Glädje, stolthet, ilska, vrede och ofta, ren och skär fröjd!

31 maj, 2012

Upptäckte för en tid sedan, att det pågick en debatt om klasshat i medierna. Debatten är inte ny, men den här gången har tydligen debatten fått näring från en samtalskväll den 23 april på Dramaten i samarbete med Sveriges Radio kring klassbegreppet. Poeten Johan Jönson lär, inför en jublande och hänförd medelklasspublik, läst en dikt, som handlar om, att han i hat torkat sin herpessmittade snopp på någon snorkig överklasstants handdukar, även barnens. Jag måste säga, att det var en fjuttig hatmanifestation! Hade det varit någon stake i hatet, då skulle Jönson ha ställt frågan till den jublande medelklassen. ”Varför applåderar ni? Fattar ni inte, att det är era och era barns handdukar jag torkar min snopp på?”

Nå, det får bli en annan diskussion. Debatten i medierna har inneburit, att jag under några dagar gått omkring och funderat – hur har jag genom åren haft det med hatet och andra känslor? Nu får ni hålla i er.Det kan bli långt!

Jag börjar med att ge två litterära exempel på de sinnesstämningar jag ofta vandrat mellan. Den första får representeras av en dikt av Elmer Diktonius: Röd-Eemeli Ballad från anno 18 ur diktsamlingen ”Stark men mörk” (1930) Röd-Eemeli får ni höra i en uppläsning från YLE. Jag tror inte att behövs någon djupare förklaring varför den här dikten tilltalade mig när jag var ung och började försöka placera mig socialt i samhället och med ett begynnande politiskt intresse. Dikten lockar fram minnet av den där arga ynglingen, som var jag i tidigt 60-tal.

Det andra litterära exemplet är hämtad ur Väinö Linnas torpartrilogi ”Här under Polstjärnan.” 1959-62. I trilogin förekommer en skräddare Halme, som enträget organiserar torpare och andra jordbruksarbetare. Han undervisar, sprider kultur och försöker ingjuta, inte hat, utan stolthet hos torparna. När revolutionen närmar sig argumenterar han mot våldets väg, utan att få gehör. Han är inte i samklang med stämningarna. När så inbördeskriget bryter ut, väljer han att i solidaritet med sina vänner och kamrater ändå stå till tjänst med råd och administrativa uppgifter. När de röda lider nederlag, delar Halme nederlaget ända till avrättningen. Ju äldre jag blev desto större blev Halme i mina ögon och också efterföljansvärd. Hatet kan förklaras, men leder sällan till något konstruktivt, vare sig på det enskilda eller kollektiva planet. Om hatet dessutom beväpnar sig, ja då blir hatet enbart destruktiv.

I min släkthistoria mötte jag samma motsättning. Min morfar, som var en aktiv fackföreningskämpe i Kemi i norra Finland, drog till Norge när inbördeskriget började. Morfars motiv var, efter vad jag förstått av mammas berättelser, att han inte trodde på våld och att han inte ville skjuta på landsmän. Mormor däremot var för revolutionen och anslöt sig till det tidvis illegala kommunistpartiet, när morfar dog. Behöver jag säga, vem jag i min ungdom ansåg vara klokast, mormor eller morfar? Numer är jag helt övertygad om att skräddare Halme och morfar var de kloka och eftertänksamma. Under stor del av 50-talet hörde jag aldrig talas om marskalk Mannerheim, utan mamma sa alltid slaktaren Mannerheim. Samtidigt hade hon en sund skepticism mot Stalin. Stalin var en skurk! Hon varnade mig ofta, när jag anslöt mig till vänstern, att lyssna till stalinister. Ett råd jag klokt nog tog till mig.

När jag suttit här vid datorn och funderat, så är det bara att konstatera. Inte har klasshatet varit den dominerande känslan i mitt liv. Jag skulle kanske rent av våga hävda, att glädjen nog varit den förhärskande drivkraften i mitt politiska och fackliga engagemang. Glädjen kunde ibland kännas i hela kroppen, som t ex när jag fick höra, att Material och Transport hade haft den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås. Glädjen blev ännu större, när det uppdagades, att de mest kvalificerade yrkesarbetarna med den högsta arbetsvärderingen enbart tjänade en krona mer i timmen, än lagerarbetarna på Material och Transport. Löneutvecklingen var inte ett resultat av hat, utan av tålmodigt arbete, många diskussioner, ibland även ilskna svordomar, men ändå mest skratt. I de stunderna kände jag, som ordförande en viss stolthet.

De som följt min blogg vet att jag frånsagt mig alla lojalitet med partier och ideologier. Jag har inget behov av dem. Min kristna tro är ett fullt tillräckligt stöd för min verksamhet i världen. Det innebär inte passivitet, eftersom Jesus inte var passiv. Jag känner fortfarande en rättfärdig vrede över hur flyktingar behandlas av stat och myndigheter, vrede över hur sjuka utförsäkras, vrede över hur arbetslösa förnedras i meningslösa verksamheter av kommuner, oavsett politisk färg, av studieförbund och församlingar. Det viktiga är, att vreden inte behöver utvecklas till hat, utan i gudstjänsten/mässan bär jag fram allt, vrede och tillkortakommanden, till Jesus och kan gå ut på kyrktrappan fylld av ny kraft för arbete i världen.

Ett tidigare inlägg: Uppsagda lojaliteter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


Spela inte sårad oskuld, Hägglund!

7 november, 2007

Göran Hägglund menar att Elisabeth Ohlson Wallins syfte med fotoutställningen ”In hate we trust” skulle vara att tysta politiska åsikter. 

Jag måste erkänna, att jag givetvis inte vet vad Ohlson Wallin innerst inne tänker, men det lär inte Göran Hägglund heller veta. Därför väljer jag den lätta vägen och utgår från vad Elisabeth Ohlson Wallin faktiskt säger, istället för att spekulera om dolda diktatoriska motiv.

Det är säkert inte obekant för någon samhällsintresserad medborgare att det vore en lögn, att påstå att Kristdemokraterna stått på några barrikader för de homosexuellas rättigheter i Sverige. Tvärtom skulle nog de flesta säga. Det är ju inte bara i synen på en könsneutral äktenskapslag, som Kristdemokraterna sätter klackarna i marken. Det som kännetecknat Kristdemokraterna har varit deras mycket hårdnackade motstånd, när det gällt de flesta, för att inte säga alla, beslut till fördel för homosexuella. Göran Hägglund och Kristdemokraterna platsar mycket väl som motiv för politisk agitationskonst.

När det gäller Katolska kyrkans plats i fotoutställningen, vill jag bara påminna om nutidshistorien i t ex Latinamerika. Nog lär det ha varit fler än sex kardinaler som stumt bevittnat hur kvinnor skändats av militärdiktaturer runt om i Latinamerika. Bilden platsar mycket väl i en utställning för politisk agitationskonst.

När det gäller bilden från en frikyrka, där en del av deltagarna gör nazihälsning mot en predikant, som sägs föreställa Åke Green. Innan vi blir alltför upprörda, låt oss påminna oss vad Åke Green sa. Han räknade in homosexualiteten bland de samhällsfarliga cancersvulsterna. Vad gör man med cancersvulster? Ger dem demokratiska rättigheter? Låter dem adoptera barn? Att överhuvudtaget skaffa sig barn? Ingå äktenskap eller ens partnerskap? Givetvis inte, man opererar bort dem från den angripna kroppen! Bilden platsar mycket väl i en utställning som skildrar hat mot homosexuella.

Till sist, titta på bilden från frikyrkomötet. Kan den tolkas som att Elisabeth Ohlson Wallin drar alla kristna över en kam? Så tolkar i vart fall inte jag bilden, utan ser att alla inte delar entusiasmen över budskapet från predikanten. Det är ju också sant. Vi är många som inte delar Åke Greens värderingar och det vet Ohlson Wallin om och låter det också speglas i bilden.

Vill också hänvisa till ett tidigare inlägg.


Vad blir den framtida domen?

28 augusti, 2007

Av en slump råkade jag alldeles nyss läsa en recension i Gefle Dagblad med rubriken ”Skammens svarta kapitel i Uppsala.” Recensionen behandlade Ola Larsmos senaste bok: Djävulssonaten – Ur det svenska hatets historia. Boken handlar om det beryktade mötet på Bollhuset i Uppsala. 1 500 studenter diskuterade i timmar huruvida 12 judiska läkare skulle tillåtas få asyl i Sverige. En överväldigande majoritet röstar för att de 12 inte skulle få asyl i Sverige. Med rätta framstår händelsen så här i efterhand som ett ”Skammens svarta kapitel”

När jag råkade på recensionen i Gefle Dagblad hamnade jag av en lika stor slump mitt i en artikel i DN, som handlade om att Migrationsverket förbereder, mot FN:s rekommendationer,  en utvisning av den eritreanske journalisten Habte Tesfamicael Asfha.

Trots att det för närvarande sitter en svensk journalist, Dawit Isaaks, fängslad i Eritrea, trots FN:s rekommendationer att inte utvisa någon till Eritrea och trots intyg, från chefredaktörer och journalistorganisationer att Habte Tesfamicael Asfha riskerar fängelse, svarar Migrationsverkets Erja Jalonen på frågan, om Migrationsverket känner till situationen i Eritrea:

”Ja, men vi gör individuella bedömningar enligt utlänningslagen. Vi har ett annat underlag än människorättsorganisationerna.”

Jag får väl utgå från Erja Salonen inte misstolkat lagen eftersom Migrationsöverdomstolen nyligen inte beviljat att Habte Tesfamicael Asfha inte får sin sak prövad.

Jag frågar mig hur länge Migrationsverkets och Migrationsöverdomstolen skall tillåtas fortsätta med sin skamliga verksamhet? Om lagarna möjliggör alla dessa märkliga beslut, måste väl regering och riksdag reagera? Jag vill inte vara så konspiratorisk och utgå från att riksdagen medvetet stiftat lagar som kan tolkas så restriktivt som praktiken visat.

Är det så, då lär många få stå vid skampålen, när historiker i framtiden avslöjar dagens svarta kapitel av skam. Tänk på det Tobias Billström och se till att lagarna ändras med det snaraste. För vi dras alla med i skammen om dagens situation får fortsätta.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare