanske något lite antydde en ny färdriktning.

När hon talade om jobben var hon riktigt tydlig. Det skulle komma förslag på en kraftfull arbetslöshetsförsäkring, som skall underlätta omställning i en föränderlig värld. Hon var samtidigt mycket klar i sitt uttalande, att alla skulle bidra efter förmåga. Tror inte att vi kan vänta oss någon förändring i de mer hårda bedömningarna för att få A-kassa eller sjukpenning. Däremot var det glädjande att hon så tydligt markerade att det måste bli ett slut på att underbetala den offentliga sektorns kvinnor. Där var det nog en hel del kommunalråd som inte applåderade alltför entusiastiskt.

Partiet måste ändra på attityden till småföretagare och entreprenörer. Hoppas verkligen att Mona Sahlin lyckas baxa partiet från vackra ord till handling. Den förändrade synen måste innebära allt från skattepolitik till förbättrade trygghetssystem för småföretagare. Däremot hoppas jag att partiet kraftfullt tillbakavisar alla påståenden om att facket skulle utgöra något hinder för småföretagare att lyckas.

Det sista jag vill peka på är den glädjande antydningen att nu får det vara slut med diskussionen om för eller emot EU. Enskilda medlemmar må ha synpunkter, men partiet måste skaffa sig en kraftfull politik och strategi för vårt medlemskap i EU. Här lovar samarbetet med Margot Wallström och Jan Eliasson mycket gott inför valet till EU-parlamentet 2009.  Det är ju också en klar markering av var Mona Sahlin står i EU-frågan. Kan inte heller helt undgå att glädjas åt den lilla näsknäpp Göran Persson fick. Ny partiledare och vips är Margot Wallström beredd att göra en politisk insats i Sverige.

Ett tal förändrar inte mycket, utan de närmsta månaderna kommer att visa om allt tal om förnyelse bara blir krav på högre nivåer i bidragssystemen eller om det verkligen blir en förändring mot en ny färdriktning.